Censur!

Jag blir regelbundet förundrad, imponerad och tacksam över alla de föreningsaktiva människor som lägger oändligt många oavlönade timmar på klubbarbete för allas vår skull. Jag gör själv en del, men det finns många, många andra som bidrar otroligt mycket mera för att våra klubbar ska fungera. En stor eloge till alla er!

Ibland blir man dock förvånad av andra anledningar, då man kan undra om en del av dessa personer sitter där de gör enbart för sin egen skull och inte för att de brinner för sin klubb/ras. Helt nyligen inträffade tyvärr en sådan incident, när det visade sig att Labradorklubben, med ordförande Dan Ericsson i spetsen, använder sig av censur för att tysta och motarbeta medlemmar man upplever som kritiska. Det har funnits antydningar om detta förut men man vill ju inte tro att sånt är möjligt, varför det gjorde mig chockerad när det framkom att så faktiskt är fallet.

Bakgrund: vi hade i Labradorens redaktionskommitté kommit överens om att det skulle göras en artikelserie om hantering och träning av valpen/unghunden. Efter att den först tilltänkta författaren med kort varsel avsade sig uppdraget, tillfrågade jag en annan medlem (Kerstin Andersson) som åtog sig att skriva dessa artiklar.

Jag meddelade detta till den övriga redaktionen, men blev både förvånad och förfärad när redaktionsmedarbetaren och tillika klubbens ordförande Dan Ericsson fullständigt förkastade den tilltänkta författaren, med motiveringen att hon har varit kritisk mot klubben?! Dan Ericsson menade att Kerstin Andersson gjort ”mycket kraftfulla påhopp” och ”kastat ur sig hemskheter” om såväl klubben och som om honom personligen. Den kritik han syftar på är dock inte överdriven på något sätt och den innehåller heller inga personangrepp eller andra övertramp, utan är ett sakligt ifrågasättande av delar av klubbens arbete/inriktning. Texten som åsyftas finns längre ner här på sidan så att var och en kan kan bilda sig en egen uppfattning. För att läsa hela tråden får man gå in på Labrador Retrieverklubbens Facebook-sida och titta under ”Senaste inläggen av andra”, inlägget är postat 14 september 2012.

Dan Ericsson är en övertygande retoriker och får trots det absurda i situationen delar av redaktionen med sig och man beslutar att inte ta emot något material ifrån Kerstin. Efter att ha ställt ett par obekväma frågor skulle hon alltså vara otänkbar att bidra med material till tidningen/klubben, även om ämnet är ett helt annat. Kerstin refuseras med andra ord beroende på vem hon är och inte på grund av att en text skulle varit undermålig eller olämplig. Detta är ett fullständigt oacceptabelt förfarande i en medlemsorganisation.

Sättet som kritiken framförts på kan verkligen inte kallas klandervärt, sen kan man hålla med Kerstin eller låta bli. Sakfrågan är dock helt irrelevant, utan det som är viktigt är att Labradoren (och därmed Labradorklubben) utestänger medlemmar som är obekväma i någon form. Jag trodde i min enfald att den här typen av censurering inte förekom i Sverige idag, men det var uppenbarligen helt fel.

Med anledning av det inträffade har jag med omedelbar verkan avbrutit mitt mångåriga arbete som skribent för Labradoren.

Både LRKs styrelse och SSRK Hs har tillskrivits i frågan – så här får det bara inte gå till!!

 

Från Labrador Retrieverklubbens Facebook-sida:

Tidningen Labradoren har just landat i brevlådan. Ordförande Dan Ericsson skriver en lång och omfattande ledare om det som vi labbeägare/uppfödare ska anse vara viktigt. Det märkliga är att inte ett ord andas "jakthund".
Min fråga till ansvariga (gärna just ordförande Dan E) är hur styrelse och rasklubb tar ansvar för jaktlabben? Hur viktig anses den rasvarianten vara?
Är det sant att klubben vägrar ta ansvar för den jaktavlade labben i RAS?
Ser fram emot utförliga svar!
Kerstin Andersson
Ringlets kennel

Gilla · · den 14 september 2012 kl. 21:04

Mirjam Axner, Sara Wallgren, Kian Wingård och 81 andra gillar detta.

Kunden har alltid rätt. Eller...?

På jobbet onsdag förmiddag, kl 10.16. (För er information så har vi telefontid 8-9, därefter gör vi en plan över dagen och ringer runt till djurägarna för att tala om när vi kommer till just dem. Vid halv tio-tio brukar vi vara på väg ut för dagens runda, men just den här dagen var jag lite försenad.)

Kund: Hej! Min häst ska åka till Holland imorgon så den behöver ett exportintyg idag.

Jag (suckar lätt över att jag nu måste göra om min resplan och ringa alla djurägare igen för att ge dem en ny tid): Jaha, det ordnar vi. Var står hästen?

Kund: På Stora Ridskolan.

Jag (glatt överraskad av att trots allt slippa göra om min resplan och ringa alla djurägare igen för att ge dem en ny tid): Men vad bra! Jag är just på väg dit i ett annat ärende – jag är i stallet om en halvtimme.

Här tror jag nu att kunden ska bli pyttelite glad över att 1. veterinären ger en så oerhört god service trots att detta knappast är ett akutfall och 2. kostnaden kan delas med den andra hästägaren så det blir lite billigare. Jag hade fel.

Kund: Men kan du inte komma sent i eftermiddag?? Hästens pass är inte i stallet just nu och jag har ju massor att göra på förmiddagen!

Jag (fullständigt oförstående inför kundens svåra livspussel): Nej, det går inte. Jag är på väg till Stora Ridskolan NU och sen har jag fullt upp med sjukbesök i andra änden av distriktet resten av dagen.

Kund (suckar uppgivet över veterinärens dåliga servicekänsla): Jaha, då kanske min man kan hjälpa dig. Men han är inte så hästvan så du kan väl ta in hästen ifrån hagen!? Hon står precis utanför stallet.

Jag: *tystnad*

Kund (hör uppenbarligen att det blev lite för tyst i min ände av samtalet): Eller, nej, han fixar nog det! Och vi ska försöka få fram passet – kom du nu på förmiddagen!

Här förväntas jag nog känna tacksamhet över att kunden är så oerhört flexibel och smidigt anpassar sig efter den träiga veterinären, men på något sätt misslyckas jag med att frammana den känslan. Det hela avlöpte dock enligt regelboken till slut – hästen stod i stallet när jag kom, passet var på plats, det fanns en medhjälpare som faktiskt var hästvan och kusen godkändes för export/transport.

Men VARFÖR envisas folk med att ringa angående dessa exportintyg samma dag? Alla vet att de behöver ett intyg, utfärdat inom 24 h från att hästen åker från stallet, för att hästen ska komma vidare ut i Europa. Skulle man inte kunna ringa någon dag i förväg då? Transportören lär ju knappast ha blivit bokad samma dag. Dessutom kommer dessa samtal sällan på telefontiden utan oftast ringer de under dagen så att man måste göra om hela rutten. Hur vore det med lite framförhållning? Det kan väl ändå inte vara ett spontant infall att skicka sin häst utomlands!? ”Imorgon är det torsdag, det kommer att regna lätt med sydostlig bris och månen står i nedan – det är ju perfekta förutsättningar för att Brunte ska komma välbehållen till Tyskland!”
Skulle inte tro det…

Det var dagens gnäll – i övrigt avlöpte arbetsdagen till belåtenhet och jag var hemma vid halv sex. Nöjd med att ha sluppit några missöden på de oplogade småvägarna, dock något mindre nöjd med att ha vält ut hela lådan med små vaccinampuller och andra kylvaror i 1 dm snö på gårdsplanen vid sista besöket. Men jag lyckades åtminstone undvika att köra ihjäl nåt den här gången!

Note to self.

Om man ätit en banan i bilen så kan det vara bättre att slänga skalet på golvet, istället för att kasta ut det genom fönstret. Jag slänger ALDRIG skräp i naturen, men biologiskt avfall kan ibland få hamna i det fria. Det är ändå så sällan jag äter frukt så det påverkar ändå knappast den totala nedskräpningen.

Hursomhelst, om man nu har varit en duktig människa o för en gångs skull ätit en banan istället för en Snickers så kan det ändå vara läge att ta med sig skräpet hem. Det är nämligen så att om man öppnar fönstret när man kör i 120 km/h på motorvägen, så uppstår ett ganska kraftigt luftdrag. Och om man då händelsevis har viktiga papper (typ journalanteckningar) liggande på passagerarsätet så kan dessa få för sig att flyga ut genom sagda fönster. Särskilt förargligt blir det när de först virvlar omkring i bilen i ett par sekunder och man inser vad som håller på att hända, men ändå inte kan påverka skeendet eftersom den toppmoderna ultraspejsiga tjänstebilen har nån slags panikspärr som innebär att när man trycker hysteriskt på stäng-fönstret-knappen så gör den inget alls…

Jag får väl trösta mig med att jag utgjorde dagens skämt när jag tvingades ringa stallägaren för att återigen få alla uppgifter på hästarna o dito ägare. Man ska ju glädja sina medmänniskor och man kan väl säga att jag gjorde min plikt den dagen.
Det känns bra.

Gott nytt år

Vi har minsann gjort oss till och skapat en hemsida!

 

www.lineupgundogs.se

Operationen lyckades men patienten dog

Häromkvällen hade jag säsongens första livmoderframfall. Mjölkkorna kalvar ju året runt så där kan man drabbas när som helst, men köttdjuren har i regel en väldigt intensiv kalvningsperiod under årets första månader. I den här besättningen var man dock redan i full gång med förlossningarna och min patient hade nedkommit med kalv nummer tretton för året. Ett sant oturstal den här gången eftersom livmodern också kom ut ganska snart efter kalven. Ibland så kon krystar ut livmodern oxå i samband med eller strax efter förlossningen (kan drabba även andra djurslag), och då hänger den ut genom blygden som en utochinvänd säck. Detta är ett regelbundet förekommande fall för alla stordjursveterinärer, men jag törs lova att det inte är nån favorit för någon kollega.

 

 

Ingen rolig syn och det är helt otroligt att det någonsin är möjligt att reponera!

 

 

Fullständigt framfall, en livmoder som svullnat en hel del trots minutiös förbehandling av djurägarna o en ko som låg lite tokigt till gav inte de bästa förutsättningarna, men jag har aldrig misslyckats med att reponera ett livmoderframfall så självförtroendet var gott. Eller, rättare sagt, jag HADE aldrig misslyckats med att få tillbaka organet på rätt plats…

Teorin är mycket enkel – man ryggmärgsbedövar kon för att släcka krystvärkarna och masserar sedan successivt in hela livmodern genom slidan igen. Eventuellt sätter man avslutningsvis s k flessa-suturer i blygden (tänk er abnormt stora piercing-stavar) för att hålla ihop vävnaden och minska risken för återfall. Plättlätt! Men teori o verklighet är ju ofta två helt skilda saker o så även i detta fall – man blir som regel täckt med blod o bös från topp till tå (den där rektalrocken kommer väl till pass igen, nu även kompletterad med galonbyxor) och det är ett verkligt hårt fysiskt arbete i dess mest utmattande form. Men trots att man oftast tvivlar nånstans mitt i proceduren går det nästan alltid, på något osannolikt sätt. Efter en timmes fruktlösa försök var jag dock tvungen att ge upp i sagda fall; trots att jag hade god hjälp av två djurskötare kom vi aldrig längre än halvvägs.

 

Flessa-suturer

 

 

När reponeringen misslyckas så står man där utan mycket mer att erbjuda djur och djurägare. Kon kan såklart inte gå runt med ett inre organ hängande på utsidan och omedelbar nödslakt brukar vara den enda utvägen. Eftersom den här kon hade en fin tjurkalv att ta hand om och var i hyfsat skick i övrigt, beslöt jag mig dock för att prova en annan utväg – amputation av livmodern. Jag hade aldrig gjort det förut men enligt beskrivningen skulle det vara synnerligen enkelt. Fast det var ju det där med teori vs. verklighet… Jag förklarade i stora drag för djurägaren hur det går till och lyckades totalt ignorera frågan om jag hade utfört operationen förut. Vissa saker är helt enkelt bäst att lämna obesvarade!

Ingreppet kan beskrivas som synnerligen oprecis fältkirurgi och går till som följer: en fingertjock gummislang hämtas från bilen och dras åt så hårt det bara går i höjd med livmoderhalsen. Slangen knyts med flerdubbla knutar och sen klipps helt enkelt livmodern bort under det att veterinären för varje klipp andlöst (läs: skräckslaget) förväntar sig en massiv artärblödning pga en otillräcklig åtdragen slang.  Inget sånt hände dock och efter att 8-10 kg livmoder avlossats så var det inget motstånd att reponera den vävnad som fanns kvar.  Slangen lämnas kvar i slidan och kommer, när livmoderhalsen läkt ihop o svullnaden går ner, att lossna o komma ut av sig själv.

Kon promenerade efter avslutad behandling lugnt iväg till sin box och allt såg bra ut.  I det här läget var operatören synnerligen nöjd med sig själv! Men innan jag hunnit sanera mig och åka vidare hade hon fått rejält ont i magen – hon sparkade mot buken som värsta kolikhäst och hade tydliga smärtor. Jag kunde dock inte göra mer för henne och i bilen på väg hem snurrade rubrikens ord i huvudet. Vad kunde ha gått fel? Hon blödde ju ingenting utåt men kan hon ha fått inre blödningar? Vad är det som gör så ont??

Det var med tungt hjärta jag ringde djurägaren följande morgon för att kolla status på min patient, men döm om min förvåning o glädje när det visade sig att kon mådde riktigt bra! Nu har det gått ytterligare någon dag med stadigt bättre rapporter o jag vågar nog räkna hem det här. Att kon lever är väl värt att jag fortfarande har träningsvärk i varenda muskel i kroppen, även om slutresultatet och det som orsakade värken faktiskt inte har nåt samband den här gången. Jag känner mig härmed väl förtjänt av en inteckning i Hybris-pokalen och ”ett fint pris”! J



Nästa steg

 

Jag har gått som apportör på stora o små jakter i 15 år nu, och varit helt nöjd med att bara verka som ”städpersonal”. Jägarexamen klarades av i slutet av nittiotalet men sen hände inget mer. Själva skyttet har inte lockat mig alls, det finns så många andra som gör det både gärna o bra! Det finns för all del många som gör det lika gärna men kanske mindre bra också… Jag vet hur de som står bakom kan tänka om dessa och eftersom jag ogärna gör något halvdant och dessutom har avlivning av djur som profession, har jag känt att tiden inte räckt till för att träna så mycket som skulle krävas för att bli en tillräcklig duktig skytt. Jag menar inte att man nödvändigtvis måste vara en sån som gör paket av 40-meters-fåglar, men jag vill åtminstone känna att jag inte skäms över mig själv. Förvisso har jag haft en viss fallenhet för att mörda lerduvor (vilket dessutom är vansinnigt roligt!), men därifrån till att skjuta på riktigt har det varit långt. Ska jag överhuvudtaget skjuta på nåt som lever vill jag känna att jag har stor möjlighet att ”kill it cleanly” – kanske en yrkesskada?

Allt eftersom åren gått har det dock alltmer känts som att det fattas nåt, jag har liksom inte haft hela paketet i den här sfären av jakt o hundar som jag älskar så mycket. I tillägg är det emellanåt oerhört frustrerande att vara utan bössa när man går eftersök! Jag blir tokig när hundarna hittar en skammad fågel som dyker undan och som man inte kommer åt utan att avfånga den. Det händer ju inte sällan att anden har hunnit försvinna när någon med bössa väl kommer fram och en sån fågel är svår att hitta igen. Så tidigt i höstas togs beslutet – jag ska skjuta själv!

Av olika anledningar så blev det inte verklighet tidigare i höst, men nu är det gjort – en Beretta 686 kal. 20 flyttade igår in huset! Jag hade bestämt mig för att inte lägga en förmögenhet på en bössa, jag vet ju de facto inte hur mycket jag kommer att använda den. Efter att i höstas ha provat en god väns Beretta fick jag emellertid för första gången uppleva hur en ”rätt” bössa känns, och ribban var lagd… Vi gjorde igår en utflykt till Kjells Vapen i Götene där jag provade flera olika vapen men inget kändes tillnärmelsevis lika bra som just den Beretta de hade inne. Den hamnade liksom rätt varje gång jag lade an och då var det bara att acceptera att den kostade dubbelt så mycket som jag hade planerat.

 

Vacker! Och den är min!!!

Jag får alltid lite ångest av att göra av med så där mycket pengar, men nu känns det ändå bra på nåt sätt. Jens passade också på att förnya vapengarderoben hos Kjell –  även en Browning 525 fick följa med hem. Slutnotan blev egentligen alldeles för hög men enligt uppgift ska ju inte kvalitetsvapen sjunka nämnvärt i värde så vi får väl se det som nån slags investering…
Hursomhelst, gjort är gjort och nu gäller det att se till att nyttja den kapacitet som finns. Hundarna kommer alltså inte att få precis all tid nästa år – en del av våren o sommaren ska definitivt ägnas åt skjutträning både med instruktör och på egen hand. Nästa säsong ska jag banne mig både skjuta själv o klara mig utan assistans från karlarna under eftersöken!

 

 

 

Jag ser nu verkligen fram emot att gå med bössa själv, men oroar mig lite för hur jag ska få med mig allting (väska, bössa, änder) när jag krånglar mig fram i terrängen under eftersöken.

Men det löser sig väl!

 

Jens med en halvautomat någon gång i höstas. Han sköt förvisso väldigt bra med den, men jag tror inte att en halvautomat riktigt har den "klass" som är önskvärd... Är man fåfäng så är man!  :o)

 

Han verkade rätt nöjd med situationen ändå.

England 2012

Reseberättelse från England kommer att finnas här:

http://kennellineup.blogspot.se/


Håll till godo!   :o)