Prov

Vi var som sagt funktionärer på ett antal prov under vår vistelse i England. Det första var Suffolk Gundog Club´s 2-dagarsprov på Wormegay i början av november, där vi var utsedda till viltbärare. I trailern på väg ut till första uppställningen skojade vi om att vi endast ville att rapphöns o fasanhönor skulle fällas, eftersom det snabbt blir väldigt tungt att släpa på en full gamebag. Det gick väl sådär med den önskan...








...för här kommer första viltet! Norlands Black Swan levererar med ett fint grepp om haren, men skicket och handlingen lämnade en hel del övrigt att önska så vägen dit var minst sagt krokig.





Jag fegade ur och anmälde aldrig Grim till några open stakes, vilket jag nu bittert ångrar. Även om vi har långt kvar till att mäta oss med de bästa, så borde både han och jag ha kunnat försvara de svenska färgerna väl i ett genomsnittligt startfält. Man är ju så oerhört beroende av vilka apporter man får under ett prov och vem som helst kan åka ut på en first dog down, men det kändes som att i ett normalt open borde vi kunnat hantera de flesta av de uppgifter man kan få. Nästa år kanske...

Man får lite fel intryck av hur proven går till om man bara ser Championshipet - dels verkar det mesta ganska enkelt där, det är ju bara att skicka hunden rakt ut i hönsgården o hämta den där fågeln. Eller ser det relativt "lätt" ut för att de man ser på ch-shipet faktiskt är topphundarna?? Å andra sidan får man oxå mindervärdeskomplex - "tänk att ALLA i England är så himla duktiga!" På ett vanligt open stake får man se en betydligt större bredd både avseende hundarna och förarna, och man inser att alla kanske inte är lika bra som Young John & co... Det är ganska skönt att känna att man borde kunna matcha åtminstone en del av dem som startar även på open stakes.

En svensk deltagare på startlinjen fanns det hursomhelst - Höghedens Susa of Wadesmill.




Caroline Heasman´s Merryway Olivia gjorde ett fint arbete efter den här runnern. Tyvärr skadade hon sig samtidigt och kunde inte fullfölja provet.

Caroline´s andra apport - över diket, genom skogen och ca 20 m ut på fältet på andra sidan.

Nä, man ser inte hunden men eftersom domarna hjälper till med anvisningar om var den finns, så kan man ändå föra den om man har olika muntliga kommandon för höger/vänster/ut.

Richard King för sin hund som 2nd dog down på en runner. Saxaphone Brown Ale of Lincswold gör ett fint arbete på den här fågeln (tyvärr utan att finna den) och står till slut som vinnare av provet.

Domarkonferens i sockerbetorna.

Skytten ger sina anvisningar om var i morötterna fåglen fallit, mycket exakta anvisningar visade det sig senare. Morötter är ruggigt svåra att apportera i - blasten liksom sväljer en rapphöna och vittringen bara dör. Vi tappade två hundar här då de blev eyewipade av domarna.

Susa visade genomgående upp "brittiska avlämningar", vilket tråkigt nog gjorde att hon slogs ut.

Stilstudie på Sara Gadd - "go back!"

Jag tycker väldigt mycket om Sara´s "Gambol" - Birdsgreen Griffon.

Mike var en hårsmån från att kvalificera FTCH B. Butler till Championshipet ännu en gång, men de föll på den allra sista fågeln. Det här är en grym o orättvis sport - "man är aldrig bättre än sin sista apport..."

Att slå 23 andra ekipage för att få en pinne till championatet eller för att ta sig till Ch-shipet är verkligen inte lätt och jag beundrar de förare som lyckas gång på gång.

Phil Garton´s hund har hittat sin fågel i betorna.

Vi blev även akutinkallade till dag 1 av Cambridgeshires FTS tvådagarsprov, den här gången i första hand som markörer. Hela den kyliga förmiddagen spenderades i ett och samma fält med "stubble turnips" (nån slags rova) där man efter driven gick runt o skickade hundarna från olika håll. Drivna prov blir tämligen omgående kallviltprov och tilltalar mig egentligen inte - det blir för statiskt o skadat vilt blir liggande för länge, men den här dagen var det vad som bjöds.

Många hundar var lydiga o dirigerbara, betydligt färre stoppade ner näsan i vegetationen och jagade ordentligt. Det medförde bland annat att vi tappade de första åtta(!) hundarna på judge´s eyewipe och ytterligare en 4-5 stycken blev eyewipade av andra hundar.

Dagens behållning var när domarna hittade den fågel som de letade efter och kollektivt tvingades rusa efter med höjda käppar för att slå ihjäl tuppen när han kutade iväg. Inte så roligt för fågeln, men sanslöst komiskt att bevittna - jag önskar verkligen att jag hade haft kameran beredd i det ögonblicket! :o)

Det blev en lång väntan för både deltagare och funktionärer.

Eftersom jag inte vågade mig på några open stakes, var det enda prov det svenska sällskapet kunde anmäla till Essex FTS´s All Aged prov på Wormegay den 10 december. Både Bitte o Lisa lyckades få plats på provet men jag hamnade tyvärr som sista reserv (nr 55)och fick inte vara med och leka. Många klubbar ger på ett All Aged förtur till hundar med meriter så jag hade nästan räknat med att få starta, men så blev det alltså inte. Konkurrensen i England är större än på Irland och det rejält svårt att överhuvudtaget komma med på proven.

Jag och Jens fick agera viltbärare istället o tillbringade hela dagen i händelsernas centrum. Och när vi ställde upp oss för första linjen kändes det inte längre lika bittert att inte vara med - det är väldigt svårapporterat i brösthög senap! Som tur var genomskars fältet av klippta gator och domarna gjorde allt för att hundar o förare skulle se så bra som möjligt.

Lisa o Fido klarade sina fåglar bra och överlevde första omgången. Faktum var att vi inte tappade speciellt många hundar i den gräsliga senapen och de som försvann gjorde det inte pga vegetation.

Lisa dirigerar i den hopplösa terrängen. Var är Fido?

Återigen - det är verkligen användbart att ha olika ord för höger/vänster/ut! Hund o förare har inte en chans att se varandra här, men eftersom man vet var hunden är genom att växtligheten rör sig är det ändå möjligt att dirigera hunden om den kan sina kommandon.

Inte så stor chans att domarna skulle hitta något i den här spenaten och det gjorde de inte heller.

Blommande senap i december - ur led är tiden!

"The gallery" - från vänster okänd flaggman, sedan Phil Highfield, Mike Tallamy halvt gömd bakom Sara Gadd, Henrik Vilendal, Lisa Falck o längst till höger Bitte Sjöblom.

Hur det gick? Fido var något "vid" i sitt fotgående och fick tacka för sig efter 3e fågeln, Rico blev tyvärr eyewipad på sin första apport. Vann gjorde till slut Phil Highfield med Waterford Harris of Featherfly.

Träning

Vi har inte bara jagat utan även tränat en hel del - det började redan dagen efter vår ankomst med ett besök hos Robert Daws. Robert är, som de flesta britter, oerhört trevlig och har dessutom en lite annorlunda syn på hundar/träning/jakt/prov, vilket kan vara en nyttig kontrast. Han jagar väldigt mycket med/över sina hundar och har hela tiden ett mycket jaktligt perspektiv på det vi håller på med. Nu efter pensionering ifrån provcirkusen så använder han tex sin gamle champion Farmclose Paddy som stötande och skjuter över honom som en spaniel. Viltfinnarförmåga är allt och "det är hunden som ska hitta viltet o inte föraren" upprepas ständigt och det kan ju inte påpekas ofta nog!


Men trots att alla säger likadant (är det någon som någonsin hävdat motsatsen??) märks det ju inte riktigt när man sedan ser träningen eller proven - då handlar allt om kontroll. Även hos Robert! Mycket tid o energi läggs på handling och att hunden ska lyda förarens signaler. Men självklart måste hunden sen oxå jaga självständigt när den väl är i rätt område - det är ju detta som är själva konsten i retrieverträning! Inget imponerar mer än en hund som snabbt o lätt kan föras till rätt ställe för att där slå över till ett noggrannt och strukturerat sök i just det området.

Robert diskuterar med Bitte innan vi ger oss ut i träningsmarken.

Anne verkar nöjd med situationen!

Lite hoppträning livar upp - här är det Miso som visar att även svenska hundar kan ta sig över staket.

"Bort till den busken, sen genom häcken och 15 meter ut i rapsen på andra sidan."

Det är så himla nyttigt att inte veta exakt vid vilket grässtrå apporten ligger, det är ju det vi har hunden till! Här kommer därför ett allmänt träningstips - låt någon annan lägga ut apporterna när ni tränar och skicka hunden till området och inte till "en halv meter till vänster om den stora stenen". För hur ofta vet vi exakt var fågeln ligger när det kommer till praktisk tillämpning?

Vi var även ute en sväng med Phil Garton och besökte såklart oxå Mike o Sara, men från dessa tillfällen har jag inga bildbevis. Efter träningen hos Mike o Sara satt vi utomhus o åt den delikata lunchen - helt fantastiskt att kunna göra det i mitten av november!? Mike gnällde visserligen lite över att det var kallt men vi andra njöt i fulla drag av solen. Kvinnor är ju erkänt av något hårdare virke...

Vissa fick fler besök av andra - huvudtränare Guy Bennett hedrades såklart med svenskt sällskap upprepade gånger. Som alltid serverades då rejält svåra uppgifter och ett alldeles gräsligt petande i varje liten detalj. "Attention to details" och "be consistent" har vi hört mer än en gång, varför ska det vara så himla svårt att vara konsekvent o noggrann varje gång?!

Grim har i alla fall lyckats hitta en av apporterna! ;o)

Vi var hos Gaynor Gent en eftermiddag när det blåste halv storm - jag fick min önskan om att träna handling i motvind uppfylld med råge. Vi körde lite grundträning utan större press på varken hund eller förare - succéträning har oxå sin plats i repertoaren! Bara inte alltför ofta...

Vi gjorde oxå en "liten" utflykt till Mark o Jamie Bettinsson i Wales. De hävdar bestämt att de bor väldigt centralt o minsann bara har fyra timmars bilfärd till större delen av provvärlden, men jag är skeptisk till det. Himla vackert är det i alla fall i Wales och det faktum att alla skyltar är tvåspråkiga ger en lite exotisk touch åt det hela.

Till och med toaletterna är tvåspråkiga!

Bettinson hänvisade oss till ett fantastiskt boende på Tir y Berth Farm i Hengoed - Highfields Bed & Breakfast. Ett jättestort farmhouse som var oerhört smakfullt inrett från topp till tå och med goda rastningsmöjligheter för hundarna. Dessutom mycket prisvärt - £35.00 per person o natt inklusive full english breakfast. Kan rekommenderas!!

Mitt rum.

Bitte var snabbast och fick det flottaste rummet.






En samling familjefotografier i sällskapsrummet. Jag tror inte att värdfolket använde detta rum som sitt eget utan fotona verkade uppställda för att skapa en familjär stämning.

The lounge.

Flingor o mjölk i väntan på att den "riktiga" frukosten skulle lagas till.

Promandstråk just utanför dörren.

Här är det Bitte som för Rico till anvisat område.Vi hade bokat två halvdagars träning med Mark o Jamie för att få logistiken att fungera så bra som möjligt. På eftermiddagen när vi anlände till Wales tränade vi på ängarna runt deras anläggning och nyttjade bland annat de fantastiska murarna. På förmiddagen nästa dag körde vi istället upp på heden och tillbringade några timmar i ljungen. Mark o Jamie är oerhört sympatiska och väldigt intensiva, träningen är inte direkt inriktad på problemlösning men som tävlingsträning är de definitivt givande!

Fido

Det är vackert även i Wales!

Ett hav av ljung o tistlar. Det framgår inte på bilden o syntes inte heller i verkligheten, men i sänkan mellan de två grupperna löper ett djupt dike. Diket ställde till en del besvär för hundarna att ta sig över och ännu mer när de skulle ta sig ner i detsamma för att hitta apporterna.

Rolig o nyttig träning! Eller tycker jag så bara för att Grim jagade så det yrde i vegetationen utan att sätta en tass fel...? ;o)

Som sagt, det är vackert så att det förslår.

England 2011, del 1

Då var man hemma igen efter ännu en fantastisk tid i England. Till skillnad mot tidigare år så hyrde vi en stuga i det lilla countiet Rutland, för att slippa tära på vänner o bekanta alltför mycket. Bitte hittade den jättefina stugan The Corner Cottage i Edith Weston, vilken verkade passa oss perfekt med hundar tillåtna o inhägnad trädgård. Problemet var bara att den var något mindre än vad vi trodde – de två sovrum som visades på hemsidan visade sig vara ETT rum med sängarna placerade på olika sätt...



Men vi är ju flexibla o trängde glatt ihop fyra damer o åtta hundar på den tämligen begränsade ytan. Fyra damer? Jo, de första två veckorna hade vi (= jag, Bitte o Lisa) sällskap av Anne också – väldigt trevligt! Lite komplicerat blev det dock när hennes Susa började löpa efter bara några dagar – 6 hanhundar o en löptik på en ytterst begränsad yta kan ju bli lite jobbigt, men grabbarna skötte sig helt exemplariskt (Kotten brydde sig ju knappast om detta). Labradoren är verkligen en fantastisk ras (och Fido var lika duktig) – inte ens under höglöpet blev det några som helst problem?! Anne fick dessutom parat sin duktiga tik med en verkligt intressant hanhund (kolla här!) precis innan hon åkte hem igen, så allt löste sig till det bästa.





Hyresvärdinnan hade aldrig frågat exakt hur många hundar vi tänkte ta med oss och Bitte hade väl inte heller tagit upp den detaljen, men vi förstod ifrån grannen att de väntade sig tre svenska damer och tre hundar. Det var ju en sanning med viss modifikation... Dagen efter vår ankomst kom värdinnan för att kolla att allt var bra och blev något, vi kan kalla det "förvånad", när hon klev in genom grinden och istället möttes av åtta hundar. Vi såg inte röken av henne efter det - "jag vill inte veta hur min trädgård ser ut nu!" - men jag tror inte att det var så illa. Eller har vi bara en hög toleransnivå när det gäller hund-slitage?



Den enda verkliga nackdelen med sagda stuga var bristen på internet. Inget bredband i huset och i princip noll mobiltäckning gjorde att all tanke på frekvent datoriserande föll på sin egen orimlighet. Bara att kolla sin mail var en tålamodsprövande uppgift och att blogga var inte att tänka på! Det tog mig till exempel 1 timme och en kvart att betala fyra räkningar - minst sagt irriterande. De första dagarna var vi nog alla lite frustrerade över att inte som vanligt ha tillgång till mail, blogg, facebook o allmänt surfande, men ganska snart kändes det mer som en befrielse att leva lite avskurna från omvärlden. Tur bara att det finns mobil o sms för att hålla kontakt med nära o kära!



Schemat har varit minst sagt späckat med träningar, jakter och prov – jag tror vi hade tre (möjligen fyra) obokade dagar under hela perioden. Det är en svår balansgång mellan att hinna med så mycket som möjligt och att faktiskt orka med tempot, och både vi och hundarna blev ganska slitna efter någon vecka. Men man vill ju så mycket! Slitna hundar gör ju oxå att riskerna för skador ökar, men förutom lite små skavanker som trasiga svansar, slånbärstaggar i fötterna, några muskelsträckningar, mindre skärsår o liknande, klarade vi oss oförskämt bra även i det avseendet.



Bilder säger ju mer än tusen ord – så jag kommer att lägga in en hel del såna. De kommer lite osorterat men det får ni ha överseende med!





Det var väldigt skönt att ha en fast punkt under resan för att slippa leva i en kappsäck, men det innebar att vi istället tillbringade mycket tid i bilen. Subarun har gått 820 mil under de här veckorna, och eftersom det engelska vägnätet är minst sagt underdimensionerat för trafikmängden handlar det om måååånga timmar bakom ratten...

Just det!!







Första såten under första jaktdagen i England - grabbarna är fokuserade!

Grim

Jag älskar häckarna!

Och vänligen notera vädret - min regnjacka låg tryggt nerpackad i sin väska under hela vistelsen. Det är sant!!

Dimman har vi dock inte kommit undan, men det är oändligt bättre än regn.

Ser ni beatern i fjärran?

Jag lämnade mina käppar hemma, men kände snart att det var ett felbeslut. Så då fick jag ju köpa mig en ny! :o)

Vi har varit medhjälpare på ett antal prov - ovan är ifrån första driven på Cambridgeshire FTS tvådagars-prov där vi var markörer/viltbärare (domare Steve Richardson närmast). Provet vanns av Blackharn Brewster-sonen FTCH Hamford Wig - alltså en halvbror till Baggi! En mycket tilltalande hund som kombinerade god styrbarhet med ett härligt jagande.

Det mutttras en del om utländska förare som startar på prov i England och aldrig "ger nåt tillbaka" till sporten, så därför känns det bra att ställa upp som funktionär när tillfälle ges. Dessutom ser man ju bra om man går i linjen hela dagen!

Många måltider har såklart intagits på diverse pubar - det är aldrig dyrt och oftast riktigt gott. På många pubar är hundar tillåtna och flera har egna fyrbeningar, den här tillbringar sedan många år sitt liv på The Lamarsh Lion gående från bord till bord tiggande om en pommes eller två. Hon är faktiskt inte så fet som man kunde tro, men börjar bli väldigt gammal vid det här laget.

Vi bodde bara några hundra meter ifrån sjön Rutland Water - tydligen Europas största sjö som byggts för hand. En söndag när vi hade ledigt tog vi hela packet på en promenad längs stranden och njöt av omgivningarna. Den här dagen hade man seglingsskola trots att det blåste rejält och oftast låg minst en båt upp-o-ner och fick assistans av räddningsbåten. Tufft att skicka ut ungar på sjön (de var i 8-10 årsåldern) under de förhållandena!

På vägen tillbaka passerade vi kyrkan i byn. Jag måste av födsel o ohejdad vana besöka alla kyrkor jag ser (nästan i alla fall), men hundarna fick såklart stanna utanför.

Själva kyrkan.

Dimman låg ofta tät över Rutland... Men man kan faktiskt ana sjön i bakgrunden!

Det är så vackert i England!

Vackert 2.

Bilden är från Championshipet på Neville Holt - det kommer mer om det senare.

Vackert 3.

Slagna hjältar. Varje del av köksgolvet täcktes av hundar - tur att hundtoleransen är helt perfekt!