Påsken

Så var påsken över för den här gången – en ovanligt tidig o ovanligt kylig påsk kändes det som! Vintern tycks envisare än på många år och även om solen flödat frikostigt över oss de senaste veckorna så är det ju fortfarande tillräckligt kallt för att snön ska ligga hård och obeveklig nästan överallt. Det är fortfarande bara i soliga backar vi nu äntligen kan njuta av barmark.

Påsken brukar innebära ledighet, god mat o släktkalas. Ledigheten och maten lyckades vi med till fullo, men i år lyste tyvärr släkten med sin frånvaro. Till viss del kompenseras detta av umgänge med goda vänner istället, men lite märkligt känns det allt när traditioner bryts efterhand som åren går och förutsättningarna förändras.

Jag tjyvstartade påskfirandet med att i goda vänners sällskap se Jesus Christ Superstar på Göta Lejon i slutet av mars – en härlig föreställning där Ola Salo som förväntat var magisk på scen. Det är fascinerande hur vissa personer kan stå i centrum även om han/hon sitter helt stilla och tyst i ett hörn och väntar på sin tur. Men det blir ingen balans i ensemblen om föreställningen bygger på en enda stjärna och man hade verkligen hittat en värdig motvikt i Patrik Martinssons ”Judas”. Jag hade inte sett honom i något sammanhang tidigare, men han gjorde en helt strålande insats på alla sätt! Det blev en riktigt bra kväll och jag bestämde på stående fot att detta (= kulturell utflykt) måste upprepas inom kort.

Själva påskhelgen inleddes med en härlig kväll hos Kristina & Åke på skärtorsdagen. En klassisk påskbuffé, nyttjande av badtunnan under stjärnklar himmel och många glada skratt blev det. Tack för att vi fick komma!
Vi har haft Bitte på besök av och till under helgen och ätit och druckit gott, diskuterat och skrattat. Vi passade även på att träna våra spolingar (Spike, Ila o Nash) flera dagar i rad – de uppförde sig som riktiga blogg-unghundar och gjorde det mesta rätt trots att vi tänjde på svårigheterna ganska rejält! Visst är det roligt att nöta detaljer o finlir med de ”färdiga” hundarna, men jag tycker nog ändå att grundträningen med en talangfull unghund är det allra bästa.

På tal om grundträning så har detta ämne diskuterats på Facebook nyligen. Jag tror inte att någon påstår något annat än att grundträningen brister hos många hundar. Alla har vi nog sett hundar som tas ut i ett sammanhang (gruppträning, prov, tävling, jakt) där det blir för svårt av en eller annan anledning och ekipaget misslyckas med sina uppgifter. Självklart är det då så att hunden uppenbarligen inte är färdig för detta och självklart måste grundträningen då nötas ännu mera. MEN…
Någon gång måste man ju också lämna den trygga hemmiljön och prova sina vingar. Det kan ju faktiskt vara så att hunden kan sina tecken och löser sina uppgifter när man tränar ensam på välkända marker. Att det då trots detta går fel i det nya sammanhanget är ju ett led i utbildningen för både hund och förare, man får helt enkelt se till att uppgiften lyckas trots den nya omgivningen och förhoppningsvis har hunden sen klättrat en nivå på utbildningsstegen.
Som jag sa, ofta är det naturligtvis så att man inte varit tillräcklig noggrann i inlärningen och många går för fort fram (förmodligen har vi alla någon gång ökat kraven/svårigheten för snabbt?!), men jag tycker man fiskar efter billiga poäng när man säger ”folk slarvar med att träna grunder”, ”han/hon måste rama in hunden” och liknande till träningskamrater eller andra.
När man ser ett ekipage utifrån så framstår ofta helt andra (och större) brister än man kanske är medveten om själv som förare. När jag läser kommentarerna till den fb-tråd som fick mig att börja fundera på ämnet, så slås jag av att alla är väldigt beskäftiga och lite lagom upprörda över hur man har sett ”andra” göra (nu syftar jag inte på kraftiga korrigeringar utan den allmänna diskussionen om otillräckligt grundade hundar).  Samtidigt som jag har sett flera av de som kommenterat göra liknade saker och andra säkert har sett mig göra detsamma… Det jag vill säga är att det är väldigt lätt att vara baksätesförare och se vad andra gör för misstag, men ingen av oss är ofelbar och i princip alla trillar i den här fällan nu och då. Live and let live!

Slutorerat för den här gången och tillbaka till ämnet! Påsken var för en gång skull helt befriad från veterinärjobb och nästan fri från hundjobb också, det enda som var inbokat var ett tillfälle med Unghundskurs 3 på annandagen. Det var verkligen skönt att ha flera dagar på rad utan några måsten! Årets första frukost-på-trappan har också klarats av, det var väl i ärlighetens namn i kyligaste laget men ändå underbart att kunna sitta ute och njuta av förmiddagssolen med en mugg te och tidningen. Våren kanske är på väg, trots allt…?

 

Vi har fortfarande en hel del snö kvar, men längs väggen värmde solen skapligt.

Vårkvack

Vårmånaderna när köttras-korna kalvar och lamningarna är i full gång är den absoluta högsäsongen för en fältpraktiserande veterinär. Lagom tills köttdjuren är klara med sitt så blir fölningarna alltmer frekventa istället så det rullar på i ett bra tempo hela våren.  Det blir alltid mycket att göra när förlossningar går snett, återhämtningen efter nedkomsten inte blir som det är tänkt eller den nyfödde får problem på något sätt.

Igår började dagen med en rivstart då jag blev utringd akut under telefontiden på en kalvning som inte förlöpte normalt. Väl framme kunde jag konstatera att kalven låg med frambenen uppe i bäckenet men med ryggen neråt och huvudet gömt nedanför bäckenkanten, s k framdelsbjudning med undre längsläge. Det finns ingen möjlighet att dra ut en unge med ryggen neråt eftersom förlossningsvägarna är välvda på andra hållet, utan man måste få runt kalven så att den ligger ”på mage”.

 

 

Dagens fellägen. Visserligen är det en häst på illustrationen, men principen är densamma. Utrymmet inuti livmodern är dock betydligt mera begränsat än man kan tro när man ser den här teckningen...

 

Detta är ett hyfsat ovanligt men ganska lätt åtgärdat felläge och ofta blir utgången lycklig eftersom kalven ligger helt skyddad där inne och inte kommer ”i kläm” förrän man drar ut den. Principen för lägerättning är densamma som vid livmoderomvridning som man kan läsa om här. Med god teknik och en hyfsat stark medhjälpare avlöpte också det hela enligt skolboken och på bara en kort stund lyckades vi dra ut en stark och fin kvigkalv. Klang och jubel – ko, kalv, djurägare och veterinär är alla lyckliga över ett sånt resultat!

Det finns inget bättre än att hänga över boxkanten efter en lyckad förlossning och se det underbara samspelet mellan en nybliven mor och hennes avkomma.  Det är liksom det där som är själva vitsen med att bli veterinär – man känner sig som James Herriot hela vägen, även om Yorkshires hedar är utbytta mot en kall lösdriftslagård i Sörmland! Den fantastiska känslan är densamma oavsett omgivning.

 

 

Nybliven mamma 1.
Ord är överflödiga.

 

Jag var tyvärr tvungen att fortsätta med dagens resor alltför snart och lämnade motvilligt mor o barn i halmen.  Livet i allmänhet och arbetet i synnerhet är dock mycket lättare nu när solen skiner och även om kalendern var fullbokad så kändes allt bra efter den trevliga inledningen av dagen.  Trots att det fortfarande är neråt 15 minus på nätterna så känns det verkligen att våren är på väg – takdropp, bitvis is-/snöfria vägar och den där speciella doften man bara känner på vårkanten. Kung Bore kommer att få ge sig i år också!

Precis när jag satt mig i bilen igen efter dagens sista besök vid sextiden så ringde man om ytterligare en problematisk kalvning. Som tur är låg den på vägen hem och jag svängde in på gårdsplanen 10 min efter att de ringt mig. Döm om min förvåning när det visar sig att den här kalven låg fel på exakt samma sätt som den i morse!?
Behandling och resultat blev också detsamma – en tämligen okomplicerad lägerättning och ut drogs en stark kalv. Vi hann dock inte kolla vilket kön den hade eftersom kon omedelbart gjorde anspråk på sin kalv och mycket tydligt visade att vi nog gjorde bäst i att hålla lite avstånd. Man muckar inte med en nybliven mamma, åtminstone inte om hon väger 600 kg…

 

 

Nybliven mamma 2. 

Det är bara nån enstaka plusgrad i lagården och man ser hur det ångar om den lille som fortfarande är blöt och lite omtöcknad.

 

 

Återigen blev jag kvar alldeles för länge utanför boxen och bara fånigt beundrade det mirakel som nyss skett.  Med tanke på hur mycket som kan gå snett i samband med befruktning, dräktighet och förlossning så är det ett under att det faktiskt går bra de flesta gånger, och att kunna hjälpa till de gånger något går fel är ett sant privilegium.

Summa summarum – en synnerligen bra dag som påminde mig om att det faktiskt var värt 5 ½ års studier och en gräslig massa studielån att bli veterinär. 

 

 

 

Nyfikna kompisar!

 

Immobiliseringskurs

I helgen som gick var jag på Kolmården för att lära mig immobilisera djur, dvs använda blåsrör och bedövningsgevär. Inget som kommer att användas varje dag direkt, men i de fall då det är påkallat har man inte så mycket att välja på. Enda alternativet är ofta en 30.06...

Kursen riktade sig till både veterinärer och lekmän typ viltforskningsassistenter, hägn-ägare, djurkötare i djurparker osv. Icke-veterinärer hade lektioner i anatomi, fysioloig, farmakologi osv under torsdagen och vi veterinärer anslöt på torsdagskvällen för genomgång av laddning av pilar och användande av blåsrör och gevär.

 

 

 

Bengt Röken förevisar bedövningsgeväret...

 

 

 ...medan min kollega Ionel Barbos provar blåsröret.

 

Detta såg ohyggligt lätt ut när grabbarna blåste - alla kanske inte träffade precis där de siktade men pilarna gick iväg så att det sjöng i frigolit-buffeln! Sen skulle jag försöka... Man kan väl säga som så att jag förmodligen hade varit mera framgångsrik om jag övat med ärt-rör i unga år. Fast efter en stund så träffade pilarna åtminstone tavlan...!

 

 

"På det här hållet ska man lätt kunna träffa inom den svarta rutan" sa Bengt.

Lätt för honom att säga som har skjutit blåsrör i 40 år...

 

 

Det fanns många skelett i kurslokalen - det här är en av parkens berguvar som fått evigt liv. Man blir på nåt sätt ödmjuk inför livets mirakel när man ser djuren på ett nytt sätt.

 

Bengt Ole Röken - legendar i sin livstid.

 

Otaliga "troféer" prydde oxå väggarna. Horn kan verkligen vara imponerande..

 



 

...se bara här!!

 

Efter genomgången övning bjöds det på starköl och "hemrökta" charkuterier. På hur många kurser har man fri tillgång till öl...?

 

Vi hann inte se något av själva djurparken, men dessa snöleoparder passerades varje dag på väg till lunchrestaurangen.

 

 

På lördageftermiddagen skulle vi så äntligen omsätta det vi lärt oss i praktiken - några av parkens djur skulle sövas för diverse åtgärder.

 

 

 

Ingen tvekan om vem som kommer här!

 

Väl inredd enligt bästa modell - påminner ganska mycket om en DV-bil. Fast större!

 

 

 

Mellan de två sidoskåpen finns ett utrymme för där skadade/sövda djur kan transporteras.

 

 

Detta utrymme har en "öga" så att man kan kolla på patienten utan att öppna dörren.

"Om man har en sövd tiger i bilen är det ju bra att veta om den vaknat innan man öppnar luckan". Väldigt logiskt!

 

Louise Guevara är klinikveterinär på Kolmården.

 

Bengt håller genomgång av vad som ska ske.

 

 

Man använder potenta medel i de här gevären, dosen som krävs för att sänka en älg eller björn måste rymmas i en 3 ml-spruta. Handskar och försiktig hantering är ett måste!

 

 

Chefsveterinär Torsten Möller berättar vad han tänker göra.

 

 

Då ger vi oss ut på jakt!

 

 

Det är inte lätt att skjuta på långa håll, men det är banne mig inte lätt att skjuta när djuren blir alltför närgångna heller!

 

 

Torsten fick försöka göra en kringgående rörelse för att få skottchans på det djur som skulle kollas.

 

 

 

 

Till slut fick han en pil i den akutella älgen - ser ni pilen i rumpan på kon längst bort?

 

Pilen skulle egentligen ha suttit i låret o gett en induktion på 5-10 minuter, men hon gick ner inom 1½-2 minuter.

 

Djurskötaren Simon var dock snabbt framme och stöttade upp sin Henrietta. Idisslare som ligger platt på sida får ganska omgående problem med både cirkulation och gasfylld våm så de måste hållas i en position som minskar denna påfrestning.

 

Det visade sig att pilen inte träffat muskler utan satt sig fast i sittbenet. En injektion i ben/benmärg ger lika snabb effekt som en intravenös injektion, vilket förklarade att hon gick ner direkt.

 

Ögonbindel läggs på omedelbart, om man tar bort externa stimuli sover djuren avsevärt mycket bättre än om de hör och ser vad som händer runt omkring.

 

Det var tänkt att man skulle hjälpas åt att hålla koll på älgens tillstånd, men Jimmy tycks upptagen på annat håll... 

Till hans försvar ska dock sägas att han i det här läget bara skulle hålla Henriettas huvud i rätt position, och det klarar han utmärkt även när han pratar med tjejerna!

 

 

Det fördes noggranna protokoll över alla möjliga parametrar under hela tiden som älgen var sövd.

 

 

 

Kronhjortarna är flaskuppfödda och minst sagt närgångna...

 

 

Jag vet inte... Är de verkligen vackra?

 

 

Närbild på kronhjortnos!

 

Trött älg, här med både ögonbindel o öronproppar.

 

Faktum är att hon gick ner så djupt att vi var tvungna att ge henne lite andningsstimulerande medicin för att vara på den säkra sidan.

Intravenöst på bakbenets utsida, tycktes inte vara alltför svårt att hitta kärlet!

 

Åsa Fahlman tog samtidigt artärprov från örat - betydligt svårare!

Notera hur mörkt blodet är - Henrietta har i det här läget ingen vidare syresättning.

 

 

Efter lite syrgasbehandling så mådde hon dock betydligt bättre och de efterföljande proverna visade att hon snabbt kom tillbaka till en vettig syrehalt i blodet.

 

 

 

Så här ser pilen ut - en spruta och en "fjäderboll" som styrmedel. Men var är kanylen??

 

Kanylen bröts av i infästningen och sitter nu fast i Henriettas bäcken!

Multiverktyget fram, nu gäller det att få tag i kanylen o dra ut den.

 

 

Torsten letar efter den avbrutna kanylen med sitt verktyg. Emergency-kitet är aldrig långt borta - läkemedlen är så potenta att det räcker med ett stick på den använda kanylen för att man ska få rejäla reaktioner.

 

 

Motgift, pil-rester o otillräckligt multiverktyg.

 

 

Lite kraftigare doningar krävs - kanylen sitter hårt fast i bäckenet!

Till slut gick det bra...

 

...och kanylen avlägsnades från Henriettas rumpa!

 

Det blev ett lite större sår än vad som var meningen, vilket syddes igen på gängse sätt.

 

Louise passade på att dräktighetsundersöka henne och visst väntas det tillökning framåt vårkanten! Men jag undrar vad Arbetsmiljöverkat skulle säga om den arbetsställningen - liggande på magen på snön med armen långt inne i tarmen på en älg...?

 

Älgen skulle även vägas - så här gör man!

 

In med presenningen under kroppen....

 

...vält upp älgen...

 

...och se till att ha nog med mankraft tillgänglig för att flytta henne.

 

 

Matchvikt 339 kg.

 

Lite pedikyr blev det oxå!

 

 

När allt var gjort fick hon motgift, hälften i blodet o hälften i muskel...

 

..och ganska snart piggande hon till.

 

Trött älg!

 

 

 

Ojoj, lite vingligt är det allt!

 

 

Henrietta gick bara några meter innan hon lade sig o vilade en stund till. Bakfylla kan vi nog alla sympatisera med...

 

Här är resten av älg-flocken, med sällskap även av min kronhjortskompis.

Älgar tycks vara lite som hästar, från att ha varit helt lugna blev de plöstligt uppjagade o började springa omkring som tokar.

 

Hmm, nån har stängt grinden...

 

...äh, det är väl inga problem!

 

 

Skutt!

 

Men jag då????

 

För liten för att komma över staketet, för stor för att komma igenom!

 

 

Husse Torsten kommer till undsättning...

 

..och öppnar grinden igen.

 

Tack så mycket!

 

 

Ordningen återställd!

 

 

 

Vi var ett trettiotal personer på kursen - fullt av folk i skogen!

 

 

Ett stycke bedövningspil...

 

 

...och dess offer. De andra hjortarna blir synnerligen konfunderade när någon beter sig annorlunda och gav sig nästan på sin kompis tills vi motade bort dem. Ett ganska otrevligt men väldigt vanligt beteende bland flockdjur - både folk o fä!

 

 

En av hjortarna var extra intresserad av vad Bengt hade att berätta.

 

 

Raka lite för att komma åt artären...

 

...plättlätt! Eller hur..?

Notera skillanden i färg på detta blod och det från älgen - hjorten Maja är inte alls lika djupt sederad som Henrietta och syresätter sig följaktligen mycket bättre.

 

 

Faktum är att hon inte ens lagt sig ännu!

Kontroll av kroppstemperaturen är väldigt viktig på sederade/sövda djur.

 

 

Åsa Fahlman har full kontroll över både situationen o sitt lilla mobila lab. Efter att ha ägnat närmare 1½ decennium åt att söva vilda djur kan hon det här på sina fem fingrar.

 

Oftast är jag helt nöjd med att vara en hygglig allmänpraktiker, men när man träffar kollegor som är så oerhört kompetenta inom sin specialitet blir jag ibland sugen på att gräva djupare inom nåt område. Bara för att kunna vara ett ess på något!

 

Vägning av kronhjort görs på i princip samma sätt som med älgen...

 

..förutom att det är lättare...

 

...att bära henne!

 

 

Vägning först med fjädervåg och sen...

 

 

...med balkvågen.

 

Resultatet blev dock detsamma - ca 162 kg efter att vaggans vikt dragits bort.

 

Självklart fick även Maja syrgas!

 

Ingen pedikyr, men väl en munhåleundersökning genomfördes.

 

På väg tillbaka till omvärlden.

 

God morgon!

Vofför blev det på detta viset...?

 

 

 

Vi (=Bengt) försökte även få tag på en dovhind...

 

...men trots ett par försök så lyckades hon undvika pilarna varje gång. Vem har sagt att det är lätt att skjuta bedövningsgevär??

 

 

Totalt sett var det en väldigt rolig kurs och det har kanske öppnats dörrar för nya spännande uppdrag. Den som lever får se, men jag hoppas på lite nya erfarenheter och upplevelser under året...