Skadade hundar är ett gissel!

Eftersom Baggis envisa ligamentskada inte riktigt velat läka helt åkte jag med honom till en Super-Specialist härom veckan - vi träffade ortopeden Simon Gilbert på Grove Orthopedic Referral Center. Mr Gilbert är en otroligt sympatisk och kompetent man som jag genast fick största förtroende för. Efter några timmar och förvånansvärt många tusenlappar fattigare lämnade vi Fakenham med både goda och dåliga nyheter.

De goda nyheterna är att Baggi inte är så illa skadad som jag trodde, vilket såklart var väldigt skönt. De dåliga nyheterna är att det inte finns så mkt att göra åt problemet. Om han inte blir bra med konservativ behandling, dvs vila, återstår bara steloperation av leden (själva ligamentet kommer aldrig att bli helt igen, men den efterföljande inflammationen kan mycket väl läka ut). En steloperation är såklart inte något man direkt längtar efter - dels är prognosen som arbetshund avvaktande (men inte usel!) och dels är det ju en riktigt stor o avancerad operation.

Så därför är Baggi nu ålagd ytterligare en månads vila, helst ännu mer strikt än tidigare, för att om möjligt läka ut skadan ordentligt. För att kunna ha honom ute ändå så gjorde jag om hundhuset till en "riktig" kennel - jag skruvade bort dörren helt och satte istället dit ett gammalt galler som jag fick av Barry. Nu tillbringar Baggi alltså sina dagar i kojan istället för i trädgården, man kan väl säga att han inte är helt nöjd med det...

En liten tröst i bedrövelsen är dock att det inte gjort någon skillnad om jag skött skadan helt exemplariskt från början. Det faktum att han inte fick chans att vila helt precis efter att det hände (vi åkte till England några veckor efteråt), spelar tydligen inte någon egentlig roll i det långa loppet. Nu håller vi tummarna för att han verkligen ska bli bra och att han även håller när jag väl börjar träna honom igen...

Ditt o datt

Jodå, jag lyckades fördriva även den här helgen på ett synnerligen givande sätt trots ändrade planer. Lördagen bestod ffa av deklaration o annat trist pappersarbete, som belöning blev det dock träning ihop med Sarah Gadd på eftermiddagen. Grim gick ganska bra, upptäckte dock att han har svårt att ta sig igenom täta häckar. När det blev riktigt snärjigt försökte han hitta en väg runt istället, så det måste vi träna mer på. Jag såg efteråt att det fanns ett gammalt taggtrådsstängsel invävt i häcken så det var inte så lätt, men icke desto mindre så är hinderforcering nu inskrivet i träningsboken.

Jag älskar häckarna, även om de utgör ett hinder både för trafiken o för min hund!

I söndags besökte jag nämnda game fair och lyckades såklart göra av med en del pengar. Stod dessutom o fingrade ett tag på en lila-rosa(!) jacka jag faktiskt ville ha - vad i hela friden tog det åt mig??
Från Norwich gick färden vidare till Barry o Dorothy i East Winch varifrån vi åkte över till Richard Beckerleg på Wormegay för ngn timmes träning. Och jösses vad Grim gick! Lite konkurrens och en startpistol satte riktigt tryck i hunden utan att för den delen slå över i stress eller olydnad. Matte var väldigt nöjd med spolingen! Gubbarna utlyste skämtsamt en landskamp mellan Sverige o England innan vi gav oss ut i marken, och jag tror nog att Sverige gick segrande ur den striden... :o)

Så började en ny arbetsvecka igår med att vi fick in en hund med stelkramp!? Himla intressant - det är ju inte direkt vanligt förekommande. Hunden hade klassisk anamnes och symptom (sårskada för en knapp vecka sen, successivt tilltagande förändrat ansiktsuttryck - stelt o "förvånat" med framfallet 3e ögonlock) men "tyvärr" valde husse att avliva hunden istället för att försöka behandla henne. För hundens skull var det säkert det bästa, prognosen är ju i bästa fall sådär, men det hade varit väldigt intressant att följa utvecklingen om vi fått ha henne kvar.

Ny vecka - nya planer smides!

Morgonbestyr

Har just varit ute på en lång morgonpromenad i solskenet och sitter nu med en härlig lyx-lördagsfrukost och funderar över hur jag ska lägga upp helgen. Pappa och faster med sina respektive skulle egentligen hälsat på den här veckan men det satte tyvärr vulkanen stopp för. Alltså hade jag plötsligt en helg utan planer, vet inte när det hände senast?!

Hur ska jag lägga upp det här då? Man har förutspått uppemot 20 graders värme idag, så det är nog bäst att inte överanstränga sig. Ska träna tillsammans med Sarah Gadd i eftermiddag o sen måste grillen fram ikväll igen. Det räcker nog för idag.

Funderar på att åka till East Anglian Game & Country Fair i Norwich imorgon. Alltid hittar man väl nåt man inte klarar sig utan! Och från Norwich är det ju inte långt till East Winch, kör nog det hållet hem och hälsar på Baggi´s uppfödare. Skulle tro att vi i så fall passar på att träna en stund oxå...

Sen har vi ju deklarationen som måste göras, den kommer man inte undan även om man flytt landet. Det blir nog en bra helg hur som helst!

Hönskirurgi

Ett av målen med min Englandsvistelse var att jag skulle utvecklas som kirurg och idag kan man nog säga att jag gjort det, om än på ett lite oväntat sätt. Eftersom jag tydligen, trots ihärdiga protester, verkar ha utsetts till klinikens höns-specialist hade jag ytterligare en två-bent patient idag. Hönan i fråga var några år gammal, typ vanlig brun leghorn, och med en magnifik kräv-förstoppning.

Vid lindriga fall av detta lidande kan man tydligen hålla hönan upp o ner och massera ut krävans innehåll, men det var inte ett alternativ den här gången. Den här stackars hönan hade en kräva stor som en grapefrukt som hängde som en påse på hennes bröst. Kirurgisk ingrepp indicerat...

Så här går det till - hönan hålls i fast grepp (tur för alla inblandade att detta var ett högst välartat och lugnt exemplar!), plockning av några fjädrar på lämpligt ställe, lokalbedövning och sen ett snabbt snitt genom hud och kräv-vägg. Doften/lukten när vi öppnade krävan var väl sådär - jäst gräs/spannmål/grönsaker osv är inte det mest angenäma man kan tänka sig...

Man öser ur allt innehåll och sköljer noga, sen syr man ihop kräva respektive hud igen. Plättlätt! Och jag har fått ett nytt nytt ingrepp att lägga till mitt CV!

Uppföljning av förra inlägget

En betraktelse över för- o nackdelar med en GPS eller, som man säger här i utriket, en "sat nav"! Jag var länge en ganska stor motståndare till dessa och tyckte att de bara kändes som onödiga o dyra leksaker, men har nog fått ändra mig nu (fast jag använder hellre uttrycket "ombestämma"!). Jag har gradvis och ganska motvilligt bytt åsikt efter att ha nyttjat vänners apparater ffa under resor i Europa, och tvingats inse att dessa små tekniska underverk faktiskt är av godo i vissa/många lägen.

I vintras föll jag slutgiltigt till föga och skaffade mig en egen, dvs jag fick en i julklapp från min über-snälla syster! Dock hade jag den oerhört goda och nästan vetenskapliga motiveringen att jag faktiskt skulle klara mig själv i främmande land och då kunde behöva lite hjälp med att hitta rätt. Och jag måste väl erkänna att den verkligen har underlättat mitt liv en hel del!








Själva grundtanken med en sat nav är ju såklart att den ska leda sin brukare rätt vilket i kombination med Englands geniala postnummersystem har besparat mig oräkneliga felkörningar, många extratimmar i bilen och massor av gråa hår. Här har man nämligen oerhört detaljerade postnummer - ett specifikt nummer leder till en exakt gata eller ett väldigt litet område på landsbygden. Inte som hemma där ett enda postnummerområde inbegriper åtminstone en handfull socknar!

Så när jag får ett joursamtal från en upprörd djurägare och ger mig iväg i mörka natten behöver jag bara knappa in postnumret i min Frida (hon heter så) så kommer jag om inte ända fram till rätt dörr, så åtminstone väldigt nära! Det är en stor lättnad att slippa behöva läsa karta eller följa en nerklottrad vägbeskrivning (som ju kan hålla högst tveksam kvalitet) samtidigt som man kör på fel sida av de smala, vindlande vägarna, och jag tycker oftast väldigt mycket om min Frida. Oftast...

Hon är dock lite inkonsekvent. Ibland har hon en irriterande fäbless för "the scenic route", dvs hon väljer mycket små vägar (vid något tillfälle knappt farbara för ett fyrhjuligt fordon) förmodligen för att de är något kortare än alternativen. Genvägar är dock inte sällan senvägar, det har jag fått lära mig den hårda vägen... I gengäld skickar hon mig andra gånger på rutter som är både längre och tar mer tid än den väg jag borde valt, men där vägarna är de största som finns att tillgå i området, så det jämnar kanske ut sig!

Just nu är hon dock på service, då hon helt plöstligt bestämde sig för att hon inte alls orkade med sin tillvaro längre. Från Bungay till Woodhall Spa till Leavenheath gick det bra, men sen fick det faktiskt räcka och hon tvärdog i ensamhet i bilen.
Jag har klarat mig rätt bra på egen hand, men jag saknade henne verkligen häromdagen när jag körde genom Norwich i rusningstrafik - det är just vid stadskörningar som en sat nav får visa sin fulla potential! Jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande...

Vägbeskrivningar är en konst...

... både att ge och att ta emot ! I ett yrke där man tillbringar en stor del av sin tid med att göra hembesök, utvecklas förmågan till båda delar. Ibland undrar man verkligen hur folk tänker när de beskriver vägen hem till sig!
Häromdagen fick jag en otroligt omständig beskrivning som jag inte förstod trots att jag hade kartan framför mig samtidigt som jag pratade med damen i fråga. Jag tyckte att följde hennes minsta anvisning ("sväng vänster vid skylten med en räv eller hund, håll höger, vänster vid puben (eller telefonkiosken?) i Cerry, höger vid kapellet" osv i en halv A4-sida) med fingret på kartan men hamnade inte alls där jag trodde att jag skulle. Nåja, det ordnar sig nog tänkte jag vis av erfarenhet, och gav mig iväg för att titta på hästen.




Och visst gjorde det det, men knappast tack vare den givna beskrivningen! En bättre anvisning hade varit "tag vänster efter puben, följ vägen i 3 miles, vi bor i första huset efter att du kommit in på grusvägen". Flera av de landmärken jag fått såg jag inte alls och tre av fyra "sväng hö/vä" beskrev att vägen var kurvig eller möjligen att det fanns en avtagsväg man inte skulle ta!? Allt sånt är högst onödig information som bara förvillar, liksom som "nerför backen, förbi ett hus med blå postlåda, genom en liten skog som har en kyrka precis i utkanten" i kilometer efter kilometer... Säg så lite som möjligt helt enkelt!
Det var dagens pekpinne.

Ljugar-bänk med klass och ett utmärkt landmärke för en eventuell vägbeskrivning!

Dagens investering!

Dagens bästa inköp - trädgårdsmöbler! Det enda som fanns i huset i det avseendet var en gammal däcksstol från tidigt sjuttiotal, visserligen ganska bekväm men så till åren kommen att den börjat vittra sönder... Nu när våren verkligen har kommit MÅSTE jag kunna sitta ute och jag invigde möblerna direkt med att börja jobba på min obligatoriska bonna-bränna! :o)

Men rubriken är nog lite missvisande - detta är nog mer av en löneförmån än en investering. Huset (möblerat o tämligen välutrustat) ingår ju i min lön, jag betalar el, gas, vatten, telefon osv men ingen hyra, och alla större inköp till huset står jobbet för. Himla praktiskt!!

Efter årets första ligga-på-gräsmattan-o-sova-stund tog vi en lång promenad längs ån i det fantastiska vädret. Sämre än så här kan man ha det som ungdjur!

Baggi tog årets premiär-dopp...

...och fick till sin förtjusning t o m apportera! Simning är bra för en konvalescent!

Det var förvånansvärt lite folk ute o gick idag, men en hel del trafik på ån istället. Såg jättehärligt ut - det är så himla rogivande att paddla!

Dagens kyrka.