måndag 11 juni 2012

Logistikprojektet från helvetet...

...eller Valparna Gud glömde
…eller Lagen om alltings jävlighet...
...eller nån annan passande rubrik!

Ni vet hur det är när man ska skaffa en ny hund, det är ett evigt funderande över olika kombinationer och vilka linjer/hundar man gillar eller inte gillar. Ju mer man tror sig veta desto svårare är det! Sen ska det ju passa i livet också med hänsyn till det övriga hundbeståndet, familj, arbete osv. Man grubblar o prioriterar o upptäcker nya kullar o väljer bort andra, för att till slut förhoppningsvis hitta något man verkligen tror på. När beslutet väl är taget och man blivit lovad en valp i önskad kombination är det svåra äntligen över, då återstår ju bara att vänta 8 veckor o sen hämta hem det lilla gulliga knytet! Eller hur…
Jag bokade redan under mitt år i England en valp efter en ung tik jag tycker väldigt mycket om, och nu på vårkanten var det dags för hennes första kull. En välmeriterad hane med en tilltalande stamtavla användes och jag påminde tikägaren om mitt intresse för en valp. Kullen föddes i början av april – 8 stora fina valpar och dessutom var en av hanarna var gul – den skulle jag ha! En gammal vän var också intresserad av kullen o blev lovad en av de svarta valparna.
Biljetter bokades i god tid o rutten lades upp – utan tvekan enklast o billigast var att ta valparna som handbagage med flygbolaget Skyways. Tillståndet från jordbruksverket beviljades och kom fram i tid. Hyrbil bokades, lugn o ro rådde inför resan. Allt var under kontroll o vi skulle hinna med att besöka lite vänner när vi ändå var på ön. Roligt!
Men sen började det…  I slutet av maj gick Skyways i konkurs o lätt panik utbröt, hur skulle jag nu få hem valparna? Kontakt togs med ett par kurir-bolag men inget gick att ordna med så kort varsel. Till slut kom alltid lika pålitliga Bitte med lösningen – att flyga hem dem med KLM istället. De skulle visserligen få åka som bagage o vi skulle tvingas mellanlanda i Amsterdam, men det kändes som mindre problem då. Ärligt talat tror jag de reser bättre i skuffen än i kabinen, åtminstone om de är två o är vettiga mentalt.
Jag fixar det hela ganska smidigt o inte alltför dyrt, men jag pratade med supporten/kundtjänsten på KLM minst fyra gånger innan allting var godkänt och valparna var bokade o bekräftade. En av tjänstemännen hävdade visserligen bestämt att man inte alls kunde flyga med hund till eller från Storbritannien, men till slut fick jag ändå klartecken på att allt var ok med valparna och jag andades ut igen.
Det skulle jag inte gjort. Av en slump (tack Tomas!) fick jag tre dagar före avresa reda på att KLM kräver att valparna är 15 veckor gamla innan de får åka med! Jag trodde inte mina öron men ytterligare ett samtal till KLM bekräftade detta, vilket försatte mig i ett något upprört tillstånd. Efter att ha pratat så många gånger med kundtjänst – varför har ingen nämnt den lilla detaljen??? ”Men det står ju på hemsidan” fick jag till svar. Det är möjligt, men om jag ringer till en (flera) handläggare som hjälper mig att boka biljetter o transport av två valpar, borde man inte någon gång få frågan om deras ålder då? Eller har jag för stora krav på mina medmänniskor? Det verkar ju vara så att man inte behöver ha någon kompetens alls för att sitta i en support (det min personliga erfarenhet), och kanske är det jag som är ogin som blir vansinnig av att bli felinformerad eller mötas av ”det vet jag inte o det finns ingen annan här idag som kan svara på den frågan”…
Hursomhelst – valparna skulle levereras om några dagar, jag var tillbaka på ruta ett och frustrationen nådde nu åtminstone grad 4 av 5. I det läget gav jag upp alla tankar på flyg och Jens o jag bestämde oss för att helt enkelt ta bilen till England och hämta dem. För att göra situationen ännu mer pikant så hade vi helgkurser bokade både 2-3 och 9-10 juni, vilket gav oss endast fem dygn att tillryggalägga sträckan Sörmland – Suffolk – Sörmland, ca 340 mil totalt. Det är med facit i hand uppenbarligen genomförbart, men det är inget jag kan rekommendera… Vi tillbringade bara ett dygn i England, så några sociala kontakter blev det tyvärr inte tal om, förutom det alltid lika roliga umgänget med Mike & Sara. Verkligen trist att vi inte hann träffa några fler vänner, men nöden har ingen lag så vi får vänta med de övriga tills i höst.
Resan dit gick utmärkt och följde helt planen, men på vägen hem drabbades vi av de berömda tyska bilköerna. Fri fart på Autobahn?? Jo, verkligen… Men vi hade inte några tider att passa så det fanns ingen anledning att bli hysterisk, utan vi tuffade på så gott det gick. Och valparna var helt fantastiska! De genomled alla dessa timmar o bilen utan protester, rastades på alla möjliga o omöjliga ställen utan att bekommas av konstiga miljöer och betedde sig som att de aldrig gjort annat än varit på resande fot. Härligt!
På vägen till England oroade jag mig litegrann för att jag inte skulle tycka om valparna, efter allt detta besvär vore du höjden av ironi om de inte var ”bra nog”. Att jag är så förtjust i tiken behöver ju inte betyda att hennes valpar blir lika trevliga! Den farhågan kom dock på skam å det grövsta. Det känns verkligen som att vi har fått två riktigt bra valpar – frimodiga, trygga o sociala. Dessutom är de mycket välkonstruerade, båda två tycks kunna bli påfallande snygga vilket också är viktigt för mig.
Så – slutet gott, allting gott! Och det kunde ju faktiskt varit värre, flygbolaget kunde ju t e x konkat när vi redan var i England. Men nästa gång köper jag nog en valp från Kennel Searover som finns en kvart bort…
En del av den härliga trädgården på Eels Foot Farm. Sommaren har såklart kommit avsevärt längre i England än hemma och det var intressant att se förändringen i växtligheten allteftersom vi kom söderut.


En ny fin skylt hade man minsann fått!


Blommande äppelträd.

Gizmo vilar i solen. Hon har hunnit bli 11 år gammal nu men hänger fortfarande med på alla träningar. En utmärkt störning!

 Sara med en ny adept, en ca två år gammal hane efter Waterford Fergus från Liz Ingram's kennel Garrethall. Mike har en kullsyster o båda är riktigt trevliga att se. De där två kommer att bli nåt!

De har oxå varsitt kullsyskon som är en upprepning av kombinationen som gav min favorit Gambol (valparnas mamma), helsyskon men yngre alltså. De är nu ca 15 månader gamla och ser oxå väldigt fina ut. Vilka jaktmaskiner! Det stärker såklart min övertygelse om att de där linjerna är något som jag verkligen vill ha.
 Jens o Mike på andra sidan sänkan. Vi åkte till ett alldeles fantastiskt hedliknande område utanför Westleton och både Jens o jag önskade intensivt att vi hade haft våra hundar med oss. Vilka sagolika träningsmarker!!

 Quip på väg in med en apport.




Den fina kenneln - rent, luktfritt o tyst. Ordning o reda!

Mike o Sara utfodrar enligt BARF - ffa "köttfärs", kycklingskrov, lammben o kalkonhalsar med diverse extra tillskott i form av ägg, grönsaker osv. Hanteringen är inget som tilltalar mig, men hundarna ser onekligen välmående ut på alla sätt.






 Även valparna får BARF, det är rätt fascinerande att se dem sluka ett helt kycklingskrov på några få minuter!



Den här fine gossen lämnade vi kvar i Skåne.
Välkommen tillbaka in i leken, Bertil!


Den allra första apporten.
Jag bara älskar hur min nye guldklimp fäller öronen när man pratar med honom - en synnerligen trevlig attityd!


 Valparna får ett sista mål mat innan vi kör på båten i Harwich.
Vad Jens gör vet jag inte riktigt...


 Köer...


Till slut tyckte mercan (aka Skeppet) att det var dags för en paus. Medan den svalnde något så rastades valparna i dikesrenen och var helt obekymrade av all trafik som dundrade förbi på några meters avstånd. Det var lite svettigt(!) ett tag, men tack vare några liter hundvatten och att vi körde med högsta värme på så klarade vi oss fram till nästa mack.


Äntligen hemma. Välkommen till Sverige, lille Spike!