Usch så dåligt…

..det är med uppdateringar igen! Många samverkande faktorer bidrar till det här – mkt jobb (förutom det vanliga arbetet så fylls mina dagar till bredden av salmonellasaneringen jag nämnde sist + en hel del sto-gynekologi), en likaledes välfylld fritid och härligt sommar-väder har gjort blogglusten minimal. Det blir bara nån slags summering av de senaste veckorna idag – mer djuplodande betraktelser får vänta till senare. Jag t ex besökt min vän viltfågeluppfödaren igen inför en export av ällingar, men det reportaget kommer senare.

Förra helgen var jag återigen medinstruktör till Jens på hans kurs hos Jill o Peter på Lilla Träskaten. Hyfsat väder, återigen åtta engagerade deltagare och som alltid ett fantastiskt värdskap gjorde helgen väldigt lyckad. Någon succéträning var det verkligen inte tal om – eventuella svagheter avslöjades skoningslöst men alla fick hjälp att komma vidare och det verkade som att kursarna uppskattade dagarna lika mycket som jag o Jens gjorde.

Peter är inte bara hemmansägare och kursarrangör tillsammans med sin Jill, han är oxå en kock av rang!

Det här med att instruera andra är en helt ny värld för mig. Jag har under några år ansett mig som en duglig hundtränare, men därifrån till att tala om för andra vad de ska göra är det ganska långt (så är det uppenbarligen inte för alla, men det är så för mig!). Jag hade definitivt inte börjat med det nu heller om inte Jens övertalat mig att ”hjälpa till” på några av hans kurser/träningar, men jag måste säga att det är väldigt stimulerande! Det är ju alltid lätt att se vad andra gör för tokigheter och verkar som att jag faktiskt lyckas förmedla hur man skulle kunna göra istället. Och det mest tillfredsställande är när personen ifråga faktiskt följer råden man ger och man ser hur hela ekipaget lyfter sig.

Från lördagseftermiddagen på L:a Träskaten - Åsa försöker se sin Mocca i det höga gräset medan BoBo, jag, Camilla och Ellis intresserat följer skeendet.

Veckan som gick var jag faktiskt ledigt från jobbet, ja bortsett från att jag var tvungen att göra en ultraljuds-insats några timmar på måndagen då. Jag undrar hur många statsanställda som ställer upp för sin arbetsplats på det sätt som vi distriktare gör? Och så länge som vi faktiskt gör det så gör arbetsgivaren såklart inte några förändringar…

Jag är inte bara medinstruktör utan även korvgrillare! Kristina, Inger o Karin har redan fått sina medan Gun otåligt väntar på den sista ska bli klar. Ett trevligt sätt att avsluta en träningskväll!

Vi hade träning hemma i måndags kväll, ”ledigt” i tisdags och onsdag-torsdag spenderades hos Bitte på Naddö. Guy Bennett var på besök igen o jag kunde såklart inte missa tillfället att träna för min mentor. Han hade fem unghundar på onsdagen o åtta äldre på torsdagen – båda grupperna fick en rejäl genomkörare i den knähöga klövervallen vi hade till vårt förfogande.

Inga får lite tips om hon ska hantera sin Majk. Fascinerande att se hur den lite stökige och orolige unghunden utan några synbara åthävor blir som förbytt bara några sekunder efter att Guy tagit över honom.

Som alltid var det både roligt och utvecklande, i synnerhet eftersom grupperna hölls tillräckligt små så att varje ekipage fick gott om tid. Eller rättare sagt – de små grupperna gjorde att mycket hanns med, för när man tränar för Guy får alla alltid den tid de behöver för att både lösa den förelagda uppgiften och dessutom komma förbi eventuella problem som upptäckts under tiden.
Grim gick ungefär som förväntat – stabilt men inte lysande. De hang-ups vi fått under våren är ännu inte helt borta men vi är på väg tillbaka. Jag fick några goda råd och det är bara att träna på!

Som instruktör är man aldrig ledig - såklart diskuterades hund på längden o tvären även under pauserna. Här är Guy i samspråk med AnnaLena och jag verkar lyssna intensivt.

Midsommarafton firades i goda vänners lag hos Jill o Peter. Ibland känns det som att vi nästan bor på Lilla Träskaten – såna goda vänner växer inte på träd direkt! En lagom stor församling av roliga människor, skapligt väder, klassisk midsommarstång, fåniga men hejdlöst underhållande lekar, god mat o mycket dryck – precis som det ska vara! Vi var väl inte så tidiga upp ur sängen i morse, men baksmällan lyser faktiskt med sin frånvaro!? :o)

Diverse lekar genomfördes som stimulerade både kropp o sinne - men mest skrattmusklerna!! :o)

Notera att undertecknad hade KLÄNNING och matchande (=orange!) leggings!!!! Jösses...

I övrigt anser jag att det är roligt att Grim's valpar hos kennel Websend i Essex nu har blivit stora nog att lämna boet. Lycka till!!

Ikväll blev det kycklingklubbor o nypotatis med färska örter ifrån grillen samt gorgonzoladressing, allt nedsköljt med lite rött vin. Ett utmärkt sätt att fira Midsommardagen!

Puss till kocken.

Long time, no seein’…

Det har varit dåligt med uppdateringar på sistone, dels på grund av det inte funnits så mycket att orera omkring, dels för att vi har haft personalbrist på jobbet vilket inneburit att jag jobbat mer än vanligt och dels för att motivationen helt enkelt inte funnits där. Livet har gått ovanligt mycket upp o ner den senaste månaden, ibland svänger det väldigt snabbt. Men tillvaron är i alla fall inte tråkig under de förutsättningarna och nu känns det ljusare än det gjort på länge!

Jag har i alla fall hunnit medverka vid ett träningsjaktprov hos Jill o Peter, där jag och Elisabeth Sahlin fick till ett väldigt bra B-provsupplägg på Lilla Träskatens härliga marker. Åtta hundar till ”bedömning” och alla fick chansen att känna på kraven och testa hunden på de uppgifter som förekommer i öppen klass. Det verkade vara ett både välbehövligt och uppskattat initiativ med träningsprov och kanske kan det bli en upprepning senare under året.

Hundmässigt har känns det också bättre nu – efter en period där ingenting funkade för mig o Grim har vi nu börjat hitta tillbaka till varandra. Vi har fortfarande en bit kvar till en riktigt god form, men nu spelar vi åtminstone i samma lag igen. Baggi har fått mer träning än vanligt vilket han svarat bra på – han är alltid en markör av högsta klass och nu även dirigerbar som i gamla fornstora dagar. Roligt!
Gry har just börjat löpa vilket påminner om vådan av att ha en blandad flock och inget hundhus. Ingen av grabbarna är någon utpräglad kåtbock (Gry är den som är mest angelägen!), men visst blir det lite mer stökigt och oroligt än vanligt med en löptik i huset. Vi får väl se hur vi löser detta i det långa loppet.

Emma o Helge

Igår fick vi finbesök i form av min bästa lillasyster Emma med familj – favorit-svågern Henke och supergulliga ungen Helge. Alla som känner mig tror sig nog ana ironi i Helges tillnamn, men det är helt ärligt menat. Han ÄR en gullig bebis! Vet inte om det är den där biologiska klockan som tickar eller om det är blodsbanden som gör det, men jag är faktiskt lite svag för min systerson… Att kvällen spenderades i flödande kvällssol med suverän mat från grillen, gott vin och mycket skratt gjorde ju inte det hela sämre. Kom snart tillbaka, familjen Lagercrantz!

Tvåan i ponnylöpet.

Det var stora galopptävlingar på Strömsholm idag och Jens och jag för bytte för omväxlings skull små fyrfotingar mot stora diton. Jag vet inte varför, men alla typer av hästtävlingar får mig löjligt berörd och när första startfältet sprängde förbi så att marken dånade så blev jag nästan tårögd. Vi fisk se allt ifrån shetlandsponnylöp (underbara små hästar med oerhört dedikerade unga ryttare!), via slätlopp och hinderlöp över ”låga” häckar till dagens stora begivenhet Grand National – Skandinaviens tuffaste hinderlöp med internationellt deltagande. Ett drygt fyra kilometer långt lopp med 15 fasta stora hinder att passera. Det kräver både sin häst och sin ryttare att klara ett så långt löp och tyske Glückstag med Edouard Monfort i sadeln var högst värdiga vinnare.

Hästarna som deltog i Grand National var påtagligt mycket större och kraftiga jämfört med övriga tävlingshästar. Den slutliga vinnaren med ryttare i röd dräkt ligger trea vid den här passagen.

Veckan som kommer lär innebära en hel del tungt arbete för min del. Vid rutinprovtagningar i förra veckan upptäcktes att fåren på en 4H-gård här i Eskilstuna bär på salmonella och som stationens enda kvarvarande salmonellasanerings-expert, föll detta av naturliga skäl på min lott. Det är sämsta tänkbara tajming för dem att tvingas stänga ner all verksamhet (läger och visningar) precis när sommarlovet börjat, men såklart en lättnad att man upptäckte smittan innan barnen invaderar gården. Och om någon undrar över ifall jag nu avslöjar sekretessbelagda uppgifter kan jag meddela att allt är offentliga handlingar i och med att det faller under zoonoslagstiftningen.

Parkering var bland hindren på Strömsholms terrängbana - vi fick passande nog ställa oss precis vid detta!

Avslutningsvis – ett megastort grattis till Hanna Svensson för att hon placerade sig 2:a och 6:a på Unghundsderbyt med sina båda labradorpojkar! Fantastiskt!!

PS. Jens har tagit alla bilderna.

Kurs igen

Den gångna helgen tillbringades i Moheda på kurs för walesarna Roger Phillips och Simon Hansell. Förväntningarna var högt ställda, men tyvärr fick de aldrig riktigt chansen att visa vad de går för. Alltför stora grupper, 12 respektive 14 ekipage, gjorde övningarna sega och tidsödande och det kändes som att också instruktörerna tappade gnistan litegrann. I princip alla hundar (enda undantaget var en härlig dansk hane) visade upp rätt stora brister i grundlydnaden (linjetag, stopp, åtlydnad av tecken osv) vilket också bidrog till att uppgifterna blev långdragna.

Dag två blev lyckligtvis bättre då några hundar föll ifrån av olika anledningar och söndagens instruktör Roger visade sig vara mer engagerad och prata mer än sin kollega. Diskussioner runt det som hänt är ju faktiskt det man lär sig mest på under en kurs!

Det presenterades inga direkta nyheter i något avseende, men det finns ju alltid några guldkorn att ta med sig hem. Vi hölls på verkligt fina böljande ängar, genomskurna av ett flertal diken och med en å som slingrade sig över fälten, vilken ynnest att kunna träna på såna marker!! Hela helgen bjöd på kalasfint väder och som alltid träffar man många trevliga människor, vilket såklart förhöjde stämningen.

Grim var tämligen rostig efter sin månadslånga vila och vi ska nu försöka slipa av detta. Tillbaka till grundträningen och löparskorna på!

Hemma

Hade kameran med mig på morgonrastningen idag - så här bedövande vackert är det hemma i Koholma just nu!

Svinahuset med blommande äppelträd.

Mina gamla hästhagar betas nu av pappas två kor med kalvar. För tillfället är de dock på besök hos grannens tjur för att säkerställa nästa års föryngring.







Koholma-backen. Det framgår inte på bilden hur hög den faktiskt är, men den är jättehög för att vara i pannkaks-platta Skåne!







Härliga betesmarker!







Dammen skymtas mellan björkarna.

Grabbarnas morgondopp.

Pappas stolhet - den flytande bastun! Världsberömd i hela socknen...

The mansion.

Den här skylten, ärligt erhållen från en välvillig vägförening, hängde i mitt studentrum i Uppsala under många år.

Norra backen ligger under plogen i år - arrendatorn sköter marken väl.

Det senaste projektet - lilla sommarstugan precis "innanför" gården har just införlivats i fastigheten och ska rustas upp o hyras ut.

Utsikt från stugan. Dammen syns inte pga björkdungen, men backen går det ju inte att missa!

Välkrattat som alltid!

Solo vilar på terassen under mammas fina trollhassel.

Fin-besök idag - Hanna med tillhörande fyrbeningar kom o tränade några timmar.
Härligt fokus hos föraren!

Även kräken visade att det finns stor potential, det gäller bara att matte slutar hoppas o börjar agera när något inte går som man tänkt sig... Jobba på, Hanna! ;o)

Gjort lite nytta oxå - det närmare 20 år gamla taket på terassen ska bytas ut o jag fick den tvivelaktiga äran att krypa omkring på plasten o skruva loss alla rostiga bultar.

Britterna invaderar!

De senaste dagarna har gått i hundträningens tecken (igen!), för egen del dock utan hund utan enbart som funktionär/åskådare. Ett flertal brittiska instruktörer besökte Sverige under den gångna helgen – Guy Bennett gjorde sitt andra framträdande för säsongen, även Mark o Jamie Bettinson befann sig i Östergötland och våra vänner i väster hade besök av Phil Garton, Glynn Evans och Craig Horvill.

Jag åkte till Naddö där Guy hade en dag med unghundar o en dag med äldre. Flera av de unga hundarna hade ganska påtagliga brister i respekten för sina förare, vilket såklart komplicerar samvaron i allmänhet o träningen i synnerhet. Men även om själva apporteringen inte blev särskilt avancerad under dagen så var det väldigt intressant att se hur man jobbade med de problem som fanns. Man lär sig mycket genom att gå på kurs utan hund! Lördagen var vikt åt öppen-/elithundar och genomfördes ungefär som sist – även denna gång med en jämn grupp där alla fick hjälp att förstå sammanhangen och utveckla det som brast för dagen.

Söndagen spenderades istället på Sturefors dit Åza Wikström bjudit in Mark o Jamie Bettinson som instruktörer. Jag följde Marks grupp med de äldre hundarna och fick se både arbete på linje och statiska övningar. Fokus låg här mer på tävlingsträning än konstruktiv utbildning, och när någon misslyckades kallades hunden hem och ett annat ekipage fick chansen istället. Detta gällde dock främst de mer ”färdiga” hundarna, de fanns någon unghund också med i gruppen och de fick lite mer hjälp att lösa upp situationen.

Det är alltid spännande att se olika instruktörers sätt att arbeta, det finns ju inget rätt eller fel i den här branschen utan många vägar leder fram till ungefär samma mål. Det gäller bara att lyckas hitta ett sätt som passar en själv – det värsta ur hundens perspektiv är förmodligen när föraren byter metod/ändrar träningen från vecka till vecka beroende på vilken instruktör man träffat senast…

Även nästa helg blir det kurs – då med egen hund igen. Grim har nu haft en hel månad utan en enda apport och börjar bli ganska uttråkad, vilket var hela syftet med avbrottet. I slutet av veckan ska han dock dammas av igen inför träningen med Roger Phillips och Simon Hansell i Moheda under lördag o söndag. Ser fram emot det!

Fältfågeluppfödning

Häromdagen hade jag ett av de trevligare av de officiella uppdrag som regelbundet faller på vår lott – att som statens förlängda arm inspektera en rapphönsbesättning inför export av ägg till Finland.

Rapphönsen hålls under den här perioden, ca 2 månader totalt, i en anläggning som tidigare använts för minkuppfödning. I varje länga finns 130 par o den här uppfödaren har tre sådana.

När äggsamlandet är färdigt säljs fåglarna och släpps ut i det fria för att bidra till den vilda rapphönsstammen.

Varje bur håller ett par och trots att de nu har suttit här i ca 6 av de 8 veckorna så sågs inte en enda fågel med skador eller tecken på sjukdom. Visst, några stycken var lite luggslitna i fjäderdräkten men det rättar till sig så snart de kommer ut.

Om man tycker det ser trångt ut kan man jämföra med hur slaktkycklingar har det – där är det tillåtet med 36 kg fågel per kvadratmeter!!

Nu är de som mest produktiva och lägger närmare 300 ägg om dagen.

Storleken spelar ingen roll!! Den här tuppen har blivit spelgalen och vill hålla alla inkräktare på avstånd från hans revir – härlig attityd men jag var glad att han inte är större…

Fasanerna hålls antingen på upphöjda nätgolv...

...eller på marken. Man har en tupp och ett gäng hönor i varje grupp. De flesta av fasanerna har så kallade näbb-korgar för att förhindra dem från att hacka på varandra.

En dags skörd av fasanägg - ca 450 st.

Liv och död

Förlossningar är nog det mest frustrerande och mest fantastiska i jobbet som veterinär. Lika underbart som det är när allt går väl, lika traumatiskt är det när något blir fel. Nuförtiden är det inte mycket som verkligen får min puls att rusa, det mesta har blivit mer eller mindre rutin. Men det som fortfarande ger ett rejält adrenalinrus är fölningar – det finns inte någonting som är lika dramatiskt och lika akut som en fölning som går på tok. En kalvning eller valpning är i jämförelse väldigt avspänd och man har gott om tid på sig, när det gäller en fölning handlar det bokstavligen om minuter när värkarbetet satt igång på allvar.

Igår kväll ringde en djurägare om ett sto som varit oroligt o haft lite sammandragningar under eftermiddagen. Hon var lugn o hade inga riktiga krystningar, men när ingen förändring skett ytterligare någon timme senare åkte jag ut för att titta på henne. Patienten var ett fyraårigt islandshäststo som hade regelbundna men halvhjärtade krystvärkar när jag kom fram. Värkarna var tillräckligt starka för att de borde resulterat i något efter så pass lång tid och eftersom så inte var fallet så fick jag en klump i magen. Hon tvättades noga o jag gick försiktigt in med handen…

Det är alltid lika spännande att göra en vaginal eller rektal undersökning – man vet aldrig vad man kommer att hitta där inne i mörkret! Jag fick en fråga för en tid sen om man måste tycka om att stå med hela armen i ändan på ett djur för att bli antagen till veterinärutbildningen. Det är väl inte direkt ett krav, men det underlättar onekligen livet då det är en vanlig del av arbetsdagen om man sysslar med stordjur!

Hursomhelst, igår möttes jag av ett par öron vid bäckenkanten, ingenting annat, och jag blev alldeles matt… Fölet låg ungefär så fel som det kan göra – nacken böjd, bägge frambenen böjda och dessutom låg den med ryggen neråt, inga livstecken fanns. Ett riktigt svårt felläge och prognosen är alltid avvaktande i såna här fall, men det var bara att sätta igång med att försöka rätta ett fel i taget. Att korrigera fellägen är i teorin inte så svårt, men i verkligheten är det en helt annan sak. Man når sällan det man vill, det finns inget manöverutrymme alls och man kläms ständigt av krystvärkarna vilket gör att det bara tar några minuter innan man är alldeles stum i händer och armar och därmed tappar både känsel, finmotorik och kraft. Jag är alltid full av blåmärken hela vägen upp över armbågarna efter en svår förlossning.

Nåväl, efter 1 timmes hårt arbete lyckades vi till slut få ut fölet och även om han var död var det en oerhörd lättnad att stoet klarade sig. Det primära är alltid att rädda moderdjuret, fostrets väl o ve är faktiskt av mindre betydelse vid svåra förlossningsproblem. Den där känslan när man inser att ungen faktiskt kommer, även om det är en bra bit kvar, är så enormt tillfredsställande och väl värd att man vid det laget oftast är täckt från topp till tå i blod, bajs o fostervätska och har ont överallt.

Förutom ovanstående drama så bestod gårdagens arbetsbörda av en häst med kolik o en annan med en sårskada, en ormbiten katt, en bitskadad hund och några kor med juverinflammationer – det blev en sån där dag då man kommer ihåg varför det inte finns något bättre än att vara veterinär i fält!