Hempnall i bilder

Hade filialen i Hempnall på min lott idag och glömde inte bort det den här gången! Det blev en ganska bra kväll med tre patienter på en timme, rätt lagom faktiskt med de förutsättningar som finns där. Det finns inte en chans att det där går ihop sig ekonomiskt, man kan nog se det mer som en samhällstjänst.

Litet och spartanskt – ett undersökningsrum och ett väntrum inhyst i ett gammalt garage.

Undersökningsrummet. Notera journalsystemet på bänken till vänster! Jag har ännu inte lyckats lära mig var sakerna finns, måste jämt kolla i vartenda skåp o låda innan jag hittar det jag letar efter. Ganska ofta hämtar jag det jag behöver i min bil istället – där vet jag åtminstone vad jag har vilket både sparar tid o blir mindre pinsamt.

Väntrummet med soffor i original från – 60-talet kanske? Ganska snygga faktiskt! Och väldigt praktiskt att de går hela vägen ner till golvet, det blir ju enklare att städa då.

Det har plötsligt blivit väldigt mörkt på kvällarna – idag var det första gången jag behövde ficklampa på kvällspromenaden. Och nästa vecka blir det än värre när det ställs om till vintertid. Blä… Och jag antar att vi inte ens har nån snö att se fram emot. Vilket i och för sig är lika så bra eftersom hela det här u-landet stannar om det kommer mer än 1 cm vitt på marken... Och det är otroligt nog ingen överdrift!

Utveckling

Sitter just nu i ett hotellrum på Alexandra House utanför Swindon, där jag tillbringat dagen (och kommer att tillbringa morgondagen) på kurs. Den här utflykten är för ovanlighets skull inte alls hundrelaterad utan handlar om att jag ska lära mig mer om ultraljudsundersökningar. Det är en himla intressant och väldigt bra kurs hittills – ultraljud är bara så SVÅRT! Det hjälper ändå en del att jag gjort gynelokologiska ultraljud på ston under många år, men buk o hjärta är ändå en helt annan sak.

Skillnaden på inställningen till vidareutbildning jämfört med hemma i Svedala är stor. Här i England är det nästintill obligatoriskt för alla veterinärer att göra minst 5 dagar eller 35 timmars CPD (Continuing Professional Development) varje år, ett dekret utfärdat av Royal College of Veterinary Surgeons (motsvarande veterinärförbundet). Det är väl inte direkt spöstraff om någon inte fullföljer detta, men om man råkar hamna i disciplin-/ansvarsnämnden och inte har gått sina kurser så ses det inte med blida ögon.

Detta medför att så gott som alla arbetsgivare erbjuder “5 days CPD yearly” som en del av lönen och man behöver aldrig tjata för att få gå på kurs, vilket är en trevlig omväxling! Jag har visserligen bara erfarenhet av SJV som arbetsgivare hemma, men där är det sannerligen inte så. Utbildningsbudgeten för externa kurser är ytterst begränsad inom DVO, vilket såklart medför att det är svårt att utvecklas professionellt. Och jag är helt övertygad om att många privata veterinärer (särskilt egenföretagare) inte heller lägger speciellt många kronor på vidareutbildning, vilket i slutänden naturligtvis påverkar vården man erbjuder. Stagnation är inte bra på något sätt!

Hundarna har agerat försökskaniner under kursen och är nu ultraljudade på längden o tvären. Detta visade sig vara nästan lika jobbigt som en heldagsjakt och de sover nu sött i vår gemensamma dubbelsäng. Jaja, jag vet – man ska inte ha hunden i sängen! Men de brukar faktiskt sova i köket o jag kunde bara inte motstå Baggi när han gjorde sitt allra gulligaste igår kväll…

Vi hade första frosten i England i natt - den här skylten kommer snart att vara aktuell igen...

Dagens apport

En fasantupp blir påskjuten o vingas lätt – seglar ner på andra sidan ån ett hundratal meter bort i höga nässlor. Baggi har stenkoll o jag skickar i nedslaget, jag stönar inombords när jag ser tuppen direkt resa sig o kuta iväg. Den gula faran sträcker ut över åkern och jag stöttar med ett ”över” när han fastnar lite i nässlorna på den här sidan ån. Ser bara att hunden försvinner in i bältet av växtlighet men efter några sekunder är han uppe på andra sidan ån, ser ut att få tag på löpan och försvinner efter tuppen in i nässlorna. Andlös spänning…

En liten stund senare ser jag hur fågeln flaxar till ett 40-tal meter in i vegetationen och andas ut, Baggi tappar inte en fågel som han kommit så nära att han fått den att ”flicka”. Mycket riktigt – några ögonblick senare är han på väg tillbaka med tuppen i ett stadigt grepp och jag bara ler fånigt. Detta var det sista som hände i drevet och både jägaren, drevkedjan o halva skyttelinjen har följt dramatiken – gratulationerna haglade när vi återsamlades vid bilarna.

Jag må ha misslyckats med att nå några större provframgångar med Baggi, men han är åtminstone en briljant jakthund!

FTAW Grim Grus

Igår förmiddags kom samtalet – ”vill du starta på novice prov imorgon?” Efter en momentan önskan att kräkas samlade jag ihop mig o tackade ja till detta erbjudande. Jag sov inte så vidare gott i natt, men i morse kändes det riktigt bra o jag var bara ”lagom” nervös. Arrangerande klubb var Essex Field Trial Society och provet hölls i Walberswick en halvtimme bort. Bra, tänkte jag, inte så långt hem om man skulle åka ut direkt… Tjänstgörande domare var Mike Jennings, Mike Skipper, Julian Mutimer och Sam Morley-Riches och i startfältet fanns förutom alla jaktlabbar även golden, flat och en labbe av utställningstyp.

Hela provet genomfördes som en trampjakt över ett stort sockerbetsfält där vilttillgången var enorm. Det formligen sprutade fågel och vi hann inte gå många steg innan nästa flock gick upp. Detta ställde till det för de orutinerade hundarna och mer än en fick härdsmälta. Turligt nog var skyttet av högsta klass och det mesta låg dött där det föll, att följa en löpa i det överflödet av frisk fågel skulle varit snudd på omöjligt.

Vi hade startnummer 13 av 14 hundar och fick alltså vänta ett tag innan det var vår tur. Första uppgiften blev ett tomsök efter en rapphöna som ingen av oss markerat eftersom det samtidigt sköts flera fasaner på andra kanten. Varken Grim, efterföljande hund eller domarna hittade fågeln, men eftersom det hade varit en avsevärd fördröjning innan vi sändes så det var aldrig tal om någon first dog down.

Första fågeln – fasanhöna som markerades snyggt, men han fipplade en del i upptaget o lade ner en gång på vägen in. Andra fågeln höll på att bli vår sista – en fasantupp som föll död 40 m ut från linjen. Grim går direkt till nedslaget men missar fågeln med 2 dm, stöter på levande fågel o tappar delvis huvudet. Han var snudd på ur hand men jag lyckades få tillbaka kontrollen och bärgar till slut fågeln. Strular dock i upptag o inleverering med denna också, han som alltid apporterar så snyggt? På väg ut ur linjen inser jag plötsligt varför, Grim har aldrig apporterat fasan förut… Väl förberedd – jag??

På grund av obalans i antalet bedömda hundar gick vi nästan direkt in till domarparet på andra kanten för vår tredje apport – ännu en fasan som han faktiskt skötte snyggt. Efter debaclet med andra fågeln kände jag emellertid att vi låg på gränsen och blev därför besviken men inte förvånad när hund 14 kallades in för tredje omgången och inte vi.

Detta visade sig dock vara ett steward-misstag och vi fick faktiskt vara med o leka ett tag till. Vi avslutade vår premiär i provcirkusen med två riktigt snygga markeringar, en fasantupp o en rapphöna. Den feta tuppen apporterades utan tillstymmelse till strul – han lär sig snabbt!

Efter detta förklarades provet över och det var fyra hundar kvar i prislistan:
1st Strammers Carol of Findpoint, Mr T. Prentice
2nd Longwalk Samson, Ms S. Coby
3rd Holway Martina of Wycombe, Mr G. Cox (Gun´s Choice)
4th Searover Day One, Ms S Larsson

Dagens mål var att slutföra provet, vilket alltså lyckades, och totalt sett är jag nöjd med vår debut. Bristen på kontroll oroar mig dock en del, men det ska vi ta tag i redan imorgon då det blir walk-and-stand-jakt på Knight´s Farm. Löparskorna på…

Yellow Labrador Club´s 2-days Open Stake

Jag har haft två härliga dagar på hedarna i norra Yorkshire, närmare bestämt på Westerdale & Rosedale Estates norr om Pickering. Jag hade aldrig varit i den delen av England förut och hade höga förväntningar på landskapet/omgivningarna. Dessa uppfylldes med råge – vidsträckta hedar, vindlande dalgångar och så de fantastiska murarna som omgärdar åkrar och betesmarker. Det är nog tuffa vintrar o svårt att tjäna sitt levebröd här, men naturen är inget mindre än magnifik!

Linjen var inte extremt lång (100-150 m) men apporterna blev svåra så det räckte ändå. Vegetationen bestod ffa av ljung, ormbunkar o partier med nåt som liknade meterhög tuvstarr och eftersom marken böljade hela tiden fick hundarna ofta passera över eller apportera från områden utom synhåll för föraren. Man sköt allt som rörde sig o på viltvagnen låg till slut hare, kanin, grouse, fasan o rödhöns. Jag hade varken sett eller hört en grouse förut – vilka underbara fåglar!! Det har tydligen varit ett mycket bra år för grousen (fin försvenskad böjning…) och hela bergssidan genljöd av deras skrattande kackel.

Hundarnas kvalitet varierade som alltid – två åkte ut för knallning(!), några för eyewipe (av annan hund el domarna), de flesta för ineffektivitet el olydnad – men de fyra som slutligen fanns kvar i prislistan var av högsta kvalitet. Jag har aldrig varit ett fan av Young John Halsted eftersom jag tyckt att han styr sina hundar för mycket, men jag måste nog ändra uppfattning på den punkten. Hans hundar var helt enkelt i en klass för sig – otroligt stillfulla utan att någonsin tappa huvudet, lydigare/följsammare än några andra, utmärkta markörer och arbetade fantastiskt på löpande fågel. Young John kritiseras ofta för att det är han som hittar viltet o inte hunden, men de två hundar han hade med sig till det här provet var båda viltfinnare av högsta kvalitet.

Young John vann provet övertygande med Emmanygan Rocket of Chatsworth och kom fyra med kullbrodern Emmanygan Ramble, men han kunde i mina ögon precis lika gärna blivit etta o tvåa. På andra plats placerades dock Phil Parkins med Twixwood Shooting Star of Fernshot – den röda hanen som tog den fantastiska runnern på Championshipet förra året för de som minns det. En underbar viltfinnare!
Trea blev Alan Schofield med sin egenuppfödde Eastdale Harry, en mycket tilltalande hund både exteriört och arbetsmässigt. Förvånade mig lite att han visade sig vara fallen efter Greenbriar Viper of Drakeshead eftersom jag inte gillat nåt efter honom tidigare, men Harry fastnade på näthinnan direkt.

Att vandra fram i solsken över en hed i Yorkshire o beundra utmärkt skytte och hundarbete av högsta klass, det var precis vad jag behövde. Så där skulle man ha det som sämst…

Domarkonferens - Helena Sully, Gilly Nickols, Guy Bennett o Dave Benson.

Lunchpaus. Bara gula labradorer så långt ögat når - kan det bli bättre??? ;o)

Ett imponerande prisbord - den stora pokalen har vandrat sedan tidigt trettiotal!

En lite ostyrig linje i väntan på domarna.

Eftersökskipaget (såklart en gul labrador!) imponerade i sin effektivitet och hängivenhet.

Alan Schofield o Eastdale Harry - tredje plats o pris som Best Looking Labrador.

Grousehöna o -tupp.

Fötter gjorda för kalla vintrar!

Vackert så man tappar andan...

En levande grouse på morgonen av andra dagen. Ett lätt duggregn inledde men snart blev det bättre igen.

Tweedshot Mango med fasantupp hämtad på andra sidan backkrönet.

Cockern Abby

If you really want to make it work, you will make it work!

Diskuterade livets stora o små frågor med goda vänner igår, det är alltid intressant att få olika människors syn på saker o ting. Alltför ofta (i alla fall i mitt liv) så blir det inte riktigt som man tänkt sig och då måste man ju hitta en förklaring för detta, åtminstone inför sig själv. Det är så lätt att skylla på yttre omständigheter när något inte går som man hoppades – The Book of Excuses skulle kunna komma i en version inte bara för hundträning, utan lika gärna för livet i allmänhet.

S hävdade dock bestämt att om man verkligen vill att något ska funka, så löser man det på något sätt. Jag började först protestera mot detta, men efter en stunds eftertanke inser jag hur mycket sanning det ligger i det. Om man vill eller gör något halvhjärtat så är det klart lätt att man blir avledd/störd av svårigheter i form av olika yttre förhållanden eller motstånd, inbillade eller verkliga. Men de som verkligen satsar på något med fullt engagemang övervinner nästan alltid de hinder man möter på vägen.

Detta är både en tröst och en ganska jobbig insikt – det är ju egentligen skönt att man har det mesta i sina egna händer, men vem ska man då skylla på de gånger det faktiskt går åt pipsvängen?

Ellough Hall Farm

Vädret var inte alls så bra som utlovat o fåglarna flög åt helt andra håll än vad som var tänkt. Trots exceptionellt gott skytte blev slutresultatet "bara" runt 60 fågel, mindre än hälften av det jägare, värd och gäster hade önskat sig.
Men vad gör det när man har en unghund som gör allt rätt o en pålitlig vuxen som hittar varenda fågel han sätts efter?? Ännu en bra dag att spara i minnet.