Immobiliseringskurs

I helgen som gick var jag på Kolmården för att lära mig immobilisera djur, dvs använda blåsrör och bedövningsgevär. Inget som kommer att användas varje dag direkt, men i de fall då det är påkallat har man inte så mycket att välja på. Enda alternativet är ofta en 30.06...

Kursen riktade sig till både veterinärer och lekmän typ viltforskningsassistenter, hägn-ägare, djurkötare i djurparker osv. Icke-veterinärer hade lektioner i anatomi, fysioloig, farmakologi osv under torsdagen och vi veterinärer anslöt på torsdagskvällen för genomgång av laddning av pilar och användande av blåsrör och gevär.

 

 

 

Bengt Röken förevisar bedövningsgeväret...

 

 

 ...medan min kollega Ionel Barbos provar blåsröret.

 

Detta såg ohyggligt lätt ut när grabbarna blåste - alla kanske inte träffade precis där de siktade men pilarna gick iväg så att det sjöng i frigolit-buffeln! Sen skulle jag försöka... Man kan väl säga som så att jag förmodligen hade varit mera framgångsrik om jag övat med ärt-rör i unga år. Fast efter en stund så träffade pilarna åtminstone tavlan...!

 

 

"På det här hållet ska man lätt kunna träffa inom den svarta rutan" sa Bengt.

Lätt för honom att säga som har skjutit blåsrör i 40 år...

 

 

Det fanns många skelett i kurslokalen - det här är en av parkens berguvar som fått evigt liv. Man blir på nåt sätt ödmjuk inför livets mirakel när man ser djuren på ett nytt sätt.

 

Bengt Ole Röken - legendar i sin livstid.

 

Otaliga "troféer" prydde oxå väggarna. Horn kan verkligen vara imponerande..

 



 

...se bara här!!

 

Efter genomgången övning bjöds det på starköl och "hemrökta" charkuterier. På hur många kurser har man fri tillgång till öl...?

 

Vi hann inte se något av själva djurparken, men dessa snöleoparder passerades varje dag på väg till lunchrestaurangen.

 

 

På lördageftermiddagen skulle vi så äntligen omsätta det vi lärt oss i praktiken - några av parkens djur skulle sövas för diverse åtgärder.

 

 

 

Ingen tvekan om vem som kommer här!

 

Väl inredd enligt bästa modell - påminner ganska mycket om en DV-bil. Fast större!

 

 

 

Mellan de två sidoskåpen finns ett utrymme för där skadade/sövda djur kan transporteras.

 

 

Detta utrymme har en "öga" så att man kan kolla på patienten utan att öppna dörren.

"Om man har en sövd tiger i bilen är det ju bra att veta om den vaknat innan man öppnar luckan". Väldigt logiskt!

 

Louise Guevara är klinikveterinär på Kolmården.

 

Bengt håller genomgång av vad som ska ske.

 

 

Man använder potenta medel i de här gevären, dosen som krävs för att sänka en älg eller björn måste rymmas i en 3 ml-spruta. Handskar och försiktig hantering är ett måste!

 

 

Chefsveterinär Torsten Möller berättar vad han tänker göra.

 

 

Då ger vi oss ut på jakt!

 

 

Det är inte lätt att skjuta på långa håll, men det är banne mig inte lätt att skjuta när djuren blir alltför närgångna heller!

 

 

Torsten fick försöka göra en kringgående rörelse för att få skottchans på det djur som skulle kollas.

 

 

 

 

Till slut fick han en pil i den akutella älgen - ser ni pilen i rumpan på kon längst bort?

 

Pilen skulle egentligen ha suttit i låret o gett en induktion på 5-10 minuter, men hon gick ner inom 1½-2 minuter.

 

Djurskötaren Simon var dock snabbt framme och stöttade upp sin Henrietta. Idisslare som ligger platt på sida får ganska omgående problem med både cirkulation och gasfylld våm så de måste hållas i en position som minskar denna påfrestning.

 

Det visade sig att pilen inte träffat muskler utan satt sig fast i sittbenet. En injektion i ben/benmärg ger lika snabb effekt som en intravenös injektion, vilket förklarade att hon gick ner direkt.

 

Ögonbindel läggs på omedelbart, om man tar bort externa stimuli sover djuren avsevärt mycket bättre än om de hör och ser vad som händer runt omkring.

 

Det var tänkt att man skulle hjälpas åt att hålla koll på älgens tillstånd, men Jimmy tycks upptagen på annat håll... 

Till hans försvar ska dock sägas att han i det här läget bara skulle hålla Henriettas huvud i rätt position, och det klarar han utmärkt även när han pratar med tjejerna!

 

 

Det fördes noggranna protokoll över alla möjliga parametrar under hela tiden som älgen var sövd.

 

 

 

Kronhjortarna är flaskuppfödda och minst sagt närgångna...

 

 

Jag vet inte... Är de verkligen vackra?

 

 

Närbild på kronhjortnos!

 

Trött älg, här med både ögonbindel o öronproppar.

 

Faktum är att hon gick ner så djupt att vi var tvungna att ge henne lite andningsstimulerande medicin för att vara på den säkra sidan.

Intravenöst på bakbenets utsida, tycktes inte vara alltför svårt att hitta kärlet!

 

Åsa Fahlman tog samtidigt artärprov från örat - betydligt svårare!

Notera hur mörkt blodet är - Henrietta har i det här läget ingen vidare syresättning.

 

 

Efter lite syrgasbehandling så mådde hon dock betydligt bättre och de efterföljande proverna visade att hon snabbt kom tillbaka till en vettig syrehalt i blodet.

 

 

 

Så här ser pilen ut - en spruta och en "fjäderboll" som styrmedel. Men var är kanylen??

 

Kanylen bröts av i infästningen och sitter nu fast i Henriettas bäcken!

Multiverktyget fram, nu gäller det att få tag i kanylen o dra ut den.

 

 

Torsten letar efter den avbrutna kanylen med sitt verktyg. Emergency-kitet är aldrig långt borta - läkemedlen är så potenta att det räcker med ett stick på den använda kanylen för att man ska få rejäla reaktioner.

 

 

Motgift, pil-rester o otillräckligt multiverktyg.

 

 

Lite kraftigare doningar krävs - kanylen sitter hårt fast i bäckenet!

Till slut gick det bra...

 

...och kanylen avlägsnades från Henriettas rumpa!

 

Det blev ett lite större sår än vad som var meningen, vilket syddes igen på gängse sätt.

 

Louise passade på att dräktighetsundersöka henne och visst väntas det tillökning framåt vårkanten! Men jag undrar vad Arbetsmiljöverkat skulle säga om den arbetsställningen - liggande på magen på snön med armen långt inne i tarmen på en älg...?

 

Älgen skulle även vägas - så här gör man!

 

In med presenningen under kroppen....

 

...vält upp älgen...

 

...och se till att ha nog med mankraft tillgänglig för att flytta henne.

 

 

Matchvikt 339 kg.

 

Lite pedikyr blev det oxå!

 

 

När allt var gjort fick hon motgift, hälften i blodet o hälften i muskel...

 

..och ganska snart piggande hon till.

 

Trött älg!

 

 

 

Ojoj, lite vingligt är det allt!

 

 

Henrietta gick bara några meter innan hon lade sig o vilade en stund till. Bakfylla kan vi nog alla sympatisera med...

 

Här är resten av älg-flocken, med sällskap även av min kronhjortskompis.

Älgar tycks vara lite som hästar, från att ha varit helt lugna blev de plöstligt uppjagade o började springa omkring som tokar.

 

Hmm, nån har stängt grinden...

 

...äh, det är väl inga problem!

 

 

Skutt!

 

Men jag då????

 

För liten för att komma över staketet, för stor för att komma igenom!

 

 

Husse Torsten kommer till undsättning...

 

..och öppnar grinden igen.

 

Tack så mycket!

 

 

Ordningen återställd!

 

 

 

Vi var ett trettiotal personer på kursen - fullt av folk i skogen!

 

 

Ett stycke bedövningspil...

 

 

...och dess offer. De andra hjortarna blir synnerligen konfunderade när någon beter sig annorlunda och gav sig nästan på sin kompis tills vi motade bort dem. Ett ganska otrevligt men väldigt vanligt beteende bland flockdjur - både folk o fä!

 

 

En av hjortarna var extra intresserad av vad Bengt hade att berätta.

 

 

Raka lite för att komma åt artären...

 

...plättlätt! Eller hur..?

Notera skillanden i färg på detta blod och det från älgen - hjorten Maja är inte alls lika djupt sederad som Henrietta och syresätter sig följaktligen mycket bättre.

 

 

Faktum är att hon inte ens lagt sig ännu!

Kontroll av kroppstemperaturen är väldigt viktig på sederade/sövda djur.

 

 

Åsa Fahlman har full kontroll över både situationen o sitt lilla mobila lab. Efter att ha ägnat närmare 1½ decennium åt att söva vilda djur kan hon det här på sina fem fingrar.

 

Oftast är jag helt nöjd med att vara en hygglig allmänpraktiker, men när man träffar kollegor som är så oerhört kompetenta inom sin specialitet blir jag ibland sugen på att gräva djupare inom nåt område. Bara för att kunna vara ett ess på något!

 

Vägning av kronhjort görs på i princip samma sätt som med älgen...

 

..förutom att det är lättare...

 

...att bära henne!

 

 

Vägning först med fjädervåg och sen...

 

 

...med balkvågen.

 

Resultatet blev dock detsamma - ca 162 kg efter att vaggans vikt dragits bort.

 

Självklart fick även Maja syrgas!

 

Ingen pedikyr, men väl en munhåleundersökning genomfördes.

 

På väg tillbaka till omvärlden.

 

God morgon!

Vofför blev det på detta viset...?

 

 

 

Vi (=Bengt) försökte även få tag på en dovhind...

 

...men trots ett par försök så lyckades hon undvika pilarna varje gång. Vem har sagt att det är lätt att skjuta bedövningsgevär??

 

 

Totalt sett var det en väldigt rolig kurs och det har kanske öppnats dörrar för nya spännande uppdrag. Den som lever får se, men jag hoppas på lite nya erfarenheter och upplevelser under året...

Censur!

Jag blir regelbundet förundrad, imponerad och tacksam över alla de föreningsaktiva människor som lägger oändligt många oavlönade timmar på klubbarbete för allas vår skull. Jag gör själv en del, men det finns många, många andra som bidrar otroligt mycket mera för att våra klubbar ska fungera. En stor eloge till alla er!

Ibland blir man dock förvånad av andra anledningar, då man kan undra om en del av dessa personer sitter där de gör enbart för sin egen skull och inte för att de brinner för sin klubb/ras. Helt nyligen inträffade tyvärr en sådan incident, när det visade sig att Labradorklubben, med ordförande Dan Ericsson i spetsen, använder sig av censur för att tysta och motarbeta medlemmar man upplever som kritiska. Det har funnits antydningar om detta förut men man vill ju inte tro att sånt är möjligt, varför det gjorde mig chockerad när det framkom att så faktiskt är fallet.

Bakgrund: vi hade i Labradorens redaktionskommitté kommit överens om att det skulle göras en artikelserie om hantering och träning av valpen/unghunden. Efter att den först tilltänkta författaren med kort varsel avsade sig uppdraget, tillfrågade jag en annan medlem (Kerstin Andersson) som åtog sig att skriva dessa artiklar.

Jag meddelade detta till den övriga redaktionen, men blev både förvånad och förfärad när redaktionsmedarbetaren och tillika klubbens ordförande Dan Ericsson fullständigt förkastade den tilltänkta författaren, med motiveringen att hon har varit kritisk mot klubben?! Dan Ericsson menade att Kerstin Andersson gjort ”mycket kraftfulla påhopp” och ”kastat ur sig hemskheter” om såväl klubben och som om honom personligen. Den kritik han syftar på är dock inte överdriven på något sätt och den innehåller heller inga personangrepp eller andra övertramp, utan är ett sakligt ifrågasättande av delar av klubbens arbete/inriktning. Texten som åsyftas finns längre ner här på sidan så att var och en kan kan bilda sig en egen uppfattning. För att läsa hela tråden får man gå in på Labrador Retrieverklubbens Facebook-sida och titta under ”Senaste inläggen av andra”, inlägget är postat 14 september 2012.

Dan Ericsson är en övertygande retoriker och får trots det absurda i situationen delar av redaktionen med sig och man beslutar att inte ta emot något material ifrån Kerstin. Efter att ha ställt ett par obekväma frågor skulle hon alltså vara otänkbar att bidra med material till tidningen/klubben, även om ämnet är ett helt annat. Kerstin refuseras med andra ord beroende på vem hon är och inte på grund av att en text skulle varit undermålig eller olämplig. Detta är ett fullständigt oacceptabelt förfarande i en medlemsorganisation.

Sättet som kritiken framförts på kan verkligen inte kallas klandervärt, sen kan man hålla med Kerstin eller låta bli. Sakfrågan är dock helt irrelevant, utan det som är viktigt är att Labradoren (och därmed Labradorklubben) utestänger medlemmar som är obekväma i någon form. Jag trodde i min enfald att den här typen av censurering inte förekom i Sverige idag, men det var uppenbarligen helt fel.

Med anledning av det inträffade har jag med omedelbar verkan avbrutit mitt mångåriga arbete som skribent för Labradoren.

Både LRKs styrelse och SSRK Hs har tillskrivits i frågan – så här får det bara inte gå till!!

 

Från Labrador Retrieverklubbens Facebook-sida:

Tidningen Labradoren har just landat i brevlådan. Ordförande Dan Ericsson skriver en lång och omfattande ledare om det som vi labbeägare/uppfödare ska anse vara viktigt. Det märkliga är att inte ett ord andas "jakthund".
Min fråga till ansvariga (gärna just ordförande Dan E) är hur styrelse och rasklubb tar ansvar för jaktlabben? Hur viktig anses den rasvarianten vara?
Är det sant att klubben vägrar ta ansvar för den jaktavlade labben i RAS?
Ser fram emot utförliga svar!
Kerstin Andersson
Ringlets kennel

Gilla · · den 14 september 2012 kl. 21:04

Mirjam Axner, Sara Wallgren, Kian Wingård och 81 andra gillar detta.

Kunden har alltid rätt. Eller...?

På jobbet onsdag förmiddag, kl 10.16. (För er information så har vi telefontid 8-9, därefter gör vi en plan över dagen och ringer runt till djurägarna för att tala om när vi kommer till just dem. Vid halv tio-tio brukar vi vara på väg ut för dagens runda, men just den här dagen var jag lite försenad.)

Kund: Hej! Min häst ska åka till Holland imorgon så den behöver ett exportintyg idag.

Jag (suckar lätt över att jag nu måste göra om min resplan och ringa alla djurägare igen för att ge dem en ny tid): Jaha, det ordnar vi. Var står hästen?

Kund: På Stora Ridskolan.

Jag (glatt överraskad av att trots allt slippa göra om min resplan och ringa alla djurägare igen för att ge dem en ny tid): Men vad bra! Jag är just på väg dit i ett annat ärende – jag är i stallet om en halvtimme.

Här tror jag nu att kunden ska bli pyttelite glad över att 1. veterinären ger en så oerhört god service trots att detta knappast är ett akutfall och 2. kostnaden kan delas med den andra hästägaren så det blir lite billigare. Jag hade fel.

Kund: Men kan du inte komma sent i eftermiddag?? Hästens pass är inte i stallet just nu och jag har ju massor att göra på förmiddagen!

Jag (fullständigt oförstående inför kundens svåra livspussel): Nej, det går inte. Jag är på väg till Stora Ridskolan NU och sen har jag fullt upp med sjukbesök i andra änden av distriktet resten av dagen.

Kund (suckar uppgivet över veterinärens dåliga servicekänsla): Jaha, då kanske min man kan hjälpa dig. Men han är inte så hästvan så du kan väl ta in hästen ifrån hagen!? Hon står precis utanför stallet.

Jag: *tystnad*

Kund (hör uppenbarligen att det blev lite för tyst i min ände av samtalet): Eller, nej, han fixar nog det! Och vi ska försöka få fram passet – kom du nu på förmiddagen!

Här förväntas jag nog känna tacksamhet över att kunden är så oerhört flexibel och smidigt anpassar sig efter den träiga veterinären, men på något sätt misslyckas jag med att frammana den känslan. Det hela avlöpte dock enligt regelboken till slut – hästen stod i stallet när jag kom, passet var på plats, det fanns en medhjälpare som faktiskt var hästvan och kusen godkändes för export/transport.

Men VARFÖR envisas folk med att ringa angående dessa exportintyg samma dag? Alla vet att de behöver ett intyg, utfärdat inom 24 h från att hästen åker från stallet, för att hästen ska komma vidare ut i Europa. Skulle man inte kunna ringa någon dag i förväg då? Transportören lär ju knappast ha blivit bokad samma dag. Dessutom kommer dessa samtal sällan på telefontiden utan oftast ringer de under dagen så att man måste göra om hela rutten. Hur vore det med lite framförhållning? Det kan väl ändå inte vara ett spontant infall att skicka sin häst utomlands!? ”Imorgon är det torsdag, det kommer att regna lätt med sydostlig bris och månen står i nedan – det är ju perfekta förutsättningar för att Brunte ska komma välbehållen till Tyskland!”
Skulle inte tro det…

Det var dagens gnäll – i övrigt avlöpte arbetsdagen till belåtenhet och jag var hemma vid halv sex. Nöjd med att ha sluppit några missöden på de oplogade småvägarna, dock något mindre nöjd med att ha vält ut hela lådan med små vaccinampuller och andra kylvaror i 1 dm snö på gårdsplanen vid sista besöket. Men jag lyckades åtminstone undvika att köra ihjäl nåt den här gången!

Note to self.

Om man ätit en banan i bilen så kan det vara bättre att slänga skalet på golvet, istället för att kasta ut det genom fönstret. Jag slänger ALDRIG skräp i naturen, men biologiskt avfall kan ibland få hamna i det fria. Det är ändå så sällan jag äter frukt så det påverkar ändå knappast den totala nedskräpningen.

Hursomhelst, om man nu har varit en duktig människa o för en gångs skull ätit en banan istället för en Snickers så kan det ändå vara läge att ta med sig skräpet hem. Det är nämligen så att om man öppnar fönstret när man kör i 120 km/h på motorvägen, så uppstår ett ganska kraftigt luftdrag. Och om man då händelsevis har viktiga papper (typ journalanteckningar) liggande på passagerarsätet så kan dessa få för sig att flyga ut genom sagda fönster. Särskilt förargligt blir det när de först virvlar omkring i bilen i ett par sekunder och man inser vad som håller på att hända, men ändå inte kan påverka skeendet eftersom den toppmoderna ultraspejsiga tjänstebilen har nån slags panikspärr som innebär att när man trycker hysteriskt på stäng-fönstret-knappen så gör den inget alls…

Jag får väl trösta mig med att jag utgjorde dagens skämt när jag tvingades ringa stallägaren för att återigen få alla uppgifter på hästarna o dito ägare. Man ska ju glädja sina medmänniskor och man kan väl säga att jag gjorde min plikt den dagen.
Det känns bra.

Gott nytt år

Vi har minsann gjort oss till och skapat en hemsida!

 

www.lineupgundogs.se