Förberedelser

Ännu ett kapitel i mitt liv är på väg att avslutas – ett mycket stimulerande och utvecklande sådant!! Jag har nu officiellt lämnat min anställning på Wherry Veterinary Group i Bungay och håller på att förbereda hemresan. Det var lite sorgligt att säga adjö till alla arbetskamrater igår – jag kommer att sakna dem massor! Fick faktiskt intrycket att de kommer att sakna mig också…


Jens har kommit hit för att göra mig sällskap på färden och tillsammans har vi inlett Projekt Packa & Städa. Det har gått riktigt bra hittills och under större delen av dagen har vi varit påtagligt effektiva, men nu har bränslet liksom tagit slut. Dagen inleddes med att hundarnas vaccinationer o avmaskningar uppdaterades och sen har vi jobbat på duktigt här hemma. Nu är det inte så mycket kvar (tror vi i alla fall!), så det borde utan problem hinnas med imorgon förmiddag. Istället gäller för stunden slöande i soffan med kaffe/te o resterna av Tracy’s fantastiska chokladtårta.På tv visas återigen högklassig rugby från Six Nations Cup där Wales håller på att spöa Italien i ordets alla bemärkelser. Jag kommer att sakna rugby-sändningarna när jag kommer hem, det är nästan lika spännande som skid-VM!


Ikväll ska vi till The Castle Inn tillsammans med Mike & Sara, vilket jag verkligen fram emot! Man har aldrig tråkigt i deras sällskap och The Castle Inn är Bungay’s bästa restaurang (de är rekommenderade av Guide Michelin minsann!). Det har blivit lite av ett stamställe och om någon råkar bli hungrig och befinner sig i den här delen av världen så kan jag verkligen rekommendera ett besök där.


Imorgon ska det sista putsas o packas ihop och sen bär det av hemåt. Färjan lämnar Harwich vid halv fem och efter en mellanlandning i Koholma på måndag så räknar vi med att vara hemma i Himmelsända någon gång under tisdag eftermiddag. Håll tummarna för att resan flyter på utan missöden!

”Men han har inte ont!!”

Hur många gånger har man fått höra det från en djurägare när han/hon presenterar sin älskling på kliniken? Åkomman det söks för kan vara vad som helst – en gammal o stel individ, tandproblem, öroninflammation eller andra hudåkommor, sårskador eller vad som helst – det gemensamma är att så länge hunden inte gnäller/piper/skriker så är djurägaren väldigt ofta övertygad om att den faktiskt är smärtfri.

Visserligen har hundar o djur i allmänhet förmodligen större smärttålighet än vi tvåbeningar, det är dock svårt att veta då man av förklarliga skäl har svårt att göra ordentliga smärtstudier på någon som inte kan berätta hur ont det gör. Men varför skulle en rutten tand INTE vara plågsam på en hund eller katt när det är väldigt kvalfullt på en människa?

Den vanligaste situationen när man ser detta fenomen är dock när hunden är halt. Det upphör aldrig att fascinera mig hur folk tänker – om hunden linkar fram, hur kan man då tro att den inte har ont??? Det måste ju finnas en anledning till att den inte vill använda sitt ben, eller hur? Eller simulerar den?

Hade ett praktexempel på detta igår – en bedårande cockerspaniel som sökte pga hälta sedan några veckor. Hunden hade fått ena benet amputerat i höstas och var nu rejält halt på det kvarvarande frambenet. Till djurägarens försvar måste medges att det är svårare att se hälta på en trebent hund, men den här stackaren försökte förtvivlat låta bli att sätta någon vikt alls på sitt ben. Hunden gjorde alltså sitt bästa för att gå på bakbenen (bokstavligt talat) men det första människan säger är ändå att ”He’s not in any pain”. Va?!

Undersökningen avslöjade påtaglig krepitation och instabilitet i armbågen – stark frakturmisstanke alltså, vilket bekräftades efter sedering och röntgen. Hunden har alltså gått omkring med ett brutet ben i flera veckor medan ägaren på fullt allvar trodde att den inte hade ont!? Ställer jag orimliga krav på sunt förnuft hos gemene man – måste man vara medicinskt utbildad för att se sambanden?

När jag ringde matte och berättade de dåliga nyheterna gav jag två förslag – omedelbar remiss till närmsta ortopedspecialist (inte helt realistiskt med tanke på att hunden redan var trebent) eller avlivning (egentligen det enda vettiga alternativet). Vi pratade några minuter om för- och nackdelar med de båda valen och kom fram till att specialisten gick bort av ekonomiska orsaker, vilket jag också stöttade av etiska skäl.

”Men när kan jag komma o hämta honom då?” frågar hon sedan.
Ehh, hallå? Var någonstans blev det fel nu? Hon ville på fullt allvar ta hem en hund som fattades det ena frambenet och hade en fraktur på det andra – han hade alltså inte ens en möjlighet att hoppa fram på tre ben. ”Men han verkar ju inte ha ont!?” försöker hon igen.
Det var i det läget jag tog fram min mest myndiga sida och väldigt TYDLIGT förklarade att man INTE skickar hem ett djur med ett brutet ben utan vidare åtgärd. Det är liksom inte ens något att diskutera. Förhoppningsvis var dock resonemanget (eller snarare bristen på resonemang!) grundat i chocken av att i princip få en dödsdom på sin hund för hon verkade vara en helt normal vettig människa i andra avseenden. Och efter att ha diskuterat med sin partner tog hon till slut det enda rimliga beslutet och lät hunden somna in.

Men grundtesen kvarstår – hur kan normalbegåvade människor på fullt allvar tro att djur inte känner smärta?

The shooting season is over, long live the shooting season!

Inte nog med att jaktsäsongen på ”fin-vilt” här visserligen inte är längre men betydligt mera jämnt fördelad o därmed känns mycket mer utdragen, man har dessutom fantastiska möjligheter till jakt på kaniner och duvor hela året runt. Vadå avundsjuk??

Helgen ägnades i alla fall åt det sistnämnda – duvjakt är en riktigt materialsport som kräver god planering. Och en god matsäck! Att sitta i ett duvgömsle är ett oerhört trevligt sätt att fördriva en lördag, särskilt när duggregnet gav vika o lämnade plats för växlande molnighet o en del solglimtar.

Whirly är självskriven - en batteridriven snurra som riggas med tidigare nedlagda duvor.
På marken placerades fler duvor allteftersom de sköts, ju fler bulvaner ju bättre dragningskraft verkade det som!

Baggi väntar tålmodigt utanför gömslet medan vi förbereder - "är ni inte klara snart??"

Några änder o en hel del fältfågel syntes oxå till under dagen, men de har ju några månaders lugn o ro innan det är dags för dem igen.



Tom stod för skyttet i vårt gömsle. Jag måste försöka få tummen ur o börja träna hagelskytte - det är ju så himla roligt!!

Stilstudie i duvapport - matte samlar sig..

...hunden fokuserar...

...spikrak linje o klockren apport...

..men sen ska man ju ta sig hem oxå?! Här kollar Grim bulvanerna till höger..

..och där är de till vänster.

Äh, jag springer rakt in till matte, det är nog bäst så!

En ny erfarenhet att apportera bland bulvaner - nyttigt!

De där duvorna släpper en del fjädrar.

Tom spanar. Notera hur bra man ser ut genom nätet och jämför det med..

..hur väl kamouflerade vi var där bakom. Ser ni Grim?

Bridget är en mkt rutinerad duvhund - det var fascinerande att ser hur hon tveklöst apporterade nyskjutna duvor mitt ibland de utlagda bulvanerna. Fåglar som hanterats av oss nobbades konsekvent - som vittringsapportering fast tvärtom!

FTW Searover Day One

Ibland är det svårt...

...att vara professionell!
Ettårig schäferhane på ca 35 kg, inne för blodprovstagning idag, kommer rusande in i rummet släpandes matte bakom i koppplet. Han är inte alls dum men HELT ouppfostrad o vill verkligen inte bli fasthållen o provtagen. Spelar ut hela registret som den drama-queen han är (inga andra hundar kommer i närheten av schäferhanar när det gäller att vara fjolliga!), men vi håller oss lugna o pedagogiska och efter en liten stund stillar han sig o samarbetar fint.

Tillbaka i undersökningsrummet får jag dock värsta uppsträckningen av matte över att det tagit så långt tid (dvs ca 10 min) – ”jag ville ju följa med honom o det är faktiskt viktigt att hundar inte får dåliga erfarenheter hos veterinären o jag hade verkligen uppskattat om någon kommit o berättat för mig varför det tog så lång tid” osv. Fattar hon inte hur mycket enklare livet varit för samtliga inblandade om hon hade åtminstone pyttelite hyfs på sin hund? Och det hade såklart gått betydligt snabbare bara brotta ner hunden o tjyvhålla honom men vi valde att inte göra så just för att inte skapa dåliga minnesbilder. Jag brukar försöka uppföra mig korrekt även med besvärliga djurägare men idag var det bara millimeter från att jag betedde mig riktigt illa – vilka j-a idioter man träffar på ibland!?

Som motvikt till ovanstående hade jag en jättetrevlig schäfertik som sista patient idag – lite blyg kanske men helt stabil o trygg i sig själv. Även husse var så trevlig att jag nästan förlät honom för att han kom instövlande 17.58 när jag hade tänkt åka hem klockan sex…

För intresserade läsare kan jag meddela att man även här i utriket använde rött band i svansen på sin häst för att signalera att den kan sparkas. Grönt band betyder ”till salu”!

Rävjakt

Helgen tillbringades i Woodhall Spa, men eftersom Guy var kraftigt justerad av en nackskada så blev det inte så mkt träning som man kunde trott. Istället fick jag uppleva traditionell engelsk rävjakt - en häftig upplevelse! Det är fascinerande hur britterna lyckas hålla liv i så många av sina gamla traditioner, jag kan knappt komma på någonting som vi svenskar fortfarande går man ur huse för att göra?? Inte ens kräftpremiären är ju vad den en gång varit...

Rävjakten skylls gärna för att vara en överklass-sport och därför automatiskt helt förkastlig, men om man ser till deltagarna i South Wold Fox Hunt så var det enbart "vanligt folk". Visst måste man ha en skapligt god ekonomi för att överhuvudtaget kunna hålla sig med en häst, men bortsett från det fanns det inga tecken på monetärt överflöd. Det finns fortfarande väldigt många män i häst-världen härborta, lite förvånande för en svensk! Varför skiljer det så? Får fundera lite på det...

Vid tolv började transporterna rulla in på parkeringen och de välputsade hästarna lastas av (man hade haft The Hunts Ball kvällen före så tidig avfärd var inte att tänka på). En febril aktivitet rådde och många åskådare hade oxå samlats.

Flera hästar hade gröna band i svansen. Jag såg inte en enda med röd rosett så jag är inte säker på om detta betydde att alla var säkra att rida bakom eller om man har andra färgkoder i England.

The Hunt's Trailer - tre stabila hästar och hela packet med hundar (man ser några av dem i luftspringan på sidan).

Två våningar med foxhounds längst in i trailern.

"The Whip's" samspråkar koncentrerat.

"Glöm inte oss!"

Nädå!

Master of the Hunt med sitt pack.

Mastern gör detta på heltid o anses vara en riktigt duglig man, TROTS att han är walesare...

Packet (ett tjugotal hundar) samlades ihop i ett hörn i väntan på avfärd.

Fox hounds är verkligen imponerande hundar - så funktionella o så vackra!

Vissa var väldigt otåliga....

...medan andra tog det lugnare.

Det fanns både "broken" o riktigt strävhåriga exemplar i flocken, men de flesta var såklart traditionellt släthåriga.

Som vanligt i de flesta sammanhang i England så fick alla deltagare något att innan man var redo för att ge sig iväg!

Alla typer fanns representerade - smala män på lätta hästar....

...och tjocka män på grova hästar!! :o)

"Welcome!"

Och så är de iväg!

Åskådarna följde efter i bilar (kanske ett tiotal) och det blev lite rallyåkning innan man fick klart för sig vart packet var på väg. Massor med barn var med - ett riktigt familjenöje!

Första kontakten - ser ni en av "the Whip's" längt bort i skogsbrynet?

Tyvärr fanns det även högst ovälkomna besökare - ett femtontal "antis" dök oxå upp på samlingen.

Genom att föra ett väldigt väsen i skogen o försöka locka packet av ev spår genom hornsignaler o räv-i-knipa-ljud så lyckades de effektivt förstöra dagen för jaktsällskapet. Som tur var så verkade det dock inte som om de gjorde någon direkt åverkan på hundar eller hästar, vilket kan förekomma ibland. Djurvänner??

Är det verkligen bättre för räven att förgiftas, fångas i en snara eller bli skjuten i lampsken, jämfört med att på ett ögonblick slitas i stycken av ett pack foxhounds? För ingen ska inbilla sig att rävarna vore fredade även om den här formen av jakt upphörde helt, de kommer att dödas hursomhelt.

En lång karavan med fordon följde huvudpersonerna på väg till nästa skogsområde. I den vita bussen framför oss fanns hälften av motståndarna - man kan tydligen inte göra något alls åt dem...

Mastern följer sina hundar inne i skogen...

...medan resten av ryttarna väntar på upptag.

Full fart!!

Marken dånade när ekipagen sprängde förbi - man har rejäla hästar för det här syftet!

Och sen försvann de bort i regndiset.

Det var de här två man "jagade" - förryttare som lade ut släpspår för hundarna att följa. Så lyder i alla fall den officiella versionen... :o)

Själva "räven"för dagen!

Även om jakten till stor del spolierades av motståndarna så var det en härlig känsla att få uppleva riktig rävjakt på nära håll. Jag blev väldigt sugen på att rida med själv nån gång - ännu en punkt att sätta upp på saker-att-göra-innan-man-dör-listan!

Dagen avslutades med "roost shooting", dvs kvällssträck på duvor, och sen rugby från Six Nations Cup. Det där är verkligen tuffa grabbar!! Det finns ett talesätt som säger att en fotbollsspelare spenderar 90 minuter med att fejka skador, en rugbyspelare spelar 80 minuter och låtsas att han INTE är skadad... Det ligger onekligen något i det! Mest fascinerande är dock att man aldrig, trots att adrenalin-nivåerna måste vara extremt höga, ser några fula efterslängar, bråk eller tjafs med domaren inom rugbyn. Väldigt befriande!