Operationen lyckades men patienten dog

Häromkvällen hade jag säsongens första livmoderframfall. Mjölkkorna kalvar ju året runt så där kan man drabbas när som helst, men köttdjuren har i regel en väldigt intensiv kalvningsperiod under årets första månader. I den här besättningen var man dock redan i full gång med förlossningarna och min patient hade nedkommit med kalv nummer tretton för året. Ett sant oturstal den här gången eftersom livmodern också kom ut ganska snart efter kalven. Ibland så kon krystar ut livmodern oxå i samband med eller strax efter förlossningen (kan drabba även andra djurslag), och då hänger den ut genom blygden som en utochinvänd säck. Detta är ett regelbundet förekommande fall för alla stordjursveterinärer, men jag törs lova att det inte är nån favorit för någon kollega.

 

 

Ingen rolig syn och det är helt otroligt att det någonsin är möjligt att reponera!

 

 

Fullständigt framfall, en livmoder som svullnat en hel del trots minutiös förbehandling av djurägarna o en ko som låg lite tokigt till gav inte de bästa förutsättningarna, men jag har aldrig misslyckats med att reponera ett livmoderframfall så självförtroendet var gott. Eller, rättare sagt, jag HADE aldrig misslyckats med att få tillbaka organet på rätt plats…

Teorin är mycket enkel – man ryggmärgsbedövar kon för att släcka krystvärkarna och masserar sedan successivt in hela livmodern genom slidan igen. Eventuellt sätter man avslutningsvis s k flessa-suturer i blygden (tänk er abnormt stora piercing-stavar) för att hålla ihop vävnaden och minska risken för återfall. Plättlätt! Men teori o verklighet är ju ofta två helt skilda saker o så även i detta fall – man blir som regel täckt med blod o bös från topp till tå (den där rektalrocken kommer väl till pass igen, nu även kompletterad med galonbyxor) och det är ett verkligt hårt fysiskt arbete i dess mest utmattande form. Men trots att man oftast tvivlar nånstans mitt i proceduren går det nästan alltid, på något osannolikt sätt. Efter en timmes fruktlösa försök var jag dock tvungen att ge upp i sagda fall; trots att jag hade god hjälp av två djurskötare kom vi aldrig längre än halvvägs.

 

Flessa-suturer

 

 

När reponeringen misslyckas så står man där utan mycket mer att erbjuda djur och djurägare. Kon kan såklart inte gå runt med ett inre organ hängande på utsidan och omedelbar nödslakt brukar vara den enda utvägen. Eftersom den här kon hade en fin tjurkalv att ta hand om och var i hyfsat skick i övrigt, beslöt jag mig dock för att prova en annan utväg – amputation av livmodern. Jag hade aldrig gjort det förut men enligt beskrivningen skulle det vara synnerligen enkelt. Fast det var ju det där med teori vs. verklighet… Jag förklarade i stora drag för djurägaren hur det går till och lyckades totalt ignorera frågan om jag hade utfört operationen förut. Vissa saker är helt enkelt bäst att lämna obesvarade!

Ingreppet kan beskrivas som synnerligen oprecis fältkirurgi och går till som följer: en fingertjock gummislang hämtas från bilen och dras åt så hårt det bara går i höjd med livmoderhalsen. Slangen knyts med flerdubbla knutar och sen klipps helt enkelt livmodern bort under det att veterinären för varje klipp andlöst (läs: skräckslaget) förväntar sig en massiv artärblödning pga en otillräcklig åtdragen slang.  Inget sånt hände dock och efter att 8-10 kg livmoder avlossats så var det inget motstånd att reponera den vävnad som fanns kvar.  Slangen lämnas kvar i slidan och kommer, när livmoderhalsen läkt ihop o svullnaden går ner, att lossna o komma ut av sig själv.

Kon promenerade efter avslutad behandling lugnt iväg till sin box och allt såg bra ut.  I det här läget var operatören synnerligen nöjd med sig själv! Men innan jag hunnit sanera mig och åka vidare hade hon fått rejält ont i magen – hon sparkade mot buken som värsta kolikhäst och hade tydliga smärtor. Jag kunde dock inte göra mer för henne och i bilen på väg hem snurrade rubrikens ord i huvudet. Vad kunde ha gått fel? Hon blödde ju ingenting utåt men kan hon ha fått inre blödningar? Vad är det som gör så ont??

Det var med tungt hjärta jag ringde djurägaren följande morgon för att kolla status på min patient, men döm om min förvåning o glädje när det visade sig att kon mådde riktigt bra! Nu har det gått ytterligare någon dag med stadigt bättre rapporter o jag vågar nog räkna hem det här. Att kon lever är väl värt att jag fortfarande har träningsvärk i varenda muskel i kroppen, även om slutresultatet och det som orsakade värken faktiskt inte har nåt samband den här gången. Jag känner mig härmed väl förtjänt av en inteckning i Hybris-pokalen och ”ett fint pris”! J



Nästa steg

 

Jag har gått som apportör på stora o små jakter i 15 år nu, och varit helt nöjd med att bara verka som ”städpersonal”. Jägarexamen klarades av i slutet av nittiotalet men sen hände inget mer. Själva skyttet har inte lockat mig alls, det finns så många andra som gör det både gärna o bra! Det finns för all del många som gör det lika gärna men kanske mindre bra också… Jag vet hur de som står bakom kan tänka om dessa och eftersom jag ogärna gör något halvdant och dessutom har avlivning av djur som profession, har jag känt att tiden inte räckt till för att träna så mycket som skulle krävas för att bli en tillräcklig duktig skytt. Jag menar inte att man nödvändigtvis måste vara en sån som gör paket av 40-meters-fåglar, men jag vill åtminstone känna att jag inte skäms över mig själv. Förvisso har jag haft en viss fallenhet för att mörda lerduvor (vilket dessutom är vansinnigt roligt!), men därifrån till att skjuta på riktigt har det varit långt. Ska jag överhuvudtaget skjuta på nåt som lever vill jag känna att jag har stor möjlighet att ”kill it cleanly” – kanske en yrkesskada?

Allt eftersom åren gått har det dock alltmer känts som att det fattas nåt, jag har liksom inte haft hela paketet i den här sfären av jakt o hundar som jag älskar så mycket. I tillägg är det emellanåt oerhört frustrerande att vara utan bössa när man går eftersök! Jag blir tokig när hundarna hittar en skammad fågel som dyker undan och som man inte kommer åt utan att avfånga den. Det händer ju inte sällan att anden har hunnit försvinna när någon med bössa väl kommer fram och en sån fågel är svår att hitta igen. Så tidigt i höstas togs beslutet – jag ska skjuta själv!

Av olika anledningar så blev det inte verklighet tidigare i höst, men nu är det gjort – en Beretta 686 kal. 20 flyttade igår in huset! Jag hade bestämt mig för att inte lägga en förmögenhet på en bössa, jag vet ju de facto inte hur mycket jag kommer att använda den. Efter att i höstas ha provat en god väns Beretta fick jag emellertid för första gången uppleva hur en ”rätt” bössa känns, och ribban var lagd… Vi gjorde igår en utflykt till Kjells Vapen i Götene där jag provade flera olika vapen men inget kändes tillnärmelsevis lika bra som just den Beretta de hade inne. Den hamnade liksom rätt varje gång jag lade an och då var det bara att acceptera att den kostade dubbelt så mycket som jag hade planerat.

 

Vacker! Och den är min!!!

Jag får alltid lite ångest av att göra av med så där mycket pengar, men nu känns det ändå bra på nåt sätt. Jens passade också på att förnya vapengarderoben hos Kjell –  även en Browning 525 fick följa med hem. Slutnotan blev egentligen alldeles för hög men enligt uppgift ska ju inte kvalitetsvapen sjunka nämnvärt i värde så vi får väl se det som nån slags investering…
Hursomhelst, gjort är gjort och nu gäller det att se till att nyttja den kapacitet som finns. Hundarna kommer alltså inte att få precis all tid nästa år – en del av våren o sommaren ska definitivt ägnas åt skjutträning både med instruktör och på egen hand. Nästa säsong ska jag banne mig både skjuta själv o klara mig utan assistans från karlarna under eftersöken!

 

 

 

Jag ser nu verkligen fram emot att gå med bössa själv, men oroar mig lite för hur jag ska få med mig allting (väska, bössa, änder) när jag krånglar mig fram i terrängen under eftersöken.

Men det löser sig väl!

 

Jens med en halvautomat någon gång i höstas. Han sköt förvisso väldigt bra med den, men jag tror inte att en halvautomat riktigt har den "klass" som är önskvärd... Är man fåfäng så är man!  :o)

 

Han verkade rätt nöjd med situationen ändå.

England 2012

Reseberättelse från England kommer att finnas här:

http://kennellineup.blogspot.se/


Håll till godo!   :o)

Upp till bevis...eller inte!

Två starter på A-prov den senaste veckan – vilka blev synnerligen fattiga resultatmässigt för egen del! Jag har varit så himla nöjd med Grim under jaktsäsongen hittills och hade skapliga förväntningar, men det blir inte alltid som man tror. Eller rättare sagt, det blir ganska ofta på något annat sätt.

Säsongen har varit hård för våra hundar och de har känts slitna på sistone. Och om sanningen ska fram är nog vi människor också lite trötta, åtminstone känner jag själv att jag inte har samma sug efter jakterna som i början av säsongen. Kanske var det detta som gjorde att jag inte hade fullt fokus på Lovisedal i torsdags – vi strulade till första apporten rejält och kom aldrig in i leken.  Det var självklart att vi inte gick vidare från grundomgången och ett tredjepris var väl motiverat.

Jag var tämligen missnöjd med både min egen o hundens insats på Labradorklubbens prov och tuffa jakter både lördag o söndag höjde inte motivationen direkt. Hundarna jobbade hårt hela helgen o slet ont i de kalla vattnen igår och jag var en hårsmån från att stryka Grim från dagens prövning. Han känns helt enkelt trött och sliten och då är det inte riktigt schysst att starta på prov. Men eftersom Jens också startade så åkte jag med…

Provet hölls med tre-domarsystem och enligt vad jag förstått är dansk modell. Man är inte så strikt med att bara ha x antal apporter för en domare innan man byter, utan prövningen sköts mer efter hur jakten utvecklar sig. Vi fick hela fem apporter på den första såten och jag var jättenöjd med Grims arbete – han markerade säkert, tog styrning utan motstånd o arbetade hårt i vatten o vassar. Andra såten resulterade i ännu en ren apport samt ett långt eftersök som andra hund på en skammad fågel som visade sig inte finnas kvar i det angivna vassbältet. Sex apporter före lunch och jag var väldigt nöjd med insatsen så långt. Härliga hund som gör sitt bästa trots att han är så tydligt sliten och vattnet nu är bra kallt!

Vi var såklart med som ett av sju ekipage till den sista såten, men här tog tyvärr bränslet slut får vår del. Vår sjunde fågel blev en lång minnesmarkering på vatten som löstes med vissa problem, men sen tog det stopp. Grim tyckte att nu fick det räcka med vinterbad och dagen fick ett lite snöpligt slut för vår del. Man blir såklart väldigt besviken precis när det händer (det är en klen tröst att hunden efter oss gjorde likadant!), men jag är ändå så himla glad över vårt arbete fram till dess. Det är mycket begärt att förvänta sig precisionsarbete på vatten under en hel dag när det är så här kallt, hundarna tar så uppenbart stryk av kylan. Det är verkligen ingen ursäkt – självklart ska vattenarbetet behärskas även under svåra förhållanden – men jag kan ha en viss förståelse för att de inte uppskattar elementet lika mycket i slutet av dagen.

 Årets provstatistik är då verkligen ingen rolig läsning för vår del, men man kan konstatera att det är himmelsvid skillnad på pris o pris. I torsdags var jag genuint missnöjd med vår prestation men idag känns det helt ok med en nolla efter att ha gjort ett mycket stabilt arbete fram tills att vi föll. Det är också en stor skillnad på att gå till pris efter tre mediokra apporter och att åka ut efter sju fina fåglar…

Jens höll dock familjens fana högt o fick sitt andra förstapris på två dagar – bra jobbat! Även om han såklart hade siktat högre än så kan man inte riktigt vara missnöjd med ett förstapris, i den här leken handlar ju utgången till en betydande del om vilka uppgifter man får.
Provet som helhet genomfördes prickfritt och jag vill tacka alla inblandade för deras insatser (ingen nämnd, ingen glömd!). Efter en inledande misstänksamhet mot ”den danska modellen” får jag nog säga att den föll väl ut. Under en driven jakt blir det ett effektivare utnyttjande av apporterna och betydligt mindre logistik under provets gång. Det här borde anammas av fler domare!

Och efter ett smått hysteriskt halvår ska jag nu äntligen få lite ledigt! På onsdag börjar min semester och vi anträder resan mot England – för första gången på flera år känner jag att jag verkligen behöver en tids avbrott o ledighet. Även om de kommande veckorna på intet sätt kommer att tillbringas på vilohem, så blir det åtminsoten ett miljöombyte och dessutom nöje för hela slanten. Det ska bli så underbart att komma iväg! Packningen har vi inte ens påbörjat, men det hinns väl med imorgon kväll...

Ännu en fantastisk dag

Sitter i köket, nyss hemkommen efter ytterligare en dags andjakt på Bästa Gården. Denna vecka har det varit jakt varannan dag o så fortsätter det ett tag till. Sen igår är Birthe på besök från Skåneland o hon och Jens pysslar nu med kvällsvarden – lite extra gott att äta & dricka känns som en passande avslutning på den här dagen.

Vissa gånger känner man sig mer priviligierad än andra och idag är en sån dag! Dagens jakt har varit precis så bra som man kan önska och det är tre mycket nöjda människor o åtta trötta hundar som nu åter intagit Himmelsända. Idag är dessutom första gången vi verkligen utnyttjat kapaciteten med vår trailer – inga problem att transportera två hundar i varje box.

Fåglarna har i år flugit fantastiskt bra redan från premiären och nu, med några veckors ”träning”, är de verkligt sportiga. Viltvattnen på Bästa Gården är väldigt naturliga och minst sagt utmanande, värdskapet och förplägnaden av toppklass och apportörerna ett synnerligen väl fungerande arbetslag. Vi är så tacksamma att få vara en del av detta!

I tillägg till att de yttre omständigheterna varit helt optimala, har hundarna dessutom gått genom dagen utan att sätta en tass fel. Grim är en klippa som jag numera inte gärna lämnar i bilen, han jobbar o jagar som en tok samtidigt som det utan motstånd går att styra honom precis dit jag vill. En ytterst effektiv kombination! Idag gjorde han några riktigt fina apporter där jag skickade honom till nedslaget/fågeln och sen bara släppte loss jaktlusten – att se en hund följa en löpa eller arbeta med en dykare är en ren fröjd! Du o jag mot världen, Grim Grus.

Baggi har inte varit sig själv den senaste tiden och han har inte heller presterat som vanligt på jakterna. Men idag var han tillbaka i gammalt gott slag – markerar som en gud, söker outtröttligt och levererar vilt som ingen annan. Mattes prins! Man blir ju så orolig av att inte känna igen sina kära vänner och Jens o Birthe har fått höra till leda hur glad jag är över Baggis arbete idag…

Sting gör som vanligt extra allt – han har utvecklats till en fullfjädrad apportör och skämdes inte för sig idag heller. Gry tog några egna beslut o skickade sig själv vid ett par tillfällen när husse var upptagen med annat, pensionärer har ju lite extra förmåner! Ila gjorde ett av sina första framträdanden och även hon visade framfötterna, om än i något mer begränsad skala. Det finns inget bättre än att guida en talangfull unghund genom de första kontakterna med ”the real thing”!

Birthes Tomtebloss tillhör också nybörjar-laget, även om han är lite äldre än Ila. Han fick vara med som prao idag och mest titta på, men de uppgifter han faktiskt fick sköttes med den äran. Det kan nog bli jakthund av honom också! Tomtebloss ”lillebror” Royce gjorde en strålande debut, med fullkomligt lugn o fokus även mitt under brinnande skytte. Samtliga förare är alltså synnerligen nöjda med dagen och vi sitter nu (en stund senare än när inlägget började författas!) i soffan o skryter för varandra om dagens bravader.

Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra.

 

Jakter o apportörer

Veckans tankar publicerades på LineUp-bloggen:

http://kennellineup.blogspot.se/2012/09/jakter-o-apportorer.html


*inväntar reaktioner*

Falsk säkerhet

”Nä, den där duger inte, vid en förlossning måste jag ha en riktig rock” svarade jag lite överlägset när djurägaren sträckte fram den gårdsegna överdragsrocken till mig. Jag var kallad till en kalvning som inte förlöpte som den skulle och som alltid förväntar man sig då en viss grad av nedsölning. För dessa och liknande tillfällen har vi därför särskilda gummirockar med korta ärmar som är fullständigt täta på alla sätt (vilket tydligt visar sig under sommartid då man snabbt blir halvkokt) och därmed håller själva veterinären i ett presentabelt skick.

Rektalrock.

Bararmad och iförd stövlar och en ”riktig” rektalrock påbörjades arbetet. Djurägarna var lika trevliga som vanligt, men själva patienten visade rejält med attityd redan från början. Man ser tydligt i blicken på vissa kor att de tänker mosa den som kommer för nära deras avkomma, men den här hade alltså gått in i den sinnesstämningen redan innan hon fått sin kalv. Av ren överlevnadsinstinkt går man såklart inte in till ett sånt djur, men man hade nu lyckats sätta fast henne i fångstgrindarna så läget var under kontroll.

Efter noggrann tvätt och en handfull glidslem gick jag in med handen i kons slida – trots ett drygt decennium i yrket upphör detta moment aldrig att fascinera mig. Man vet aldrig vad som väntar en där inne i mörkret! Omgående konstateras att kon lider av livmoderomvridning men att det inte är helt stängt utan jag kan känna två klövar, dock inget huvud. Tänk er att livmoder och förlossningsvägar är som en påse som man vrider om, ”halsen” blir då mer eller mindre stängd och det går inte att få ut det som finns därinne.

Om man har en fullständig omvridning är livmoderhalsen helt åtsnörd och man får rulla kon över rygg för att lösa problemet, vilket med rätt teknik och några medhjälpare faktiskt är lättare än det låter. De flesta gånger är omvridningen dock inte fullständig utan man kan komma åt att manipulera kalven även om det är väldigt trångt. Oftast ligger kalven rätt i själva livmodern och när man börjar ligger den därmed lika mycket fel som graden av omvridning. Om man kan vrida kalven tillbaka så följer nästan alltid livmodern med och båda felen rättas till på en gång.

Något förneklat går det till så här: förlossningskedjor läggs på kalvens båda ben så man har något att hålla i, detsamma görs med ett par manschetter som förs så långt upp som möjligt på benet. Därefter anläggs en torsionsgaffel som träs in i de båda manschetterna och med hjälp av denna (och en stark bonde!) vrids kalv och livmodern tillbaka till rätt läge.

Torsiongaffel och därtill hörande manschetter.

Men nu är ju livet sällan så enkelt som det framställs i läroböckerna. Även om jag kunde nå kalvens fötter så är det inte helt enkelt att med enhandsgrepp korrekt lägga på en kedja genom fosterhinnor och med en kalv som drar åt sig fötterna så gott han kan. Jag har smala o relativt långa armar vilket alltid underlättar vid förlossningar, men det slutar ändå allt som oftast att jag måste ha hela armen o halva axeln inne i kon för att komma åt ordentligt.

Och om man har den positionen när fosterhinnorna går sönder, samtidigt som kon krystar till (vilket hon naturligvis gör nästan hela tiden, om inte annat för att bli av med den där personen som gör intrång), då blir effekten dramatisk. För även om våra rockar är helt ogenomträngliga i själva materialet så är inte ärmarna inte helt tättslutande, och eftersom jag enligt ovan effektiv täpper till fostervätskornas passage finns det bara en väg kvar. Det vill säga rakt in i rockärmen och ner längs själva veterinären!

En enda rejäl krystvärk dränkte mig halva mig o fyllde ena stöveln, till mina medarbetares stora nöje. Men det är såklart bara att gilla läget och fortsätta lösa den givna uppgiften och för att komma åt det andra benet var jag tvungen att byta till vänster arm. Vilket naturligtvis fick precis samma resultat så på bara några minuter blev jag alltså fullständigt dyngsur av fostervätska från topp till tå! När jag stod där och kände de våtklibbiga kläderna smeta mot kroppen o sakta kallna, undrade jag stilla om detta var straffet för att jag så frankt nekat att använda djurägarens rock, eftersom min ju var så mycket bättre…

Nåja, veterinärer kan duscha o kläder kan bytas (lyckligtvis har jag alltid ett ombyte med mig i bilen) och huvudsaken är ju att kalvningen avlöpte på önskat sätt. Strax efter ovannämnda incident fick vi också tillbaka livmodern i rätt position och en stor o fin tjurkalv kunde dras ut. Slutet gott, allting gott!