Semester!

Just nu händer det inte mycket på bloggen men desto mer i livet...
Jag har lyckats samla ihop till hela sex veckors ledighet och tillbringar dessa i underbara England - nu och då kommer det rapporter om våra förehavanden på LineUp-bloggen!

Spanska Ridskolan

Ibland älskar jag verkligen mitt jobb!  I förra veckan upptäckte jag en bokning till mig – exportintyg för 28 hästar från Strömsholm – ett uppdrag som är både tidsödande och i ärlighetens namn rätt så trist. Man ska kontrollera att hästen har rätt pass och att den är frisk nog att kunna transporteras. Det är ytterst sällan folk planerar att åka nånstans med en ofräsch häst, så hela proceduren är mer eller mindre formalia. Ungefär som att skicka avelsgrisar till Lettland!

Som sagt, en mindre upphetsande bokning ända tills jag tittade på detaljerna – det var Spanska Ridskolans hästar som är på turné och skulle vidare till Norge! Det förändrar situationen totalt.

Min familj besökte Wien och Spanska Ridskolan när jag var 12-13 år gammal – det var en dröm som gick i uppfyllelse för mig som hästtokig unge och jag minns det som om det var i går. Den alldeles speciella känslan sitter i drygt 20 år senare och hela veckan som gått har jag tjatat om att jag ska få träffa Spanska Ridskolan-hingstarna på riktigt nära håll. Och idag var det dags!

 

 

Poetry in motion i det klassiska ridhuset i Wien.

 

Det var en smått surrealistisk känsla att svänga in vid Strömsholms gäststallar och det första man ser är två vita lippizzanerhingstar som kommer skrittande med ryttare i full mundering – långt-över-knäet-höga stövlar, vita ridbyxor, dubbelknäppta ridrockar och de typiska Napoelonhattarna. Det var visserligen bara ”morning exercise” men här görs verkligen inget halvdant.

I stallen rådde full aktivitet med hästskötare som förberedde och avslutade hästarna alltefter beridarnas önskemål. Hierarkin var påtagligt och skötarna bar enkla och välanvända kläder, dock alla med det klassiska märket. Både hästar och seldon blev minutiöst putsade och mitt i cirkusen stod Stallmeister Johannes Hamminger som en general.

 

 

Ridskolans och Piber-stuteriets välkända märke.

 

Jag kände mig som en riktig fjolla där jag stod i stalldörren med känslan av sockerdricka i magen och ett fånleende på läpparna. En medelålders kvinna som beter sig som en nykär fjortis inför att få träffa helt vanliga människor och helt vanliga hästar?! Fast det var ju just det, detta är ju inte helt vanliga hästar (människorna hann jag inte bekanta mig med så dem vågar jag inte uttala mig om). De här hästarna har nåt speciellt – trots att de är ganska små (skulle gissa drygt 150 cm höga) och de flesta faktiskt var lite småfeta, så har de en utstrålning som är fantastisk. ”Jag vet att jag är en medeltida stridshäst, men du kan få vara med mig ändå.”

 

 

En fånig svensk veterinär, en av de fantastiska hingstarna och så Stallmeister Johannes, påtagligt stolt både över sina hästar och sin roll.

 

 

Ibland behövs det inte mycket för att det ska blir en bra dag. Jag kommer att leva länge på detta.

Censur, del II

Here we go again...

Inte många kan väl ha missat den turbulens som i våras uppstod runt Labradorklubben efter att redaktionskommittén, med ordförande Dan Ericsson i spetsen, visat sig inte kunna skilja på sak och person.  Detta efter att en synnerligen välrenommerad medlem (Kerstin Andersson) refuserats innan texten ens var skriven, eftersom hon tidigare ställt några obekväma frågor till klubbens ledning (se här).
Då detta enligt mig är helt oacceptabelt i en demokratisk förening avgick jag med omedelbar verkan ur redaktionskommittén och offentliggjorde även vad som hänt. Eftersom ordförande Ericsson varit den drivande i processen så fick han naturligtvis mest kritik, trots att jag anade att han inte är någon som låter en oförrätt passera ostraffat. Och nu har vi tydligen kommit till pay-back-time!

Jag var väldigt upprörd över redaktionens/klubbens/ordförandens agerande, men beslöt mig ändå för att stanna kvar i avelsgruppen även efter Kerstin-debaclet. Detta eftersom vi i den gruppen under många år haft ett väldigt väl fungerande samarbete och gemensamt arbetat för RASENS bästa, även om vi haft olika intresseinriktning.

Men nu har styrelsen, återigen med ordförande Ericsson i spetsen, beslutat att undertecknad plötsligt är olämplig som medlem i sagda grupp efter att jag varit kritisk mot klubben, dess företrädare och deras agerande.

Efter en enligt uppgift rejält infekterad diskussion, beslöt man på det senaste styrelsemötet att utesluta mig ur avelsgruppen, trots att avelsansvariga Susanne Rehlin gav mig sitt fulla stöd. Susanne borde ju, i egenskap av just avelsansvarig, få avgöra vilken grupp hon vill ha omkring sig för att kunna utföra ett fortsatt gott arbete, men så var alltså inte fallet.
Utan att förhäva mig själv vill jag mena att jag var en viktig kugge i avelsgruppen, dels eftersom jag kan de jaktliga linjerna och dels eftersom min profession ger mig ett delvis annat perspektiv. Men då lämplighet uppenbarligen inte bedöms efter kompetens så spelade det alltså inte någon roll.
Susanne Rehlin och Thomas Persson reserverade sig mot beslutet, vilket ger mig en viss upprättelse. Skönt att det åtminstone finns några personer som fortfarande kan skilja på äpplen och päron. Tack för det!

Än en gång har det alltså visat sig att oliktänkande eller kritiska personer icke göre sig besvär i Labradorklubben, åtminstone inte i dess nuvarande regim. Men eftersom jag inte hade tagit uppdraget för att förverkliga mig själv, så har jag inte heller några problem med att avsluta det. Eller som i det här fallet, bli avslutad…
Genom det här beslutet gör Labradorklubben en större förlust än jag – nu får jag mer tid att träna och jaga med mina hundar!

Kompetensutveckling

Året har varit minst sagt hektiskt när det gäller kurs- o träningsverksamheten (och när det gäller allt annat också, om man ska vara riktigt ärlig), men vi har faktiskt sett till att själva gå på kurs också! Alla mår bra av att bli granskade av andra ögon och få eventuella slarvfel påpekade.

Jens o jag tränar såklart mycket tillsammans, men ibland skulle det kunna vara så att jag kanske inte riktigt tar hans synpunkter på allvar... Men det omvända gäller också! Hur som helst är det oerhörd lyx att få komma till ett färdigt upplägg o bara bli tillsagd vad man ska göra med hunden. Roligt o nyttigt!!

Vi hade två dagar med Henrik Vilendal i juni, en dag med de små hundarna o en dag med de stora. I stora drag har vi samma tänk, dock tyckte han att vi var alltför frikostiga med beröm. Det där med att förstärka rätt tanke hos hunden köpte han inte alls...  :)

"Så!"

Jill o Peter på Lilla Träskaten bjöd i början av juni in Eva Bodfäldt för en kvälls-clinic i apportering. Ett intressant och viktigt ämne! Ibland slarvas det för mycket med själva apporteringen eftersom det är så roligt att gå vidare med olika övningar, även om det kanske finns problem med avlämningar, grepp eller vad det nu kan vara. Men allt sånt kommer tillbaka o biter en i ändan - det vet jag av egen erfarenhet.
Eva har en helt annat tänk än vad jag/vi har, vilket var en av anledningarna till att jag ville vara med på den här träffen. Det är nyttigt att tvingas tänka tvärtom och ju fler verktyg man har i sin låda ju bättre är det.

Eva visar handtarget med sin fina Zack. Jens har fått i uppgift att försöka störa ut honom så att han släpper kontakten med Evas hand, och han lyckades faktiskt! Tror att alla var lika förvånade över detta, men det visar bara att det är djur o inte maskiner vi håller på med.

Lilla Mara fick vara med och visade hur blixtsnabbt en valp fattar det där med handtarget...

...problemet vara bara att den där tanten slutade med den roliga leken alldeles för snabbt!

Jag har gått ytterligare några dagars kurs för Guy Bennett - det finns alltid saker att begrunda och detaljer att fila på. Lyxen med en liten grupp o strålande väder gjorde det hela ännu bättre och vi hade en väldigt bra dag!

Ovan är det Maria de Geer som får goda råd.

De fina syskonen Nash och Trix från kennel Stenbury. Talangfulla, minst sagt!

Anne, Maria, Katarina och Bitte med var sina telningar. Alla hundarna i gruppen visade upp synnerligen trevliga egenskaper och gjorde bland annat ett varv med markeringar som fick Guy att bokstavligen applådera deras arbete!

Dagen därpå var det de större hundarnas tur och som väntat tänjdes uppgifterna rejält. Har Katarina skickat sin tik i det höga gräset vid björkarna i hörnet - kanske 180 meter bort.

Jadå, det fixar hon!

Nästan bara gulingar på linjen, om än med varierande hårlag. Det vara bara Bitte som tvunget skulle bryta mönstret... Vädret var som synes varmt o soligt, nästan i mesta laget för hundträning. Det gick åt mycket vatten till oss förare och ingen hund hade särskilt bråttom genom det vattenfyllda diket. Men efter vintern som gick så borde man väl inte klaga över lite sol o värme!?

Guy förklarar.

 "Ut!"

Sista övningen för dagen - snett över diket och upp till björkruskorna i bakkant. En bra bit över 200 meter men hundarna gjorde det bra!

Föraren ovan (har tyvärr tappat namnet!) var synnerligen tapper under dagen när hon kämpade på i hettan trots att hon var gravid i 7e månaden.

Efter en hel helg med tollare och direkt därpå en vecka på Labrador Campen i Bispgården (referat kommer så småningom) landade vi en lördagskväll i mitten av juli i Kratte Masugn för Djurbergas kennelträff.

Härlig miljö, härliga grillspett, härliga människor - det blev en bra kväll!

Söndagsmorgonen var inte lika härlig och jag kände inget direkt sug att ge mig ut på sjön med de här flyt-cyklarna...

En dags träning med min favorit-irländska-engelsman Paul Toal är dock aldrig fel!

Paul är den mest ödmjuke brittiske (inkl Irland!) hundtränare jag träffat och han är en alldeles utmärkt instruktör. Han gör ibland saker tvärtom mot hur jag hade gjort det, men det finns ju många vägar till Rom. Återigen - det är väldigt nyttigt att emellanåt tvingas vända ut-o-in på sina metoder o resonemang. 

Dessutom är det intressant att få förstahandsinformation från den gröna ön om tex hundarna som vi nu ser i Sverige, antingen som importer eller i stamtavlorna på de hundar som kommer hit.

Stadgeträning med tennisbollar. Som synes var vi ett stort gäng vilket var lite synd. Ingen instruktör kan hålla igång 16-17 unghundar på ett vettigt sätt, vilket gjorde dagen ganska långsam.

Kratte Masugn är en fantastisk plats både när det gäller hundträning och "bara" naturskönhet. Hundlokor är visserligen giftiga, men pampiga så det räcker!

Resterna av själva bruket finns överallt.

Fråga inte vad det är för sort, men vacker är den!

Nash, Spike o Ila väntar tålmodigt.

Här bygger Paul en apport bak-o-fram - först fick hunden en kort markering nedanför slänten, sen en på andra sidan bäcken i botten av ravinen för att därefter skickas blint till den vita pinnen man kan ana inne i skogen. Som en backa-övning fast tvärtom!

Teorin var att man genom att bryta ner svårigheterna (slänt, bäck, bank) i små stycken gjorde hunden mer medveten om dem och därmed bygger erfarenhet och självförtroende för framtiden. Om man istället kastar en markering i målområdet susar hunden dit av bara farten och vet inte riktigt vad den gjort på vägen, vilket gör att den inte får nåt med sig till nästa gång. Jag var först lite skeptisk, men efter en stunds funderande och när man såg hur hundarna agerade, så har han nog en poäng där.

Bitte o Nash ska ta det hela ett steg längre o skicka till samma pinne men från höjden på andra sidan vägen. Inga problem, sa Nash!

 Kennelträff = gruppfoton. Det här Ila med sina syskon - en väldigt fin kull!

Klassisk brittisk inställning till vattenarbete - inga apporter i vattnet utan allting ÖVER. Hunden ska ha inställningen att den alltid ska ta sig över till andra sidan för att undvika att den börjar söka på vägen. Här får Ila en markering i backen... 

...simmar tveklöst över...

...ger sig upp i backen...

...och hittar snabbt.

En skolad o trygg avlämning.

"Pass!"

Det ser kanske lite snyggare ut att ha hunden sittande vid sidan, men jag föredrar ändå att han står. Alltid.

Plättlätt, sa Spike!

Våra fina unghundar.

Tack alla för en väldigt bra vår o försommar - ingen nämnd, ingen glömd.

Håll ut, nu är det bara en dryg månad kvar till premiären!

Uppdatering!

Uppdatering om förra veckan finns på http://kennellineup.blogspot.se/.

Gris-export

Officiella uppdrag är som trogna läsare kanske förstått inte min favoritsyssla. Men det finns undantag! Häromveckan skulle jag exportbesiktiga fyra galtar inför resa till Estland.

Gården där grisarna är uppfödda är en s k sero-besättning (mer info här) vilket innebär att smittskyddsreglerna är med ungefär desamma som för ett laboratorium som hanterar Ebola. För att skydda grisarna mot infektioner är besökare strikt förbjudna och därför träffades vi - jag, bonden och transportören - vid infarten till gården och lastade om galtarna.

 

 

 

 

De här fyra gossarna ska flytta till Estland.

 

 

 

 

 

Här är själva transportmedlet - ett hemmabygge av plyfa-skivor med fyra separata boxar.

 

 

 

När första grisen är på plats fälls luckan ner och grisen i boxen bakom får både egen kupé och ett fodertråg framför näsan.

 

 

 

Det var far o son som hämtade galtarna. Sonen jobbade egentligen på bank och var inte den mest djurvane i världen, men han löste det hela utan större motgångar. Välskötta grisar är inte särskilt svåra att hantera!

 

 

Bondens specialbyggda box kördes med lastmaskin fram tätt intill transporten och en grind öppnades. Sen var det bara att mota in en gris i sin box, stänga luckan bakom rumpan på honom och fösa in nästa. En himla smart lösning!

 

 

 

Varje box har en vädringslucka där man kan förse djuren med vatten o foder under resan.

Hejdå grisen! Lycka till som avelsgalt i Estland!

Intensiv vecka

Nu går det i ett! April och maj är lika intensiva för oss som september och oktober, men av andra anledningar. Jag har fortfarande extra mycket att göra på jobbet tack vare vår-kvacken och kursverksamheten går samtidigt på högvarv. Jens är uppbokad varje helg och jag är bara hemma de veckoslut jag har jouren, annars kör vi kursandet tillsammans. Lägg därtill träningar flera dagar i veckan och egna hundar som behöver tränas så är det lätt att inse hur tajt schemat är just nu.

Veckan som gick var inget undantag – kurs i Småland fredag-söndag, viss vila (= allmänna hushållsgöromål som att tvätta och packa om) på måndagen, jobb med ovanligt långa dagar tisdag-torsdag, eget kursande på fredagen, helgkurs på Lilla Träskaten lördag och söndag och så mock trial idag. Puh! Skönt att gå tillbaka på jobbet igen imorgon så man får vila lite…

 

 

Förra helgen tillbringades alltså i Källshult i Småland – vi hade vars en grupp med nybörjare respektive öppenklass-hundar på fredagen och en mocktrial-kurs med tolv ekipage på helgen. Bra väder, helt fantastiska marker och utomordentligt trevliga deltagare gjorde helgen mycket lyckad, så vägen hem kändes lätt även om det blev dryga fem timmar i bilen.
På tal om bil – den nya Subarun uppfyller alla förväntningar så här långt. Inte minst är det betydligt trevligare med en bil som drar under 0,6 l/mil jämfört ca 1 liter/mil!

Efter ett par dagars arbete packades så bilen igen torsdags kväll och kosan styrdes mot Naddö.  Min mentor Guy Bennett besökte Sverige för första gången i år och lille Spike (precis fyllda ett år nu, kanske dags att fundera på röntgen…?) fick följa med ut ett större sammanhang för första gången.
Sju jämngoda ekipage drillades i apporteringens grunder under fredagen – inga detaljer lämnas åt slumpen i Guys sällskap och några skönhetsfläckar i arbetet som jag valt att inte bry mig om uppmärksammades direkt. Ytterst irriterande men väldigt bra att bli påmind om att varje liten del i grunden måste vara helt befäst för att man inte ska lära in dåliga vanor.
Förutom dessa småsaker som jag EGENTLIGEN visste om så skötte sig Spike alldeles utmärkt i sin premiär. Han höll ihop fint hela dagen och jag är väldigt nöjd med det jag ser så här långt hos honom.

Direkt efter avslutad kurs körde jag till Lilla Träskaten och var framme lagom till den delikata middagen. Jens och jag höll sedan kurs lördag o söndag för en grupp öppenklasshundar. Det var bara sex ekipage anmälda så det fanns gott om tid att ta itu med de problem som dök upp. Vi spände bågen ganska påtagligt för många av hundarna och det är så himla tillfredställande att se hur både hundar o förare växer med uppgifterna. Återigen hade vi riktigt fint väder och med den högklassiga servicen/maten man numera förväntar sig hos Jill & Peter kan det inte bli annat än succé!

 

 

 

Jens är väldigt avundsjuk på Peters nya leksak... Även jag måste erkänna att det vore kul med en sån o Baggi verkade inte heller misstycka!

 

 

Tålmodiga kursare...

...studerar Jill o Benny när de förevisar Jens ut-övning. 

 

När hundarna fått sitt sköt vi lerduvor istället - sanslöst roligt även om jag fortfarande är en sopa. Lektion bokad på Sörmalnd&Sörmland på fredag!

 

Baggi Boy fick kliva in som extrahund igen då Grappa börjat löpa. Finaste hunden som jobbar lika glatt för en annan förare fast jag står bredvid!

 

 

 

"Markera allt!"

 

Ajrån (närmast kameran) gjorde helgens apport när han följde löpan efter en tennisboll som blev påskjuten med hagelbössan. Mycket metodiskt följde han spåret efter bollen i ett trettiotal meter - sånt kan vi inte lära hundarna, det måste de lära sig själva!

 

 

Avdelningen "Möjligen Värdelöst Vetande" - hur ska en viltparad läggas upp? Olika dummies representerar olika viltslag och diskussionen blev livlig huruvida den ena eller den andra skulle läggas före nåt annat.

 

 

Idag var det så dags för våra egna hundar att få lite tid när Inga o Tina återigen hade  arrangerat ett privat mocktrial med 16 startanden. Både Grim o Sting var anmälda och vi såg fram emot en trevlig dag. Och trevligt blev det! Utmärkt ordnat, ett gott startfält, jätteduktiga funktionärer och bra väder. Dessutom gick Grim som det trygga spjut han brukar vara och höll hela vägen upp i topp!

Under grundomgången skötte de flesta ekipagen sina uppgifter mycket övertygande och inte många hundar föll ifrån, men när man ökade svårighetsgraden från och med tredje rundan tappade vi plötsligt hundar på löpande band. Efter 6 apporter vardera var det 4 ekipage som fortfarande var helt rena och fick sitta med under den avlutande driven. Ytterligare två hundar fulade då ut sig och den tredje började svaja lite – det var bara Grim som fortsatte att gå som tåget. Duktiga tjocknosen stod återigen som vinnare av ett mocktrial!

Det blev en väldigt trevlig avslutning på den här intensiva perioden, nu stundar arbetet igen imorgon och sen lite lugnare under veckoslutet. Bra det, för nu är jag riktigt taggad att börja polera på den där spolingens små skavanker...

 

 

Morgonsamling...

 

...och prisutdelning!

(Fråga inte vad fotografen gjorde dessemellan.)

Anita o Bitte presenterar resultaten efter det sedvanliga tackandet av alla som tackas bör.

 

Några funkisar o några deltagare.

 

Prispallen!

 

Jag & Grim drog till slut alltså det längsta strået med Maria & Scott strax bakom.

 

 

Ett stort TACK till alla som var inblandade i dagens övning!