torsdag 31 mars 2011

Influensa

Efter det stora fågelinfluensautbrottet 2006 och därpå följande hysteri ibland både media, myndigheter o allmänhet, görs nu regelbundet kontroller avseende detta på alla slags fjäderfäanläggningar. En gång årligen tas det till exempel blodprover på avelsänder där man letar efter antikroppar mot viruset och den här veckan var det dags igen.

Så här kan man ha det som and i avelshägn - mat, vatten, skydd mot rovdjur och skapliga ytor både under tak o utomhus. Den gångna vinterns kyla hade gett en del stackare frostskador på fötterna, men bortsett från det är hälsan väldigt god i besättningen. Honorna har just börjat värpa nu och om några veckor kommer insamlandet av ägg och kläckandet av ällingar att börja igen. Det är inte tillåtet att fånga vilda änder utan alla avelsdjur är uppfödda i fångenskap.



Av praktiska skäl provtog vi dock den här gruppen istället. Det ser kanske inte lika idylliskt(?) ut som för de utomhushållna, men jag trycker att en rejäl lösdrift alltid är ett bra alternativ, oavsett vilket djurslag man pratar om.



Alla änder måste ha tillgång till vatten, och det har såklart även dessa. Trots att de är uppfödda och aldrig varit ute i friheten så är de långt ifrån tama och blev ganska besvärade av besöket.



De föstes försiktigt längs väggen...



...och stängdes in i ett hörn för att underlätta hanteringen.



Man tar blodet från en ven på vingens undersida, vilket oftast är svårare än det låter!



Till slut var dock uppdraget slutfört - 20 fåglar åderlåtna. Vi väntar nu svar från labbet på proverna och skulle bli väldigt förvånade om de kom tillbaka negativa. Vi har nämligen påvisat antikroppar vartenda år, vilket gjorde alla inblandade smått neurotiska första gången det hände! Nu är vi dock mera lutttrade och har redan planerat för uppföljande provtagning nästa vecka eller nåt. Om/när resultatet visar att fåglarna träffat på viruset (= har antikroppar) går man nämligen vidare med svabbprover i kloak och svalg för att leta efter levande virus. Hittills har dessa alltid varit negativa som tur är, för antagligen åtgärdas positiva virus-resultat med utslaktning av hela besättningen sånt är alltid traumatiskt.


Det var ganska ruggigt väder den dagen, verkligen inget vidare alls när man är nyfödd o blöt. Den här stackaren är inte gammal, om man tittar noga så ser man fortfarande den blodiga navelsträngen och efterbörden som hänger från tackan. Stackars liten...


Idag var det betydligt bättre väder än ovan o hundarna här hemma har fått komma ut o lufta sig lite. Man kan väl konstatera att vi hittade ett par områden där det finns ett visst behov av förbättring. Även en blogghund kan tydligen ha en dålig dag!! ;o)

tisdag 29 mars 2011

Du o jag, matte.


foto: Jill R

Grim blev lite trött efter två dagars kursande i helgen...

söndag 27 mars 2011

Kurshelg

Den gångna helgen tillbringades hos Jill o Peter Raneryd på Retrievertraining.eu. Värdskapet och allt runtomkring var som vanligt helt strålande och maten på Lilla Träskaten står i en klass för sig. Bara detta gör deras arrangemang väl värda att besöka och med tanke på vilka framstående instruktörer man lyckas anlita så borde det finnas något för alla. Rekommenderas varmt!


Aktuell instruktör den här gången var Birgitta Staflund-Wiberg och tillställningen rubricerades som ”A-provskurs”. Pga sjukdomar o annat så var vi bara sju ekipage vilket såklart är väldigt lyxigt. Det innebär ju att man hinner mycket samtidigt som tid finns för diskussioner om varje apport och det är ju av detta man verkligen lär sig! Det är en intressant ingång att fokusera på tävlingsbiten istället för ”bara” på övningar o ren träning, förutsättningar på a-prov är ju trots allt lite speciella och i många avseenden helt annorlunda jämfört med att starta på b-prov.


Vi blev pinsamt varse om hur förödande succéträning eller stort överseende är när man bara har ett försök, ytterst begränsad tid och bara ett fåtal signaler på sig för att bärga dummyn. Övningar när man bara ska få hem apporten till varje pris, och där man trots allt är ganska nöjd över att man lyckades med detta även om det behövdes 22 signaler, faller liksom på eget grepp när tumskruvarna dras åt. Att till exempel bli tillbakakallad o eyewipad av en kamrat när hunden lämnade området, var olydig eller bara ineffektiv, fick nog alla att tänka till på hur vi tränar och för våra hundar. Självklart adresserades också uppkomna problem och löstes efterhand, men det märktes tydligt att alla skärpte sig av att ha någon annan flåsandes i nacken som inget hellre ville än sno den där apporten!




Grim Grus när han var liten o söt!



Grim har varit avställd ett tag men som den blogghund han är märktes ingen ringrostighet alls. Under gårdagen och idag på förmiddagen gick han som ett spjut, men efter lunchen hade luften gått ur både hund o förare och vi strulade litegrann. Hela helgen har jag varit en skitjobbig Fröken Förnumstig och gång på gång påpekat att Tina låter Focus driva henne när hon ska sända iväg honom. Men på de sista apporterna kände jag emellertid att Grim hade tendensen att göra detsamma med mig, UTAN ATT JAG GJORDE NÅGOT ÅT DET!? Vadå nolltolerans o konsekvens? Varför är det alltid så lätt att se vad andra gör fel men så svårt att ta tag i sina egna problem?


Birgitta har i sin blogg (17 mars 2011) väldigt väl beskrivit hur ett bra förhållande förare – hund ser ut och det känns som att jag o Grim har kommit en god bit på väg mot det målet, trots att vi snubblade lite på slutet idag. Jag har haft lydiga o dirigerbara hundar förut, men aldrig tidigare har jag känt den där ömsesidiga tilliten med någon. Jag vet att Grim kan skickas på i princip vilken apport som helst med gott resultat och att han alltid försöker göra sitt bästa. Självklart blir det tokigt ibland ändå, men det är oftast för att jag slarvar eller gör en missbedömning eller för att uppgiften helt enkelt blev för svår. Tryggheten i att jag litar på honom och han litar på mig är en ganska fantastisk känsla som jag verkligen måste försöka bevara.



Jag fick mig nämligen en tankeställare när det gäller relationer och förhållningssätt i hundträningen. Ganska ofta är jag nog lite för snar till att korrigera när det blir tokigt, men det kanske inte alltid är den enda eller bästa lösningen? För hur kul kan det i längden vara att samarbeta med någon som skäller på en så fort tillfälle ges?



Men att hundarna i väldigt många fall behöver ramas in o få tydligare besked om vad som gäller behöver nog inte diskuteras. Det häftiga är dock att så fort man faktiskt gör det – tar tillbaka rodret och visar att man menar vad man säger – så svarar de omedelbart och bokstavligen förändras framför ögonen på en. Jag har upplevt det själv och det var också tydligt på några av hundarna under helgen. ”Ojdå, kärringen menar allvar, det är nog bäst att jag slutar spela Allan och faktiskt börjar lyssna på henne!”



Hundarna gör det vi tillåter dem att göra, upprepade Birgitta gång på gång. En ganska obekväm men ack så viktig sanning.

tisdag 22 mars 2011

Snön smälter!

Härligt väder idag - 10 grader o strålande sol! Detta i kombination med en frisk vind gjorde att snön nästan smultit undan helt idag, bara i skuggiga svackor ligger den kvar. Så himla skönt!! Jag står lätt ut med skitiga hundar om man bara slipper snön o isen.
Under förmiddagen var vi faktiskt lite produktiva, Projekt Packa & Städa som avslutades i Bungay ersattes med en mycket större uppgift direkt vi kom hem -> Projekt Röja o Förvara. Mitt lilla hus har haft fullt tillräckliga förvaringsutrymmen för mig, men när ytterligare en person flyttar in krävs plöstligt en helt annan logistik o planering för att bli av med alla kläder o pryttlar. Särskilt eftersom jag är lite av en hamster o har svårt att slänga sånt som kan vara "bra att ha"...

Som belöning för ovanstående trista men helt nödvändiga arbete, unnade vi oss själva lunch i det fria. Positiv högkvalitativ förstärkning!! Ryggsäckarna fylldes med det ena o det andra o vi begav oss ut i skogen för att hitta en solig glänta att slå läger i.
Bra kvinna reder sig själv. Att tälja pinnar är en underskattad terapiform - så väldigt avslappnande! Notera den skyddande snö-ringen runt elden, ingen risk för skogsbrand här inte.
Djup koncentration...
...ger goda resultat!! Halvbränd, sotig korv grillad över öppen eld är en ren delikatess.


Så soligt att man var tvungen att kisa, men inte kan man klaga över det! :o)



Vi tränade såklart hund oxå! Eskilstunas svar på "The dog guru" visade upp hur man får full uppmärksamhet från fyrbeningarna, mer info om hans hemliga övningar kommer nog här...

lördag 19 mars 2011

Väldigt onödigt!

Vi hade nästan barmark i slutet av förra veckan och hoppet om en ljusare o varmare framtid hade börjat spira. Men vad hände sen!? En dryg dm snö i fredags slungade oss effektivt tillbaka till vinter-misären, just som man börjat hoppas på våren... Så nu täcks inte bara marken utan även all förrädisk is av tung blötsnö och det är fullständigt livsfarligt att röra sig på gårdsplanen och vägarna. Suck...



Visst är det vackert, men har vi inte haft vinter så det räcker nu? Enda fördelarna är att hundarna håller sig rena och att man kan utnyttja åkrarna ytterligare en kort tid. Snötäckta fält är alldeles oöverträffade för att träna en unghund på långa avstånd på blinda apporter - de springer en del av sträckan "av sig själva" och får sen syn på dummyn ytterligare 30-40 meter längre ut (det gäller att känna sin hund!). Risken för misslyckande är ganska liten, man kan snabbt öka avstånden rejält och hunden får ett härligt driv o självförtroende. Kan rekommenderas!






Hundarna älskar snön o busar hejdlöst! Framförallt Baggi är helt galen och tröttar ut alla tre spolingarna med tok-ruscher och våldsamma brottningsmatcher.


Enda trösten i vinterns sista(?) återkomst är att det inte lär bli långvarigt - strålande sol o 5-8 plusgrader tär hårt på både gammal o ny snö. Skulle tro o hoppas att vi har barmark på riktigt i slutet av nästa vecka!


måndag 14 mars 2011

Det svåra beslutet

Idag har jag avlivat min närmsta väns kära rottweiler. Agda blev bara nio år men har ändå levt på övertid under flera år – artrosproblem och en allt svårare epilepsi har successivt tagit ut sin rätt. Helgen som gick var tung med upprepade krampanfall som blev allt svårare att lösa och idag på morgonen togs det oundvikliga beslutet om att låta henne somna in.

Det blev bästa tänkbara avslut – hemma på köksgolvet, lugnt o harmoniskt, bara närmsta kretsen närvarande. Agda hälsade mig i dörren på sitt vanliga tokiga sätt, och hade det inte varit för en lätt "stenad" blick pga alla mediciner hon fått, så kändes hon nästan som vanligt. Men även om alla inblandade förnuftsmässigt vet att detta var det enda rätta att göra, blir avgörandet inte lättare för det. Smärtan o saknaden efter en älskad vän är lika fruktansvärd varje gång. Det är ett ohyggligt ansvar att spela Gud och bestämma över liv o död, men så himla viktigt att man orkar ta beslutet innan det gått för långt.


Mina tankar går ikväll till alla som förlorat någon.





Becky

onsdag 9 mars 2011

Första veckan

Har nog fortfarande inte riktigt landat mentalt efter att ha flyttat hem igen – det är lite som att gå om kring i en bubbla hela tiden. Även att börja jobba var smått surrealistiskt – det kändes verkligen konstigt att ha jobbat så länge på ett ställe o ändå inte hitta grejorna man söker, veta vilka rutiner som gäller eller komma ihåg hur larmet stängs av. Men det ordnar sig säkert snart, skulle tro att vanorna kommer tillbaka tämligen omgående.

Jag rivstartade med jouren i helgen men hade turen att få det ganska lugnt, med undantag för att bli väckt klockan två i lördags natt. När telefonen ringer under småtimmarna vid den här tiden på året brukar det betyda antingen en kalvning eller fölning som gått snett eller ett livmoderframfall, samtliga innebärande hårt o skitigt arbete. Därför har man fullt adrenalinpåslag så fort telefonen skräller mitt i natten, men lyckligtvis vara det ”bara” en kolikhäst den här gången. Inte ofta man blir glad över att tvingas lämna sängen mellan 02.00 och 03.30 för att behandla en häst med magont!

Jag står just nu inför ett vägval – stanna eller gå vidare? Jag har i princip redan gjort det första valet, men ännu inte bestämt mig för vilket håll jag går vid det följande vägskälet. Valet är viktigt men svårt och alternativen är inte så många. Varför kan livet inte bara vara enkelt?

Det är dock intressant att undertecknad, som hela livet varit en extrem trygghetsnarkoman och ytterligt förändringsobenägen, frivilligt tänker tanken på nya steg i tillvaron. Det gångna året har verkligen medfört en personlig utveckling för mig och ”det ordnar sig” är numera ett välanvänt uttryck i min vokabulär! Detta är minst sagt oväntat men faktiskt väldigt befriande och förmodligen i högsta grad nyttigt för mig.

torsdag 3 mars 2011

Hemma igen

Efter en långtråkig och händelselös resa är vi nu tillbaka i fosterlandets trygga famn. Färjeturen från Harwich till Esbjerg tar hela 17 timmar – verkligen inte roligt men ändå betydligt bättre än att tillbringa motsvarande sträcka på Autobahn. Hundarna låg kvar i bilen men fick släppas ut på däck vid tre bestämda tidpunkter. De verkade helt tillfreds med detta arrangemang och att rastas i den konstiga ”industri-miljön” bekom dem inte alls. Det var 4-5 andra hundar också med på resan och flera av dem var påtagligt ängsliga och tryckta av miljön. Skönt med trygga hundar!!

Vi stannade hos pappa hemma i Koholma måndag natt och på tisdagsmorgonen körde jag direkt till bilprovningen i Klippan. Min besiktningsperiod slutade den 28 februari (dvs i måndags) och jag vågade inte köra hela vägen till Sörmland i en bil med körförbud (och därmed oförsäkrad) så det var bara att lydigt inställa sig hos överheten. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunnat få någon veckas dispens för detta, men se det var helt omöjligt – regler är regler och sådana kan sannerligen inte ruckas på! Men det är ju ett sätt att göra det enkelt för sig – om man håller orubbligt på reglementet så undviker man ju att någon stackars tjänsteman måste tänka själv.

Jaja, bilen blev godkänd i alla fall (bortsett från att den löstagbara dragkroken låg kvar i Himmelsända) och vi kom hem till slut. Jag hade oroat mig lite för att köra med sommardäck i den ”arktiska vintern” som löpsedlarna basunerat ut, men det vara bara de sista ynka milen som det var vinterväglag. Gårdagen o dagen har ägnats åt att packa upp alla väskor. Jag tyckte inte att jag hade så mkt med mig men subarun har uppenbarligen svalt VÄLDIGT mycket! Trots att jag av utrymmestekniska skäl trodde mig ha haft en ganska begränsad packning så har jag inte använt mer än 2/3 av allting – har någon någonsin haft för lite kläder med sig på en resa? Inte jag i alla fall...

Och till min förvåning hade jag minst lika mycket kläder kvar hemma i garderoben!? Detta blev pinsamt uppenbart när jag till slut tvingades använda skohorns- och våldsmetoden för att få plats med allt. Jag trodde inte att jag ägde speciellt mycket kläder och jag anser mig själv vara synnerligen moderat när det gäller shopping – hur kan det då bli så här?? Det får definitivt bli en garderobsrensning och en tur till Frälsningsarmén under våren, men jag har för stunden fått nog av allt vad kläder heter så jag väntar nog några veckor med det.

Det kändes ju sådär att lämna spirande grönska, strålande sol o tvåsiffriga plusgrader för att bege sig till vintern igen, men det verkar som att vi tog våren med oss från England. Det har varit plusgrader sen vi kom hem och även om det är långt kvar till prunkande lökväxter och svällande knoppar på träden så försvinner åtminstone snön snabbt nu. Både träning o promenader har hunnits med och det har varit riktigt skönt att vara ute!

Önskemål har framförts om att bloggen ska få leva vidare trots att jag kommit hem igen och jag låter den väl vara med ett tag till då. Min adaptability är på topp som vanligt!


Lite bilder från idag - det går ju att träna även om det är snö!



Dit ska du!


Absolut!!

Stoppsignalen sitter även på lite håll - man kan faktiskt ana Grim som en ljus fläck borta i skogsbrynet.


Dummies i motljus. Eller är det med-ljus??




Det var lite spänt mellan ungtupparna första dygnet men nu är allt frid o fröjd igen.