Kunden har alltid rätt. Eller...?

På jobbet onsdag förmiddag, kl 10.16. (För er information så har vi telefontid 8-9, därefter gör vi en plan över dagen och ringer runt till djurägarna för att tala om när vi kommer till just dem. Vid halv tio-tio brukar vi vara på väg ut för dagens runda, men just den här dagen var jag lite försenad.)

Kund: Hej! Min häst ska åka till Holland imorgon så den behöver ett exportintyg idag.

Jag (suckar lätt över att jag nu måste göra om min resplan och ringa alla djurägare igen för att ge dem en ny tid): Jaha, det ordnar vi. Var står hästen?

Kund: På Stora Ridskolan.

Jag (glatt överraskad av att trots allt slippa göra om min resplan och ringa alla djurägare igen för att ge dem en ny tid): Men vad bra! Jag är just på väg dit i ett annat ärende – jag är i stallet om en halvtimme.

Här tror jag nu att kunden ska bli pyttelite glad över att 1. veterinären ger en så oerhört god service trots att detta knappast är ett akutfall och 2. kostnaden kan delas med den andra hästägaren så det blir lite billigare. Jag hade fel.

Kund: Men kan du inte komma sent i eftermiddag?? Hästens pass är inte i stallet just nu och jag har ju massor att göra på förmiddagen!

Jag (fullständigt oförstående inför kundens svåra livspussel): Nej, det går inte. Jag är på väg till Stora Ridskolan NU och sen har jag fullt upp med sjukbesök i andra änden av distriktet resten av dagen.

Kund (suckar uppgivet över veterinärens dåliga servicekänsla): Jaha, då kanske min man kan hjälpa dig. Men han är inte så hästvan så du kan väl ta in hästen ifrån hagen!? Hon står precis utanför stallet.

Jag: *tystnad*

Kund (hör uppenbarligen att det blev lite för tyst i min ände av samtalet): Eller, nej, han fixar nog det! Och vi ska försöka få fram passet – kom du nu på förmiddagen!

Här förväntas jag nog känna tacksamhet över att kunden är så oerhört flexibel och smidigt anpassar sig efter den träiga veterinären, men på något sätt misslyckas jag med att frammana den känslan. Det hela avlöpte dock enligt regelboken till slut – hästen stod i stallet när jag kom, passet var på plats, det fanns en medhjälpare som faktiskt var hästvan och kusen godkändes för export/transport.

Men VARFÖR envisas folk med att ringa angående dessa exportintyg samma dag? Alla vet att de behöver ett intyg, utfärdat inom 24 h från att hästen åker från stallet, för att hästen ska komma vidare ut i Europa. Skulle man inte kunna ringa någon dag i förväg då? Transportören lär ju knappast ha blivit bokad samma dag. Dessutom kommer dessa samtal sällan på telefontiden utan oftast ringer de under dagen så att man måste göra om hela rutten. Hur vore det med lite framförhållning? Det kan väl ändå inte vara ett spontant infall att skicka sin häst utomlands!? ”Imorgon är det torsdag, det kommer att regna lätt med sydostlig bris och månen står i nedan – det är ju perfekta förutsättningar för att Brunte ska komma välbehållen till Tyskland!”
Skulle inte tro det…

Det var dagens gnäll – i övrigt avlöpte arbetsdagen till belåtenhet och jag var hemma vid halv sex. Nöjd med att ha sluppit några missöden på de oplogade småvägarna, dock något mindre nöjd med att ha vält ut hela lådan med små vaccinampuller och andra kylvaror i 1 dm snö på gårdsplanen vid sista besöket. Men jag lyckades åtminstone undvika att köra ihjäl nåt den här gången!