Tillbaka på banan

Plötsligt känns livet lättare igen – det är inte klokt hur snabbt det svänger ibland!?
Det blev av olika anledningar ingen träning med Mike & Sara igår, utan jag tog en lång promenad istället. De senaste dagarna har vi haft klassiskt brittiskt väder – regn o skurar om vartannat. Så även igår när ett stilla strilande ackompanjerade min timslånga promenad runt Outney Common. Härligt syrerik luft, lyckliga hundar som sällskap o bra regnkläder gjorde dock vandringen avsevärt behagligare än det låter.

Vi inledde visserligen med att grabbarna fick varsitt linjetag över en damm (vilket de klarade utmärkt trots störningen från irriterade, halvtama bull-änder), därefter var det helt kravlöst strövande för oss alla resten av promenaden. Inte på något sätt utvecklande för min träning och förmodligen det sista som något hundproffs (eller ens semi-proffs) skulle rekommendera, men precis vad jag behövde! Som glad amatör tar jag mig friheten att ibland(?) göra sånt som jag inte borde om jag hade siktat på att vinna nåt stort mästerskap. Men hundarna är ju trots allt något som jag har bara för mitt höga nöjes skull och att i något slags halvmeditativt tillstånd lägga ett antal kilometer under fötterna tillhör tveklöst höjdpunkterna för mig.

Jag kämpar ständigt med att organisera mitt liv så att jag ska få ut mesta tänkbara ur hund- o jaktsynpunkt (läs: jobba så lite som möjligt) o idag hade jag faktiskt lite framgång. Jag är inbjuden av goda vänner till en träningsdag på drivna och trampade fåglar om ett par veckor och i ett plötsligt anfall av välvilja hos min chef fick jag ledigt den dagen! Hurra! Ser verkligen fram emot detta, det blir faktiskt vår första jaktdag i år. Jag tar avundsjukt del av alla rapporter om härliga andjakter hemma, här dröjer det ett tag till innan det verkligen drar igång. Får väl trösta mig med att säsongen är betydligt längre på fältfågel, så det jämnar kanske ut sig till slut.

Jag som alltid trott att jag inte har några gröna fingrar har lyckats med konststycket att odla växter i tvättmaskinen! Det måste väl ändå vara något slags rekord?
Eller kanske bara ett tecken på att jag borde tvätta oftare....

En otrolig växtkraft - det kändes nästan lite synd att ta bort den. Men jag behövde faktiskt min tvättmaskin!

Open test x 2

Jag har inte varit på topp de senaste veckorna och därför varken haft energi eller inspiration till bloggen, men här kommer i alla fall en liten rapport över den senaste tidens aktiviteter, om det nu är så att det finns några läsare kvar efter uppehållet. Inga o Bitte var ju här förra helgen o hämtade två valpar från Mike & Sara, jättekul att träffas igen! Även resan hem gick tydligen bra, trots att den ena valpen vägde 2 kg mer än han egentligen fick enligt regelverket. Men det var lite svettigt för alla inblandade innan de kommit igenom incheckningen…

Foto: Inga

En väldigt gullig, men väldigt stor pojke!

Jag hade hoppats på besök hemifrån även under den gångna helgen och när detta tyvärr blev inställt så stod jag där utan särskilda planer. Kosan styrdes då söderut till den goda vännen Tom och densamme lyckades övertala mig att i lördags starta Baggi i ett open sugar beet test, alltså ett working test i sockerbetor. Upplägget var som ett mock trial, inga fasta/statiska stationer alls och jag tänkte se det som en träningsdag för både mig o hunden.

Betorna var betydligt snällare än på Wormegay men avstånden såklart längre o uppgifterna svårare eftersom vi klivit upp en klass. Vi skötte oss dock riktigt väl och var med i täten när det bröts för lunch efter de fem första apporterna. Men i fjärde omgången direkt efter lunch fick vi tyvärr tacka för oss då det blev alltför struligt med en apport. Till vårt försvar måste dock tilläggas att varken jag eller Baggi hade en chans att markera den dummy som kastades i förlängningen av en mycket ostyrig linje. Ingen ursäkt, men väl en förklaring!

Det är vackert i Suffolk.

Otroligt förargligt och även om vi inte höll på att vinna testet så hade vi i alla fall hamnat på prislistan om det inte varit för den apporten. Om inte om hade varit, ”luck of the draw” att få rätt apporter och den ena floskeln efter den andra passar in just här… Intressant dock att jag, som alltid ansett mig INTE vara nån speciellt utpräglad tävlingsmänniska, grämer mig så mycket över att inte prestera på topp eller lyckas fullt ut. Kanske dags att revidera självbilden?

Söndagen tillbringades också på ett open test, men då som funktionär istället. Man hade fyra fasta stationer på förmiddagen med olika varianter av markeringar o blinda och en kortare walk up under eftermiddagen. Uppgifterna var verkligen inte lätta men kändes ändå inte oöverstigliga för någon av mina grabbar. Upprepade träningar med lååånga avstånd o svåra apporter har gett mig ett gott självförtroende över vad jag o mina hundar klarar av – känns himla skönt! Hoppas bara att jag inte börjar få hybris, det är ju alltid lätt att spela ifrån läktaren…

Lite fånigt med "oj vad vi är bra-bilder", men samtidigt ganska kul. Det lär inte hända mig speciellt många gånger, så det gäller att passa på att njuta! Tom hjälpte mig att fota.

Tillbaka på jorden igen

Jaha, då börjar man litegrann landa i myllan igen efter några dagar på små moln. Stort tack för alla gratulationer - det värmer verkligen!
Personligen tycker jag att mock trial är otroligt mycket mera stimulerande o utmanande än ett working test med fasta stationer, vilket såklart gjorde våra framgångar ännu mera tillfredsställande. Även om det ibland blir lite "orättvist" så gillar jag verkligen det oförutsägbara med ett mock. Det är lite som att arbeta som veterinär i fält -> så här blev det - lös situationen med de medel du har tillgängliga .






De senaste dagarna har ägnats åt att sanera mitt lilla hus. Städning prioriteras aldrig speciellt högt (faktum är att det knappt ens kvalar in på att-göra-listan) och med 2-3 hundar i hushållet så blir det ganska snabbt minst sagt skitigt. Då är det tur att jag får besök emellanåt så att jag helt enkelt tvingas att göra en hygienisk insats - imorgon är det Inga o Bitte som gör mig den äran. Det blir bara en snabbvistit för att hämta hem två nya stjärnor från kennel Brindlebay, men även ett kort besök uppskattas mycket!

Sådärja!

Idag hölls ett Novice cold game test i regi av Norfolk Gundog Club på Wormegay söder om King’s Lynn. Upplägget var som ett riktigt prov, man gick på linje i sockerbetor och fick markeringar och dirigeringar med duvor respektive kaniner (inga äckliga gamla kråkor här inte!). Avstånden var inte enorma, kanske 50-80 meter, men sockerbetorna räckte en bra bit över knäet och var allt annat än lätta att arbeta i. Det som verkligen ställde till problem var dock de många diken som korsade marken. Dikenas 1-1,5 meter branta kanter och 3-5 meter breda vatten utgjorde svåröverstigliga hinder för många hundar och visade sig vara det som till slut skilde agnarna från vetet.

.

Vi var knappt 30 hundar i startfältet och efter grundomgången (2+1 apporter) kallades nio till vidare prövning. Två svenska hundar kvar! Då höll man en fingerad drive och efter avslutat skytte fick vi två apporter som skulle sökas hem i anvisade områden. Jag hade då tredje sista och nästsista startnummer vilket såklart innebar att hundarna verkligen fick visa sina sökegenskaper eftersom det bara fanns ett fåtal vilt kvar ute vid det laget.

.

Fyra hundar kallades till run-off efter detta – fortfarande två svenska hundar kvar! Vi återgick då till arbete på linje och jag gick med båda hundarna lösa vid sidan och förde dem samtidigt. Detta är ett klart regelbrott (en hund skulle varit kopplad hos en medhjälpare bakom linjen), men inte vågar man säga emot en gammal A-panel-domare som Peter Hammond!? Som tur var så skötte sig båda grabbarna utmärkt och jag hade ingen nackdel av att ha dem båda med mig. Jag sänder som tur är mina hundar med namnet på markeringar – även om båda låst stenhårt på nedslagsplatsen så var de helt stadiga när jag skickade den andra. Även vid dirigeringar skickar jag med t.ex. “Grim – ut”, så det blev aldrig några missförstånd. Vi fick vars två apporter till, domarna hade ännu en kort överläggning och sen gav de oss en avslutande markering var – inalles åtta apporter per hund på 5 timmar.
.

Jag är så fenomenalt nöjd med vår insats idag – båda hundarna gjorde sitt yttersta och jag förde dem nästan prickfritt. Både Grim o Baggi var helt trygga vid sidan, markerade utmärkt, fördes lätt till anvisat område och visade mycket god viltfinnarförmåga. Dikena som fällde så många av de andra ekipagen verkade de knappt notera och jag tror nog att de var bland de mest genomarbetade hundarna där idag. Skönt när all träningstid faktiskt visar sig ge resultat!

.

Grims mest minnesvärda apport idag var när han skickades som tredje hund på en duva som landat på andra sidan ett av de stora dikena – skick fram till dikeskanten (50 meter, 45 graders vinkel), stopp, ett ”över” med högertecken och han kastar sig genom diket, över körvägen och 10 meter in i sockerbetorna o plockar duvan. Vi fick faktiskt lite applåder för det – högst välförtjänt!
.

Baggis (och provets) allra sista apport var dagens bästa (räknat bland samtliga hundar!) – en låång markering över ett ännu större dike som han spikar som om vi hade varit på en kortklippt gräsmatta! Ståpäls…

.

Vid det här laget kände jag att vi låg rätt bra till. Faktum är att för varje extra apport vi fick så gick mina hundar allt bättre och i det avlutande arbetet i sockerbetorna efter driven så kändes det som att vi faktiskt var snäppet vassare än våra konkurrenter. Men domarna dömer och jag tog inte ut någon seger i förskott, jag var bara så underbart stolt över mina fina hundar så det spelade liksom ingen roll hur prislistan skulle se ut. Men det är klart, dagen blev ju ännu bättre när resultatet blev så här:
.

Winner Stazjep Derwin, handler S. Larsson
2nd Searover Day One, handler S. Larsson
3rd Ebony Star Chaser, handler G. Iacono
4th Annie Amber of Blackharn, handler T. Parnell

.

Minst sagt omtumlad och väldigt lycklig fick jag stammande hålla nåt slags tacktal, och även om tal knappast är min starka sida så skulle jag faktiskt kunna vänja mig vid den känslan! Tänk bara att jag idag faktiskt slagit min stora idol Tony Parnell (till och med två gånger om!), det kunde jag väl aldrig tro skulle hända…

Jag fick lova dyrt o heligt att inte ta med vandringpriserna hem till Sverige, men ett halvår får jag i alla fall njuta av dess glans på min spiselkrans!

Vad är väl en bal på slottet?

Jo, alldeles alldeles underbar...

Jag hade egentligen inga planer på att lägga dyrbara semesterdagar på att flyga hem i sommar, men när man blir inbjuden till en kär gammal väns bröllop så är det ju bara att åka! Det kändes lite underligt att komma hem efter fem månaders bortavaro, men även om det bara blev någon dags blixtvisit så var det skönt att få en glimt av hemtrakten och åtminstone hinna träffa några få av vännerna.

Bröllopet då? Fantastiskt.
Inledande högtidlig vigsel i St Nickolai-kyrkan och efterföljande inte alls högtidlig fest på Örebro slott. Jag var inledningsvis lite obekväm i mina flotta kläder men det glömdes snabbt bort o vi hade en härlig eftermiddag/kväll/natt.

Tack Lars o Freja för att vi fick dela er stora dag!

Så lyckliga!

Stefan o Pernilla verkade trivas.




Tjusig tårta i klassisk stil - god var den oxå!

Martin o jag löser nån slags världsproblem.

Lady o Lufsen!

Fullt ös på festen!

Lite tjusiga var vi allt...!

Sandringham i bilder

Den store Bill Meldrum o så lilla jag...

Phil Garton försöker få sin hund över diket o bort till ormbunkarna hitom telefonstoplen. Inte överdrivet långt men det ställde ändå till stora problem får många ekipage.

En annan stor man - Peter Hammond med sin champion Hawk.
Hawk är en riktig jakthund, han röjde så det yrde i ormbunkarna! Min nästbästa hund.


Tiden var väl tilltagen för de lag där det mesta stämde, men minuterna går fort när det börjar strula.



Joan Hayes, typ 100 år gammal. Jag vill oxå vara så pigg när jag kommer upp i den åldern!!

Steve Polley o Gaynor Gent på väg in på arenan.

Jo minsann...

Jag instruerar Paul Bates o Jean Gibson om upplägget.

Vinnande laget med Linda Partrigde och Bob Hales. I bakgrunden Annie o Bill, prisutdelarens namn har jag oxå tappat (slarvigt!!).

Inte bara blommor o hundar - man hade även uppvisning med arbetshästar. Skulle tro att detta är ett exemplar av den lokala rasen Suffolk Punch.

Men det är klart, en del blommor visade man oxå upp!!

Galna mc-åkare...

Man kan tävla i allt, även bästa löken eller finaste bönan!!

Flyguppvisning såklart. Dessa ställde till det lite för våra lekar - hundarna hade svårt att höra sina förare när de här dundrade förbi.

En bajamaja värdig en kunglighet!
Prins Charles o Camilla var på plats men vi var för upptagna med vårt för att hinna se dem. Lite synd!






Jag såg ingenting av själva Flower Showen (utmärkt svenskt ord...), men den måste vara något särskilt när den drar närmare 20 000 besökare varje år?!
.
Mästerfotografen Jens har tagit alla bilder.