Toppar o dalar

Tyvärr måste jag rapportera att Alf (se tidigare inlägg) inte kommer att återgå till sin tänkta tjänst. Han har fortfarande problem med ”den nedre regionen” och vi har nu gett upp hoppet om att han ska kunna bli betäckningsduglig. Tyvärr väntar nu slakt istället för den utstakade karriären som häradsbetäckare.

Som distriktsveterinär får man utöver de vanliga sjukdomsfallen även en del uppdrag ifrån högre ort. Det kan gälla tex exportintyg för djur (oftast hästar, men ibland nötkreatur el får) o djurprodukter (sperma el kläckägg), kontroll av foderanläggningar eller inspektion av jordbruksredskap(!) som ska säljas till annat land. Dessa uppdrag är förvisso ganska trista men ibland blir den officiella delen av yrket mycket värre än så…

För ett par veckor sedan uppdagades det att någon smugglat in tre chihuahua-liknande valpar ifrån östblocket, och eftersom ingen rabiesvaccination gjorts så kom omedelbart ett beslut om avlivning från Jordbruksverket. Polisen hämtade valparna från ägaren och körde dem till oss för avlivning o destruktion. Det var tre helt bedårande valpar i 8-12 veckorsåldern, alla tre pigga o glada o väldigt sociala. Ibland bär det verkligen emot att sköta sitt jobb, jag var tvungen att stålsätta mig o koncentrera mig på att de här tre faktiskt kunde vara smittade av rabies, för att kunna ge dem sprutan med sömnmedel.

Nu tror jag väl inte att den här bloggens läsare tillhör gruppen som skulle köpa en smuggelvalp, men det tål att påpekas – om ingen köper valparna så kommer de inte att föras in, och därmed slipper oskyldiga djur att avlivas!

Igår var det roligare att vara veterinär – jag fick åka ut o hjälpa en get som hade förlossningsproblem. På vägen dit insåg jag att det nog var första gången jag skulle förlösa en get, men det kan väl inte vara nån större skillnad mot en tacka!?Jo, det är det.

Det skulle kunna varit så att just den här geten var helt missbildad i sitt bäcken, men efter att ha pratat en stund med matte (vad annat kan man göra medan man sitter bakom rumpan på geten o försöker reda ut vad som är vad i förlossningsvägarna?!) så kom jag fram till att detta nog var normalt. Djurägaren i fråga har haft en besättning på 150 getter (fråga mig inte i vilket syfte), men nu dragit ner till ca 40 djur. Matte hade med andra ord varit med om otaliga förlossningar och som hon beskrev förloppen så verkade den här geten passa in i normalmallen. Den här geten hade oxå haft flera oproblematiska förlossningar tidigare.

En tacka oftast ett relativt rymligt bäcken (motsvarande vad man förväntar sig av ett djur i den storleken) och jag har med mina smala händer o armar oftast inga problem att lägerätta ett lamm. Ibland kan jag t o m arbeta dubbelhändigt i en tacka om det skulle behövas, men något sådant var det inte att tänka på igår. Maken till trångt bäcken har jag aldrig varit med om, och dessutom var det som en kant längst bak som effektivt stoppade getungen. Någon med större händer hade inte haft en chans att göra något för den här geten, men till slut lyckades jag faktiskt räta ut det böjda benet och dra ut killingen.

Vid det laget var den tyvärr död, men i såna här situationer handlar det bara om att rädda moderdjuret o en levande unge får mer ses som en bonus. Lyckligtvis fanns det en unge till och den kunde levereras i högsta välmåga. Varje gång jag är med om en lyckad förlossning så blir jag påmind om varför jag överhuvudtaget blev veterinär – det är yrkets absoluta höjdpunkter!!

Som kuriosa kan nämnas att just den här geten är filmstjärna – hon har tydligen medverkat i nån tysk tv-serie som heter ”Frida Lindström i Sverige” eller nåt liknande?! Jag blev först lite betänksam men det ska tydligen INTE vara så ekivokt som man kanske kunde tro… Hursomhelst så hade hon tjänat 5000 kr förra sommaren så hon var väl värd veterinärarvodet!      :o)

Välkommen till världen!

Hundmässigt då - vad händer? Inte så jättemycket, men nyfikna kan i alla fall läsa om vår senaste utflykt här. 

Stackars Alf!!

Vissa dagar undrar man verkligen varför man jobbar som veterinär i fält, medan det andra dagar framstår utan skuggan av ett tvivel som det enda vettiga yrkesvalet här i livet. Igår var en av de sistnämnda dagarna! Solen sken, träd o buskar börjar slå ut så det är en fröjd att vara ute o köra, alla djurägare var trevliga o positiva och förutom några inledande smådjur på morgonen fick jag även träffa på både nötkreatur, får och hästar under dagen. Härligt!

Min odiskutabelt största patient för dagen var Alf, en ung charolaistjur som just påbörjat sin bana som avelstjur. Han har redan setts betäcka ett par kor i sin grupp, senast för 3 dagar sen uppvaktada han ivrigt en brunstig ko. Men sedan des har han varit hängig o nedstämd, ätit dålig o mest velat ligga stilla. 

 Alf

Den kliniska undersökningen avslöjade snabbt en kraftig svullnad o ömhet längs hela snoppen o ända fram i förhuden o han ville/kunde inte skafta ut ens det lilla som krävs för att kissa normalt. Förmodligen har han fått en rejäl smäll i samband med betäckningsförsök och dras nu med en ordentlig inflammation i området. Stackaren! Men vila ifrån allt vad damer heter och intensiv anitinflammatorisk behandling ska förhoppningsvis få honom återställd på några veckor. Håll tummarna för Alf!

 Lunch i det fria är härligt även för fyrfotingar!

En härlig helg!

Haft en sån där ladda-batterierna-helg nu igen – det behövs såna emellanåt! Höjdpunkten i planeringen var fredagens kurs för Henrik Vilendal på Lilla Träskaten. Vi bor ju bara 20 min från Jill o Peter men man vill ju inte missa upptaktsmiddagen så vi var såklart på plats redan i torsdags kväll. Som vanligt bjöds det på alldeles fantastisk mat och en hel del hundsnack under kvällen – synnerligen trevligt!

Henrik är väldigt sympatisk och tränar hund på ett bestämt men konstruktivt sätt med ett stort lugn o tålamod. Lägg därtill att han har en stor portion humor så förstår var o en att det blir trevligt! Övningarna är uppbyggda för att möta situationer man ställs inför på A-prov o WT o kräver att både hund o förare är alerta. Vi var åtta ekipage i gruppen som höll en ovanligt jämn nivå, vilket gjorde att träningen kunde stretchas ganska rejält utan att någon halkade efter.

Efter lunch förflyttade vi oss till den ”nya” marken på LT – en underbar skvattram-mosse i gles tallskog. Besvärligt för såväl hundar som förare och en väldigt rolig träningsterräng!! Det är ohyggligt svårt både att se markeringarna och att hålla kvar dem i minnet (vilken tall var det nu bollen landade vid?) och att hålla linjen på en dirigering eller bara att gå fot är betydligt svårare i lårhög vegetation än på slät mark. Den marken kommer att utnyttjas flitigt framöver!

Jag var tvungen att avvika lite tidigare ifrån kursen eftersom jag gick på jouren klockan fem, så tyvärr missade vi de sista momenten. When the going gets tough, då åkte Sofia hem… ;o)
Med andra ord har jag haft jouren i helgen men det har varit väldigt lugnt så här långt. Det är farligt att utmana ödet o säga nåt om jouren innan den är slut (går av först imorgon bitti), men HITTILLS har det varit en bra jourhelg. Detta innebar att lördagen kunde ägnas åt husliga ting som städning, tvätt, matinköp o sånt tråkigt och idag fick jag min belöning för gårdagens flit! Man hade för få hundar på öppenklass-kursen med Henrik så hela Himmelsända-flocken gjorde en insats för att fylla ut linjen (nåja, inte riktigt alla – gamla Gry o lilla Ila fick stanna i bilen). Innan nån tror att jag skolkar från mina plikter vill jag klargöra att jag såklart hade jourtelefonen i fickan o faktiskt befann mig mitt i distriktet.

Jens var anlitad som medhjälpare så instruktörspraktikanten Erika fick äran att föra Baggi medan jag gick med både Grim o Sting. Vi gjorde det inte lätt för oss genom att byta hundar på det viset, men de skötte sig faktiskt helt strålande. Det är ganska användbart om någon annan kan föra ens hund vid behov, men det är klart att det blir svårare an vanligt när matte/husse står precis bredvid. Tack vare att områdets djur höll sig friska och därmed inte behövde min hjälp förrän på kvällskvisten, fick vi ännu en bra dags träning. Både hundar o förare är nöjda med helgen och idag fick vi lite sol på näsan dessutom!



PS. Stort grattis till Karin Cleeve o Mossa som vann WT idag på strålande 99 poäng av 100! Det där är en riktigt bra hund som fått till och med mig att kanske vilja ha en flat… Jens o jag har sett deras utveckling under många månaders träning och är så stolta över både hund o förare!

Inte lätt men himla rolig terräng! Walle är inte liten men försvinner nästan i vegetationen.

Peter laddar bumprarna. 

 Uppställning!  Ser ni likheten mellan de båda gula hundarna på flankerna?

Far o son är synnerligen lika i uttrycket.

 Baggi med sin extra-förare Erika. De såg ut att trivas bra tillsammans!

 Henrik har genomgång.

 Stadge- o passivitetsträning får man liksom på köpet under en sån här dag.

Henrik (självklart med pipan i mun!) signalerar till Jens. Baggi har full koll...

 ...och visar återigen sin eminenta markeringsförmåga...

 ..för att avsluta med att passera rakt förbi fotograf-matte och lämna snyggt till Erika. Duktig!

Det är en lite konstig känsla att se sin hund i händerna på någon annan, men Erika skötte sig med den äran. Baggi kan vara lite "tungstyrd" och det värmer en mattes hjärta att se hunden jobba så fint som han gjorde ihop med en helt ny förare. Älskade Baggi Boy!

 Jens skötte sig oxå idag!

Ibland saknar jag England så det värker, men vissa saker finns bara i Sverige. Nära möten med skogens konung är en sån sak!

Kött o miljö

Det debatteras ständigt om hur köttproduktionen påverkar vår miljö och många propagerar för minskad konsumtion av animaliska produkter i allmänhet o av kött i synnerhet. Jag tycker man borde lägga mer krut på att informera allmänheten om vilken skillnad man kan göra genom att välja RÄTT kött istället för att avstå helt.

Många tycks tro att kött från Brasilien eller Argentina kommer från djur som gått fritt på naturliga beten, och att det på något sätt skulle motivera den långa transporten. Det är såklart en väldigt romantisk o tilltalande bild med betesdjur utspridda på de oändliga grässlätterna, men som vanligt så är verkligheten inte riktigt så fin som man kunde hoppas. Istället kommer köttet allt som oftast från djur som blivit intensivuppfödda i enorma feedlots, utfodrade med soja som odlats på skövlad regnskogsmark…

Det är betydligt mer klimatsmart att äta svenskt kött tack vare våra naturliga resurser av både vatten o gräs. Det finns uträkningar som visar att sydamerikanskt kött bidrar med 30-40% mer koldioxidutsläpp än det svenska. För den betesbaserade svenska produktionen är landskapsnyttan större än klimatskadan, särskilt om det finns träd på betet. Den biologiska mångfalden måste bevaras och få biotoper är så artrika som naturbeten.

Alla vill ha ett öppet landskap, men folk verkar inte fatta att om vi inte har några bönder med betesdjur så kommer hagmarkerna att växa igen. Jag kan inte förstå hur normalbegåvade människor inte tycks se sambandet mellan att välja svenskt kött i affären och att se betande djur i den svenska naturen?!

Vi svenskar släpper ut ca 11 ton växthusgaser per person o år. Maten ansvarar för lite mer än 2 ton och av detta kommer ca 0,7 ton från svensk köttproduktion. Det är såklart en väldigt stor andel av det totala utsläppet som kommer från köttproduktionen, men i sammanhanget kan nämnas att godis o läsk står för 0,5 ton…

Summa summarum – minska gärna din köttkonsumtion, men framförallt

välj svenskt kött!

1200 knäböjningar

”Det måste vara fantastiskt roligt att vara veterinär – vad underbart att träffa alla djur o så himla omväxlande!”

Jodå, oftast är det ett väldigt bra jobb o jag ångrar sällan mitt yrkesval. Ibland ifrågasätter man dock vad man håller på med! Igår ägnade jag tex 6 timmar åt att ta träckprover. 5 ½ års universitetsstudier för att plocka o packa ett antal kilo fårbajs...

Efter bara ett par timmar var jag minst sagt trött på får-skit!

Det är en större gård som drabbats av salmonella och igår provtogs hela besättningen, dvs ca 900 tackor, ett 50-tal baggar och 500-700 lamm (vi är mitt i värsta lamningsperioden nu så antalet ändras för varje timme). Jag fyllde drygt 120 burkar med träck och hade 10 plock från olika högar i varje burk, med andra ord gjorde jag ungefär 1200 knäböjningar igår. Jag kan meddela att det känns både här o där idag!

Fåret på bilden bor i Skottland o har inget med texten att göra.

Jag hade jouren i helgen och hade bland annat en rejäl sårskada på en häst att ta hand om. Det var en 3-åring som kommit lös i stallet under natten o muppat sig mot en boxgranne. Förmodligen hade hon försökt sparka bakut o i samband med detta fastnat i inredningen o lyckats skära upp ett stort sår på ena skinkan.

Med tanke på att det var ett eluttag (eller eg skyddet för detta) som orsakat hennes skador, kanske vi ska vara glada att det trots allt inte blev värre?!

Tyvärr ingen riktig skärpa, men man får ändå en känsla för sårets omfattning.

En storvuxen o dålig hanterad unghäst, handräckning enbart bestående av två unga och nätta tjejer och ett sår på låret är ingen rolig kombination och det var med visst besvär jag till slut lyckades sy ihop henne.

Såret såg dock fint ut när jag åkte o nu kan vi bara hoppas att det inte spricker!

Lite snyggare efteråt.

Hårda vs. mjuka metoder

Såg måndagens Kvällsöppet på TV4 Play – en debatt om hunduppfostran och träning. Eller debatt o debatt, det var ju knappast några retoriker man bjudit in… Synd att den ena skolan ska ställas mot den andra på det sätt som gjordes, men ännu mera synd att de inviterade inte kan prata för sin sak på ett vettigt sätt. Att hånle mot sina opponenter, himla med ögonen och påstå att ”nu är det slutdiskuterat” inger ju inget förtroende direkt. Det spelar liksom ingen roll vad som diskuteras om någon/några beter sig så – ämnet blir totalt ovidkommande och inget blir egentligen sagt.

Om man återgår till ämnet tror jag nog att de flesta ligger nånstans mitt på skalan, använder klicker/godis vid inlärning av en del saker men är inte rädda för att bestämt visa vad som är fel om nöden kräver det. Operant inlärning är helt fantastiskt i många lägen, men jag har faktiskt svårt att se hur det ska kunna räcka hela vägen. Det hade varit väldigt spännande att fråga Anders Hallgren/Natasja Ravenklint hur de skulle hanterat schäfern i det inledande klippet! Inte hur man långsamt stegrar retningen för att han till slut ska kunna behärska situationen, utan hur de konkret skulle gjort där och då när hunden gjorde utfall. Utan konkreta frågor/exempel blir ämnet alltför luddigt och svävande.

Jag kan istället rekommendera en artikel av Git Jering som behandlar ämnet metoder och ledarskap. Git är väldigt framgångsrik på brukssidan, hundinstruktör sedan länge och har skrivit flera böcker om både fostran o träning. Gå in på hennes sida www.alfahundsupport.se och titta under rubriken Ledarskap. Läs för all del gärna de övriga sidorna också – Git vet vad hon pratar om!

Feta hundar

Övervikt är idag ett lika stort hälsoproblem hos våra djur som hos oss människor och över en tredjedel av de svenska hundarna väger för mycket. Detta utgör ett allvarligt problem för både välbefinnandet och för hälsotillståndet. De vanligaste och tydligaste effekterna av övervikt är nedsatt rörelseförmåga och problem med ben och leder, men man får även en påtagligt ökad risk för diabetes, hud- och hjärtsjukdomar, cancer och flera andra syndrom. Kort sagt – en tjock hund har en generellt nedsatt hållbarhet och funktion.

Det är vetenskapligt bevisat att smala hundar lever i genomsnitt 2 år längre än överviktiga!

Vad är då lagom hull?
Det tycks vara svårt för många att avgöra vad som är en lämplig vikt för hunden. Jag tycker att det är bortkastad tid att läsa vikttabeller av olika slag då en individs idealvikt påverkas av så mycket mer än vilken ras den tillhör (storlek, benstomme, muskelmassa osv). Det enda helt tillförlitliga sättet att bedöma hull är att ta i hunden – om man med ett lätt tryck kan känna revbenen när man stryker hunden över bröstkorgen är den lagom tjock. Den ska även ha en tydlig midja ovanifrån och en något uppdragen buklinje. Måste man ta i för att känna några revben är den för tjock och om revbenen framträder mycket tydligt skulle hunden istället behöva lägga på sig lite.

Observera att detta gäller oavsett hundens storlek eller benstomme!

Det är uppenbarligen väldigt svårt för de allra flesta människor att inse vad som är lagom hull för en hund – våra ögon tycks inställda på fel “normalläge”. Vad som anses vara lagom vikt tycks ha förskjutits åt det tyngre hållet, hos våra hundar likväl som hos oss människor. Hundens kondition har dessutom påfallande ofta ett visst samband med djurägarens och gå-ner-i-vikt-diskussionen blir verkligen inte lättare när husse/matte dras med samma problem.

SJCH SUCH Pendil of Ballyduff, född 1975.
Ett ypperligt exempel på en klassisk labrador, visad i utmärkt hull.

Övervikt är illa nog när det gäller en vuxen hund, men fullständigt katastrofalt för valpar och unghundar. Man har sett ett mycket klart samband mellan övervikt under tillväxten och utvecklande av bland annat HD och ED. Det är alltså helt oförsvarbart att låta den växande hunden bära på en massa “valphull”! En valp/unghund som hålls slank blir inte mindre som vuxen, den kommer bara att växa långsammare och därmed ha en lägre risk för att utveckla tex ED eller HD.

Alltför ofta möts man som veterinär av förvåning eller fullständig oförståelse när man påpekar att hunden man har framför sig skulle behöva gå ner i vikt. När man i en studie frågade hundägare om hans/hennes hund var överviktig, så blev svaren att var tionde hane och var femte tik var tjock. När sedan veterinären bedömde samma individer, så blev resultatet istället att var tredje hund var överviktig!

En hund av modern utställningstyp, född 2006.
Sannolikt klassad som måttligt överviktig med veterinärmått mätt.

Rådande utställningsideal påverkar också vad som anses vara normalt hull. Premiering av massa/substans (vilket ofta tycks vara svårt att särskilja ifrån fett) leder till att normalfördelningskurvan förskjuts åt det tjocka hållet. Även om utställningsstjärnorna själva kanske inte alltid dras med någon påtaglig övervikt så kommer fler och fler ”vanliga” hundar att göra det i takt med att allt kraftigare hundar framställs som idealet. Detta såklart sagt ur ett perspektiv över något/några decennier.

Allt fler hundar kastreras idag, vilket jag är odelat positiv till. Men man måste vara medveten om att ingreppet leder till en förhöjd risk för övervikt eftersom ämnesomsättningen minskar och aptiten ökar. Att den är kastrerad är dock ingen ursäkt för att låta sin hund bli tjock! Man får helt enkelt ta sitt ansvar som hundägare och anpassa utfodring och motion till den nya situationen.



Detta är delar av en artikel publicerad i Labradoren 4-2011. Ämnet aktualiserades tyvärr redan i nummer 1-2012 av samma tidning pga en annons med en kraftigt överviktig valp som lockbete. Feta hundar kommer förmodligen alltid att vara ett problem, trots att det är så lätt att undvika. Tragiskt.