sofias blogg

Kris. Eller?

2012-01-28T19:40:00.004+01:00

Vad är det som sker? Efter att av födsel o ohejdad vana inte brytt mig särskilt om mitt yttre och ALLTID varit eftertänksam o förnuftig (vissa skulle säkert kalla det rätt o slätt tråkig), så händer nu det ena oväntade efter det andra.

• Tämligen opraktiska men ursnygga högklackade skor införskaffade – klackar som även om de är ganska breda o på intet sätt kan kallas skyhöga, ändå är i värsta laget för undertecknad som gått genom livet i gummistövlar o mina älskade Blundstone-kängor.

• Hål tagna i öronen efter stor vånda. Håltagerskan försökte ingjuta mod i mig när det var dags – ”Det ska nog gå bra – de flesta av mina kunder är runt sex år gamla och de brukar klara det bra”. Jojo, det vet ju alla att barn inte har någon självbevarelsedrift så det betyder ju ingenting…

• En sistaminutenresa är just bokad! Och till Thailand av alla ställen?!
Bara att göra något så oerhört knasigt o galet som att företa sig nåt utan månader utav planering, överläggningar och föreberedelser är högst olikt mig, att målet blev ett så exotiskt land som Thailand är lika osannolikt som att Harrisburg skulle haverera.

Men se – plötsligt händer det!!

Jag har valt att tyda dessa tecken som ett utslag av trettioårskris, men mina ”vänner” är inte sena att påtala att jag är alldeles för gammal för det. Nåväl, kalla det för en sen blomning istället då!

Oavsett vilket så åker jag o Jens till Thailand om en vecka – det ska blir så himla skönt att komma bort litegrann! Gruvar mig lite för den lååånga flygresan, men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis är planet något mer bekvämt än det som Ryanair brukar erbjuda…

Vi gjorde ännu en överslagshandling i exaltationen över att ha gjort riktiga fynd på både flyg och hotell och bestämde oss för att grilla igår. Att det snöade och var flera minusgrader gjorde inget alls – grillat är ALLTID gott! Det blev smoke-kokt o sen grillat fläskkött med ugnsrostade rotsaker, barbequesås och coleslaw, detta kan rekommenderas oavsett årstid.

Tackjakt idag – en härlig dag med fina fåglar, riktigt vasst skytte, lika god mat som vanligt och som alltid en trevlig stämning. Vi hann med lite av varje och det till slut låg både rådjur, hare och fasan på paraden. Det här med viltparad är något jag verkligen saknade i England, där det inte förkommer överhuvudtaget. Jag tycker det känns bra att på något sätt visa aktning för det vilt som nedlagts under dagen, även om jag helst slipper många hundratals vilt upplagda.

Ännu bättre blir det när det spelas horn för att hedra det vilda – tack, Jörgen!

Nevill Holt

2012-01-09T17:55:00.017+01:00

Bland de sista punkterna på vår agenda stod såklart The IGL Championship - kan man kalla det för ett inofficiellt VM? I mina ögon är det i alla fall så och det är väldigt inspirerande att se på dessa hundar och förare. I år var det dock bara 51 hundar kvalificerade och endast 44 som faktiskt kom till start.

Dessa ekipage får det mesta att se ganska lätt ut, men alla som fört hund i viltrika marker kan nog förstå hur mycket kontroll av föraren och koncentration hos hunden som krävs för att få hem den skjutna fågeln samtidigt som det lyfter 50-100 friska fåglar ifrån exakt samma område (nej, det är ingen överdrift, emellanåt var vilttätheten snudd på löjlig). Imponerande!

Första dagens förmiddag. Vem skulle inte vilja vara i det sällskapet istället för bland publiken..?

Det var som alltid mycket publik o det är ett evigt kivande om att få en bra position så att man ser nånting. Bäst blir det tveklöst när publiken tillåts gå bakom linjen - även om det kan bli ganska långa avstånd så får alla åtminstone plats.

Man kommer oxå lite närmare det som händer, många fåglar sköts bakåt och hamnade alltså mellan oss och linjen. Första parkett alltså! Eftersom det oftast samtidigt gick fågel även framåt var det inte många som verkligen markerade bakåt, utan de förare som fick dessa apporter tvingades lita på anvisningar från domaren. Och det är himla intressant att se hur svårt det är att föra sin hund utifrån någon annans förklaringar om var fågeln är - gång på gång såg vi hundar jobba i fel område och bli eyewipade av andra hundar el domare. När man själv vet var fågeln gått ner så blir ju allt mkt lättare.

Det var alltså inte hundarna som var olydiga utan de lades i fel område av förarna, naturligtvis av misstag eftersom de uppenbarligen tolkat "den linjen, 80 meter ut o 20 meter från linjen" (eller vad domaren nu sa!) lite annorlunda än vad vederbörande tänkte. Vinden är oxå avgörande, det räcker att hunden går en halvmeter fel i vind så är den ju chanslös oavsett hur väl den jobbar. Det där med att hålla hunden i ett verkligt litet område är alltstå inte alltid bra, om man inte är helt säker på var fågeln finns så verkar man ofta tjäna på att låta dem gå lite större (jag menar nu kanske femton meters radie istället för fem). Bara inte farten ökar o noggrannheten försämras!

Markeringsförmågan hos domarna skiljer sig såklart oxå åt - Young Billy Steele framstod snart som den överlägset bäste i det avseendet då han gång efter annan spikade fåglarna när domarna gick ut. Billy tycktes vara den som styrde hela linjen/provet och gjorde, såvitt man kan bedöma från publikplats, ett väldigt bra arbete med detta.

De här tre "tillhör" alla Young John Halsted och väckte en del uppståndelse under lunchen. Till och med den hårdaste av de hårda börjar uppenbarligen bli lite mjuk på äldre dar...!

Det var som synes fint väder men ganska kylslaget, och förvånansvärt många hundar hade täcken på sig när de var ur linjen. Det tycker jag är enbart av godo, kroppen håller mycket längre o skaderisken minskar om man håller de större muskelgrupperna varma hela dagen. Det blir ju långa tider utan någon aktivitet för att hunden sedan ska arbeta korta stunder i full fart, vilket eg inte är särskilt fysiologiskt. Ingen skulle ju drömma om att till exempel sätta en tävlingshäst i fullt arbete utan uppvärmning!

"Äsch", sa Young John lite förläget, "det är Nina som tvunget ska ha täcken på dem." Men all reklam är bra reklam o han verkade ändå tycka att uppmärksamheten var helt ok!

En av mina favoriter (både hund o förare!) - Steve Richardson med FTCH Levenghyl Sundancer.

Jag tog det här fotot för att jag tyckte det såg så trevligt ut - en stunds gosande mitt i vimlet. Det visade sig sen vara den slutgiltige segraren Keith Broomfield med sin Kaliture Black Spruce!

Ingen i gänget hade riktigt lagt märke till det här ekipaget - de kom bara in i linjen, hämtade snabbt sina fåglar o försvann ut igen. En mycket bra strategi! Så tänker jag oxå göra om jag hamnar med nummerlapp på i ett open trial...

Någon utmärkte sig i mängden - "the man with the golden gaiters"!

Kamera-duell!

(Jag vann.)

Longcopse Bertie - här står han visserligen som en hösäck, men han ser egentligen inte så pjåkig ut och är framförallt en mycket trevlig o balanserad hund. Vi såg honom även på Cambridgeshire FTS´s prov och han gjorde ett synnerligen gott intryck redan där.

Jamie Bettinson med sin FTCH Whitesmiths Widgeon gjorde ett gediget arbete o belönades med DoM.

Defending Champion - FTCH Delfleet Neon of Fendawood.

Jag tycker han är lite för lågställd/kort på benen men han har ett härligt uttryck! Neon gjorde ännu en fin insats på högsta nivå ända fram tills han blev eyewipad av FTCH Adoraden Izzy of Greenbriar.

Ovannämnda Izzy genomförde ett alldeles fantastiskt prov och låg i vinnarhålet fram till sin sjunde (eller var det åttonde?) fågel. Den sista långa apporten rakt in i motvinden blev tyvärr för svår för både henne och Young John´s Emmanygan Rocket of Chatsworth som hade sänts som första hund, och judges´ eyewipe var ett faktum. Båda dessa hundar hade dock gått så bra fram tills dess att de ändå fick vara med under den avslutande driven och belönades sedan med DoM.

Min favvis FTCH Eastdale Harry ville inte vara med på bild...

...men till slut fångade jag honom ändå.

Off we go again!

Jimmy Swindlehurst och FTCH Adoraden Quinn, domare Jane Coley och Mrs Pritchard med FTCH Vamp Parsley Potage (en av de tre kvalificerade goldisarna) följer en fågel som går långt iväg.

Strax efter detta skjuts ännu en fågel bakåt och Mrs Pritchards hund tar några steg efter den... Inte egentligen i syfte att ta den, men han lämnade trots allt sin förares sida. Förargligt att åka ut pga knallning på ett Championship, men allt kan hända!

Notera bandaget på FTCH Denbrig Macallan at Aithness - det finns inga som helst regler avseende förband eller medicinering för att starta på prov. Dopingreglemente kan de inte ens stava till.

Notera även den fina uttersvansen...

Halva linjen på den här sidan diket/häcken o halva på andra sidan, hundarna skickades såklart i kors.

Fikapaus dag 2.

Kian smälte fint in i miljön i sin härliga kjol!

Jimmy Swindlehurst dirigerar under överinseende av Jane Coley. "Spot" (FTCH Adoraden Quinn) gick riktigt bra ända tills han föll som first dog down i slutet av tredje dagen.

Det är en ständig kamp om vem som står längst fram eller närmast flaggmannen. Alla vill ju se så bra som möjligt och om man inte är två meter lång måste man hålla sig framme. Jag beundrar faktiskt dessa funktionärer som år efter år lyckas hålla humöret uppe och tålmodigt tjata på oss hopplösa åskådare som hela tiden försöker stjäla en halvmeter eller så.

Så länge som jag varit och tittat på Championshipet har det varit samma tre flaggmän, ibland behjälpta av någon extra person. Jag och Bitte träffade för några år sedan huvudflaggmannen Graham Searle i ett annat sammanhang, och då presenterade han sig själv med ett stort leende och "We´ve met before - I'm the horrible flag man!". Självironi är underbart! :o)

Många människor ska igenom ett litet grindhål!

Här står Young Billy Steele och håller i en av de mest omdiskuterade fåglarna under provet.

Vid det här tillfället gick publiken återigen utspridd kanske 40-50 meter bakom linjen. En rapphöna (dvs rödhöna, de grå är sällsynta o i princip fredade) sköts så att hon föll strax bakom publiken och började omedelbart springa ner mot skogen. Publiken försökte såklart dela på sig för att de tävlande skulle kunna se något, men innan vi fått klart för oss vilket domarpar som skulle skicka hund och vart vi alltså skulle flytta oss uppstod en viss förvirring. Det dröjde säkert en halv minut innan hunden skickades och under tiden hade rapphönan tagit sig nerför backen, inte jättesnabbt men målmedvetet tycktes hon sikta på skogen. Vi kunde följa hönan tydligt på sådden men förlorade henne ur sikte några meter före skogskanten.

Första hunden skickades inte till nedslaget utan ner mot skogsbrynet. Hunden gjorde ett halvhjärtat sök på sådden, försvann sedan in i skogen, kom ut igen, tycktes markera nån vittring på åkern men följde inte upp utan blev till slut hemkallad tom. Hund nummer två skickades och trycktes direkt in i skogen men hittade inte heller någonting utan domarna gick ut för att leta.
Billy Steele hade stått på andra kanten (alltså inte det sändande domarparet) och gick med mycket målmedvetna steg rakt ner till där vi förlorat fågeln ur sikte (dvs ute på sådden) och hittade fågeln. Nu följde en lång diskussion ute på fältet och därefter gick övriga tre domare upp till varifrån hundarna skickats medan Billy stod kvar, förmodligen för att man skulle bedöma sikten från utgångspunkten.

Billy anslöt sen till sina kollegor och de diskuterade ytterligare en lång stund innan de till slut enades om att behålla båda hundarna. Att hund nummer två skulle vara kvar var nog alla överens om, men att även nummer ett fick fortsätta var inte lika självklart, inte minst eftersom hon tycktes ha markerat men inte följt upp vittring i det område där fågeln sedan hittades. Men i det här fallet gav de uppenbarligen hunden "benefit of the doubt" - vem har sagt att det är lätt att döma jaktprov!?

Det krävs inte bara en enorm vilttillgång för att kunna arrangera ett Championship, man måste oxå kunna hantera publiken, alla bilar och övrig logistik.

Deltagare dag 3 - 16 ekipage kvar i tävlingen.

Efter de senaste åren ständiga ökning i antalet kvalificerade hundar hade IGL´s ledning beslutat att från och med 2012 införa krav på ytterligare en merit för att man skulle få starta på Championshipet. Istället för att som tidigare vara kvalificerad efter "bara" en vinst på ett tvådagarsprov (= A-kvalifikation), skulle det dessutom krävas en B-kvalifikation (dvs att komma 2a på ett tvådagars eller vinst på ett endagarsprov) för att man skulle få vara med. Alternativet med tre B-kvalifikationer stod kvar som tidigare.

MEN...efter att endast ha haft 44 hundar till start i år, vilka om de nya reglerna tillämpats redan nu skulle varit så få som 27 (hade nån räknat ut!), ska detta beslut nu ha rivits upp. Styrelsen hade tydligen ett kort möte efter första dagens slut då man snabbt klubbade igenom att de gamla reglerna gäller tills vidare. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!

Nummervisarna var som vanligt viktiga funktionärer. Marken på Nevill Holt är väldigt kuperad vilket gjorde att vi ofta inte såg ena delen av linjen, även om den inte doldes av en häck. Många gånger fick man gissa sig till vad som hände beroende på hur snabbt nummerskylten togs ner, om nästa hund sändes direkt, vem som lämnade linjen osv. Utvecklande för fantasin och många roliga diskussioner fördes om vad som just kunde ha hänt!

Dessa markförhållande medförde oxå att avstånden på apporterna aldrig riktigt kunde sträckas ut - hundarna försvann ganska fort över ett backkrön och man var då tvungen att flytta föraren efter eller gå längre fram innan man sände. Nu är ju avståndet långt ifrån den enda svårigheten och man fick ju fram ett bra resultat ändå, men det hade varit roligt att se dessa fantastiska ekipage jobba på lite längre håll.

Kjell fick lite hjälp med påklädningen.

Vi hade fint väder nästan hela tiden (även om det var kallt!), men vid lunchtid dag 3 kom ett om än kortvarigt så väldigt onödigt oväder över oss. Det blåste friskt hela dagen och när detta kombinerades med ett häftigt regn så ifrågasatte man verkligen sitt fritidsintresse... Men alla rotade snabbt fram sina extrakläder och försvann in i den grönfärgade anonymiteten.

Patricia har varit med förut och var väl rustad för ruskväder!

Sista dagens skyttar - de skötte sig med den äran i den friska vinden.

Träningsprov

2012-01-06T15:53:00.017+01:00

Den fantastiskt generöse Robert Daws bjöd in oss till "sitt" ställe för ett träningsprov / training day och en underbar morgon samlades vi förväntansfullt på Beauvale Abbey Farm utanför Nottingham. Det var en vanlig jaktdag där Robert med hjälp av oss tog hand om apporteringen under provmässiga former. Väldigt avslappnat men ändå tillräckligt mycket allvar för att det skulle uppstå en viss "nerv" hos förarna.

Mangårdsbyggnaden med häck-omgärdad trädgård.

Beauvale Abbey Farm har alla möjliga sorters produktion - ett trettiotal tinkrar (avelsston + en egen hingst) för uppfödning av ridhästar, köttdjur, får av flera olika slag, kalkoner, diverse olika höns, tea room med gårdsbutik, jakterna osv.

Man måste bredda verksamheten för att klara sig på ett småbruk!

Underbar morgon med sol o nollgradigt.

Två ugnsfärdiga fasaner eller dito rapphöns för bara £ 5.00 - vilt är billig mat i England!

Dessutom är det så gott! Och nyttigt! Och främjar vår sport! Alltså - ät mer vilt.

Självklart fanns även ordinarie apportörer på plats - vi kunde ju inte täcka hela skyttekedjan själva.

Första drevet som var skogen till vänster.

Solen gjorde att den tunna frosten snabbt försvann.

"Settle your dogs, now we start."

Bitte skickar Rico...

...som krånglar sig igenom häcken o hämtar sin första fågel.

Fido lämnar snyggt i hand.

"Wingblinded" Susa.

På gården finns en gammal klosterruin, vilket jag såklart blev helt exalterad över. Tänk er en kyrkobyggnad o ett överdåd av murar på samma gång!?

Ingången för länge sedan. Verkar fånigt att ha en så smal o hög trappa upp, men så var det tydligen. Halvt under markplan låg ett rum till - det var alltså en typ av suterränghus...

Interiörbild - det vi har i ögonhöjd är det gamla golvet, sedan ser man eldstaden på både första o andra våningen o kan ana resterna av en trappa upp till nästa våning. Fantasieggande!

En minnessten med lite information om klostret - mer finns här.

Ett gammalt kyrkfönster.

Mangårdsbyggnaden från andra sidan - hur fint som helst! Och med en häpnadsväckande utsikt över den lilla dalen. Beauvale betyder tydligen "den vackra dalen" - ett högst passande namn.

Elevenses - den här gången bjöds det på portvin o fruktkaka. Mums!

Vackert!

"Barney" åkte viltvagn mellan såtarna.

Här drevs fasaner o morkullor från skogen till höger om dammen.

Grims bästa apport för dagen var när han som andra hund o en god stunds fördröjning gjorde ett riktigt fint arbete på en löpa efter en springande tupp. Det är sånt man inte kan träna en hund till - det måste de lära sig själva!

Börjar jag bli tjatig...? Men det är ju så vackert!!

En av hundarna i drevet - cockerspaniel i sportfrisyr.

Man kan njuta av den härliga dagen på många olika sätt...

Ser ni änderna på ängen bortom dammen? De utfodras uppe i vänstra hörnet vid häcken och keepern visslar på dem när de ska få mat. De kom lydigt på inkallning den här gången oxå men nu blev de uppjagade över skyttarna istället för fodrade. Detta var synnerligen effektivt och de fick riktigt fin höjd, men det kändes sådär etiskt...

Rasism finns hos alla arter - det var nästan komiskt att se hur varje ras höll ihop inom den större flocken av får.

Dagsljuset börjar försvinna - men det är bedövande vackert även i halvskymning!

Vem som vann "provet"? Ingen.

Alla hundar skötte sig egentligen riktigt bra, men samtliga lyckades oxå begå något misstag och dagen slutade med "no result". Vilket hände på ganska många novice-prov under bara den korta tid som vi var i England, så vi var i gott sällskap!

Några bilder från jakterna

2012-01-01T17:52:00.025+01:00

En av anledningarna till att åka till England är att få vara med på fältfågeljakter i en utsträckning vi inte kommer i närheten av hemma. Erfarenheterna man får är ovärderliga för både hundar o förare. Jag gick ju som fast apportör på flera gods/gårdar under förra året och det var verkligen roligt att träffa alla igen. Det finns så många underbara människor i det här sammanhanget! Det finns ju några trista oxå såklart, men dem väljer vi att bortse ifrån...

Förhållandena varierar kraftigt - ibland var det lättapporterat...

...och ibland krävdes det betydligt mer av både hund o förare för att fullfölja uppdraget!

Anne o Susa håller koll.

En sak man är väldigt noga med i England och som jag verkligen saknar på jakterna här hemma är "elevenses", dvs en fikapaus mitt på förmiddagen. Oftast blir det bara te o kex, men ibland kanske en bit pork pie, en slurk sloe gin eller varför inte ett glas champange?!

På tal om sloe gin...

Man står på pass en bra bit bakom skyttarna för att ta de fåglar som går ner skadade långt bak. De som faller öppet runt skyttelinjen kan plockas upp för hand, av peg dogs eller av drevfolket när de kommer fram. Tokapportering av dött vilt är inget som uppskattas av varken skyttar el keeper, och den "flest-fåglar-vinner"-mentalitet man kan träffa på här hemma är sällsynt.

Just här har man en liten väg och sedan ett större skogsparti med enorma rhododendronbuskage bakom ryggen och det är av största vikt att man hinner se ungefär var de skammade fåglarna gått ner för att ha en rimlig chans att hitta dem.

Ovanlig peg dog - en långhårstax! Tror dock inte att hon gjorde särskilt stor nytta...

...vilket även gäller för den här!

En mera vanlig syn och ett gott exempel på hur det ska se ut - mycket duktig skytt, helt fast o lugn hund och båda två hade full koll på det som fallit.

Det är ganska ofta stökigt runt de skyttar som tar hunden med sig så motsatsen likt ovanstående är väldigt trevlig - det ger mig arbetsro att ta hand om de fåglar jag ska koncentrera mig på!

Transport mellan dreven.

Mitt favoritställe Chadacre var förut en lantbruksskola - här är skolklockan på gårdsplanen.

Och här är den lilla köksträdgården...

Om man någon gång har sett en vingad fasantupp löpa undan, så förstår man att även om hög hastighet på intet sätt är ett självändamål för en apportör, så duger det inte med en långsam hund om man vill få tag på dessa fåglar.

Baggi är tillräckligt snabb för att den här tuppen aldrig skulle hinna förstå vad som höll på att hända!

Rico, Fido o Kotten bak i Barrys bil.

Glada apportörer!

Chadacres duvor vilar på taknocken medan Anne o Susa håller stånd i sockerbetorna.

Mitt emellan två drev kom plötsligt två ryttare förbi, hälsade avmätt....

....och försvann sedan bort i dimman. Så engelskt det kan bli!

En studie i beige!

Ingen tvekan om vem som åker i det här fordonet.

På väg ut till sina pass.

Baggi markerar nästa fågel under inleverans av den första. Här har jag faktiskt skickat under skyttet ut på den öppna marken, eftersom det gällde en vingad fågel som ska apporteras asap. Även detta ses ibland som lite halv-suspekt (vissa keepers föredrar att man låter fågeln springa förbi en innan man skickar hunden, så att all apportering sker bort från skyttarna), men jag tar inte risken att förlora en skammad fågel om jag kan undvika det.

Döda fåglar får som sagt ligga tills efter avslutat skytte.

Eddie är chef över viltvagnen.

Det här är Boris - en dryga trettio år gammal hunter som nu är pensionär på heltid. Men han har haft många glada dagar på godsets jakter ihop med ovannämnda Eddie. En fin gammal häst!

Chris Carter - game keeper på West Acre.

En gammal patronväska slängd på golvet i trailern...

..medan en ny står nogsamt uppställd i sätet. Jag vet dock vilken av de två jag skulle vilja ha!

Det är svårt att passa skyttar på båda sidor om en häck, man får öva upp sitt vidvinkelseende!

Fältet plöjdes igår - peggarna har inte hunnit sättas tillbaka.

Ännu en jaktdag i strålande sol!

Gemytlig stämning med både skyttar, drevare o apportörer i samma trailer.

Som sagt - jag älskar murar...

Toby ska ut på en ridtur i det härliga vädret, han behövde tränas lite inför jakten (med pack of hounds o allt) veckan därpå.

Vi följde med Mike o Sara till Henham Park ett par gånger oxå - där har man en påtagligt stor andel gröna / japanska fasaner. Mycket vackra! En del säger att de flyger sämre än de "klassiska" fasanerna, men jag ser då ingen skilland i det avseendet.

Jag tycker väldigt mycket om Henham Park av många olika skäl - ett är att man vid elevenses brukar bli bjuden på den bästa pork pie jag nånsing smakat. Väl kryddad med bl a salvia och inget mindre än delikat!

Längst upp en mörk höna, sedan en mörk tupp o sist en normalfärgad dito.

Blommande rhododendron i november..

Sjö, skytt o solsken. Och ormbunkar!

Ormbunkar kan vara bra till mycket! Man har en hel del stora festivaler i Henham Park på somrarna, vilket lämnar sina spår i markerna...

Bron över dammen är nybyggd.

Lunch.

På väg ut till sista drevet - ljuset börjar bli lite blåaktigt.

Vindföljeln på stallet i Henham Park.

Prov

2011-12-28T20:15:00.015+01:00

Vi var som sagt funktionärer på ett antal prov under vår vistelse i England. Det första var Suffolk Gundog Club´s 2-dagarsprov på Wormegay i början av november, där vi var utsedda till viltbärare. I trailern på väg ut till första uppställningen skojade vi om att vi endast ville att rapphöns o fasanhönor skulle fällas, eftersom det snabbt blir väldigt tungt att släpa på en full gamebag. Det gick väl sådär med den önskan...

...för här kommer första viltet! Norlands Black Swan levererar med ett fint grepp om haren, men skicket och handlingen lämnade en hel del övrigt att önska så vägen dit var minst sagt krokig.

Jag fegade ur och anmälde aldrig Grim till några open stakes, vilket jag nu bittert ångrar. Även om vi har långt kvar till att mäta oss med de bästa, så borde både han och jag ha kunnat försvara de svenska färgerna väl i ett genomsnittligt startfält. Man är ju så oerhört beroende av vilka apporter man får under ett prov och vem som helst kan åka ut på en first dog down, men det kändes som att i ett normalt open borde vi kunnat hantera de flesta av de uppgifter man kan få. Nästa år kanske...

Man får lite fel intryck av hur proven går till om man bara ser Championshipet - dels verkar det mesta ganska enkelt där, det är ju bara att skicka hunden rakt ut i hönsgården o hämta den där fågeln. Eller ser det relativt "lätt" ut för att de man ser på ch-shipet faktiskt är topphundarna?? Å andra sidan får man oxå mindervärdeskomplex - "tänk att ALLA i England är så himla duktiga!" På ett vanligt open stake får man se en betydligt större bredd både avseende hundarna och förarna, och man inser att alla kanske inte är lika bra som Young John & co... Det är ganska skönt att känna att man borde kunna matcha åtminstone en del av dem som startar även på open stakes.

En svensk deltagare på startlinjen fanns det hursomhelst - Höghedens Susa of Wadesmill.

Caroline Heasman´s Merryway Olivia gjorde ett fint arbete efter den här runnern. Tyvärr skadade hon sig samtidigt och kunde inte fullfölja provet.

Caroline´s andra apport - över diket, genom skogen och ca 20 m ut på fältet på andra sidan.

Nä, man ser inte hunden men eftersom domarna hjälper till med anvisningar om var den finns, så kan man ändå föra den om man har olika muntliga kommandon för höger/vänster/ut.

Richard King för sin hund som 2nd dog down på en runner. Saxaphone Brown Ale of Lincswold gör ett fint arbete på den här fågeln (tyvärr utan att finna den) och står till slut som vinnare av provet.

Domarkonferens i sockerbetorna.

Skytten ger sina anvisningar om var i morötterna fåglen fallit, mycket exakta anvisningar visade det sig senare. Morötter är ruggigt svåra att apportera i - blasten liksom sväljer en rapphöna och vittringen bara dör. Vi tappade två hundar här då de blev eyewipade av domarna.

Susa visade genomgående upp "brittiska avlämningar", vilket tråkigt nog gjorde att hon slogs ut.

Stilstudie på Sara Gadd - "go back!"

Jag tycker väldigt mycket om Sara´s "Gambol" - Birdsgreen Griffon.

Mike var en hårsmån från att kvalificera FTCH B. Butler till Championshipet ännu en gång, men de föll på den allra sista fågeln. Det här är en grym o orättvis sport - "man är aldrig bättre än sin sista apport..."

Att slå 23 andra ekipage för att få en pinne till championatet eller för att ta sig till Ch-shipet är verkligen inte lätt och jag beundrar de förare som lyckas gång på gång.

Phil Garton´s hund har hittat sin fågel i betorna.

Vi blev även akutinkallade till dag 1 av Cambridgeshires FTS tvådagarsprov, den här gången i första hand som markörer. Hela den kyliga förmiddagen spenderades i ett och samma fält med "stubble turnips" (nån slags rova) där man efter driven gick runt o skickade hundarna från olika håll. Drivna prov blir tämligen omgående kallviltprov och tilltalar mig egentligen inte - det blir för statiskt o skadat vilt blir liggande för länge, men den här dagen var det vad som bjöds.

Många hundar var lydiga o dirigerbara, betydligt färre stoppade ner näsan i vegetationen och jagade ordentligt. Det medförde bland annat att vi tappade de första åtta(!) hundarna på judge´s eyewipe och ytterligare en 4-5 stycken blev eyewipade av andra hundar.

Dagens behållning var när domarna hittade den fågel som de letade efter och kollektivt tvingades rusa efter med höjda käppar för att slå ihjäl tuppen när han kutade iväg. Inte så roligt för fågeln, men sanslöst komiskt att bevittna - jag önskar verkligen att jag hade haft kameran beredd i det ögonblicket! :o)

Det blev en lång väntan för både deltagare och funktionärer.

Eftersom jag inte vågade mig på några open stakes, var det enda prov det svenska sällskapet kunde anmäla till Essex FTS´s All Aged prov på Wormegay den 10 december. Både Bitte o Lisa lyckades få plats på provet men jag hamnade tyvärr som sista reserv (nr 55)och fick inte vara med och leka. Många klubbar ger på ett All Aged förtur till hundar med meriter så jag hade nästan räknat med att få starta, men så blev det alltså inte. Konkurrensen i England är större än på Irland och det rejält svårt att överhuvudtaget komma med på proven.

Jag och Jens fick agera viltbärare istället o tillbringade hela dagen i händelsernas centrum. Och när vi ställde upp oss för första linjen kändes det inte längre lika bittert att inte vara med - det är väldigt svårapporterat i brösthög senap! Som tur var genomskars fältet av klippta gator och domarna gjorde allt för att hundar o förare skulle se så bra som möjligt.

Lisa o Fido klarade sina fåglar bra och överlevde första omgången. Faktum var att vi inte tappade speciellt många hundar i den gräsliga senapen och de som försvann gjorde det inte pga vegetation.

Lisa dirigerar i den hopplösa terrängen. Var är Fido?

Återigen - det är verkligen användbart att ha olika ord för höger/vänster/ut! Hund o förare har inte en chans att se varandra här, men eftersom man vet var hunden är genom att växtligheten rör sig är det ändå möjligt att dirigera hunden om den kan sina kommandon.

Inte så stor chans att domarna skulle hitta något i den här spenaten och det gjorde de inte heller.

Blommande senap i december - ur led är tiden!

"The gallery" - från vänster okänd flaggman, sedan Phil Highfield, Mike Tallamy halvt gömd bakom Sara Gadd, Henrik Vilendal, Lisa Falck o längst till höger Bitte Sjöblom.

Hur det gick? Fido var något "vid" i sitt fotgående och fick tacka för sig efter 3e fågeln, Rico blev tyvärr eyewipad på sin första apport. Vann gjorde till slut Phil Highfield med Waterford Harris of Featherfly.

Träning

2011-12-20T17:39:00.019+01:00

Vi har inte bara jagat utan även tränat en hel del - det började redan dagen efter vår ankomst med ett besök hos Robert Daws. Robert är, som de flesta britter, oerhört trevlig och har dessutom en lite annorlunda syn på hundar/träning/jakt/prov, vilket kan vara en nyttig kontrast. Han jagar väldigt mycket med/över sina hundar och har hela tiden ett mycket jaktligt perspektiv på det vi håller på med. Nu efter pensionering ifrån provcirkusen så använder han tex sin gamle champion Farmclose Paddy som stötande och skjuter över honom som en spaniel. Viltfinnarförmåga är allt och "det är hunden som ska hitta viltet o inte föraren" upprepas ständigt och det kan ju inte påpekas ofta nog!

Men trots att alla säger likadant (är det någon som någonsin hävdat motsatsen??) märks det ju inte riktigt när man sedan ser träningen eller proven - då handlar allt om kontroll. Även hos Robert! Mycket tid o energi läggs på handling och att hunden ska lyda förarens signaler. Men självklart måste hunden sen oxå jaga självständigt när den väl är i rätt område - det är ju detta som är själva konsten i retrieverträning! Inget imponerar mer än en hund som snabbt o lätt kan föras till rätt ställe för att där slå över till ett noggrannt och strukturerat sök i just det området.

Robert diskuterar med Bitte innan vi ger oss ut i träningsmarken.

Anne verkar nöjd med situationen!

Lite hoppträning livar upp - här är det Miso som visar att även svenska hundar kan ta sig över staket.

"Bort till den busken, sen genom häcken och 15 meter ut i rapsen på andra sidan."

Det är så himla nyttigt att inte veta exakt vid vilket grässtrå apporten ligger, det är ju det vi har hunden till! Här kommer därför ett allmänt träningstips - låt någon annan lägga ut apporterna när ni tränar och skicka hunden till området och inte till "en halv meter till vänster om den stora stenen". För hur ofta vet vi exakt var fågeln ligger när det kommer till praktisk tillämpning?

Vi var även ute en sväng med Phil Garton och besökte såklart oxå Mike o Sara, men från dessa tillfällen har jag inga bildbevis. Efter träningen hos Mike o Sara satt vi utomhus o åt den delikata lunchen - helt fantastiskt att kunna göra det i mitten av november!? Mike gnällde visserligen lite över att det var kallt men vi andra njöt i fulla drag av solen. Kvinnor är ju erkänt av något hårdare virke...

Vissa fick fler besök av andra - huvudtränare Guy Bennett hedrades såklart med svenskt sällskap upprepade gånger. Som alltid serverades då rejält svåra uppgifter och ett alldeles gräsligt petande i varje liten detalj. "Attention to details" och "be consistent" har vi hört mer än en gång, varför ska det vara så himla svårt att vara konsekvent o noggrann varje gång?!

Grim har i alla fall lyckats hitta en av apporterna! ;o)

Vi var hos Gaynor Gent en eftermiddag när det blåste halv storm - jag fick min önskan om att träna handling i motvind uppfylld med råge. Vi körde lite grundträning utan större press på varken hund eller förare - succéträning har oxå sin plats i repertoaren! Bara inte alltför ofta...

Vi gjorde oxå en "liten" utflykt till Mark o Jamie Bettinsson i Wales. De hävdar bestämt att de bor väldigt centralt o minsann bara har fyra timmars bilfärd till större delen av provvärlden, men jag är skeptisk till det. Himla vackert är det i alla fall i Wales och det faktum att alla skyltar är tvåspråkiga ger en lite exotisk touch åt det hela.

Till och med toaletterna är tvåspråkiga!

Bettinson hänvisade oss till ett fantastiskt boende på Tir y Berth Farm i Hengoed - Highfields Bed & Breakfast. Ett jättestort farmhouse som var oerhört smakfullt inrett från topp till tå och med goda rastningsmöjligheter för hundarna. Dessutom mycket prisvärt - £35.00 per person o natt inklusive full english breakfast. Kan rekommenderas!!

Mitt rum.

Bitte var snabbast och fick det flottaste rummet.

En samling familjefotografier i sällskapsrummet. Jag tror inte att värdfolket använde detta rum som sitt eget utan fotona verkade uppställda för att skapa en familjär stämning.

The lounge.

Flingor o mjölk i väntan på att den "riktiga" frukosten skulle lagas till.

Promandstråk just utanför dörren.

Här är det Bitte som för Rico till anvisat område.Vi hade bokat två halvdagars träning med Mark o Jamie för att få logistiken att fungera så bra som möjligt. På eftermiddagen när vi anlände till Wales tränade vi på ängarna runt deras anläggning och nyttjade bland annat de fantastiska murarna. På förmiddagen nästa dag körde vi istället upp på heden och tillbringade några timmar i ljungen. Mark o Jamie är oerhört sympatiska och väldigt intensiva, träningen är inte direkt inriktad på problemlösning men som tävlingsträning är de definitivt givande!

Fido

Det är vackert även i Wales!

Ett hav av ljung o tistlar. Det framgår inte på bilden o syntes inte heller i verkligheten, men i sänkan mellan de två grupperna löper ett djupt dike. Diket ställde till en del besvär för hundarna att ta sig över och ännu mer när de skulle ta sig ner i detsamma för att hitta apporterna.

Rolig o nyttig träning! Eller tycker jag så bara för att Grim jagade så det yrde i vegetationen utan att sätta en tass fel...? ;o)

Som sagt, det är vackert så att det förslår.

England 2011, del 1

2011-12-17T18:20:00.013+01:00

Då var man hemma igen efter ännu en fantastisk tid i England. Till skillnad mot tidigare år så hyrde vi en stuga i det lilla countiet Rutland, för att slippa tära på vänner o bekanta alltför mycket. Bitte hittade den jättefina stugan The Corner Cottage i Edith Weston, vilken verkade passa oss perfekt med hundar tillåtna o inhägnad trädgård. Problemet var bara att den var något mindre än vad vi trodde – de två sovrum som visades på hemsidan visade sig vara ETT rum med sängarna placerade på olika sätt...

Men vi är ju flexibla o trängde glatt ihop fyra damer o åtta hundar på den tämligen begränsade ytan. Fyra damer? Jo, de första två veckorna hade vi (= jag, Bitte o Lisa) sällskap av Anne också – väldigt trevligt! Lite komplicerat blev det dock när hennes Susa började löpa efter bara några dagar – 6 hanhundar o en löptik på en ytterst begränsad yta kan ju bli lite jobbigt, men grabbarna skötte sig helt exemplariskt (Kotten brydde sig ju knappast om detta). Labradoren är verkligen en fantastisk ras (och Fido var lika duktig) – inte ens under höglöpet blev det några som helst problem?! Anne fick dessutom parat sin duktiga tik med en verkligt intressant hanhund (kolla här!) precis innan hon åkte hem igen, så allt löste sig till det bästa.

Hyresvärdinnan hade aldrig frågat exakt hur många hundar vi tänkte ta med oss och Bitte hade väl inte heller tagit upp den detaljen, men vi förstod ifrån grannen att de väntade sig tre svenska damer och tre hundar. Det var ju en sanning med viss modifikation... Dagen efter vår ankomst kom värdinnan för att kolla att allt var bra och blev något, vi kan kalla det "förvånad", när hon klev in genom grinden och istället möttes av åtta hundar. Vi såg inte röken av henne efter det - "jag vill inte veta hur min trädgård ser ut nu!" - men jag tror inte att det var så illa. Eller har vi bara en hög toleransnivå när det gäller hund-slitage?

Den enda verkliga nackdelen med sagda stuga var bristen på internet. Inget bredband i huset och i princip noll mobiltäckning gjorde att all tanke på frekvent datoriserande föll på sin egen orimlighet. Bara att kolla sin mail var en tålamodsprövande uppgift och att blogga var inte att tänka på! Det tog mig till exempel 1 timme och en kvart att betala fyra räkningar - minst sagt irriterande. De första dagarna var vi nog alla lite frustrerade över att inte som vanligt ha tillgång till mail, blogg, facebook o allmänt surfande, men ganska snart kändes det mer som en befrielse att leva lite avskurna från omvärlden. Tur bara att det finns mobil o sms för att hålla kontakt med nära o kära!

Schemat har varit minst sagt späckat med träningar, jakter och prov – jag tror vi hade tre (möjligen fyra) obokade dagar under hela perioden. Det är en svår balansgång mellan att hinna med så mycket som möjligt och att faktiskt orka med tempot, och både vi och hundarna blev ganska slitna efter någon vecka. Men man vill ju så mycket! Slitna hundar gör ju oxå att riskerna för skador ökar, men förutom lite små skavanker som trasiga svansar, slånbärstaggar i fötterna, några muskelsträckningar, mindre skärsår o liknande, klarade vi oss oförskämt bra även i det avseendet.

Bilder säger ju mer än tusen ord – så jag kommer att lägga in en hel del såna. De kommer lite osorterat men det får ni ha överseende med!

Det var väldigt skönt att ha en fast punkt under resan för att slippa leva i en kappsäck, men det innebar att vi istället tillbringade mycket tid i bilen. Subarun har gått 820 mil under de här veckorna, och eftersom det engelska vägnätet är minst sagt underdimensionerat för trafikmängden handlar det om måååånga timmar bakom ratten...

Just det!!

Första såten under första jaktdagen i England - grabbarna är fokuserade!

Grim

Jag älskar häckarna!

Och vänligen notera vädret - min regnjacka låg tryggt nerpackad i sin väska under hela vistelsen. Det är sant!!

Dimman har vi dock inte kommit undan, men det är oändligt bättre än regn.

Ser ni beatern i fjärran?

Jag lämnade mina käppar hemma, men kände snart att det var ett felbeslut. Så då fick jag ju köpa mig en ny! :o)

Vi har varit medhjälpare på ett antal prov - ovan är ifrån första driven på Cambridgeshire FTS tvådagars-prov där vi var markörer/viltbärare (domare Steve Richardson närmast). Provet vanns av Blackharn Brewster-sonen FTCH Hamford Wig - alltså en halvbror till Baggi! En mycket tilltalande hund som kombinerade god styrbarhet med ett härligt jagande.

Det mutttras en del om utländska förare som startar på prov i England och aldrig "ger nåt tillbaka" till sporten, så därför känns det bra att ställa upp som funktionär när tillfälle ges. Dessutom ser man ju bra om man går i linjen hela dagen!

Många måltider har såklart intagits på diverse pubar - det är aldrig dyrt och oftast riktigt gott. På många pubar är hundar tillåtna och flera har egna fyrbeningar, den här tillbringar sedan många år sitt liv på The Lamarsh Lion gående från bord till bord tiggande om en pommes eller två. Hon är faktiskt inte så fet som man kunde tro, men börjar bli väldigt gammal vid det här laget.

Vi bodde bara några hundra meter ifrån sjön Rutland Water - tydligen Europas största sjö som byggts för hand. En söndag när vi hade ledigt tog vi hela packet på en promenad längs stranden och njöt av omgivningarna. Den här dagen hade man seglingsskola trots att det blåste rejält och oftast låg minst en båt upp-o-ner och fick assistans av räddningsbåten. Tufft att skicka ut ungar på sjön (de var i 8-10 årsåldern) under de förhållandena!

På vägen tillbaka passerade vi kyrkan i byn. Jag måste av födsel o ohejdad vana besöka alla kyrkor jag ser (nästan i alla fall), men hundarna fick såklart stanna utanför.

Själva kyrkan.

Dimman låg ofta tät över Rutland... Men man kan faktiskt ana sjön i bakgrunden!

Det är så vackert i England!

Vackert 2.

Bilden är från Championshipet på Neville Holt - det kommer mer om det senare.

Vackert 3.

Slagna hjältar. Varje del av köksgolvet täcktes av hundar - tur att hundtoleransen är helt perfekt!

Hemma igen!

2011-12-14T09:34:00.000+01:00

Efter fem veckor och 820 mil är vi nu tillbaka i Sverige igen. Ännu en härlig tid har tillbringats i labradorens förlovade land!
Bloggen kommer att uppdateras med rapport i sinom tid...

Skryt!!!!!!!!!

2011-11-03T16:53:00.005+01:00

Alla som följer Jante-lagen kan stänga ner den här sidan nu. Just idag blir det nämligen ett ohejdat och onyanserat skryt om våra härliga hundar. Man tycker ju alltid att ens egna kräk är bäst på ett eller annat sätt, och det gäller i allra högsta grad även i det här hushållet. De har såklart sina fel o brister (eller??), men i stora drag är vi så oerhört stolta och glada över de här hundarna och det arbete de utför!

Grim - FTW och förstapris i elitklass på A-prov.

Sting - CERT på A-prov.

Baggi - inga provmeriter att tala om, men han är ändå Mattes Prins!

Gry - CK på A-prov (fast det var ett tag sen nu!).

Dessa hyfsade provmeriter är ihopskrapade trots ett tämligen måttfullt tävlande, hundarna håller med andra ord en hög o jämn nivå. Men framförallt så är samtliga oxå underbara familjehundar och synnerligen pålitliga apportörer, vilket ju är det som egentligen räknas...

"Good dogs bring us good friends!"

Halvtidsvila o del-summering

2011-10-30T19:00:00.001+01:00

And-säsongen är nästan över och därmed i princip också den svenska jaktsäsongen på våra breddgrader. Några enstaka fasanjakter finns kvar i planeringen, men inte mycket mer.
Förra årets långa och intensiva säsong har till någon del mattat mitt tidigare överdrivna intresse för apportering och kalendern har därför varit något mindre fullbokad i år. Som tidigare nämnts har jag dessutom sökt mig till nya ställen i år vilket har fallit väldigt väl ut. Ibland blir man lite bekväm och snöar in på något när det egentligen vore bättre att vidga sina vyer.

Men det är intressant att se hur mycket slumpen avgör i livet – på ett av våra nya favoritställen halkade vi bara in på ett bananskal. Eftersom man var kort om folk vid ett tillfälle och vi uppenbarligen gjorde ett gott arbete när vi med kort varsel ställde upp, har vi i princip varit fasta apportörer där under resten av säsongen. Mycket välorganiserat, bra fåglar, kalasfina vatten och alldeles osedvanligt trevliga människor gör att vi verkligen har trivts!

Tack, Peter F. - du vet jag menar.... :o)

Grim går ju faktiskt sin första säsong på änder och har haft en del att lära sig. Han såg lite snopen ut första gången han träffade på en dyk-and - "sådär brukar minsann inte fasanerna göra!?". Det har dock går fort att anpassa sig till detta och han hanterar nu undflyende änder med samma bravur som fältfågel.
Inte bara dyk-änderna var en utmaning, det kräver ju en viss teknik o rutin att eftersöka i mossar/vassar/dammar oxå. I början av säsongen var effektiviteten inte heller så hög som man kunde önska men det förhållandet har nu rättats till på ett högst tillfredsställande sätt och han har på sistone producerat lika mycket vilt som klippan Baggi.

Skyttarna rors ut till respektive pass.

Ökända drevet Holmen där svårapporterat bara är förnamnet - stooora områden med omväxlande gungfly/tuvstarr/vass, allt genombrutet med kanaler där änderna kan simma undan.

Fågel i luften!

Kanske inte lika vackert som i skärgården, men i alla fall....

Jag lyckades bli bortlottad på alla tre a-prov jag anmälde till men fick ändå vara med på Dalarö-provet från reservplats. Med tanke på hur Grim uppfört sig på både jakter o träningar var självförtroendet ganska gott inför starten, men se det skulle det inte varit! Vi stod som första hund i gruppen och skickades alltså på den första fågeln som föll. Inga konstigheter, Grim hade markerat o susade iväg i god stil.

När han var halvvägs ut kom dock nästa flog o det formligen regnade änder runt honom. Det skulle varit för mycket begärt att inte ta någon av dessa, vilket Åke oxå omedelbart förmedlade till mig, och vi belastades inte av att "fel" fågel kom hem. Men sen var det som att säkringarna brunnit och ingenting funkade längre - Grim bara tok-jagade! Den inledande incidenten gav verkligen ingen ursäkt för att därefter fullständigt ignorera sin matte, men det var kanske en förklaring. Han är visserligen härlig att se när han jagar, men när man jagar på fel ställe så blir det liksom inte effektivt...

En välförtjänt nolla blev resultatet av vår a-provs-debut, medan Jens o Sting höll ihop bättre och skulle fått ck om det inte varit för sista fågeln, där de föll till ett andrapris. De kom dock tvåa efter omutliga Karin Thunander som vann med cert, och Jens var betydligt mer nöjd med sin premiär än jag var med min!

Lagom till prisutdelingen fick jag besked att jag kommit med till provet på Claestorp följande dag oxå, vilket i det läget dock inte kändes odelat positivt. Men ett litet utvecklingssamtal när vi kom hem på kvällen gav uppenbarligen resultat - på lördagen var Grim sitt gamla vanliga pålitliga jag igen. Lugn, stadig, lyhörd och lydig, och när han valde att lägga sitt härliga sök där jag ville blev vi oxå mycket effektiva. Vi var med i absoluta toppen hela dagen och till slut stod bara jag o Jens kvar i en avgörande run-off!? Helt osannolikt men en väldigt skön känsla!
Grim o jag snubblade dock på mållinjen och föll från cert/ck till en slät etta och andraplats på grund av en väl omständig sista apport i det kalla vattnet, medan Sting o Jens vann med cert. Hurra för dem!
Direkt efteråt var jag väldigt besviken över att ha förlorat ck:t (placeringen spelar mindre roll), men nu kan jag glädjas åt det underbara arbete min hund utförde fram tills dess och framför allt den revansch vi fick efter debaclet på Sandemar.

Vinnare med cert - Jens o Sting, andraplacerade med förstapris - jag o Grim, tredjeplacerade med andrapris - Maggan Westman med sin fine Benton.
Dömde förtjänstfullt gjorde Anita, Roger o Åke.

Nu väntar nya äventyr - på fredag åker jag, Bitte o Lisa till England för flera veckors hundaktiviteter (läs jakter, träningar o prov). Rapporter kommer någonstans i cyberrymden...

Skogsfågel

2011-10-25T20:40:00.000+02:00

Jens och jag hade för några veckor sedan den fantastiska förmånen att få vara med på skogsfågeljakt i södra Dalarna. Det var Kungliga Jaktklubben som hade en jakt på drivna skogsfåglar, ffa orre och tjäder. Detta låter precis så udda som det var - drevjakt efter vild skogsfågel måste väl vara i det närmaste unikt!? Förra året fanns ett reportageteam från The Field på plats - resultatet finns att läsa här (titta på sidan 46 och framåt).

De sju "såtarna" var ca 1 x 1 km stora och både drevkejda och jaktledning hade rekryterats från Öknaskolan. Ett trettiotal ungdomar ifrån jakt-och viltvårdslinjen skötte evenemanget med stor bravur. En av drevarna lyckades visserligen gå bort sig redan i första såten, men misstanke fanns om att det kanske inte var helt oavsiktligt... Med 20 meters lucka och oavbrutet upprepande av varje drevares nummer, grusvägar runt hela såten och kontakt med lärarna via mobiltelefon, skulle vederbörande nog kunnat hitta tillbaka lite snabbare än vad som skedde om bara viljan funnits. :o)

Förra året sköts 17 fåglar, något som ansågs vara ett mycket bra resultat. Det är med andra ord en viss skillnad mot en sådan här dag o vanliga jakter med många hundratals änder/fasaner på paraden. Fast även om alla var inställda på en liten bag började det inget vidare - de första tre såtarna var helt resultatlösa. Någon enstaka fågel siktades av drevkedjan, men ingen enda kom över skyttarna. Från att haft förhoppningen om att få apportera åtminstone en orre eller tjäder, sänkte jag successivt mina förväntningarna till att i alla fall få se en... Vid sista drevet för lunch rasslade det dock till och en handfull fåglar nedlades. Det blev tyvärr inget att apportera för mig, men jag fick åtminstone beundra en ståtlig tjädertupp på nära håll - vilka magnifika fåglar!!

Efter detta vände jaktlyckan och det fälldes fågel i varje drev utom det allra sista och de flesta av skyttarna hade gröna grankvistar i hattbandet vid dagens slut. Vi såg ganska mycket fågel och Grim fick även göra ett eftersök på en orrtupp, vilket löstes elegant.

Man hade hotat med heldagsregn men det blev bara något kortvarigt lätt duggregn. Särskilt i början av dagen när det inte hände någonting alls var alla tacksamma för att vi åtminstone slapp bli blöta. Fullständigt prickfri organisation, en härlig stämning och god förplägnad under dagen förstärkte upplevelsen ytterligare.

Att få vara med om en sådan här speciell jakt kändes som ett oerhört privilegium, även om samtliga apportörer hade stor vana från vanliga godsjakter. Det var en fantastisk upplevelse och vi skickar ett stort tack till Maggan som bjöd in oss!!

Uppställning!
Best Looking Picker-up närmast kameran...

Organisatören och ytterst ansvarige Jimmy Pettersson håller morgonens genomgång.

Trångt och tätt! Lite annat än godsets stora ytor och vida vatten hemma i Sörmland...

Grim sitter oxå på pass. Det hände ingenting alls under den här såten, inte förrän älgko, kalv o pinntjur passerade på ca 12 meters håll. De såg oss inte överhuvudtaget (var väl fullt fokuserade på drevet) och smög sakta bort...

...ända tills jag höjde kameran - då fick de fart! Med god vilja kan man faktiskt se två ljusa bakben till höger i bilden, men jag lär kanske inte vinna nåt pris för det här fotot!?

Platsen för brottet.

Ibland var sikten bättre.

Baggi spanar. Vi befann oss mitt i ett vargrevir och jag väntade mig hela tiden få se gråben komma tassande, men tyvärr (?) fick vi inte se minsta spår av dem.

På väg ut till passen.

Snillen spekulerar!

Fint ska det vara...

Gunnar var utsedd till jaktledare för dagen o skötte sig med den äran.

Ovanliga marker för apporteringsuppdrag.

"Jag hittade den!"

Jaja, lite fånig får man väl vara...

Äntligen lunch!

Apportörer på rad - Cattis, Maggan, Jens o jag.

Föryngringen är tryggad!

Jens hade turen att få flera fina apporter under dagen. Den bästa var nog ett långt eftersök på tjädertuppen ovan - Sting gjorde allt rätt!

Ännu ett pass i tallskogen.

Dessa höga herrar som jagar så oerhört mycket, blev glada som barn över att få skjuta sina skogsfåglar! Särskilt tjädertupparna står väldigt högt i kurs och de flesta av dessa verkade ämnade att bli uppstoppade som troféer.

Under sista drevet hände som sagt inget alls, så jag roade mig istället med att studera bäverspår i marken. Ännu en fascinerande art i vår fauna!

Samtliga fällda vilt hedrades på paraden - in alles fem tjädertuppar, tre tjäderhönor, fyra orrtuppar och en orrhöna. Ett gott resultat!

Avslutande tal där alla traditionsenligt tackar alla.

Hela gänget - alla väldigt nöjda med dagen.

Mitt ute i ingenstans stod detta jättefina dass - såklart komplett med bilder på kungafamiljen och allt.

Andjakt när det är som bäst!!

2011-10-21T19:27:00.009+02:00

Vissa dagar är bättre än andra - idag har vi varit på favoritstället utanför Katrineholm och bara njutit i fulla drag. Strax under fryspunkten, vindstilla och strålande sol gjorde att allt annat egentligen spelade mindre roll, men när "allt annat" oxå fungerade perfekt så blir kombinationen svårslagen!
Tack alla inblandade för en härlig dag!

Jag tänker alltid på svenska flaggan när jag ser gula aspar mot klarblå hösthimmel.

Jens o hundarna laddar inför första såten. Sting sitter faktiskt nästan...

Översvämningen.

Thomas har ett utvecklingssamtal med sin unghund...

...skickar igen....

...och bärgar elegant!

Baggi förnekar sig aldrig.

Sofia i motljus...

Hundarna bröt nattgammal is idag, hua vad kallt det var i vattnet!!
Eller hur, Anita...?

"Back!"

Sting är säker!

Denny basar över viltvagnen, knappt 300 fågel blev det idag.

Grim med vidhängande matte. Baggi var fortfarande ute på något slags Uppdrag när fotot togs.

Radiokommunikation mellan jaktledare och jägare - "vi är klara!".

Hur svårt kan det vara??

Jodå, jag skulle oxå kunna bo så här...

Det var kallt i morse - Camilla är rätt klädd!

Samling vid pumpen... Eller om det var vid XC90:an?

Annica, Jeanette, Malin, Thomas o Camilla.

Jag älskar träd o alléer!!

Storängsdammen - andjakt blir inte bättre än så!

Brian o Denny konfererar.

Annica har järnkoll.

Janne har all rätt att se nöjd ut.

"Östra Vingåkers egen Louis Armstrong" - aka Brian - saluterar det fällda viltet.

Tre nya jaktschampions fick vi idag - stort grattis!!

Skärgårdsjakt

2011-10-19T18:47:00.006+02:00

Det är nu förfärligt länge sedan det uppdaterades här på bloggen, men det beror knappast på att inget har hänt. De senaste månaderna har, som vanligt vid den här tiden på året, varit fyllda av jakter av olika slag och både hundar o förare njuter för fulla drag. Jag har av olika skäl sökt mig en del nya jaktmarker i år, vilket verkligen fallit väl ut. Ibland är gräset faktiskt grönare på andra sidan!

Någon jakt i Stockholms skärgård har vi varit med på - det är lite annorlunda mot "fastlandsjakt". Oändliga vatten, hala klippor, mycket båt-åkande, vågor o saltvatten, för Grim var det lite nya upplevelser men som vanligt tog han allt med stor fattning.

Skyttarna på väg ut till sina pass.

Efter bara ett par turer uppför branta o hala klipphällar var klorna korta o fina!

Stilstudie.

Baggi är en van båt-hund, medans Grim initialt var lite mera fundersam.

Baggi Boy simmar man inte ifrån så lätt!
Det är roligt att apportera från båt, inte minst eftersom man emellanåt kan komma väldigt nära vad som händer.

Far o son.

Vackert så man tappar andan!

Grim har fullt fokus.

Ännu en anka tryggt bärgad.

Förste styrman Bitte hanterar både båt, bössa, radio o hund med samma bravur - förutom när hon gjorde så att jag fyllde ena stövlen med vatten....

Fler reportage följer inom kort!

Härlig morgon!

2011-08-31T07:05:00.000+02:00

Jag kunde inte somna om när Jens gick till jobbet strax före fem i morse utan tog istället en rejäl promenad i gryningen. En halvmil i raskt tempo medan morgondimmorna lättade – som balsam för själen!

Andsäsongen har ju startat och vi har hunnit med några jakter redan. Grabbarna njuter lika mycket som jag av detta o gör som vanligt högklassiga och stabila insatser. De är ju blogghundar ut i svanspetsarna! ;o)

Att få tillbringa hela dagar på jakt med trevliga människor o duktiga hundar är en ynnest – hoppas alla vi som har dessa möjligheter förstår att uppskatta det. Imorgon bär det av igen och trots att det krävs avfärd strax efter sex längtar vi såklart redan. Jag ska försöka ta med kameran ut då, även om det är svårt att koncentrera sig på arbetsuppgifterna (=apporteringen) om man ska fotografera samtidigt.

Ha en bra dag!

Eldkvarn

2011-08-20T11:12:00.005+02:00

Eldkvarn spelade på Rademacher-smedjorna igår kväll – och som de spelade!! Jag kan väl inte påstå att jag varit nåt stort fan tidigare utan förmodligen fått upp ögonen för Plura & co först efter hans mat-program. Men nu är jag frälst – det visade sig vara gubb-rock när det är som bäst!

En usel bild men i alla fall!

Trots ett strilande regn som tämligen omgående fick mig att se ut som om jag försökt kvala till en Miss Wet T-shirt-tävling värmde de hela Eskilstuna. Med sin scennärvaro o suggestiva rock fick de omedelbart publiken med sig o stämningen var på topp!
Inledande middag på HåPe's och efterföljande festande på Le Brasserie gjorde kvällen fullkomlig. Helt klart värt det faktum att jag idag är lite svag o har ganska ont i håret…

Att hoppa i galen tunna...

2011-08-18T19:30:00.003+02:00

Inledde dagen med ett ovanligt fall – en stor tjur som varit lite väl glupsk och fastnat med huvudet i en tunna med spill från tröskan. Stackaren var egentligen inte skadad men det gick inte bara att dra loss tunnan utan vidare så experthjälp (läs: undertecknad) tillkallades.

Man vet inte hur länge han suttit fast eftersom han hittades i det här skicket på morgonen, kanske större delen av natten. Han hade åtminstone lyckats skrämma ut alla sina kor o kalvar i vetefältet intill och av spåren där att döma hade de farit runt ett bra tag innan djurägarna återställt ordningen.

Tjurar är opålitliga per definition och om de har huvudet i en tunna och därmed inte vet vad de gör skulle de kunna bli ännu farligare, men vi hade tur. Den här gossen (på ca 800 kg…) var väl hanterad och van vid folk så vi störde honom inte alls, och reagerade inte ens när jag gav honom sprutan med lugnande medel.

Det var väl ungefär så långt som mina hjältedåd sträckte sig - efter en kvarts väntan och kunde vi sen utan större åthävor såga upp tunnan och evakuera tjuren. Något vimmelkantig och med ansiktet fullt av bös blinkade han mot solen igen – varde ljus!

Lite av varje

2011-08-07T15:20:00.004+02:00

Himmelsända Safari fortsätter – häromkvällen kom det en igelkotte på besök i trädgården. Kanske inget sensationellt djur i den svenska faunan, men jag har aldrig träffat på en kotte under alla de år jag bott i mitt lilla hus. Jag har inte sett några överkörda stackare i närområdet heller så jag blev minst sagt förvånad.

Det måste ha varit ett ungt djur, typ årsunge, för den var inte särskilt stor och minst sagt oförskräckt. Hon(?) dök upp mitt under exteriörbeskrivningen av Grim o Sting (Tack, Inger !!) och brydde sig inte alls om att vi höll på med vårt bara några meter bort utan rultade omkring under träden o mumsade äpplen. Grymt söta är de!

Helgen har tillbringats på Naddö som hus-, hund- och ffa valpvakt. Endast två vuxna hundar o två valpar fanns hemma så uppdraget har inte direkt varit betungande. I fredags hjälpte jag Bitte med fisket – ca 20 kg fina kräftor bärgades på ett par timmar. Det var nästan helt lugnt och således inte alls särskilt tungt, men de ovana sidvärtsrörelserna satte ändå sina spår och jag var ganska stel igår. Jag tycker man upptäcker ”nya” muskler vid de mest oväntade tillfällen…

Kilometervida stubbfält o andra utmärkta träningsmarker till trots har dock grabbarna gått sysslolösa då träningsinspirationen helt lyst med sin frånvaro. Men lite simning efter roddbåt (ren fysträning) har vi i alla fall gjort – det blev en 7-800 meter igår och vi ska snart göra samma repa igen.

I övrigt har helgen mest ägnats åt fundamentala grubblerier av olika slag. Av någon anledning återkommer jag gång på gång till de kloka orden ”Do what you love & love what you do”.
Det var ju just det…

Rådjurslek

2011-07-28T21:40:00.005+02:00

Jag har aldrig tidigare haft förmånen att verkligen studera rådjur på nära håll och blev därför lite förvånad när Lillebror började bete sig som en yster kalv (eller ung labrador!) häromkvällen. Men det är klart att även unga rådjur leker - varför skulle de inte göra det!?

Efter ett tag fick han även igång Storebror och de härjade hejdlöst runt bland äppelträden under en lång stund!

Filmkvaliteten kanske lämnar en del i övrigt att önska, men ni får hålla till godo med hur det blev. Bakgrundsmusiken ifrån Rockklassiker ingår! ;o)

Sverige är fantastiskt!

2011-07-28T20:59:00.004+02:00

Snabb rastning av hundarna på stigarna precis utanför huset renderade häromkvällen i att jag först kunde vräka i mig massor av skogshallon (finns det nåt bättre??)…

.. för att hundra meter senare ramla rakt på ett mindre berg av gula kantareller. Nästan ett halvkilo (eller ett pund som vi anglofiler säger!) kantareller på en kvadratmeter – underbart!

Sommartid är skördetid och förråden fylls nu på av det naturen bjuder. De härliga kvällarna spenderas till största delen på verandan där vi numera har en mindre safari nästan varje kväll. Grannarnas trädgård tvärs över vägen myllrar av vilda djur som inte bryr sig ett dugg om oss så länge vi spelar rockklassiker på radion!
Förutom två unga rådjur som underhåller oss flera gånger i veckan får vi ibland också njuta av någon get och nu i brunsttider allt oftare även av områdets kapitala bock. Han är verkligt imponerande! Väger troligen närmare dubbelt så mycket som småpojkarna och så fort han dyker upp försvinner de som pilar. Man muckar inte med en sån där…

Den stilige brorsan...

...och lillebror med konstiga klumphorn! De har ganska mycket klåda så jag gissar att de är helt fulla av fästingar. Stackare!

På sistone har vi dessutom ofta sett grävlingen komma fram i skymningen o leta mask på gräsmattan. Den är lite skyggare än rådjuren och blir störd om hundarna rör på sig i trädgården, men det brukar inte ta många minuter förrän han/hon är tillbaka igen.

Det är verkligen en ynnest att kunna leva så nära naturen! Jag saknar emellanåt England så att det värker, men i vissa avseenden är vårt land faktiskt oslagbart.

Smärta

2011-07-01T22:44:00.002+02:00

Jag har varit ganska förskonad från skador o sjukdomar i mitt liv o har därför löjligt låg smärttröskel. Ni vet ungefär som ”ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld”. Ödet rätade dock upp den balansen något i början av förra veckan – ett svagt molande i en visdomstand utvecklades snabbt till en ruggig tandvärk där jag stundtals trodde (önskade!) att hela käken skulle ramla av.

Jag trodde väl aldrig att en löjlig liten tand som suttit där i minst 20 år skulle kunna orsaka så mkt lidande men kära nån vad ont jag haft! Det är inget vidare att vakna mitt i natten av att hela huvudet håller på att sprängas i bitar – tack o lov för värktabletter! Jag har försökt undvika alla tyngre grejor men har blivit en storkonsument av vanliga piller och kan nu med stor säkerhet meddela att effekten av två Treo och en Voltaren sätter in efter i genomsnitt 16 minuter.

Det har blivit lite bättre under de senaste dagarna men idag stapplade jag ändå iväg till tandläkaren på darriga ben, beredd på det värsta efter ”goda vänners” målande beskrivningar av diverse tandutdragningar. Elva minuter, två röntgenbilder och en tandköttsficksspolning senare var jag klar, efter att ha utstått ett visst obehag men ingen smärta. Det visade sig nämligen att rötterna till min kära visdomstand är så krokiga o knyckliga att det inte räcker med en vanlig tandläkare för att dra ut den, utan jag har blivit remitterad till tandkirurgen på Mälarsjukhuset.

Kul nu i semestertider, tänkte jag, de har säkert många veckors väntetid. Helt fel! Normal remisstid för såna här ingrepp är nämligen 5-6 MÅNADER!! Jösses, jag som trodde att vi levde i ett välfärdssamhälle med god sjukvård?! Gudskelov att värken verkar ge med sig av sig själv, åtminstone tillfälligt, för ett halvår med sån tandvärk skulle göra vemsomhelst tokig. Eller i varje fall mig…

Usch så dåligt…

2011-06-25T20:10:00.005+02:00

..det är med uppdateringar igen! Många samverkande faktorer bidrar till det här – mkt jobb (förutom det vanliga arbetet så fylls mina dagar till bredden av salmonellasaneringen jag nämnde sist + en hel del sto-gynekologi), en likaledes välfylld fritid och härligt sommar-väder har gjort blogglusten minimal. Det blir bara nån slags summering av de senaste veckorna idag – mer djuplodande betraktelser får vänta till senare. Jag t ex besökt min vän viltfågeluppfödaren igen inför en export av ällingar, men det reportaget kommer senare.

Förra helgen var jag återigen medinstruktör till Jens på hans kurs hos Jill o Peter på Lilla Träskaten. Hyfsat väder, återigen åtta engagerade deltagare och som alltid ett fantastiskt värdskap gjorde helgen väldigt lyckad. Någon succéträning var det verkligen inte tal om – eventuella svagheter avslöjades skoningslöst men alla fick hjälp att komma vidare och det verkade som att kursarna uppskattade dagarna lika mycket som jag o Jens gjorde.

Peter är inte bara hemmansägare och kursarrangör tillsammans med sin Jill, han är oxå en kock av rang!

Det här med att instruera andra är en helt ny värld för mig. Jag har under några år ansett mig som en duglig hundtränare, men därifrån till att tala om för andra vad de ska göra är det ganska långt (så är det uppenbarligen inte för alla, men det är så för mig!). Jag hade definitivt inte börjat med det nu heller om inte Jens övertalat mig att ”hjälpa till” på några av hans kurser/träningar, men jag måste säga att det är väldigt stimulerande! Det är ju alltid lätt att se vad andra gör för tokigheter och verkar som att jag faktiskt lyckas förmedla hur man skulle kunna göra istället. Och det mest tillfredsställande är när personen ifråga faktiskt följer råden man ger och man ser hur hela ekipaget lyfter sig.

Från lördagseftermiddagen på L:a Träskaten - Åsa försöker se sin Mocca i det höga gräset medan BoBo, jag, Camilla och Ellis intresserat följer skeendet.

Veckan som gick var jag faktiskt ledigt från jobbet, ja bortsett från att jag var tvungen att göra en ultraljuds-insats några timmar på måndagen då. Jag undrar hur många statsanställda som ställer upp för sin arbetsplats på det sätt som vi distriktare gör? Och så länge som vi faktiskt gör det så gör arbetsgivaren såklart inte några förändringar…

Jag är inte bara medinstruktör utan även korvgrillare! Kristina, Inger o Karin har redan fått sina medan Gun otåligt väntar på den sista ska bli klar. Ett trevligt sätt att avsluta en träningskväll!

Vi hade träning hemma i måndags kväll, ”ledigt” i tisdags och onsdag-torsdag spenderades hos Bitte på Naddö. Guy Bennett var på besök igen o jag kunde såklart inte missa tillfället att träna för min mentor. Han hade fem unghundar på onsdagen o åtta äldre på torsdagen – båda grupperna fick en rejäl genomkörare i den knähöga klövervallen vi hade till vårt förfogande.

Inga får lite tips om hon ska hantera sin Majk. Fascinerande att se hur den lite stökige och orolige unghunden utan några synbara åthävor blir som förbytt bara några sekunder efter att Guy tagit över honom.

Som alltid var det både roligt och utvecklande, i synnerhet eftersom grupperna hölls tillräckligt små så att varje ekipage fick gott om tid. Eller rättare sagt – de små grupperna gjorde att mycket hanns med, för när man tränar för Guy får alla alltid den tid de behöver för att både lösa den förelagda uppgiften och dessutom komma förbi eventuella problem som upptäckts under tiden.
Grim gick ungefär som förväntat – stabilt men inte lysande. De hang-ups vi fått under våren är ännu inte helt borta men vi är på väg tillbaka. Jag fick några goda råd och det är bara att träna på!

Som instruktör är man aldrig ledig - såklart diskuterades hund på längden o tvären även under pauserna. Här är Guy i samspråk med AnnaLena och jag verkar lyssna intensivt.

Midsommarafton firades i goda vänners lag hos Jill o Peter. Ibland känns det som att vi nästan bor på Lilla Träskaten – såna goda vänner växer inte på träd direkt! En lagom stor församling av roliga människor, skapligt väder, klassisk midsommarstång, fåniga men hejdlöst underhållande lekar, god mat o mycket dryck – precis som det ska vara! Vi var väl inte så tidiga upp ur sängen i morse, men baksmällan lyser faktiskt med sin frånvaro!? :o)

Diverse lekar genomfördes som stimulerade både kropp o sinne - men mest skrattmusklerna!! :o)

Notera att undertecknad hade KLÄNNING och matchande (=orange!) leggings!!!! Jösses...

I övrigt anser jag att det är roligt att Grim's valpar hos kennel Websend i Essex nu har blivit stora nog att lämna boet. Lycka till!!

Ikväll blev det kycklingklubbor o nypotatis med färska örter ifrån grillen samt gorgonzoladressing, allt nedsköljt med lite rött vin. Ett utmärkt sätt att fira Midsommardagen!

Puss till kocken.

Long time, no seein’…

2011-06-12T21:02:00.001+02:00

Det har varit dåligt med uppdateringar på sistone, dels på grund av det inte funnits så mycket att orera omkring, dels för att vi har haft personalbrist på jobbet vilket inneburit att jag jobbat mer än vanligt och dels för att motivationen helt enkelt inte funnits där. Livet har gått ovanligt mycket upp o ner den senaste månaden, ibland svänger det väldigt snabbt. Men tillvaron är i alla fall inte tråkig under de förutsättningarna och nu känns det ljusare än det gjort på länge!

Jag har i alla fall hunnit medverka vid ett träningsjaktprov hos Jill o Peter, där jag och Elisabeth Sahlin fick till ett väldigt bra B-provsupplägg på Lilla Träskatens härliga marker. Åtta hundar till ”bedömning” och alla fick chansen att känna på kraven och testa hunden på de uppgifter som förekommer i öppen klass. Det verkade vara ett både välbehövligt och uppskattat initiativ med träningsprov och kanske kan det bli en upprepning senare under året.

Hundmässigt har känns det också bättre nu – efter en period där ingenting funkade för mig o Grim har vi nu börjat hitta tillbaka till varandra. Vi har fortfarande en bit kvar till en riktigt god form, men nu spelar vi åtminstone i samma lag igen. Baggi har fått mer träning än vanligt vilket han svarat bra på – han är alltid en markör av högsta klass och nu även dirigerbar som i gamla fornstora dagar. Roligt!
Gry har just börjat löpa vilket påminner om vådan av att ha en blandad flock och inget hundhus. Ingen av grabbarna är någon utpräglad kåtbock (Gry är den som är mest angelägen!), men visst blir det lite mer stökigt och oroligt än vanligt med en löptik i huset. Vi får väl se hur vi löser detta i det långa loppet.

Emma o Helge

Igår fick vi finbesök i form av min bästa lillasyster Emma med familj – favorit-svågern Henke och supergulliga ungen Helge. Alla som känner mig tror sig nog ana ironi i Helges tillnamn, men det är helt ärligt menat. Han ÄR en gullig bebis! Vet inte om det är den där biologiska klockan som tickar eller om det är blodsbanden som gör det, men jag är faktiskt lite svag för min systerson… Att kvällen spenderades i flödande kvällssol med suverän mat från grillen, gott vin och mycket skratt gjorde ju inte det hela sämre. Kom snart tillbaka, familjen Lagercrantz!

Tvåan i ponnylöpet.

Det var stora galopptävlingar på Strömsholm idag och Jens och jag för bytte för omväxlings skull små fyrfotingar mot stora diton. Jag vet inte varför, men alla typer av hästtävlingar får mig löjligt berörd och när första startfältet sprängde förbi så att marken dånade så blev jag nästan tårögd. Vi fisk se allt ifrån shetlandsponnylöp (underbara små hästar med oerhört dedikerade unga ryttare!), via slätlopp och hinderlöp över ”låga” häckar till dagens stora begivenhet Grand National – Skandinaviens tuffaste hinderlöp med internationellt deltagande. Ett drygt fyra kilometer långt lopp med 15 fasta stora hinder att passera. Det kräver både sin häst och sin ryttare att klara ett så långt löp och tyske Glückstag med Edouard Monfort i sadeln var högst värdiga vinnare.

Hästarna som deltog i Grand National var påtagligt mycket större och kraftiga jämfört med övriga tävlingshästar. Den slutliga vinnaren med ryttare i röd dräkt ligger trea vid den här passagen.

Veckan som kommer lär innebära en hel del tungt arbete för min del. Vid rutinprovtagningar i förra veckan upptäcktes att fåren på en 4H-gård här i Eskilstuna bär på salmonella och som stationens enda kvarvarande salmonellasanerings-expert, föll detta av naturliga skäl på min lott. Det är sämsta tänkbara tajming för dem att tvingas stänga ner all verksamhet (läger och visningar) precis när sommarlovet börjat, men såklart en lättnad att man upptäckte smittan innan barnen invaderar gården. Och om någon undrar över ifall jag nu avslöjar sekretessbelagda uppgifter kan jag meddela att allt är offentliga handlingar i och med att det faller under zoonoslagstiftningen.

Parkering var bland hindren på Strömsholms terrängbana - vi fick passande nog ställa oss precis vid detta!

Avslutningsvis – ett megastort grattis till Hanna Svensson för att hon placerade sig 2:a och 6:a på Unghundsderbyt med sina båda labradorpojkar! Fantastiskt!!

PS. Jens har tagit alla bilderna.

Kurs igen

2011-05-23T21:33:00.002+02:00

Den gångna helgen tillbringades i Moheda på kurs för walesarna Roger Phillips och Simon Hansell. Förväntningarna var högt ställda, men tyvärr fick de aldrig riktigt chansen att visa vad de går för. Alltför stora grupper, 12 respektive 14 ekipage, gjorde övningarna sega och tidsödande och det kändes som att också instruktörerna tappade gnistan litegrann. I princip alla hundar (enda undantaget var en härlig dansk hane) visade upp rätt stora brister i grundlydnaden (linjetag, stopp, åtlydnad av tecken osv) vilket också bidrog till att uppgifterna blev långdragna.

Dag två blev lyckligtvis bättre då några hundar föll ifrån av olika anledningar och söndagens instruktör Roger visade sig vara mer engagerad och prata mer än sin kollega. Diskussioner runt det som hänt är ju faktiskt det man lär sig mest på under en kurs!

Det presenterades inga direkta nyheter i något avseende, men det finns ju alltid några guldkorn att ta med sig hem. Vi hölls på verkligt fina böljande ängar, genomskurna av ett flertal diken och med en å som slingrade sig över fälten, vilken ynnest att kunna träna på såna marker!! Hela helgen bjöd på kalasfint väder och som alltid träffar man många trevliga människor, vilket såklart förhöjde stämningen.

Grim var tämligen rostig efter sin månadslånga vila och vi ska nu försöka slipa av detta. Tillbaka till grundträningen och löparskorna på!

Hemma

2011-05-20T10:24:00.017+02:00

Hade kameran med mig på morgonrastningen idag - så här bedövande vackert är det hemma i Koholma just nu!

Svinahuset med blommande äppelträd.

Mina gamla hästhagar betas nu av pappas två kor med kalvar. För tillfället är de dock på besök hos grannens tjur för att säkerställa nästa års föryngring.

Koholma-backen. Det framgår inte på bilden hur hög den faktiskt är, men den är jättehög för att vara i pannkaks-platta Skåne!

Härliga betesmarker!

Dammen skymtas mellan björkarna.

Grabbarnas morgondopp.

Pappas stolhet - den flytande bastun! Världsberömd i hela socknen...

The mansion.

Den här skylten, ärligt erhållen från en välvillig vägförening, hängde i mitt studentrum i Uppsala under många år.

Norra backen ligger under plogen i år - arrendatorn sköter marken väl.

Det senaste projektet - lilla sommarstugan precis "innanför" gården har just införlivats i fastigheten och ska rustas upp o hyras ut.

Utsikt från stugan. Dammen syns inte pga björkdungen, men backen går det ju inte att missa!

Välkrattat som alltid!

Solo vilar på terassen under mammas fina trollhassel.

Fin-besök idag - Hanna med tillhörande fyrbeningar kom o tränade några timmar.
Härligt fokus hos föraren!

Även kräken visade att det finns stor potential, det gäller bara att matte slutar hoppas o börjar agera när något inte går som man tänkt sig... Jobba på, Hanna! ;o)

Gjort lite nytta oxå - det närmare 20 år gamla taket på terassen ska bytas ut o jag fick den tvivelaktiga äran att krypa omkring på plasten o skruva loss alla rostiga bultar.

Britterna invaderar!

2011-05-16T19:05:00.005+02:00

De senaste dagarna har gått i hundträningens tecken (igen!), för egen del dock utan hund utan enbart som funktionär/åskådare. Ett flertal brittiska instruktörer besökte Sverige under den gångna helgen – Guy Bennett gjorde sitt andra framträdande för säsongen, även Mark o Jamie Bettinson befann sig i Östergötland och våra vänner i väster hade besök av Phil Garton, Glynn Evans och Craig Horvill.

Jag åkte till Naddö där Guy hade en dag med unghundar o en dag med äldre. Flera av de unga hundarna hade ganska påtagliga brister i respekten för sina förare, vilket såklart komplicerar samvaron i allmänhet o träningen i synnerhet. Men även om själva apporteringen inte blev särskilt avancerad under dagen så var det väldigt intressant att se hur man jobbade med de problem som fanns. Man lär sig mycket genom att gå på kurs utan hund! Lördagen var vikt åt öppen-/elithundar och genomfördes ungefär som sist – även denna gång med en jämn grupp där alla fick hjälp att förstå sammanhangen och utveckla det som brast för dagen.

Söndagen spenderades istället på Sturefors dit Åza Wikström bjudit in Mark o Jamie Bettinson som instruktörer. Jag följde Marks grupp med de äldre hundarna och fick se både arbete på linje och statiska övningar. Fokus låg här mer på tävlingsträning än konstruktiv utbildning, och när någon misslyckades kallades hunden hem och ett annat ekipage fick chansen istället. Detta gällde dock främst de mer ”färdiga” hundarna, de fanns någon unghund också med i gruppen och de fick lite mer hjälp att lösa upp situationen.

Det är alltid spännande att se olika instruktörers sätt att arbeta, det finns ju inget rätt eller fel i den här branschen utan många vägar leder fram till ungefär samma mål. Det gäller bara att lyckas hitta ett sätt som passar en själv – det värsta ur hundens perspektiv är förmodligen när föraren byter metod/ändrar träningen från vecka till vecka beroende på vilken instruktör man träffat senast…

Även nästa helg blir det kurs – då med egen hund igen. Grim har nu haft en hel månad utan en enda apport och börjar bli ganska uttråkad, vilket var hela syftet med avbrottet. I slutet av veckan ska han dock dammas av igen inför träningen med Roger Phillips och Simon Hansell i Moheda under lördag o söndag. Ser fram emot det!

Fältfågeluppfödning

2011-05-12T12:50:00.000+02:00

Häromdagen hade jag ett av de trevligare av de officiella uppdrag som regelbundet faller på vår lott – att som statens förlängda arm inspektera en rapphönsbesättning inför export av ägg till Finland.

Rapphönsen hålls under den här perioden, ca 2 månader totalt, i en anläggning som tidigare använts för minkuppfödning. I varje länga finns 130 par o den här uppfödaren har tre sådana.

När äggsamlandet är färdigt säljs fåglarna och släpps ut i det fria för att bidra till den vilda rapphönsstammen.

Varje bur håller ett par och trots att de nu har suttit här i ca 6 av de 8 veckorna så sågs inte en enda fågel med skador eller tecken på sjukdom. Visst, några stycken var lite luggslitna i fjäderdräkten men det rättar till sig så snart de kommer ut.

Om man tycker det ser trångt ut kan man jämföra med hur slaktkycklingar har det – där är det tillåtet med 36 kg fågel per kvadratmeter!!

Nu är de som mest produktiva och lägger närmare 300 ägg om dagen.

Storleken spelar ingen roll!! Den här tuppen har blivit spelgalen och vill hålla alla inkräktare på avstånd från hans revir – härlig attityd men jag var glad att han inte är större…

Fasanerna hålls antingen på upphöjda nätgolv...

...eller på marken. Man har en tupp och ett gäng hönor i varje grupp. De flesta av fasanerna har så kallade näbb-korgar för att förhindra dem från att hacka på varandra.

En dags skörd av fasanägg - ca 450 st.

Liv och död

2011-05-08T10:03:00.002+02:00

Förlossningar är nog det mest frustrerande och mest fantastiska i jobbet som veterinär. Lika underbart som det är när allt går väl, lika traumatiskt är det när något blir fel. Nuförtiden är det inte mycket som verkligen får min puls att rusa, det mesta har blivit mer eller mindre rutin. Men det som fortfarande ger ett rejält adrenalinrus är fölningar – det finns inte någonting som är lika dramatiskt och lika akut som en fölning som går på tok. En kalvning eller valpning är i jämförelse väldigt avspänd och man har gott om tid på sig, när det gäller en fölning handlar det bokstavligen om minuter när värkarbetet satt igång på allvar.

Igår kväll ringde en djurägare om ett sto som varit oroligt o haft lite sammandragningar under eftermiddagen. Hon var lugn o hade inga riktiga krystningar, men när ingen förändring skett ytterligare någon timme senare åkte jag ut för att titta på henne. Patienten var ett fyraårigt islandshäststo som hade regelbundna men halvhjärtade krystvärkar när jag kom fram. Värkarna var tillräckligt starka för att de borde resulterat i något efter så pass lång tid och eftersom så inte var fallet så fick jag en klump i magen. Hon tvättades noga o jag gick försiktigt in med handen…

Det är alltid lika spännande att göra en vaginal eller rektal undersökning – man vet aldrig vad man kommer att hitta där inne i mörkret! Jag fick en fråga för en tid sen om man måste tycka om att stå med hela armen i ändan på ett djur för att bli antagen till veterinärutbildningen. Det är väl inte direkt ett krav, men det underlättar onekligen livet då det är en vanlig del av arbetsdagen om man sysslar med stordjur!

Hursomhelst, igår möttes jag av ett par öron vid bäckenkanten, ingenting annat, och jag blev alldeles matt… Fölet låg ungefär så fel som det kan göra – nacken böjd, bägge frambenen böjda och dessutom låg den med ryggen neråt, inga livstecken fanns. Ett riktigt svårt felläge och prognosen är alltid avvaktande i såna här fall, men det var bara att sätta igång med att försöka rätta ett fel i taget. Att korrigera fellägen är i teorin inte så svårt, men i verkligheten är det en helt annan sak. Man når sällan det man vill, det finns inget manöverutrymme alls och man kläms ständigt av krystvärkarna vilket gör att det bara tar några minuter innan man är alldeles stum i händer och armar och därmed tappar både känsel, finmotorik och kraft. Jag är alltid full av blåmärken hela vägen upp över armbågarna efter en svår förlossning.

Nåväl, efter 1 timmes hårt arbete lyckades vi till slut få ut fölet och även om han var död var det en oerhörd lättnad att stoet klarade sig. Det primära är alltid att rädda moderdjuret, fostrets väl o ve är faktiskt av mindre betydelse vid svåra förlossningsproblem. Den där känslan när man inser att ungen faktiskt kommer, även om det är en bra bit kvar, är så enormt tillfredsställande och väl värd att man vid det laget oftast är täckt från topp till tå i blod, bajs o fostervätska och har ont överallt.

Förutom ovanstående drama så bestod gårdagens arbetsbörda av en häst med kolik o en annan med en sårskada, en ormbiten katt, en bitskadad hund och några kor med juverinflammationer – det blev en sån där dag då man kommer ihåg varför det inte finns något bättre än att vara veterinär i fält!

Eukanuba Competition

2011-05-02T19:10:00.005+02:00

Igår avhölls Eukanuba Competition på Gesta Gård utanför Stallarholmen i Sörmland – ett working test i elitklass med topphundar inte bara ifrån Sverige utan även från Finland och Norge. Sex stationer med markeringar och/eller dirigeringar hade iordningställts av provledarna Birgitta Bernadotte och Marie Ahlgren och det hela dömdes av engelsmännen Gordon Hogdson och Kevin Jackson samt inhemska Lasse Johnsson, Roger Westerman, Lena Westerman och undertecknad.

Man hade som domare tyvärr inte chansen att se de andra rutorna men rapporter skvallrade om genomgående ganska svåra uppgifter där man utnyttjat terrängen på ett smart sätt utan att krångla till det. Detta stämde i alla fall för min ruta – en högst okomplicerad uppgift men där upplägget och vinden gjorde det utmanande om inte hunden var väl genomarbetad.

Min station inleddes med en markering några meter ut i springvatten, kanske 60 meter från startplatsen. Hunden skulle dock först ta en dirigering som låg i ca 30 graders vinkel till höger om markeringen, ytterligare kanske 20 meter längre ut och en liten bit in i salixodlingen på andra sidan en körväg. Det fanns inga hinder på vägen fram till dirigeringen och man såg hunden hela tiden. Till höger om området fanns det dock en betesmark med höjder och buskage, där vi tappade bort en del hundar efter att förarna försökt skicka på ”säkert” avstånd från störningen.

Således ett enkelt upplägg, visserligen en ganska tajt vinkel mellan markering och dirigering men inte alls orimlig, ingen konstig terräng eller långa avstånd . Jag såg fram emot en bra dag med goda insatser från de högt meriterade ekipagen i startlistan, men oj vad svårt det blev för väldigt många! Jag hade hela 30 nollor utav de 61 hundar som kom till min station och inte många höga poäng. Ändå var det verkligen ingen hård bedömning utan hundarna fulade ut sig själva, oftast genom att ta fel apport.

Den friska vinden kom snett framifrån vilket innebär att hunden skulle skickas nästan rakt in i vind, men den största svårigheten låg i att hundarna helt enkelt inte respekterade störningsmarkeringen. De ekipage där hunden direkt släppte markeringen och istället lyssnade på sin förare löste också uppgiften tämligen enkelt. Det förvånade mig verkligen att en så stor andel av hundarna på den här nivån totalignorerade sin förare o var helt inställda på markeringen redan från att de lämnade hans/hennes sida. Många förare slarvade också med att rikta/fokusera om hunden innan de skickade iväg den på dirigeringen vilket såklart inte gjorde det lättare. Vi hade dock ett antal ekipage som visade hur enkelt det kunde vara om hunden är genomarbetad – tack för det!

Efter en lång och kall dag korades slutligen Trond Gjötterud med Searover Kits Dog som segrare av Eukanuba Competition 2011 med en ynka poängs marginal. Efter lördagens förlust mot Norge i ishockey-VM kändes det väl sådär att en ensam norrman sopade till hela den svenska eliten, men man kan inte annat än beundra Trond o Dog – vilket stabilt ekipage!

Foto: Åza Wikström, bilden stulen från Searovers hemsida...

Fullständiga resultat finns här.

Dagens fundering

2011-04-25T14:32:00.002+02:00

Jag verkar just nu ha nån slags 35-årskris o grubblar en del över vad som är viktigt i mitt liv. Om något inte är som man egentligen vill ha det men ändå är ganska ok, räcker detta i det långa loppet? Eller ska man fortsätta sträva efter det perfekta/idealiska? Existerar det överhuvudtaget? Blir man någonsin lycklig om man hela tiden letar vidare efter något ännu bättre? Och hur mycket hänsyn ska man ta till andra människors önskemål när det gäller de stora besluten?

Ovanligt existentiella tankar för att vara jag, men allt fick sitt svar i H’s Facebook-inlägg för några dagar sedan:

Do what you love. Love what you do.

Kan detta vara svaret på alla frågor? Det låter onekligen som ett enkelt men genialt sätt att nå harmoni i livet, frågan är väl bara hur man organiserar tillvaron för att nå dit…

Den ”nya” Sofia

2011-04-20T11:32:00.001+02:00

Vem är det??

Vad är det som plötsligt gör någon till en ”ny” person? Nya kunskaper? Nya erfarenheter eller kanske nya vänner?
Om detta är orsaken till epitetet ”ny” så hoppas jag innerligt att alla människor kommer i en ny upplaga varje år. Men jag anar en underton av illvilja i uttrycket, kanske ett utslag av den svenska avundsjukan eller allmän missunnsamhet. Jag är ofrånkomligen ett år äldre och förhoppningsvis även ett år klokare jämfört med förra våren, men förstår inte riktigt varför det skulle ge mig benämningen ”Den nya Sofia”.

Mitt år i England var fantastiskt på alla tänkbara sätt och medförde en påtaglig personlig utveckling på flera plan. Bloggen skrevs primärt som en dagbok men blev även ett sätt att uppdatera vännerna hemma i Sverige om vad som hände i mitt liv. Jag är stolt över det jag och mina hundar har uträttat under året som gått och självklart skiner det igenom i både tal och text, men jag har på intet sätt tappat självdistansen eller inbillar mig att jag är förmer än någon annan. Jag trodde nog att självironin lös igenom i mina inlägg, men alla verkar inte ha uppfattat detta.

För de som undrar kan jag i alla fall meddela att jag i grunden är precis densamma som tidigare – jag tror mig inte om att vara världsmästare, ser inte ner på dem som inte varit lyckliga nog att kunna göra det jag har gjort och kommer även i framtiden att vara den som missar viltparaden för att eftersöket inte är avslutat.

Träningshelg på Naddö

2011-04-18T17:44:00.004+02:00

Traditionsenligt har Bitte bjudit in valpköpare och vänner till några träningstillfällen under försäsongen och precis som de senaste åren så var det även den här gången Guy Bennett som stod för expertisen. Bästa möjliga val av instruktör enligt mig, som ännu inte mött någon som överträffar honom varken i att läsa hund eller i att förmedla sitt budskap. Man hade unghundsträning i fredags och under helgen har lite äldre hundar drillats i dagarna två.

Bra väder (att det blåser snålt får man liksom räkna med på östgötaslätten), en liten och ganska jämn grupp, roliga människor och en härlig stämning gjorde helgen väldigt lyckad. Som alltid när det gäller Guy fick man väldigt mycket med sig ifrån träningen och som alltid har samtliga deltagare fått påpekanden om det ena eller andra.

Grim var dock inte alls på banan under första passet; omotiverad, tungstyrd o allmänt tråkig. Vad har hänt med min härliga blogg-hund som alltid anstränger sig till sitt yttersta?? Först fiaskot på mock trialet i onsdags och sen fortsätter det så här. Kan det bero på att han helt enkelt behöver semester? Han gick ju i hård träning hela förra året, genomförde en lång o tuff jaktsäsong och jag har bara fortsatt träna på sedan vi kom hem. Vid närmare eftertanke så kanske en månads vila är på sin plats?!

"Men vad ska jag göra??"

Guy har svar på alla frågor, här guidar han ett nybörjarekipage i retrieverträningens svåra konst.

Grim kändes dock lite piggare efter att under lunchpausen ha spytt upp morgonmålet och vi gav oss tillbaka ut i den härliga hagmarken som Bitte ”hittat” just runt knuten. En fin ekbacke omgärdad med fårstängsel – som gjord för hundträning! Allra första apporten efter lunch höll dock på att ta en ände med förskräckelse. Grim fick en markering över staketet som han löste utmärkt, men på väg tillbaka så lyckades han på något sätt fastna i översta delen av det gamla fårnätet och blev hängandes i ena bakbenet. Sällan har väl 50 meter skogsspring gått så fort! Genom att lyfta upp honom så vreds trådarna rätt igen och vi fick loss hund-stackaren, men usch så rädd jag var när jag satte ner honom på marken. Jag förväntade mig en rejält halt hund som ådragit sig alla möjliga skador, men på något mirakulöst sätt så blev resultatet bara lite skrapsår och tömda analsäckar. Änglavakt för hunden och tillräckligt med adrenalinrus för lång tid framöver för hans matte…

Det är ju lagom lätt att försöka låtsas inför hunden att ”det där var väl inget, nu fortsätter vi” när pulsen skenar, men det verkade ha lyckats för eftermiddagspasset gick betydligt bättre för oss (och alla andra!). Som alltid blir utvecklingskurvan brant när man får hjälp att göra rätt och dag 2 lyfte sig både hundar o förare. Både två- o fyrbeningar skötte sina uppgifter med den äran och även om alla var trötta när vi skildes åt på söndagseftermiddagen så verkade samtliga väldigt laddade inför framtida träningar och utmaningar. Och lite solbränd hade man blivit på köpet!

Tack för ännu en kalas-helg, Bitte!

Mock trial

2011-04-14T08:00:00.003+02:00

Ledig idag och detta firades med ett mock trial hos Håkan o Karina på Gryt. Det var Inga o Tina som med hjälp av ett gäng funktionärer bjöd några av sina vänner på ett både nyttigt o roligt arrangemang. Vi lyckliga deltagare kom till en välorganiserat och synnerligen trevlig tillställning som, efter en vådlig färd på traktorsläp, inleddes med walk up genom granskog och på nyavverkade ytor. Det var allt annat än lätt att se markeringarna och ofta försvann hundarna utom synhåll bakom stora rishögar eller krön. Svårt o orättvist – precis som det ska vara!!

Vi började med femton hundar i startlistan vilka decimerades efterhand pga pip, ineffektivitet/olydnad, högljudd handling och så vidare. Grim o jag inledde stabilt och var gott med i de tre omgångar (fem apporter) som hanns med före lunchen, men många hundar gick bra och konkurrensen tycktes bli hård. Efter pausen visade sig dock det ökända eftermiddags-syndromet, då många hundar inte riktigt kom igång igen efter avbrottet utan föll isär en efter en. Tyvärr var Grim en av dessa då han visade upp en onödigt självständig sida när han sändes på en dirigering och helt enkelt var väldigt olydig. Ful gul hund… .

Hunden efter mig misslyckades också på samma apport, om än på ett betydligt mera städat sätt, och sen klev Jens o Sting in på scenen som tredje ekipage. Självklart skulle även andra domarens hundar provas på apporten, vi var ju tämligen säkra på att den fanns där. Dummiesar har ju inte samma benägenhet som vilt att flytta på sig! Stings väg till området var varken rak eller smidig, men väl på rätt ställe gjorde han ett utmärkt närsök o hittade snabbt mini-dummyn. Well done!

Eftersom det var träning också och inte bara tävling, fick även utslagna hundar fortsätta i leken och alla fick 5-6 apporter var under dagen. Till slut fanns det dock bara tre hundar kvar i prislistan och resultatet blev följande:

Vinnare Anna och Tassa

Andra plats Ann-Charlotte och Odin

Tredje plats Jens och Sting

Stort grattis till dessa, men framför allt..

..ett översvallande tack till Inga och Tina och alla andra som på något sätt varit delaktiga i att arrangera dagen!! Fantastiskt bra gjort!

Det bästa med dagen (förutom att Jens hamnade på prispallen) var dock att provresultatet på mina änder visade sig vara negativt – inga virus påvisade! Det var skönt…

Fågelinfluensa del 2

2011-04-11T21:13:00.007+02:00

Sagoslott i motljus.

Resultaten kom som väntat tillbaka positiva - 3 av de 20 änder vid tog blodprov på hade antikroppar mot fågelinfluensa och idag skulle uppföljande provtagning ske. Det blir inte längre riktigt lika hysteriskt när vi får serologiskt positiva resultat, men lite stressade blir man allt på Jordbruksverket och jag har plötsligt blivit en väldigt intressant person...

De här drog dagens nitlott och blev infångade för provtagning.

Vi letar nu efter levande virus o tog svabb-prov ifrån nasofarynx (typ svalget) ...

...och kloaken på 60 änder.

Håll tummarna för att de här resultaten kommer tillbaka negativa, för annars lär det bli uppståndelse på riktigt!

Andreden - änderna har just börjat värpa för säsongen men producerar än så länge bara ca 100 ägg om dagen att jämföra med runt 400 ägg per dag när det är som mest.

Blivande ällingar.

Den andra gruppen har dels likadana reden som ovan i sin ligghall, men även hyddor utomhus.

Populärast är dock utan tvekan granruskorna - nästan som i det vilda!

Det ser riktigt trivsamt ut.

Resterna efter vingklippningen för några dagar sedan.

Lite trevligare väder för lammungarna idag!

Baggi Boy

2011-04-05T21:27:00.003+02:00

foto: Ernholm

Provframgångar är inte allt - vissa lyckas linda sin matte runt ena tån redan från början o behåller sen det greppet resten av livet...

Influensa

2011-03-31T17:11:00.003+02:00

Efter det stora fågelinfluensautbrottet 2006 och därpå följande hysteri ibland både media, myndigheter o allmänhet, görs nu regelbundet kontroller avseende detta på alla slags fjäderfäanläggningar. En gång årligen tas det till exempel blodprover på avelsänder där man letar efter antikroppar mot viruset och den här veckan var det dags igen.

Så här kan man ha det som and i avelshägn - mat, vatten, skydd mot rovdjur och skapliga ytor både under tak o utomhus. Den gångna vinterns kyla hade gett en del stackare frostskador på fötterna, men bortsett från det är hälsan väldigt god i besättningen. Honorna har just börjat värpa nu och om några veckor kommer insamlandet av ägg och kläckandet av ällingar att börja igen. Det är inte tillåtet att fånga vilda änder utan alla avelsdjur är uppfödda i fångenskap.

Av praktiska skäl provtog vi dock den här gruppen istället. Det ser kanske inte lika idylliskt(?) ut som för de utomhushållna, men jag trycker att en rejäl lösdrift alltid är ett bra alternativ, oavsett vilket djurslag man pratar om.

Alla änder måste ha tillgång till vatten, och det har såklart även dessa. Trots att de är uppfödda och aldrig varit ute i friheten så är de långt ifrån tama och blev ganska besvärade av besöket.

De föstes försiktigt längs väggen...

...och stängdes in i ett hörn för att underlätta hanteringen.

Man tar blodet från en ven på vingens undersida, vilket oftast är svårare än det låter!

Till slut var dock uppdraget slutfört - 20 fåglar åderlåtna. Vi väntar nu svar från labbet på proverna och skulle bli väldigt förvånade om de kom tillbaka negativa. Vi har nämligen påvisat antikroppar vartenda år, vilket gjorde alla inblandade smått neurotiska första gången det hände! Nu är vi dock mera lutttrade och har redan planerat för uppföljande provtagning nästa vecka eller nåt. Om/när resultatet visar att fåglarna träffat på viruset (= har antikroppar) går man nämligen vidare med svabbprover i kloak och svalg för att leta efter levande virus. Hittills har dessa alltid varit negativa som tur är, för antagligen åtgärdas positiva virus-resultat med utslaktning av hela besättningen sånt är alltid traumatiskt.

Det var ganska ruggigt väder den dagen, verkligen inget vidare alls när man är nyfödd o blöt. Den här stackaren är inte gammal, om man tittar noga så ser man fortfarande den blodiga navelsträngen och efterbörden som hänger från tackan. Stackars liten...

Idag var det betydligt bättre väder än ovan o hundarna här hemma har fått komma ut o lufta sig lite. Man kan väl konstatera att vi hittade ett par områden där det finns ett visst behov av förbättring. Även en blogghund kan tydligen ha en dålig dag!! ;o)

Du o jag, matte.

2011-03-29T08:33:00.002+02:00

foto: Jill R

Grim blev lite trött efter två dagars kursande i helgen...

Kurshelg

2011-03-27T19:14:00.009+02:00

Den gångna helgen tillbringades hos Jill o Peter Raneryd på Retrievertraining.eu. Värdskapet och allt runtomkring var som vanligt helt strålande och maten på Lilla Träskaten står i en klass för sig. Bara detta gör deras arrangemang väl värda att besöka och med tanke på vilka framstående instruktörer man lyckas anlita så borde det finnas något för alla. Rekommenderas varmt!

Aktuell instruktör den här gången var Birgitta Staflund-Wiberg och tillställningen rubricerades som ”A-provskurs”. Pga sjukdomar o annat så var vi bara sju ekipage vilket såklart är väldigt lyxigt. Det innebär ju att man hinner mycket samtidigt som tid finns för diskussioner om varje apport och det är ju av detta man verkligen lär sig! Det är en intressant ingång att fokusera på tävlingsbiten istället för ”bara” på övningar o ren träning, förutsättningar på a-prov är ju trots allt lite speciella och i många avseenden helt annorlunda jämfört med att starta på b-prov.

Vi blev pinsamt varse om hur förödande succéträning eller stort överseende är när man bara har ett försök, ytterst begränsad tid och bara ett fåtal signaler på sig för att bärga dummyn. Övningar när man bara ska få hem apporten till varje pris, och där man trots allt är ganska nöjd över att man lyckades med detta även om det behövdes 22 signaler, faller liksom på eget grepp när tumskruvarna dras åt. Att till exempel bli tillbakakallad o eyewipad av en kamrat när hunden lämnade området, var olydig eller bara ineffektiv, fick nog alla att tänka till på hur vi tränar och för våra hundar. Självklart adresserades också uppkomna problem och löstes efterhand, men det märktes tydligt att alla skärpte sig av att ha någon annan flåsandes i nacken som inget hellre ville än sno den där apporten!

Grim Grus när han var liten o söt!

Grim har varit avställd ett tag men som den blogghund han är märktes ingen ringrostighet alls. Under gårdagen och idag på förmiddagen gick han som ett spjut, men efter lunchen hade luften gått ur både hund o förare och vi strulade litegrann. Hela helgen har jag varit en skitjobbig Fröken Förnumstig och gång på gång påpekat att Tina låter Focus driva henne när hon ska sända iväg honom. Men på de sista apporterna kände jag emellertid att Grim hade tendensen att göra detsamma med mig, UTAN ATT JAG GJORDE NÅGOT ÅT DET!? Vadå nolltolerans o konsekvens? Varför är det alltid så lätt att se vad andra gör fel men så svårt att ta tag i sina egna problem?

Birgitta har i sin blogg (17 mars 2011) väldigt väl beskrivit hur ett bra förhållande förare – hund ser ut och det känns som att jag o Grim har kommit en god bit på väg mot det målet, trots att vi snubblade lite på slutet idag. Jag har haft lydiga o dirigerbara hundar förut, men aldrig tidigare har jag känt den där ömsesidiga tilliten med någon. Jag vet att Grim kan skickas på i princip vilken apport som helst med gott resultat och att han alltid försöker göra sitt bästa. Självklart blir det tokigt ibland ändå, men det är oftast för att jag slarvar eller gör en missbedömning eller för att uppgiften helt enkelt blev för svår. Tryggheten i att jag litar på honom och han litar på mig är en ganska fantastisk känsla som jag verkligen måste försöka bevara.

Jag fick mig nämligen en tankeställare när det gäller relationer och förhållningssätt i hundträningen. Ganska ofta är jag nog lite för snar till att korrigera när det blir tokigt, men det kanske inte alltid är den enda eller bästa lösningen? För hur kul kan det i längden vara att samarbeta med någon som skäller på en så fort tillfälle ges?

Men att hundarna i väldigt många fall behöver ramas in o få tydligare besked om vad som gäller behöver nog inte diskuteras. Det häftiga är dock att så fort man faktiskt gör det – tar tillbaka rodret och visar att man menar vad man säger – så svarar de omedelbart och bokstavligen förändras framför ögonen på en. Jag har upplevt det själv och det var också tydligt på några av hundarna under helgen. ”Ojdå, kärringen menar allvar, det är nog bäst att jag slutar spela Allan och faktiskt börjar lyssna på henne!”

Hundarna gör det vi tillåter dem att göra, upprepade Birgitta gång på gång. En ganska obekväm men ack så viktig sanning.

Snön smälter!

2011-03-22T18:57:00.006+01:00

Härligt väder idag - 10 grader o strålande sol! Detta i kombination med en frisk vind gjorde att snön nästan smultit undan helt idag, bara i skuggiga svackor ligger den kvar. Så himla skönt!! Jag står lätt ut med skitiga hundar om man bara slipper snön o isen.

Under förmiddagen var vi faktiskt lite produktiva, Projekt Packa & Städa som avslutades i Bungay ersattes med en mycket större uppgift direkt vi kom hem -> Projekt Röja o Förvara. Mitt lilla hus har haft fullt tillräckliga förvaringsutrymmen för mig, men när ytterligare en person flyttar in krävs plöstligt en helt annan logistik o planering för att bli av med alla kläder o pryttlar. Särskilt eftersom jag är lite av en hamster o har svårt att slänga sånt som kan vara "bra att ha"...

Som belöning för ovanstående trista men helt nödvändiga arbete, unnade vi oss själva lunch i det fria. Positiv högkvalitativ förstärkning!! Ryggsäckarna fylldes med det ena o det andra o vi begav oss ut i skogen för att hitta en solig glänta att slå läger i.

Bra kvinna reder sig själv. Att tälja pinnar är en underskattad terapiform - så väldigt avslappnande! Notera den skyddande snö-ringen runt elden, ingen risk för skogsbrand här inte.

Djup koncentration...

...ger goda resultat!! Halvbränd, sotig korv grillad över öppen eld är en ren delikatess.

Så soligt att man var tvungen att kisa, men inte kan man klaga över det! :o)

Vi tränade såklart hund oxå! Eskilstunas svar på "The dog guru" visade upp hur man får full uppmärksamhet från fyrbeningarna, mer info om hans hemliga övningar kommer nog här...

Väldigt onödigt!

2011-03-19T13:50:00.002+01:00

Vi hade nästan barmark i slutet av förra veckan och hoppet om en ljusare o varmare framtid hade börjat spira. Men vad hände sen!? En dryg dm snö i fredags slungade oss effektivt tillbaka till vinter-misären, just som man börjat hoppas på våren... Så nu täcks inte bara marken utan även all förrädisk is av tung blötsnö och det är fullständigt livsfarligt att röra sig på gårdsplanen och vägarna. Suck...

Visst är det vackert, men har vi inte haft vinter så det räcker nu? Enda fördelarna är att hundarna håller sig rena och att man kan utnyttja åkrarna ytterligare en kort tid. Snötäckta fält är alldeles oöverträffade för att träna en unghund på långa avstånd på blinda apporter - de springer en del av sträckan "av sig själva" och får sen syn på dummyn ytterligare 30-40 meter längre ut (det gäller att känna sin hund!). Risken för misslyckande är ganska liten, man kan snabbt öka avstånden rejält och hunden får ett härligt driv o självförtroende. Kan rekommenderas!

Hundarna älskar snön o busar hejdlöst! Framförallt Baggi är helt galen och tröttar ut alla tre spolingarna med tok-ruscher och våldsamma brottningsmatcher.

Enda trösten i vinterns sista(?) återkomst är att det inte lär bli långvarigt - strålande sol o 5-8 plusgrader tär hårt på både gammal o ny snö. Skulle tro o hoppas att vi har barmark på riktigt i slutet av nästa vecka!

Det svåra beslutet

2011-03-14T17:07:00.006+01:00

Idag har jag avlivat min närmsta väns kära rottweiler. Agda blev bara nio år men har ändå levt på övertid under flera år – artrosproblem och en allt svårare epilepsi har successivt tagit ut sin rätt. Helgen som gick var tung med upprepade krampanfall som blev allt svårare att lösa och idag på morgonen togs det oundvikliga beslutet om att låta henne somna in.

Det blev bästa tänkbara avslut – hemma på köksgolvet, lugnt o harmoniskt, bara närmsta kretsen närvarande. Agda hälsade mig i dörren på sitt vanliga tokiga sätt, och hade det inte varit för en lätt "stenad" blick pga alla mediciner hon fått, så kändes hon nästan som vanligt. Men även om alla inblandade förnuftsmässigt vet att detta var det enda rätta att göra, blir avgörandet inte lättare för det. Smärtan o saknaden efter en älskad vän är lika fruktansvärd varje gång. Det är ett ohyggligt ansvar att spela Gud och bestämma över liv o död, men så himla viktigt att man orkar ta beslutet innan det gått för långt.

Mina tankar går ikväll till alla som förlorat någon.

Becky

Första veckan

2011-03-09T18:24:00.002+01:00

Har nog fortfarande inte riktigt landat mentalt efter att ha flyttat hem igen – det är lite som att gå om kring i en bubbla hela tiden. Även att börja jobba var smått surrealistiskt – det kändes verkligen konstigt att ha jobbat så länge på ett ställe o ändå inte hitta grejorna man söker, veta vilka rutiner som gäller eller komma ihåg hur larmet stängs av. Men det ordnar sig säkert snart, skulle tro att vanorna kommer tillbaka tämligen omgående.

Jag rivstartade med jouren i helgen men hade turen att få det ganska lugnt, med undantag för att bli väckt klockan två i lördags natt. När telefonen ringer under småtimmarna vid den här tiden på året brukar det betyda antingen en kalvning eller fölning som gått snett eller ett livmoderframfall, samtliga innebärande hårt o skitigt arbete. Därför har man fullt adrenalinpåslag så fort telefonen skräller mitt i natten, men lyckligtvis vara det ”bara” en kolikhäst den här gången. Inte ofta man blir glad över att tvingas lämna sängen mellan 02.00 och 03.30 för att behandla en häst med magont!

Jag står just nu inför ett vägval – stanna eller gå vidare? Jag har i princip redan gjort det första valet, men ännu inte bestämt mig för vilket håll jag går vid det följande vägskälet. Valet är viktigt men svårt och alternativen är inte så många. Varför kan livet inte bara vara enkelt?

Det är dock intressant att undertecknad, som hela livet varit en extrem trygghetsnarkoman och ytterligt förändringsobenägen, frivilligt tänker tanken på nya steg i tillvaron. Det gångna året har verkligen medfört en personlig utveckling för mig och ”det ordnar sig” är numera ett välanvänt uttryck i min vokabulär! Detta är minst sagt oväntat men faktiskt väldigt befriande och förmodligen i högsta grad nyttigt för mig.

Hemma igen

2011-03-03T18:36:00.004+01:00

Efter en långtråkig och händelselös resa är vi nu tillbaka i fosterlandets trygga famn. Färjeturen från Harwich till Esbjerg tar hela 17 timmar – verkligen inte roligt men ändå betydligt bättre än att tillbringa motsvarande sträcka på Autobahn. Hundarna låg kvar i bilen men fick släppas ut på däck vid tre bestämda tidpunkter. De verkade helt tillfreds med detta arrangemang och att rastas i den konstiga ”industri-miljön” bekom dem inte alls. Det var 4-5 andra hundar också med på resan och flera av dem var påtagligt ängsliga och tryckta av miljön. Skönt med trygga hundar!!

Vi stannade hos pappa hemma i Koholma måndag natt och på tisdagsmorgonen körde jag direkt till bilprovningen i Klippan. Min besiktningsperiod slutade den 28 februari (dvs i måndags) och jag vågade inte köra hela vägen till Sörmland i en bil med körförbud (och därmed oförsäkrad) så det var bara att lydigt inställa sig hos överheten. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunnat få någon veckas dispens för detta, men se det var helt omöjligt – regler är regler och sådana kan sannerligen inte ruckas på! Men det är ju ett sätt att göra det enkelt för sig – om man håller orubbligt på reglementet så undviker man ju att någon stackars tjänsteman måste tänka själv.

Jaja, bilen blev godkänd i alla fall (bortsett från att den löstagbara dragkroken låg kvar i Himmelsända) och vi kom hem till slut. Jag hade oroat mig lite för att köra med sommardäck i den ”arktiska vintern” som löpsedlarna basunerat ut, men det vara bara de sista ynka milen som det var vinterväglag. Gårdagen o dagen har ägnats åt att packa upp alla väskor. Jag tyckte inte att jag hade så mkt med mig men subarun har uppenbarligen svalt VÄLDIGT mycket! Trots att jag av utrymmestekniska skäl trodde mig ha haft en ganska begränsad packning så har jag inte använt mer än 2/3 av allting – har någon någonsin haft för lite kläder med sig på en resa? Inte jag i alla fall...

Och till min förvåning hade jag minst lika mycket kläder kvar hemma i garderoben!? Detta blev pinsamt uppenbart när jag till slut tvingades använda skohorns- och våldsmetoden för att få plats med allt. Jag trodde inte att jag ägde speciellt mycket kläder och jag anser mig själv vara synnerligen moderat när det gäller shopping – hur kan det då bli så här?? Det får definitivt bli en garderobsrensning och en tur till Frälsningsarmén under våren, men jag har för stunden fått nog av allt vad kläder heter så jag väntar nog några veckor med det.

Det kändes ju sådär att lämna spirande grönska, strålande sol o tvåsiffriga plusgrader för att bege sig till vintern igen, men det verkar som att vi tog våren med oss från England. Det har varit plusgrader sen vi kom hem och även om det är långt kvar till prunkande lökväxter och svällande knoppar på träden så försvinner åtminstone snön snabbt nu. Både träning o promenader har hunnits med och det har varit riktigt skönt att vara ute!

Önskemål har framförts om att bloggen ska få leva vidare trots att jag kommit hem igen och jag låter den väl vara med ett tag till då. Min adaptability är på topp som vanligt!

Lite bilder från idag - det går ju att träna även om det är snö!

Dit ska du!

Absolut!!

Stoppsignalen sitter även på lite håll - man kan faktiskt ana Grim som en ljus fläck borta i skogsbrynet.

Dummies i motljus. Eller är det med-ljus??

Det var lite spänt mellan ungtupparna första dygnet men nu är allt frid o fröjd igen.

Förberedelser

2011-02-26T17:10:00.004+01:00

Ännu ett kapitel i mitt liv är på väg att avslutas – ett mycket stimulerande och utvecklande sådant!! Jag har nu officiellt lämnat min anställning på Wherry Veterinary Group i Bungay och håller på att förbereda hemresan. Det var lite sorgligt att säga adjö till alla arbetskamrater igår – jag kommer att sakna dem massor! Fick faktiskt intrycket att de kommer att sakna mig också…

Jens har kommit hit för att göra mig sällskap på färden och tillsammans har vi inlett Projekt Packa & Städa. Det har gått riktigt bra hittills och under större delen av dagen har vi varit påtagligt effektiva, men nu har bränslet liksom tagit slut. Dagen inleddes med att hundarnas vaccinationer o avmaskningar uppdaterades och sen har vi jobbat på duktigt här hemma. Nu är det inte så mycket kvar (tror vi i alla fall!), så det borde utan problem hinnas med imorgon förmiddag. Istället gäller för stunden slöande i soffan med kaffe/te o resterna av Tracy’s fantastiska chokladtårta.På tv visas återigen högklassig rugby från Six Nations Cup där Wales håller på att spöa Italien i ordets alla bemärkelser. Jag kommer att sakna rugby-sändningarna när jag kommer hem, det är nästan lika spännande som skid-VM!

Ikväll ska vi till The Castle Inn tillsammans med Mike & Sara, vilket jag verkligen fram emot! Man har aldrig tråkigt i deras sällskap och The Castle Inn är Bungay’s bästa restaurang (de är rekommenderade av Guide Michelin minsann!). Det har blivit lite av ett stamställe och om någon råkar bli hungrig och befinner sig i den här delen av världen så kan jag verkligen rekommendera ett besök där.

Imorgon ska det sista putsas o packas ihop och sen bär det av hemåt. Färjan lämnar Harwich vid halv fem och efter en mellanlandning i Koholma på måndag så räknar vi med att vara hemma i Himmelsända någon gång under tisdag eftermiddag. Håll tummarna för att resan flyter på utan missöden!

”Men han har inte ont!!”

2011-02-22T21:34:00.002+01:00

Hur många gånger har man fått höra det från en djurägare när han/hon presenterar sin älskling på kliniken? Åkomman det söks för kan vara vad som helst – en gammal o stel individ, tandproblem, öroninflammation eller andra hudåkommor, sårskador eller vad som helst – det gemensamma är att så länge hunden inte gnäller/piper/skriker så är djurägaren väldigt ofta övertygad om att den faktiskt är smärtfri.

Visserligen har hundar o djur i allmänhet förmodligen större smärttålighet än vi tvåbeningar, det är dock svårt att veta då man av förklarliga skäl har svårt att göra ordentliga smärtstudier på någon som inte kan berätta hur ont det gör. Men varför skulle en rutten tand INTE vara plågsam på en hund eller katt när det är väldigt kvalfullt på en människa?

Den vanligaste situationen när man ser detta fenomen är dock när hunden är halt. Det upphör aldrig att fascinera mig hur folk tänker – om hunden linkar fram, hur kan man då tro att den inte har ont??? Det måste ju finnas en anledning till att den inte vill använda sitt ben, eller hur? Eller simulerar den?

Hade ett praktexempel på detta igår – en bedårande cockerspaniel som sökte pga hälta sedan några veckor. Hunden hade fått ena benet amputerat i höstas och var nu rejält halt på det kvarvarande frambenet. Till djurägarens försvar måste medges att det är svårare att se hälta på en trebent hund, men den här stackaren försökte förtvivlat låta bli att sätta någon vikt alls på sitt ben. Hunden gjorde alltså sitt bästa för att gå på bakbenen (bokstavligt talat) men det första människan säger är ändå att ”He’s not in any pain”. Va?!

Undersökningen avslöjade påtaglig krepitation och instabilitet i armbågen – stark frakturmisstanke alltså, vilket bekräftades efter sedering och röntgen. Hunden har alltså gått omkring med ett brutet ben i flera veckor medan ägaren på fullt allvar trodde att den inte hade ont!? Ställer jag orimliga krav på sunt förnuft hos gemene man – måste man vara medicinskt utbildad för att se sambanden?

När jag ringde matte och berättade de dåliga nyheterna gav jag två förslag – omedelbar remiss till närmsta ortopedspecialist (inte helt realistiskt med tanke på att hunden redan var trebent) eller avlivning (egentligen det enda vettiga alternativet). Vi pratade några minuter om för- och nackdelar med de båda valen och kom fram till att specialisten gick bort av ekonomiska orsaker, vilket jag också stöttade av etiska skäl.

”Men när kan jag komma o hämta honom då?” frågar hon sedan.
Ehh, hallå? Var någonstans blev det fel nu? Hon ville på fullt allvar ta hem en hund som fattades det ena frambenet och hade en fraktur på det andra – han hade alltså inte ens en möjlighet att hoppa fram på tre ben. ”Men han verkar ju inte ha ont!?” försöker hon igen.
Det var i det läget jag tog fram min mest myndiga sida och väldigt TYDLIGT förklarade att man INTE skickar hem ett djur med ett brutet ben utan vidare åtgärd. Det är liksom inte ens något att diskutera. Förhoppningsvis var dock resonemanget (eller snarare bristen på resonemang!) grundat i chocken av att i princip få en dödsdom på sin hund för hon verkade vara en helt normal vettig människa i andra avseenden. Och efter att ha diskuterat med sin partner tog hon till slut det enda rimliga beslutet och lät hunden somna in.

Men grundtesen kvarstår – hur kan normalbegåvade människor på fullt allvar tro att djur inte känner smärta?

The shooting season is over, long live the shooting season!

2011-02-15T21:40:00.007+01:00

Inte nog med att jaktsäsongen på ”fin-vilt” här visserligen inte är längre men betydligt mera jämnt fördelad o därmed känns mycket mer utdragen, man har dessutom fantastiska möjligheter till jakt på kaniner och duvor hela året runt. Vadå avundsjuk??

Helgen ägnades i alla fall åt det sistnämnda – duvjakt är en riktigt materialsport som kräver god planering. Och en god matsäck! Att sitta i ett duvgömsle är ett oerhört trevligt sätt att fördriva en lördag, särskilt när duggregnet gav vika o lämnade plats för växlande molnighet o en del solglimtar.

Whirly är självskriven - en batteridriven snurra som riggas med tidigare nedlagda duvor.
På marken placerades fler duvor allteftersom de sköts, ju fler bulvaner ju bättre dragningskraft verkade det som!

Baggi väntar tålmodigt utanför gömslet medan vi förbereder - "är ni inte klara snart??"

Några änder o en hel del fältfågel syntes oxå till under dagen, men de har ju några månaders lugn o ro innan det är dags för dem igen.

Tom stod för skyttet i vårt gömsle. Jag måste försöka få tummen ur o börja träna hagelskytte - det är ju så himla roligt!!

Stilstudie i duvapport - matte samlar sig..

...hunden fokuserar...

...spikrak linje o klockren apport...

..men sen ska man ju ta sig hem oxå?! Här kollar Grim bulvanerna till höger..

..och där är de till vänster.

Äh, jag springer rakt in till matte, det är nog bäst så!

En ny erfarenhet att apportera bland bulvaner - nyttigt!

De där duvorna släpper en del fjädrar.

Tom spanar. Notera hur bra man ser ut genom nätet och jämför det med..

..hur väl kamouflerade vi var där bakom. Ser ni Grim?

Bridget är en mkt rutinerad duvhund - det var fascinerande att ser hur hon tveklöst apporterade nyskjutna duvor mitt ibland de utlagda bulvanerna. Fåglar som hanterats av oss nobbades konsekvent - som vittringsapportering fast tvärtom!

FTW Searover Day One

2011-02-13T19:58:00.001+01:00

Ibland är det svårt...

2011-02-07T21:42:00.002+01:00

...att vara professionell!
Ettårig schäferhane på ca 35 kg, inne för blodprovstagning idag, kommer rusande in i rummet släpandes matte bakom i koppplet. Han är inte alls dum men HELT ouppfostrad o vill verkligen inte bli fasthållen o provtagen. Spelar ut hela registret som den drama-queen han är (inga andra hundar kommer i närheten av schäferhanar när det gäller att vara fjolliga!), men vi håller oss lugna o pedagogiska och efter en liten stund stillar han sig o samarbetar fint.

Tillbaka i undersökningsrummet får jag dock värsta uppsträckningen av matte över att det tagit så långt tid (dvs ca 10 min) – ”jag ville ju följa med honom o det är faktiskt viktigt att hundar inte får dåliga erfarenheter hos veterinären o jag hade verkligen uppskattat om någon kommit o berättat för mig varför det tog så lång tid” osv. Fattar hon inte hur mycket enklare livet varit för samtliga inblandade om hon hade åtminstone pyttelite hyfs på sin hund? Och det hade såklart gått betydligt snabbare bara brotta ner hunden o tjyvhålla honom men vi valde att inte göra så just för att inte skapa dåliga minnesbilder. Jag brukar försöka uppföra mig korrekt även med besvärliga djurägare men idag var det bara millimeter från att jag betedde mig riktigt illa – vilka j-a idioter man träffar på ibland!?

Som motvikt till ovanstående hade jag en jättetrevlig schäfertik som sista patient idag – lite blyg kanske men helt stabil o trygg i sig själv. Även husse var så trevlig att jag nästan förlät honom för att han kom instövlande 17.58 när jag hade tänkt åka hem klockan sex…

För intresserade läsare kan jag meddela att man även här i utriket använde rött band i svansen på sin häst för att signalera att den kan sparkas. Grönt band betyder ”till salu”!

Rävjakt

2011-02-06T20:53:00.011+01:00

Helgen tillbringades i Woodhall Spa, men eftersom Guy var kraftigt justerad av en nackskada så blev det inte så mkt träning som man kunde trott. Istället fick jag uppleva traditionell engelsk rävjakt - en häftig upplevelse! Det är fascinerande hur britterna lyckas hålla liv i så många av sina gamla traditioner, jag kan knappt komma på någonting som vi svenskar fortfarande går man ur huse för att göra?? Inte ens kräftpremiären är ju vad den en gång varit...

Rävjakten skylls gärna för att vara en överklass-sport och därför automatiskt helt förkastlig, men om man ser till deltagarna i South Wold Fox Hunt så var det enbart "vanligt folk". Visst måste man ha en skapligt god ekonomi för att överhuvudtaget kunna hålla sig med en häst, men bortsett från det fanns det inga tecken på monetärt överflöd. Det finns fortfarande väldigt många män i häst-världen härborta, lite förvånande för en svensk! Varför skiljer det så? Får fundera lite på det...

Vid tolv började transporterna rulla in på parkeringen och de välputsade hästarna lastas av (man hade haft The Hunts Ball kvällen före så tidig avfärd var inte att tänka på). En febril aktivitet rådde och många åskådare hade oxå samlats.

Flera hästar hade gröna band i svansen. Jag såg inte en enda med röd rosett så jag är inte säker på om detta betydde att alla var säkra att rida bakom eller om man har andra färgkoder i England.

The Hunt's Trailer - tre stabila hästar och hela packet med hundar (man ser några av dem i luftspringan på sidan).

Två våningar med foxhounds längst in i trailern.

"The Whip's" samspråkar koncentrerat.

"Glöm inte oss!"

Nädå!

Master of the Hunt med sitt pack.

Mastern gör detta på heltid o anses vara en riktigt duglig man, TROTS att han är walesare...

Packet (ett tjugotal hundar) samlades ihop i ett hörn i väntan på avfärd.

Fox hounds är verkligen imponerande hundar - så funktionella o så vackra!

Vissa var väldigt otåliga....

...medan andra tog det lugnare.

Det fanns både "broken" o riktigt strävhåriga exemplar i flocken, men de flesta var såklart traditionellt släthåriga.

Som vanligt i de flesta sammanhang i England så fick alla deltagare något att innan man var redo för att ge sig iväg!

Alla typer fanns representerade - smala män på lätta hästar....

...och tjocka män på grova hästar!! :o)

"Welcome!"

Och så är de iväg!

Åskådarna följde efter i bilar (kanske ett tiotal) och det blev lite rallyåkning innan man fick klart för sig vart packet var på väg. Massor med barn var med - ett riktigt familjenöje!

Första kontakten - ser ni en av "the Whip's" längt bort i skogsbrynet?

Tyvärr fanns det även högst ovälkomna besökare - ett femtontal "antis" dök oxå upp på samlingen.

Genom att föra ett väldigt väsen i skogen o försöka locka packet av ev spår genom hornsignaler o räv-i-knipa-ljud så lyckades de effektivt förstöra dagen för jaktsällskapet. Som tur var så verkade det dock inte som om de gjorde någon direkt åverkan på hundar eller hästar, vilket kan förekomma ibland. Djurvänner??

Är det verkligen bättre för räven att förgiftas, fångas i en snara eller bli skjuten i lampsken, jämfört med att på ett ögonblick slitas i stycken av ett pack foxhounds? För ingen ska inbilla sig att rävarna vore fredade även om den här formen av jakt upphörde helt, de kommer att dödas hursomhelt.

En lång karavan med fordon följde huvudpersonerna på väg till nästa skogsområde. I den vita bussen framför oss fanns hälften av motståndarna - man kan tydligen inte göra något alls åt dem...

Mastern följer sina hundar inne i skogen...

...medan resten av ryttarna väntar på upptag.

Full fart!!

Marken dånade när ekipagen sprängde förbi - man har rejäla hästar för det här syftet!

Och sen försvann de bort i regndiset.

Det var de här två man "jagade" - förryttare som lade ut släpspår för hundarna att följa. Så lyder i alla fall den officiella versionen... :o)

Själva "räven"för dagen!

Även om jakten till stor del spolierades av motståndarna så var det en härlig känsla att få uppleva riktig rävjakt på nära håll. Jag blev väldigt sugen på att rida med själv nån gång - ännu en punkt att sätta upp på saker-att-göra-innan-man-dör-listan!

Dagen avslutades med "roost shooting", dvs kvällssträck på duvor, och sen rugby från Six Nations Cup. Det där är verkligen tuffa grabbar!! Det finns ett talesätt som säger att en fotbollsspelare spenderar 90 minuter med att fejka skador, en rugbyspelare spelar 80 minuter och låtsas att han INTE är skadad... Det ligger onekligen något i det! Mest fascinerande är dock att man aldrig, trots att adrenalin-nivåerna måste vara extremt höga, ser några fula efterslängar, bråk eller tjafs med domaren inom rugbyn. Väldigt befriande!

Rättelse

2011-02-02T21:56:00.003+01:00

Jag har inte alls någon ginst i min trädgård utan en vinterjasmin. Det kanske förklarar varför den blommar i januari...
Thanks, Dorothy!!

Jaja, man kan ju inte vara bra på allt! ;o)

Vårkänning

2011-01-31T20:22:00.004+01:00

Trots att det fortfarande är ganska kallt (bara någon enstaka plusgrad) så börjar man nu ana att våren är på väg här i Suffolk. I förra veckan såg jag de första snödropparna och idag upptäckte jag att ginsten i min trädgård redan slagit ut! Blombladen är som synes lite frostnupna i kanterna men livskraften är det verkligen inget fel på.

Eftersom hundarna grävt ett par hål i gräsmattan åkte jag idag förbi Cherry Lane Garden Centre i Fritton och inhandlade jord o gräsfrö för att kunna reparera dessa. Där hade man dock inte alls fått vårkänslor ännu utan försäljaren var väldigt bekymrad över att jag skulle försöka så fröna redan nu – ”det är liksom inte tillräckligt varmt än”. Jag fick i stort sett svära på att vänta några veckor till innan han lät mig köpa det jag behövde. Härligt med engagerade människor – oavsett vad man brinner för!

Tack vare att helgens jour var underbart lugn hade jag tid att umgås och träna hund med Mike & Sara några timmar igår. Förra veckan var helt fulltecknad så jag har inte hunnit träffa dem på ett tag, och jag fick lite skämtsamma bannor över att det dröjt så länge innan de fick en redogörelse från provet.
Mike är något av en pedant i allmänhet o när det gäller bilar i synnerhet och han höll som bäst på att putsa sin nya Audi när jag dök upp. Bilvård har verkligen inte högsta prioritet i mitt liv så min Astra ser ut därefter och nu efter att Mike klottrade på den kommer jag verkligen inte att släppa någon nära med en tvättsvamp!! ;o)

Tack!

2011-01-28T22:43:00.002+01:00

Stort tack för alla gratulationer – här på bloggen, på Facebook, via sms och så vidare. Det är fortfarande helt overkligt att lilla jag lyckats vinna ett prov med en egentränad och nästan egenuppfödd hund i självaste England!? En smått surrealistisk men alldeles underbar känsla!

Ett väldigt kortfattat reportage finns nu på UGS/HBB´s hemsida – scrolla längst ner för det senaste inlägget. Jag brukar inte gilla att bli fotograferad men i vissa sammanhang känns det helt ok! ;o)

Tänk om man skulle våga anmäla till nåt open-prov i höst…? Chansen att komma med är ju tämligen liten så det är nog ganska tryggt liksom. Då kan man ju ändå säga att man faktiskt anmält men tyvärr blivit bortlottad…

Hundlogik – varför ligga varsin säng när man kan tränga ihop sig i samma??
Open-hunden längst bak och Allra Bästa Picking up-hunden framför. Mattes fina grabbar…

Falkenering

2011-01-24T20:08:00.007+01:00

För att göra den gångna helgen ännu bättre tillbringades söndagen med en förevisning i falkeneringens sköna konst. Min goda vän Lesley hade sammanfört mig med Mark Clark (professionell kanin-, mullvads- o annan ohyresbekämpare) och hans Harris Hawk / kaktusvråk Sirrah. Vi hade en härlig förmiddag där jag fick en liten inblick i jakt både med rovfågel och iller!

Mark o Sirrah. Rovfåglar är verkligen något alldeles extra - helt fantastiska djur!!

Notera Sirrah i trädet strax framför Mark! Det var verkligen fascinerande att se hur fyra olika arter samarbetar i jakten - människa, fågel, hund o iller. Terriern användes för att markera vilka hålor där det fanns kaniner hemma så att man inte ödslar tid på att släppa illrarna i tomme.

Sirrah höll sig hela tiden i närheten, företrädesvis på pass i ett träd.

Alltså - terriern markerar bebodda hålor, illrarna spränger kaninen o fågeln slår densamma.

Ok, jag följer med er!

Nu så!

Hm, var ska jag släppa ner den..?

Den ena illern hade ett pyttelitet pejlhalsband - det är lika vanligt att man får gräva vid illerjakt som vid all annan grytjakt.

Mark hade faktiskt nåt som liknade inkallning på sina illrar?!

Men det funkade inte varje gång. Han är här nånstans...

"Looking for me....??"

Det vara bara den 50% större hannen som hade pejl, inte den lilla honan. Om honan "fastnar" vid en kanin i en återvändsgränd o inte kommer upp på en stund så skickas istället hannen ner som då med hjälp av sin storlek kör bort honan. Sen antingen dödar han kaninen o kommer upp självmant eller så kan man gräva upp honom med ledning av pejlen. Listigt!

Illerbur och falkeneringshandske.

Notera den lilla rosa nosen i lufthålet - "jag vill oxå vara med!!"

"Fluffy feet"

När kaninen blir inträngd i en återvändsgränd så vänder den baken mot angriparen o skyddar huvudet. Ganska ofta så kommer illern då bara åt att krafsa kaninen på bakdelen, och när den ger upp o kommer ut (eller blir uppgrävd!) så har den fullt med päls i klorna - s k "fluffy feet". Ett säkert bevis på närkontakt, men samtidigt så vet man att den kaninen nu är så rädd att den inte kommer att flytta på sig så det är bara att leta vidare i andra hålor om man vill få ut en rabbis till sin fågel.

Popeye var någon slags allmän terrierkorsning - himla trevlig hund!

Som vid all annan jakt är det en hel del väntan.

Plötsligt lämnade Sirrah trädet alldeles ovanför oss och for iväg som ett spjut. Det syntes tydligt att hon inte gav sig ut för att nöjesflyga utan verkligen jagade och mycket riktigt - hon hade fått syn på en moorhen ungefär 200 m längre bort!

Lesley gick o hämtade henne, man måste få tag på fågeln innan hon hinner äta upp sitt byte annars jagar hon inte mer den dagen. Lesley har en egen fågel, oxå han en kaktusvråk, men han är just nu bara intresserad av att bygga bo o föröka sig så han fick stanna hemma...

Fullträff!

Sirrah dödar inte kaninen själv utan Mark gör det o bjuder sen en bit av bytet för att hon självmant ska kliva åt sidan o låta honom ta det.

Några timmars jakt gav en moorhen och en kanin, vi sprängde flera andra kaniner men de kom undan. Falkenering är alltså inte ett speciellt effektivt sätt att jaga kanin, men det är otroligt spännande!

Inkallning av kaktusvråk - Mark visslar o svingar runt ett "byte" riggat med kött....

....fågeln "fångar" bytet...

.....och blir själv fasttagen. Hon belönas sedan rikligt med färskt kött och jakten avslutas.

Ett stort tack till både Lesley och Mark för en fantastisk upplevelse!!

Tredje gången gillt!

2011-01-22T20:40:00.002+01:00

Säsongens sista prov idag – Utility Gundog Society’s Herts, Beds, Bucks- avdelning – drivna fåglar på framlidna Barbara Cartlands gods Camfield Estate. Vi var 16 ekipage på startlinjen och bakom domarböckerna återfanns Phil Garton, Godfrey Lowe, Mary Jane Opie och Paul Wintersgill. Jag har egentligen svårt för drivna prov – det blir väldigt konstlat när man först sätter hundarna så att fåglarna faller precis runt fötterna och sedan går därifrån för att skicka tillbaka från lämpligt avstånd. Men så går det till – take it or leave it!

Grim har varit helt strålande idag, jag hade inte kunnat begära mer av honom. Han tog sig snabbt till angivet område (oavsett om det var 50 el 150 meter och oberoende av om det fanns buskage, staket el bäckraviner i vägen), omedelbar åtlydnad de få gånger jag tvingades korrigera och, viktigast av allt, ett underbart effektivt sök där jag ville. Vi hade sex helt rena apporter (bland annat två eyewipes) och jag kände att vi låg bra till. Men flera andra hundar gick också starkt och eftersom man inte ser så mycket av de andra när domarparen arbetar på olika håll var det svårt att få en helhetsbild.

Fem hundar kallades i alla fall till sluttävlan varav Grim var en! Jag hade förra veckans debacle i färskt minne och på näst sista apporten höll jag också på att göra bort oss totalt. Som tur var lyckades jag rädda situationen och i allra sista omgången gjorde vi det överlägset bästa arbetet. Underbart skönt att sluta i topp och jag trodde nog att vi hade lite försprång, men man vet ju aldrig vad domarna tycker…

Många kom fram och gratulerade mig på vägen tillbaka till bilarna men jag vågade såklart inte ta ut något i förskott. Strax före run-offen hade Tom pratat med Phil Askew (som startade både på Ampton och idag) och undrade vad han trodde – ”she should had won last week and I’d think she is the one to beat today as well” var hans svar och syftade på mig. Men även om Mr Askew är domare och borde veta vad han pratar om så dömde han ju inte idag och tiden mellan provets avslutande och prisutdelningen var nog den värsta på hela dagen!

Men jodå, den här gången nådde vi hela vägen – vi ropades fram som vinnare och Gun´s Choice!!!

FTW Searover Day One

Jösses…

Sista gången

2011-01-21T20:08:00.002+01:00

Det har varit väldigt mycket ”sista gången” under de senaste veckorna.
Idag var det årets avslutande fasan- o rapphönsjakt på Ellough Hall Farm och vi har redan avverkat vår sista medverkan på både West Acre, Chadacre och ett par ställen till. Det är två jakter kvar på Knights Farm i nästa vecka, sen är det definitivt slut på den här säsongen och den lååånga väntan på and-premiären i augusti tar sin början.

Trots en lite sen start (änder är inte direkt engelsmännens starka sida) har vi haft en helt fantastisk säsong. 1-3 jakter per vecka under drygt 4 månader är ju ett drömläge för en jaktidiot som jag och hundarna har såklart älskat detta! Jag har fått jobba som en slav för att kunna vara ledig så mycket som möjligt, men det har det utan tvekan varit värt.

Det går inte att överskatta värdet av så frekvent apportering under så lång tid. Både hundarna och jag har gått från bra till ännu bättre under den gångna säsongen och vi har fått massor av beröm för våra insatser. Sånt är uppskattas ju alltid! Bagen är oftast ganska sparsam här – 100-250 fågel är det vanliga – men det är ändå alldeles oerhört utvecklande att gå med hund, trots att man vissa dagar kanske ”bara” får ett 10-tal apporter. Tio bra apporter är värda oändligt mycket mer än 80 döda fåglar hämtade på öppen mark eller vatten!! Lätt påskjutet vilt som seglar ner långt bakom skyttelinjen ger både otroliga markeringar och utmärkta förutsättningar till dirigeringar. Eftersöken här är förvisso inte lika tunga som att jaga den där sista anden i kalla novembervatten, men det kräver sin hund att oförtrutet forcera nässlor/björnbär o annan skit och samtidigt hålla huvudet kallt i överflödet av oskadat vilt. Lika påfrestande, men på ett annat sätt!

Jag och Bob (chefs-apportör på Chadacre) avnjuter lite sloe gin i en paus under den sista jakten.
Ännu en trevlig vana att försöka implementera på jakterna hemma!

Baggi är nu en än mer svårslagen viltfinnare trots att han blivit något tungstyrd och Grims utvecklingskurva har varit spikrak under hösten o vintern. Utomordentliga genetiska förutsättningar, massor med nya erfarenheter och (faktiskt!!) ett ovanligt förnuftigt utnyttjande från mattes sida har gjort honom riktigt, riktigt duktig för sin ålder. Det finns inget bättre än att guida en talangfull unghund genom hans första jaktsäsong!

Något som förvånat mig är hur lätt det är att komma in som apportör på gods o gårdar här jämfört med hemma. Visserligen har jag haft en del gamla kontakter som jag kunnat hänga på, men jag har utan problem också kommit med på helt nya ställen. Hemma får man ju oftast gå som ”reserv” i åtskilliga säsonger innan man får en ordinarie plats som apportör?! Detta trots att vi regelmässigt är mångfaldigt fler apportörer på varje jakt. Varifrån kommer alla svenskar som inget hellre vill än köra massor med mil i ottan för att apportera, helt utan ersättning? Och hur kan det vara så svårt att få tag på apportörer här i retrieverns hemland? Man får ju till och med betalt (mellan 25-50 pund per dag), så med svenska referenser känns det helt orimligt att det möter något som helst motstånd att skrapa ihop tre(!) hundförare per jaktdag.

Jag har träffat så väldigt många trevliga människor under året och jag kommer att sakna dem oerhört. Prestigelösa och generösa är nog den mest rättvisande beskrivningen av det stora flertalet och åtskilliga har blivit nära vänner. Det är faktiskt med kluvna känslor jag åker hem.

Nära, nära

2011-01-15T19:33:00.003+01:00

Utility Gundog Society / Eastern Counties höll i fredags ett novice trial på den klassiska provmarken Ampton i Gt Livermere. Dömde gjorde Douglas Raven, Sara Gadd, Jenny Hankey och Jake Dowding och man hade minsann en lätt internationell touch tack vare ett svenskt ekipage på startlinjen! Provet inleddes i det ökända området The Snipe Bog – tjockt o tätt med tuvstarr o liknande växtlighet och väldigt mkt vilt gör det svårapporterat o många hundar har fått lämnat arenan efter att ha missat sina fåglar där.

Grim inledde mycket stabilt med exemplariskt uppträdande och två snygga markeringar (fasan + kanin), båda med viss fördröjning. Min målsättning var att få fullfölja provet och jag försökte att bara koncentrera mig på nästa apport o inte tänka på hur mycket tur man måste ha för att lyckas hela vägen…

Andra och tredje omgången slutfördes efter en mini-drive där vi gjorde två alldeles utmärkta dirigeringar. Men oj vad det är svårt att tvingas lita till andra människors anvisningar om var fågeln finns – 30 meter är ju inte direkt ett exakt mått i det sammanhanget!
Det var såklart väldigt skönt att vara helt ren så långt men det var många hundar som gick riktigt bra. Vid det här laget hade vi fortfarande hela nio ekipage kvar i tävlingen och jag började fundera på hur lång tid det skulle ta för domarna att ”göra sig av med” ungefär hälften av dessa.

Efter ytterligare en drive verkade dock bränslet ta slut för många hundar – flera slog ut sig själva och ytterligare några skötte inte sina fåglar så bra som man kunde vilja. Jag o Grim var fortfarande helt prickfria efter fem apporter men hade inte fått chansen att göra nåt riktigt spektakulärt. Det hade dock ingen annan heller gjort och jag kunde inte se att någon hade en fördel framför någon annan. Man hade en ny domarkonferens och kallade sen tre ekipage till vidare tävlan – jag, Darren Hales och Caroline Heasman – varsin apport till skulle få fälla avgörandet.

”You are not better than your last retrieve” är ett klassiskt talesätt på provcirkusen och tyvärr blev jag varse exakt vad som menades med detta. Efter att ha varit helt fantastisk hela dagen drabbades Grim plötsligt av partiell dövhet och ville inte alls lämna den vittring han fått i sin gulliga näsa när jag försökte skicka honom på en rapphöna ingen av oss sett falla (vi gick inne i en skogsdunge o fågeln fälldes ute på fältet). Det gjorde vår sista apport till ett tråkigt misslyckande och från att ha legat i vinnarposition störtade vi fullständigt. J-a skit!!

Jag var alldeles oerhört besviken där och då, men med lite perspektiv på det hela så känns det nu något bättre. Det var ju faktiskt bara mitt tredje och Grims andra prov någonsin och vi fick åtminstone med oss ett Certificate of Merit och Gun´s Choice hem. Med en fjärdeplats och ett CoM på två starter har vi ju bevisat att vi platsar i den här leken och det är såklart väldigt tillfredsställande! Men det suger att ha varit så nära och ändå inte nå ända fram, jag ville ju vinna…

Uppdatering

2011-01-12T19:17:00.002+01:00

Håller sakta på att återhämta mig från den infektion jag dragits med en dryg vecka nu. Man har på sistone haft en del katastrofvarningar i engelska medier om ett nytt utbrott av svininfluensan – det kanske var det jag hade? Jag verkar dock överleva den här gången oxå, även om konditionen nu är riktigt usel. Det är fascinerande hur snabbt man tappar all ork och flås efter att ha varit sjuk!?

Även Baggi har varit konvalescent ett tag. Efter att ha jagat tre dagar i sträck förra veckan oroade han mig rejält genom att vara ordentligt halt på vänster framben i lördags morse, dvs på det ben som ställde till så mkt problem för oss förra vintern o våren. En närmare undersökning avslöjade dock att han inte alls slagit upp sin gamla skada utan helt enkelt lyckats hyvla av sig halva trampdynan på en av tårna. Mycket bättre! Efter några dagar med sko under promenaderna är han nu nästan bra igen, men han får fortsätta ta det lugnt lite till så imorgon ska jag låna en hund av Mike & Sara som understöd till Grim. Bortsett från detta har vi i princip varit förskonade från skador så här långt den här säsongen, vilket självklart är en stor lättnad.

Igår gjorde jag en ovanlig insats på jobbet – en katt hade haft en tagg i ögat som en kollega tog bort i förra veckan, men trots att han behandlats med ögonsalva sedan dess var han fortfarande inflammerad o irriterad i ögat. Tredje ögonlocket såg lite skumt ut men färgning av hornhinnan avslöjade inga skador. Sedering och vidare undersökning av ögat indicerat – när katten somnat lyfte jag på 3e ögonlocket (eller rättare sagt vecklade ut det, det var invikt i kanten) och såg något litet konstigt längst ner mellan ögat o slemhinnan. Jag tog ett tag med pincetten och drog försiktigt – och ut kom en ca 5x35 mm lång trästicka!! Helt otroligt att katten lyckats kila in en så lång pinne i ögat utan att skada något vitalt – den måste på något mirakulöst sätt ha glidit ner mellan globen och ögonhålan. Det krävdes väl knappast någon enastående kompetens för att rädda katten, men det var ändå ett väldig tillfredsställande ingrepp.

Inte lika bra idag

2011-01-06T19:38:00.002+01:00

Nyser, hostar, snorar, feberfrossa. Hushållspappret är slut o min näsa alldeles sårig o öm av allt snytande. Grim blev eyewipad av en av Mike’s hundar på en fasantupp som kröp runt under en jättestor hög av döda träd. Ingen har diskat. Webb-tv funkar inte för sportsändningarna. Baggi körde sitt eget race idag. Bägge hundarna och därför nu också mitt kök är s-k-i-t-i-g-a.

Räddaren i nöden - både paracetamol o fenylefrin på en gång!

Å andra sidan – vi har haft en väldigt trevlig dag med både rapphöns, duvor, änder o ett helt gäng morkullor i bagen förutom alla fasaner. Grim gjorde förutom ovanstående fadäs en mycket stabil insats igen och toppade med några helt strålande apporter. Och vem var det som hittade den där sista saknade fågeln om inte Baggi Boy?! Det har bara duggat lite istället för det heldagsregn som var utlovat. Det finns fortfarande ett förråd av Lemsip kvar så jag klarar mig nog genom natten. Jag slipper skotta snö som alla verkar vara tvungna till där hemma. Och imorgon bär det av på jakt igen!

Det är kanske synd att gnälla…

En sån där bra dag…

2011-01-05T19:53:00.005+01:00

…har det varit idag! Trots en envis förkylning och lite taskiga vibbar från jobb o annat hemifrån, så är jag väldigt nöjd med dagen som bjöd på fin fasanjakt. Vi hade till och med bra väder – sol o lagom vind.
Men såklart blåste det från fel håll enligt keepern Andrew… Yrkesjägare är ungefär lika kinkiga som bönder när det gäller vädret – för dimmigt, för soligt, för lite vind, för mkt vind, vind från fel håll, för varmt eller för kallt – ja, ni förstår säkert vad jag menar!

Headkeepern Andrew är Morrisdansare på fritiden.

Jag tyckte i alla fall att det var precis lagom väder och hundarna var såååå duktiga! Inte en tass sattes fel och matte kunde lugnt sända utvald hund i tryggt förvissning om att fågeln skulle komma in utan åthävor. Baggi fick som vanligt mer röjar-uppdrag som att kuta ifatt löpande fågel, medan Grim stod för finliret. Jag försöker att inte skicka Grim allför ofta efter fågel som han ser löpa, det är ingen större utmaning för en hund att ta en runner som den har ögonkontakt med och den typen av jagande är tämligen stressande/triggande.

Grim hade förmodligen vunnit om han hade fått dagens apporter på ett prov – markerar på centimetern, stark, lydig o med en utmärkt näsa. Bland annat gjorde han en jättefin dirigering över ett högt staket (1 meter fårnät toppat med två taggtrådar), jag borde kanske inte skickat honom över taggtråd men fågeln måste ju in… Och om man hoppar fritt så riskerar man ju inte att fastna o skada sig!

Vuxna män... ;o)

Dagens roligaste apport var när jag kombinerade hundarnas ovanstående styrkor på ett utmärkt sätt: vi stod på en grusväg intill fältet där skyttarna var placerade. Staketet runt ängen var som ovan (fårnät + taggtråd) men mellan vägen o stängslet fanns dessutom ett brett dike fyllt med björnbärssnår så det var icke hopp-bart.
En fasanhöna vingas o glider ner längre bort på ängen och tecknar tydligt att hon tänker springa så fort hon landar. Jag skyndar mig genom grinden med Baggi och skickar honom på fågeln som kutar iväg direkt. Baggi gör sitt yttersta men när han är nästan ikapp så dyker hönan genom fårnätet och ner i diket så att han tvingas ge upp. Matte rusar tillbaka till vägen där Grim väntar och skickar istället honom på en dirigering längs sagda dike, alltså på utsidan av staketet. Stopp + söksignal mot diket ungefär där hon smitit in och efter några ögonblick är fågeln bärgad! Teamwork av högsta klass! Baggi fick med sig en annan fasan på vägen tillbaka till mig så han var lika nöjd som jag o Grim.

Nu är det tre slagna hjältar som vilar här hemma (jo, jag räknar in mig själv!), det blir lite extra gott att äta ikväll, kanske ett glas vin o sen tidigt sänggående. Det vankas nämligen apportering i två dagar till, så det gäller att försöka hämta krafter så fort som möjligt.

Nedräkning

2010-12-31T19:25:00.003+01:00

Den 25 februari jobbar jag min sista dag hos Wherry Veterinary Group i Bungay – igår morse lämnade jag in min avskedsansökan. Det känns minst sagt kluvet för mig, jag har trivts väldigt bra och tycker mycket om nästan alla medarbetare. Det sistnämnda var nog ömsesidigt för de flesta verkade genuint ledsna över att jag ska lämna dem. Men så är det, livet förändras ständigt och det ska på flera sätt bli skönt att komma hem igen.

Och idag är det nyårsafton! Som så många gånger förut har jag jouren och kommer inte att fira med några festligheter. Jag tycker faktiskt att nyårsafton är alltför upphaussad och överreklamerad – "tvånget" att ha fantastiskt roligt på någon jättestor fest där champagnen flödar får mig att bli helt anti o motvalls. Våga vägra tolvslaget!
Millennieskiftet tillbringade jag till exempel hemma i en liten lägenhet i Karlskrona, med endast hundarna och jourtelefonen som sällskap. Det funkar det med! Eller är jag bara ensam o bitter…?

Året som gått har inneburit många glädjeämnen men såklart också en del motgångar, precis som det brukar vara alltså. För mig har tiden här i England inneburit stora framsteg professionellt och en påtaglig personlig utveckling. Så på det hela taget överväger tveklöst det positiva och förhoppningsvis blir 2011 ännu bättre!

Gott nytt år!!

Jul i Sverige!

2010-12-29T19:04:00.005+01:00

Jaha, så var den här julen också över. Flyget gick precis enligt tidtabell och jag fick en härlig vecka hemma med nära o kära. Det blev dock lite av en chock när jag klev av flyplanet och ut i 24 minusgrader på Skavsta! Jag hade liksom glömt känslan av att näsan ”klibbar ihop” o att det gör ont i lungorna av att andas… Tur att det blev mildare redan dagen efter, 5-10 minus o några dm pulversnö är faktiskt en optimal vinter tycker jag!

Jag hade planerat in ett späckat schema för att kunna hälsa på / träffa så många vänner som möjligt, programmet visade sig tyvärr vara alltför ambitiöst… Det dåliga väglaget i kombination med en obetvingligt lust att faktiskt ta det lite lugnt o bara njuta (kanske en effekt av höstens hektiska liv?), gjorde att jag inte alls hann med så mkt som jag hade tänkt. Men det är väl tanken som räknas?? *skäms lite*
Jag är dessutom sur över att alla de julkort jag skickat verkar vara spårlöst försvunna – inte något enda har hittills kommit fram och det är mer än en vecka sen jag skickade dem. Man kan tydligen inte ens lita på Drottningens brevbärare nuförtiden.

Hundarna tillbringade veckan på Hotel Stazjep och det verkar inte ha gått någon nöd på dem! I morse när jag mötte dem o Barry vid samlingen på Chadacre så var båda grabbarna tämligen avmätta i sin hälsning – ”tjena matte, kul att du också kunde följa med på jakten”. De skulle bara veta vem som betalar deras mat...
Jaja, nu är ordningen i alla fall återställd o imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Ska inleda dagen med ett mindre angenämt samtal med mina chefer – ser INTE fram emot detta.

Lat jourhelg

2010-12-19T17:20:00.003+01:00

Har jouren i helgen men inte gjort speciellt mkt nytta professionellt, utan hunnit pyssla o fixa lite allmänt istället. Tv:n står ofta på som sällskap när jag är hemma och igår fastnade jag plötsligt framför del 1 av ”One man and his dog” som BBC visade. En landskamp mellan England, Skottland, Wales o Irland, igår var det young handlers med sina border collies som skulle bemästra banan och fåren. Sändningarna fortsatte idag o man har man även tävlat i brace-klass (en förare med två hundar) o vanlig(?) klass med en vuxen förare o en hund. Jag kan inte mkt om vallning men man kan inte annat än beundra samarbetet hund-förare! Fick dock lite ålderskomplex av att titta på dessa ungdomar, 17-19 år, som med sån känsla o kompetens tävlar internationellt…

Det sätter lite perspektiv på retrievervärldens problem att lära hunden stopp- o närsökssignal när man ser hur vallhundsförarna styr sina hundar på ett par hundra meters avstånd med olika visselsignaler. Fantastiskt! Jag blev lite sugen på att skaffa en border collie o några får när jag tittat på programmen, men sen kom jag på att jag ju inte gillar vallhundstemperamentet så jag håller mig nog till retriever i alla fall.

Jobbat ännu mindre idag så efter en långprommis i kylan (bitterly cold här nu igen – vi har faktiskt flera minusgrader o en hel inch snö!) har eftermiddagen tillbringats framför tv:n. Först avnjöts del två av ovannämnda landskamp (de finns på webb-TV om någon är intresserad) o nu direktsänder man från grand prix-hoppningarna på Olympia i London. Hästhoppning på högsta internationella nivå är en härlig underhållning!! Extra roligt är att både Malin Baryard och R-G Bengtsson har ridit felfritt o är vidare till omhoppningen. Även min gamle idol John Whitaker är vidare så det ska verkligen vara något akut för att slita mig från dumburken innan det här är klart!

John Whitaker på den sagolike Milton – poetry in motion när det begav sig...

Jakt på imorgon o på tisdag och sen flyger jag hem på onsdag. Förutsatt att inte vintern ställer till besvär alltså, flygtrafiken har varit hårt drabbad den senaste veckan. Men Stansted har klarat sig bättre an övriga flygplatser och väderprognosen ser hyfsad ut de närmsta dagarna, så förhoppningsvis får jag fira jul med familjen som planerat.

Passar på att önska alla en väldigt god jul ett underbart nytt år!

Vinter o engelsmän

2010-12-14T20:11:00.004+01:00

För en nordbo är det tämligen komiskt hur ett helt land (läs: England) stängs ner av några centimeter snö, detta har roat mig på avstånd tidigare och icke desto mindre i år när jag fått uppleva det live. Jag oroade mig lite de första gångerna jag hörde varningarna på TV om att det skulle bli "bitterly, bitterly cold" (att vara veterinär i fält när det är riktigt kallt är faktiskt inte roligt!), men här innebär detta uttryck ungefär 1-5 minusgrader...
Dålig beredskap vad gäller väghållningen, avsaknad av vinterdäck och ingen vana av att köra när det är halt är onekligen en usel kombination, men det intressantaste är den mentala inställningen hos folk. Trots att detta händer under åtminstone en kort tid nästan varje år, så inträder panik och undantagstillstånd så fort marken blir snötäckt. Man hamstrar mat som i krigstid och medierna eldar på stämningen med olika katastrofreportage, samtidigt som en vintervan människa (läs: jag) bara skakar förundrat på huvudet och möjligen lättar lite på gasen.

Vi har dock varit ganska förskonade i vår del av landet, de norra o västra delarna av ön har onekligen får MYCKET snö och är i sin fulla rätt att beklaga sig. En halv till en meter snö är faktiskt i mesta laget om man inte har någon beredskap och 15-25 minusgrader under några veckor känns ju kallt även hemma. Och vissa har blivit ännu hårdare drabbade – till exempel så har den fina pub i norra Yorkshire där vi bodde under Yellow Lab.club’s prov blivit fullständigt insnöad under bra lång tid?! Läs här!

Lite jobbigt när det kommer så mycket snö att man inte ens kommer ut ur huset... Fast å andra sidan, om man nu tvunget ska bli insnöad så kanske en pub ändå är det allra bästa stället??

Jakt o jobb, jakt o jobb, jakt o jobb...

2010-12-09T20:36:00.002+01:00

..så ser mitt liv ut nu! Inte mkt tid till reflekterande över livet o sånt – det får man göra efter säsongen! Mitt hektiska vardagsliv har de senaste veckorna kryddats ytterligare av något som liknar en mindre hotellverksamhet, vilket inte alls är så jobbigt som det låter utan bara är roligt. Bitte o Lisa bodde här hela förra veckan, jag lämnade Bungay TIDIGT i lördags morse för att åka på apporteringsuppdrag i Woodhall Spa och mina kamrater åkte någon timme senare för detsamma på West Acre. De hängde ut nyckeln när de åkte o Jens, Jill & Peter använde densamma för att ta sig in när de anlände i söndags. Att jag inte är hemma så mycket spelar liksom ingen roll för gästfriheten – det går lika bra ändå om bara gästerna är flexibla!

Det var ett kompisgäng som jagade i Woodhall Spa – inte överklass utan helt ”vanligt folk”. Väldigt vassa skyttar där nästan alla hade egna hundar med sig, vilka dock utan undantag uppförde sig exemplariskt!? Efter ett stort antal jakter där dessa peg dogs ställer till otrolig röra för oss riktiga apportörer (jag är väl inte stöddig?) var det himla roligt att se hur det ska gå till. Bländande skytte, skyttar som vet vad de träffat och både lydiga och effektiva peg dogs gjorde att vi pickers up kunde koncentrera oss på det vi ska – de vingade fåglar som antingen springer så fort de träffar marken eller stelnar till i skottet o glider lååångt bort. Jag måste sluta skryta med mina hundar, men man kan väl säga att jag som vanligt var mycket nöjd med vår insats när jakten blåstes av. :o)

Utan att avslöja några av mina förutfattade meningar – kan det vara så att det var tack vare att skyttarna var vanligt folk som gjorde att det rådde en väldigt avslappnad o än mer rå men hjärtlig stämning än vanligt? Glåporden haglade åt alla håll och skratten rungade längs skyttelinjen när någon stackare missade en “given” fågel. Snömängderna (ett par decimeter) gjorde alla extra barnsliga och vid några tillfällen utbröt fullskaligt snöbollskrig – skyttar, drevare, apportörer, organisatörer/jaktledare, medhavda ungar – alla kastade på alla! En omväxlande bag bestående av fasaner, duvor, morkullor, rapphöns (dock bara franska) och en ensam kråka, punka på viltvagnen och borttappade bilnycklar gjorde också dagen ovanligt innehållsrik.

Kurs söndag (kräks o diarré på hund o katt), jobb måndag o tisdag och igår närvaro vid The IGL Retriever Championship – årets höjdpunkt för alla retrieverintresserade! Ovannämnda gästfrihet återgäldades direkt och jag o kräken har varit inkvarterade i den fina holiday cottage som Raneryd/Palmqvist hyrt. En jättefin stuga med ”svensk standard”, att varmvattnet tog slut o cirkulationspumpen lade av var ju bara mindre detaljer… Att flytta in där var ett utmärkt sätt att förlänga den tid jag fick med vännerna hemifrån, inte minst eftersom middagen på tisdagskvällen intogs på puben där vi fick sällskap av Bitte, Lisa, Patricia o Karin oxå.

Dag två på ch-shipet är ofta den bästa dagen för åskådare – antalet hundar är färre (typ hälften av det dryga femtiotal som startade) men det är ändå en full dag (sista dagen slutar ofta ganska tidigt) och publiken är också lite glesare under mellandagen. Jag tycker det är lika underhållande varje år att minst halva publiken kommer från kontinenten, företrädesvis från Sverige/Skandinavien!?

Sandringham Estate presenterade marker med perfekt vilttillgång, vi hade i stort sett bra väder och många väldigt duktiga hundar visade upp sig under dagen. Efter att ha bevistat prov i Yorkshire o Skottland känns dock sockerbetor varken intressanta eller utmanande längre, särskilt inte eftersom avstånden hölls tämligen moderata. Lite trist när världens bästa ekipage inte riktigt utmanas och får visa vad de faktiskt går för! Men jag fick i alla fall tidigare åsikter om en del hundar bekräftade, har fått en ny favorit o halvt om halvt beställt en valp efter honom! Mer info kommer kanske senare… Idag valde vi dock att apportera på Chadacre istället för att vara med under finaldagen på ch-shipet, det var ett svårt beslut men är man jaktidiot så är man. Fick dock resultatrapporter ifrån vännerna som var där o kunde konstatera att min favvo slutade på ett DoM. Duktig!

Imorgon kommer Jens, Jill & Peter tillbaka igen för att stanna över innan de flyger hem på lördag och på söndag börjar Bitte o Lisa sin hemresa. Sen har jag inga mer besök inbokade – hur ska det gå?! Jag kommer ju att känna mig alldeles ensam o bortglömd!

Speeding ticket

2010-12-01T08:21:00.000+01:00

Äntligen dubbelfiligt efter att ha kört länge på krokvägar som inte medger omkörningar, rejäl nerförsbacke och fartkamera – en synnerligen dålig kombination!!

Hastighetsbegränsningen var löjliga 50 miles per hour (ca 80 km/h) men jag råkade tydligen komma upp i 60 mph och kameran fångade mig. Vips så blev jag £60 fattigare och fick tre straffpoäng på mitt körkort... Förutom böterna har de nåt sinnrikt system där man samlar poäng o blir av med kortet efter ett visst antal prickar. Det här funkar nog som det är tänkt för jag är betydligt noggrannare nu än tidigare med att hålla rätt hastighet.

Detta var faktiskt första fortkörningen under min vid det här laget ganska långa karriär som bilförare! Eller kanske inte första gången jag kört för fort, men premiär för att åka dit för det… Himla förargliga pengar att bli av med, men om man slår ut det på alla mil genom åren som jag kanske legat lite över tillåten hastighet så blir det inte mycket.

Har den här veckan besök av Bitte o Lisa - det blir kanske lite trångt med sex hundar o tre personer i mitt lilla hus, men väldigt trevligt o gemytligt! De stannar ända till helgen och avlöses på söndag av Jill o Peter som kommer hit för att titta på Championshipet. Roligt med ett socialt liv oxå - vänner är alltid välkomna!!