Sådärja!

Idag hölls ett Novice cold game test i regi av Norfolk Gundog Club på Wormegay söder om King’s Lynn. Upplägget var som ett riktigt prov, man gick på linje i sockerbetor och fick markeringar och dirigeringar med duvor respektive kaniner (inga äckliga gamla kråkor här inte!). Avstånden var inte enorma, kanske 50-80 meter, men sockerbetorna räckte en bra bit över knäet och var allt annat än lätta att arbeta i. Det som verkligen ställde till problem var dock de många diken som korsade marken. Dikenas 1-1,5 meter branta kanter och 3-5 meter breda vatten utgjorde svåröverstigliga hinder för många hundar och visade sig vara det som till slut skilde agnarna från vetet.

.

Vi var knappt 30 hundar i startfältet och efter grundomgången (2+1 apporter) kallades nio till vidare prövning. Två svenska hundar kvar! Då höll man en fingerad drive och efter avslutat skytte fick vi två apporter som skulle sökas hem i anvisade områden. Jag hade då tredje sista och nästsista startnummer vilket såklart innebar att hundarna verkligen fick visa sina sökegenskaper eftersom det bara fanns ett fåtal vilt kvar ute vid det laget.

.

Fyra hundar kallades till run-off efter detta – fortfarande två svenska hundar kvar! Vi återgick då till arbete på linje och jag gick med båda hundarna lösa vid sidan och förde dem samtidigt. Detta är ett klart regelbrott (en hund skulle varit kopplad hos en medhjälpare bakom linjen), men inte vågar man säga emot en gammal A-panel-domare som Peter Hammond!? Som tur var så skötte sig båda grabbarna utmärkt och jag hade ingen nackdel av att ha dem båda med mig. Jag sänder som tur är mina hundar med namnet på markeringar – även om båda låst stenhårt på nedslagsplatsen så var de helt stadiga när jag skickade den andra. Även vid dirigeringar skickar jag med t.ex. “Grim – ut”, så det blev aldrig några missförstånd. Vi fick vars två apporter till, domarna hade ännu en kort överläggning och sen gav de oss en avslutande markering var – inalles åtta apporter per hund på 5 timmar.
.

Jag är så fenomenalt nöjd med vår insats idag – båda hundarna gjorde sitt yttersta och jag förde dem nästan prickfritt. Både Grim o Baggi var helt trygga vid sidan, markerade utmärkt, fördes lätt till anvisat område och visade mycket god viltfinnarförmåga. Dikena som fällde så många av de andra ekipagen verkade de knappt notera och jag tror nog att de var bland de mest genomarbetade hundarna där idag. Skönt när all träningstid faktiskt visar sig ge resultat!

.

Grims mest minnesvärda apport idag var när han skickades som tredje hund på en duva som landat på andra sidan ett av de stora dikena – skick fram till dikeskanten (50 meter, 45 graders vinkel), stopp, ett ”över” med högertecken och han kastar sig genom diket, över körvägen och 10 meter in i sockerbetorna o plockar duvan. Vi fick faktiskt lite applåder för det – högst välförtjänt!
.

Baggis (och provets) allra sista apport var dagens bästa (räknat bland samtliga hundar!) – en låång markering över ett ännu större dike som han spikar som om vi hade varit på en kortklippt gräsmatta! Ståpäls…

.

Vid det här laget kände jag att vi låg rätt bra till. Faktum är att för varje extra apport vi fick så gick mina hundar allt bättre och i det avlutande arbetet i sockerbetorna efter driven så kändes det som att vi faktiskt var snäppet vassare än våra konkurrenter. Men domarna dömer och jag tog inte ut någon seger i förskott, jag var bara så underbart stolt över mina fina hundar så det spelade liksom ingen roll hur prislistan skulle se ut. Men det är klart, dagen blev ju ännu bättre när resultatet blev så här:
.

Winner Stazjep Derwin, handler S. Larsson
2nd Searover Day One, handler S. Larsson
3rd Ebony Star Chaser, handler G. Iacono
4th Annie Amber of Blackharn, handler T. Parnell

.

Minst sagt omtumlad och väldigt lycklig fick jag stammande hålla nåt slags tacktal, och även om tal knappast är min starka sida så skulle jag faktiskt kunna vänja mig vid den känslan! Tänk bara att jag idag faktiskt slagit min stora idol Tony Parnell (till och med två gånger om!), det kunde jag väl aldrig tro skulle hända…

Jag fick lova dyrt o heligt att inte ta med vandringpriserna hem till Sverige, men ett halvår får jag i alla fall njuta av dess glans på min spiselkrans!