Censur, del II

Here we go again...

Inte många kan väl ha missat den turbulens som i våras uppstod runt Labradorklubben efter att redaktionskommittén, med ordförande Dan Ericsson i spetsen, visat sig inte kunna skilja på sak och person.  Detta efter att en synnerligen välrenommerad medlem (Kerstin Andersson) refuserats innan texten ens var skriven, eftersom hon tidigare ställt några obekväma frågor till klubbens ledning (se här).
Då detta enligt mig är helt oacceptabelt i en demokratisk förening avgick jag med omedelbar verkan ur redaktionskommittén och offentliggjorde även vad som hänt. Eftersom ordförande Ericsson varit den drivande i processen så fick han naturligtvis mest kritik, trots att jag anade att han inte är någon som låter en oförrätt passera ostraffat. Och nu har vi tydligen kommit till pay-back-time!

Jag var väldigt upprörd över redaktionens/klubbens/ordförandens agerande, men beslöt mig ändå för att stanna kvar i avelsgruppen även efter Kerstin-debaclet. Detta eftersom vi i den gruppen under många år haft ett väldigt väl fungerande samarbete och gemensamt arbetat för RASENS bästa, även om vi haft olika intresseinriktning.

Men nu har styrelsen, återigen med ordförande Ericsson i spetsen, beslutat att undertecknad plötsligt är olämplig som medlem i sagda grupp efter att jag varit kritisk mot klubben, dess företrädare och deras agerande.

Efter en enligt uppgift rejält infekterad diskussion, beslöt man på det senaste styrelsemötet att utesluta mig ur avelsgruppen, trots att avelsansvariga Susanne Rehlin gav mig sitt fulla stöd. Susanne borde ju, i egenskap av just avelsansvarig, få avgöra vilken grupp hon vill ha omkring sig för att kunna utföra ett fortsatt gott arbete, men så var alltså inte fallet.
Utan att förhäva mig själv vill jag mena att jag var en viktig kugge i avelsgruppen, dels eftersom jag kan de jaktliga linjerna och dels eftersom min profession ger mig ett delvis annat perspektiv. Men då lämplighet uppenbarligen inte bedöms efter kompetens så spelade det alltså inte någon roll.
Susanne Rehlin och Thomas Persson reserverade sig mot beslutet, vilket ger mig en viss upprättelse. Skönt att det åtminstone finns några personer som fortfarande kan skilja på äpplen och päron. Tack för det!

Än en gång har det alltså visat sig att oliktänkande eller kritiska personer icke göre sig besvär i Labradorklubben, åtminstone inte i dess nuvarande regim. Men eftersom jag inte hade tagit uppdraget för att förverkliga mig själv, så har jag inte heller några problem med att avsluta det. Eller som i det här fallet, bli avslutad…
Genom det här beslutet gör Labradorklubben en större förlust än jag – nu får jag mer tid att träna och jaga med mina hundar!