Den gångna helgen tillbringades i Moheda på kurs för walesarna Roger Phillips och Simon Hansell. Förväntningarna var högt ställda, men tyvärr fick de aldrig riktigt chansen att visa vad de går för. Alltför stora grupper, 12 respektive 14 ekipage, gjorde övningarna sega och tidsödande och det kändes som att också instruktörerna tappade gnistan litegrann. I princip alla hundar (enda undantaget var en härlig dansk hane) visade upp rätt stora brister i grundlydnaden (linjetag, stopp, åtlydnad av tecken osv) vilket också bidrog till att uppgifterna blev långdragna.
Dag två blev lyckligtvis bättre då några hundar föll ifrån av olika anledningar och söndagens instruktör Roger visade sig vara mer engagerad och prata mer än sin kollega. Diskussioner runt det som hänt är ju faktiskt det man lär sig mest på under en kurs!
Det presenterades inga direkta nyheter i något avseende, men det finns ju alltid några guldkorn att ta med sig hem. Vi hölls på verkligt fina böljande ängar, genomskurna av ett flertal diken och med en å som slingrade sig över fälten, vilken ynnest att kunna träna på såna marker!! Hela helgen bjöd på kalasfint väder och som alltid träffar man många trevliga människor, vilket såklart förhöjde stämningen.
Grim var tämligen rostig efter sin månadslånga vila och vi ska nu försöka slipa av detta. Tillbaka till grundträningen och löparskorna på!
måndag 23 maj 2011
fredag 20 maj 2011
Hemma
Hade kameran med mig på morgonrastningen idag - så här bedövande vackert är det hemma i Koholma just nu!
Svinahuset med blommande äppelträd.
Mina gamla hästhagar betas nu av pappas två kor med kalvar. För tillfället är de dock på besök hos grannens tjur för att säkerställa nästa års föryngring.
Koholma-backen. Det framgår inte på bilden hur hög den faktiskt är, men den är jättehög för att vara i pannkaks-platta Skåne!
Härliga betesmarker!
Dammen skymtas mellan björkarna.
Grabbarnas morgondopp.
Pappas stolhet - den flytande bastun! Världsberömd i hela socknen...
The mansion.
Den här skylten, ärligt erhållen från en välvillig vägförening, hängde i mitt studentrum i Uppsala under många år.
Norra backen ligger under plogen i år - arrendatorn sköter marken väl. 
Det senaste projektet - lilla sommarstugan precis "innanför" gården har just införlivats i fastigheten och ska rustas upp o hyras ut.
Utsikt från stugan. Dammen syns inte pga björkdungen, men backen går det ju inte att missa!
Välkrattat som alltid!
Solo vilar på terassen under mammas fina trollhassel.
Fin-besök idag - Hanna med tillhörande fyrbeningar kom o tränade några timmar.
Härligt fokus hos föraren!
Även kräken visade att det finns stor potential, det gäller bara att matte slutar hoppas o börjar agera när något inte går som man tänkt sig... Jobba på, Hanna! ;o)
Gjort lite nytta oxå - det närmare 20 år gamla taket på terassen ska bytas ut o jag fick den tvivelaktiga äran att krypa omkring på plasten o skruva loss alla rostiga bultar.
måndag 16 maj 2011
Britterna invaderar!
De senaste dagarna har gått i hundträningens tecken (igen!), för egen del dock utan hund utan enbart som funktionär/åskådare. Ett flertal brittiska instruktörer besökte Sverige under den gångna helgen – Guy Bennett gjorde sitt andra framträdande för säsongen, även Mark o Jamie Bettinson befann sig i Östergötland och våra vänner i väster hade besök av Phil Garton, Glynn Evans och Craig Horvill.
Jag åkte till Naddö där Guy hade en dag med unghundar o en dag med äldre. Flera av de unga hundarna hade ganska påtagliga brister i respekten för sina förare, vilket såklart komplicerar samvaron i allmänhet o träningen i synnerhet. Men även om själva apporteringen inte blev särskilt avancerad under dagen så var det väldigt intressant att se hur man jobbade med de problem som fanns. Man lär sig mycket genom att gå på kurs utan hund! Lördagen var vikt åt öppen-/elithundar och genomfördes ungefär som sist – även denna gång med en jämn grupp där alla fick hjälp att förstå sammanhangen och utveckla det som brast för dagen.
Söndagen spenderades istället på Sturefors dit Åza Wikström bjudit in Mark o Jamie Bettinson som instruktörer. Jag följde Marks grupp med de äldre hundarna och fick se både arbete på linje och statiska övningar. Fokus låg här mer på tävlingsträning än konstruktiv utbildning, och när någon misslyckades kallades hunden hem och ett annat ekipage fick chansen istället. Detta gällde dock främst de mer ”färdiga” hundarna, de fanns någon unghund också med i gruppen och de fick lite mer hjälp att lösa upp situationen.
Det är alltid spännande att se olika instruktörers sätt att arbeta, det finns ju inget rätt eller fel i den här branschen utan många vägar leder fram till ungefär samma mål. Det gäller bara att lyckas hitta ett sätt som passar en själv – det värsta ur hundens perspektiv är förmodligen när föraren byter metod/ändrar träningen från vecka till vecka beroende på vilken instruktör man träffat senast…
Även nästa helg blir det kurs – då med egen hund igen. Grim har nu haft en hel månad utan en enda apport och börjar bli ganska uttråkad, vilket var hela syftet med avbrottet. I slutet av veckan ska han dock dammas av igen inför träningen med Roger Phillips och Simon Hansell i Moheda under lördag o söndag. Ser fram emot det!
Jag åkte till Naddö där Guy hade en dag med unghundar o en dag med äldre. Flera av de unga hundarna hade ganska påtagliga brister i respekten för sina förare, vilket såklart komplicerar samvaron i allmänhet o träningen i synnerhet. Men även om själva apporteringen inte blev särskilt avancerad under dagen så var det väldigt intressant att se hur man jobbade med de problem som fanns. Man lär sig mycket genom att gå på kurs utan hund! Lördagen var vikt åt öppen-/elithundar och genomfördes ungefär som sist – även denna gång med en jämn grupp där alla fick hjälp att förstå sammanhangen och utveckla det som brast för dagen.
Söndagen spenderades istället på Sturefors dit Åza Wikström bjudit in Mark o Jamie Bettinson som instruktörer. Jag följde Marks grupp med de äldre hundarna och fick se både arbete på linje och statiska övningar. Fokus låg här mer på tävlingsträning än konstruktiv utbildning, och när någon misslyckades kallades hunden hem och ett annat ekipage fick chansen istället. Detta gällde dock främst de mer ”färdiga” hundarna, de fanns någon unghund också med i gruppen och de fick lite mer hjälp att lösa upp situationen.
Det är alltid spännande att se olika instruktörers sätt att arbeta, det finns ju inget rätt eller fel i den här branschen utan många vägar leder fram till ungefär samma mål. Det gäller bara att lyckas hitta ett sätt som passar en själv – det värsta ur hundens perspektiv är förmodligen när föraren byter metod/ändrar träningen från vecka till vecka beroende på vilken instruktör man träffat senast…
Även nästa helg blir det kurs – då med egen hund igen. Grim har nu haft en hel månad utan en enda apport och börjar bli ganska uttråkad, vilket var hela syftet med avbrottet. I slutet av veckan ska han dock dammas av igen inför träningen med Roger Phillips och Simon Hansell i Moheda under lördag o söndag. Ser fram emot det!
torsdag 12 maj 2011
Fältfågeluppfödning
Häromdagen hade jag ett av de trevligare av de officiella uppdrag som regelbundet faller på vår lott – att som statens förlängda arm inspektera en rapphönsbesättning inför export av ägg till Finland.
Rapphönsen hålls under den här perioden, ca 2 månader totalt, i en anläggning som tidigare använts för minkuppfödning. I varje länga finns 130 par o den här uppfödaren har tre sådana.
När äggsamlandet är färdigt säljs fåglarna och släpps ut i det fria för att bidra till den vilda rapphönsstammen.
Varje bur håller ett par och trots att de nu har suttit här i ca 6 av de 8 veckorna så sågs inte en enda fågel med skador eller tecken på sjukdom. Visst, några stycken var lite luggslitna i fjäderdräkten men det rättar till sig så snart de kommer ut.
Om man tycker det ser trångt ut kan man jämföra med hur slaktkycklingar har det – där är det tillåtet med 36 kg fågel per kvadratmeter!!
Nu är de som mest produktiva och lägger närmare 300 ägg om dagen.
Storleken spelar ingen roll!! Den här tuppen har blivit spelgalen och vill hålla alla inkräktare på avstånd från hans revir – härlig attityd men jag var glad att han inte är större…
Fasanerna hålls antingen på upphöjda nätgolv...
...eller på marken. Man har en tupp och ett gäng hönor i varje grupp. De flesta av fasanerna har så kallade näbb-korgar för att förhindra dem från att hacka på varandra.
En dags skörd av fasanägg - ca 450 st.söndag 8 maj 2011
Liv och död
Förlossningar är nog det mest frustrerande och mest fantastiska i jobbet som veterinär. Lika underbart som det är när allt går väl, lika traumatiskt är det när något blir fel. Nuförtiden är det inte mycket som verkligen får min puls att rusa, det mesta har blivit mer eller mindre rutin. Men det som fortfarande ger ett rejält adrenalinrus är fölningar – det finns inte någonting som är lika dramatiskt och lika akut som en fölning som går på tok. En kalvning eller valpning är i jämförelse väldigt avspänd och man har gott om tid på sig, när det gäller en fölning handlar det bokstavligen om minuter när värkarbetet satt igång på allvar.
Igår kväll ringde en djurägare om ett sto som varit oroligt o haft lite sammandragningar under eftermiddagen. Hon var lugn o hade inga riktiga krystningar, men när ingen förändring skett ytterligare någon timme senare åkte jag ut för att titta på henne. Patienten var ett fyraårigt islandshäststo som hade regelbundna men halvhjärtade krystvärkar när jag kom fram. Värkarna var tillräckligt starka för att de borde resulterat i något efter så pass lång tid och eftersom så inte var fallet så fick jag en klump i magen. Hon tvättades noga o jag gick försiktigt in med handen…
Det är alltid lika spännande att göra en vaginal eller rektal undersökning – man vet aldrig vad man kommer att hitta där inne i mörkret! Jag fick en fråga för en tid sen om man måste tycka om att stå med hela armen i ändan på ett djur för att bli antagen till veterinärutbildningen. Det är väl inte direkt ett krav, men det underlättar onekligen livet då det är en vanlig del av arbetsdagen om man sysslar med stordjur!
Hursomhelst, igår möttes jag av ett par öron vid bäckenkanten, ingenting annat, och jag blev alldeles matt… Fölet låg ungefär så fel som det kan göra – nacken böjd, bägge frambenen böjda och dessutom låg den med ryggen neråt, inga livstecken fanns. Ett riktigt svårt felläge och prognosen är alltid avvaktande i såna här fall, men det var bara att sätta igång med att försöka rätta ett fel i taget. Att korrigera fellägen är i teorin inte så svårt, men i verkligheten är det en helt annan sak. Man når sällan det man vill, det finns inget manöverutrymme alls och man kläms ständigt av krystvärkarna vilket gör att det bara tar några minuter innan man är alldeles stum i händer och armar och därmed tappar både känsel, finmotorik och kraft. Jag är alltid full av blåmärken hela vägen upp över armbågarna efter en svår förlossning.
Nåväl, efter 1 timmes hårt arbete lyckades vi till slut få ut fölet och även om han var död var det en oerhörd lättnad att stoet klarade sig. Det primära är alltid att rädda moderdjuret, fostrets väl o ve är faktiskt av mindre betydelse vid svåra förlossningsproblem. Den där känslan när man inser att ungen faktiskt kommer, även om det är en bra bit kvar, är så enormt tillfredsställande och väl värd att man vid det laget oftast är täckt från topp till tå i blod, bajs o fostervätska och har ont överallt.
Förutom ovanstående drama så bestod gårdagens arbetsbörda av en häst med kolik o en annan med en sårskada, en ormbiten katt, en bitskadad hund och några kor med juverinflammationer – det blev en sån där dag då man kommer ihåg varför det inte finns något bättre än att vara veterinär i fält!
Igår kväll ringde en djurägare om ett sto som varit oroligt o haft lite sammandragningar under eftermiddagen. Hon var lugn o hade inga riktiga krystningar, men när ingen förändring skett ytterligare någon timme senare åkte jag ut för att titta på henne. Patienten var ett fyraårigt islandshäststo som hade regelbundna men halvhjärtade krystvärkar när jag kom fram. Värkarna var tillräckligt starka för att de borde resulterat i något efter så pass lång tid och eftersom så inte var fallet så fick jag en klump i magen. Hon tvättades noga o jag gick försiktigt in med handen…
Det är alltid lika spännande att göra en vaginal eller rektal undersökning – man vet aldrig vad man kommer att hitta där inne i mörkret! Jag fick en fråga för en tid sen om man måste tycka om att stå med hela armen i ändan på ett djur för att bli antagen till veterinärutbildningen. Det är väl inte direkt ett krav, men det underlättar onekligen livet då det är en vanlig del av arbetsdagen om man sysslar med stordjur!
Hursomhelst, igår möttes jag av ett par öron vid bäckenkanten, ingenting annat, och jag blev alldeles matt… Fölet låg ungefär så fel som det kan göra – nacken böjd, bägge frambenen böjda och dessutom låg den med ryggen neråt, inga livstecken fanns. Ett riktigt svårt felläge och prognosen är alltid avvaktande i såna här fall, men det var bara att sätta igång med att försöka rätta ett fel i taget. Att korrigera fellägen är i teorin inte så svårt, men i verkligheten är det en helt annan sak. Man når sällan det man vill, det finns inget manöverutrymme alls och man kläms ständigt av krystvärkarna vilket gör att det bara tar några minuter innan man är alldeles stum i händer och armar och därmed tappar både känsel, finmotorik och kraft. Jag är alltid full av blåmärken hela vägen upp över armbågarna efter en svår förlossning.
Nåväl, efter 1 timmes hårt arbete lyckades vi till slut få ut fölet och även om han var död var det en oerhörd lättnad att stoet klarade sig. Det primära är alltid att rädda moderdjuret, fostrets väl o ve är faktiskt av mindre betydelse vid svåra förlossningsproblem. Den där känslan när man inser att ungen faktiskt kommer, även om det är en bra bit kvar, är så enormt tillfredsställande och väl värd att man vid det laget oftast är täckt från topp till tå i blod, bajs o fostervätska och har ont överallt.
Förutom ovanstående drama så bestod gårdagens arbetsbörda av en häst med kolik o en annan med en sårskada, en ormbiten katt, en bitskadad hund och några kor med juverinflammationer – det blev en sån där dag då man kommer ihåg varför det inte finns något bättre än att vara veterinär i fält!
måndag 2 maj 2011
Eukanuba Competition
Igår avhölls Eukanuba Competition på Gesta Gård utanför Stallarholmen i Sörmland – ett working test i elitklass med topphundar inte bara ifrån Sverige utan även från Finland och Norge. Sex stationer med markeringar och/eller dirigeringar hade iordningställts av provledarna Birgitta Bernadotte och Marie Ahlgren och det hela dömdes av engelsmännen Gordon Hogdson och Kevin Jackson samt inhemska Lasse Johnsson, Roger Westerman, Lena Westerman och undertecknad.
Man hade som domare tyvärr inte chansen att se de andra rutorna men rapporter skvallrade om genomgående ganska svåra uppgifter där man utnyttjat terrängen på ett smart sätt utan att krångla till det. Detta stämde i alla fall för min ruta – en högst okomplicerad uppgift men där upplägget och vinden gjorde det utmanande om inte hunden var väl genomarbetad.
Min station inleddes med en markering några meter ut i springvatten, kanske 60 meter från startplatsen. Hunden skulle dock först ta en dirigering som låg i ca 30 graders vinkel till höger om markeringen, ytterligare kanske 20 meter längre ut och en liten bit in i salixodlingen på andra sidan en körväg. Det fanns inga hinder på vägen fram till dirigeringen och man såg hunden hela tiden. Till höger om området fanns det dock en betesmark med höjder och buskage, där vi tappade bort en del hundar efter att förarna försökt skicka på ”säkert” avstånd från störningen.
Således ett enkelt upplägg, visserligen en ganska tajt vinkel mellan markering och dirigering men inte alls orimlig, ingen konstig terräng eller långa avstånd . Jag såg fram emot en bra dag med goda insatser från de högt meriterade ekipagen i startlistan, men oj vad svårt det blev för väldigt många! Jag hade hela 30 nollor utav de 61 hundar som kom till min station och inte många höga poäng. Ändå var det verkligen ingen hård bedömning utan hundarna fulade ut sig själva, oftast genom att ta fel apport.
Den friska vinden kom snett framifrån vilket innebär att hunden skulle skickas nästan rakt in i vind, men den största svårigheten låg i att hundarna helt enkelt inte respekterade störningsmarkeringen. De ekipage där hunden direkt släppte markeringen och istället lyssnade på sin förare löste också uppgiften tämligen enkelt. Det förvånade mig verkligen att en så stor andel av hundarna på den här nivån totalignorerade sin förare o var helt inställda på markeringen redan från att de lämnade hans/hennes sida. Många förare slarvade också med att rikta/fokusera om hunden innan de skickade iväg den på dirigeringen vilket såklart inte gjorde det lättare. Vi hade dock ett antal ekipage som visade hur enkelt det kunde vara om hunden är genomarbetad – tack för det!
Efter en lång och kall dag korades slutligen Trond Gjötterud med Searover Kits Dog som segrare av Eukanuba Competition 2011 med en ynka poängs marginal. Efter lördagens förlust mot Norge i ishockey-VM kändes det väl sådär att en ensam norrman sopade till hela den svenska eliten, men man kan inte annat än beundra Trond o Dog – vilket stabilt ekipage!
Man hade som domare tyvärr inte chansen att se de andra rutorna men rapporter skvallrade om genomgående ganska svåra uppgifter där man utnyttjat terrängen på ett smart sätt utan att krångla till det. Detta stämde i alla fall för min ruta – en högst okomplicerad uppgift men där upplägget och vinden gjorde det utmanande om inte hunden var väl genomarbetad.
Min station inleddes med en markering några meter ut i springvatten, kanske 60 meter från startplatsen. Hunden skulle dock först ta en dirigering som låg i ca 30 graders vinkel till höger om markeringen, ytterligare kanske 20 meter längre ut och en liten bit in i salixodlingen på andra sidan en körväg. Det fanns inga hinder på vägen fram till dirigeringen och man såg hunden hela tiden. Till höger om området fanns det dock en betesmark med höjder och buskage, där vi tappade bort en del hundar efter att förarna försökt skicka på ”säkert” avstånd från störningen.
Således ett enkelt upplägg, visserligen en ganska tajt vinkel mellan markering och dirigering men inte alls orimlig, ingen konstig terräng eller långa avstånd . Jag såg fram emot en bra dag med goda insatser från de högt meriterade ekipagen i startlistan, men oj vad svårt det blev för väldigt många! Jag hade hela 30 nollor utav de 61 hundar som kom till min station och inte många höga poäng. Ändå var det verkligen ingen hård bedömning utan hundarna fulade ut sig själva, oftast genom att ta fel apport.
Den friska vinden kom snett framifrån vilket innebär att hunden skulle skickas nästan rakt in i vind, men den största svårigheten låg i att hundarna helt enkelt inte respekterade störningsmarkeringen. De ekipage där hunden direkt släppte markeringen och istället lyssnade på sin förare löste också uppgiften tämligen enkelt. Det förvånade mig verkligen att en så stor andel av hundarna på den här nivån totalignorerade sin förare o var helt inställda på markeringen redan från att de lämnade hans/hennes sida. Många förare slarvade också med att rikta/fokusera om hunden innan de skickade iväg den på dirigeringen vilket såklart inte gjorde det lättare. Vi hade dock ett antal ekipage som visade hur enkelt det kunde vara om hunden är genomarbetad – tack för det!
Efter en lång och kall dag korades slutligen Trond Gjötterud med Searover Kits Dog som segrare av Eukanuba Competition 2011 med en ynka poängs marginal. Efter lördagens förlust mot Norge i ishockey-VM kändes det väl sådär att en ensam norrman sopade till hela den svenska eliten, men man kan inte annat än beundra Trond o Dog – vilket stabilt ekipage!
Foto: Åza Wikström, bilden stulen från Searovers hemsida...
Fullständiga resultat finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)