onsdag 19 december 2012

Operationen lyckades men patienten dog

Häromkvällen hade jag säsongens första livmoderframfall. Mjölkkorna kalvar ju året runt så där kan man drabbas när som helst, men köttdjuren har i regel en väldigt intensiv kalvningsperiod under årets första månader. I den här besättningen var man dock redan i full gång med förlossningarna och min patient hade nedkommit med kalv nummer tretton för året. Ett sant oturstal den här gången eftersom livmodern också kom ut ganska snart efter kalven. Ibland så kon krystar ut livmodern oxå i samband med eller strax efter förlossningen (kan drabba även andra djurslag), och då hänger den ut genom blygden som en utochinvänd säck. Detta är ett regelbundet förekommande fall för alla stordjursveterinärer, men jag törs lova att det inte är nån favorit för någon kollega.
 
 
Ingen rolig syn och det är helt otroligt att det någonsin är möjligt att reponera!
 
 
Fullständigt framfall, en livmoder som svullnat en hel del trots minutiös förbehandling av djurägarna o en ko som låg lite tokigt till gav inte de bästa förutsättningarna, men jag har aldrig misslyckats med att reponera ett livmoderframfall så självförtroendet var gott. Eller, rättare sagt, jag HADE aldrig misslyckats med att få tillbaka organet på rätt plats…
Teorin är mycket enkel – man ryggmärgsbedövar kon för att släcka krystvärkarna och masserar sedan successivt in hela livmodern genom slidan igen. Eventuellt sätter man avslutningsvis s k flessa-suturer i blygden (tänk er abnormt stora piercing-stavar) för att hålla ihop vävnaden och minska risken för återfall. Plättlätt! Men teori o verklighet är ju ofta två helt skilda saker o så även i detta fall – man blir som regel täckt med blod o bös från topp till tå (den där rektalrocken kommer väl till pass igen, nu även kompletterad med galonbyxor) och det är ett verkligt hårt fysiskt arbete i dess mest utmattande form. Men trots att man oftast tvivlar nånstans mitt i proceduren går det nästan alltid, på något osannolikt sätt. Efter en timmes fruktlösa försök var jag dock tvungen att ge upp i sagda fall; trots att jag hade god hjälp av två djurskötare kom vi aldrig längre än halvvägs.
 
Flessa-suturer
 
 
När reponeringen misslyckas så står man där utan mycket mer att erbjuda djur och djurägare. Kon kan såklart inte gå runt med ett inre organ hängande på utsidan och omedelbar nödslakt brukar vara den enda utvägen. Eftersom den här kon hade en fin tjurkalv att ta hand om och var i hyfsat skick i övrigt, beslöt jag mig dock för att prova en annan utväg – amputation av livmodern. Jag hade aldrig gjort det förut men enligt beskrivningen skulle det vara synnerligen enkelt. Fast det var ju det där med teori vs. verklighet… Jag förklarade i stora drag för djurägaren hur det går till och lyckades totalt ignorera frågan om jag hade utfört operationen förut. Vissa saker är helt enkelt bäst att lämna obesvarade!
Ingreppet kan beskrivas som synnerligen oprecis fältkirurgi och går till som följer: en fingertjock gummislang hämtas från bilen och dras åt så hårt det bara går i höjd med livmoderhalsen. Slangen knyts med flerdubbla knutar och sen klipps helt enkelt livmodern bort under det att veterinären för varje klipp andlöst (läs: skräckslaget) förväntar sig en massiv artärblödning pga en otillräcklig åtdragen slang.  Inget sånt hände dock och efter att 8-10 kg livmoder avlossats så var det inget motstånd att reponera den vävnad som fanns kvar.  Slangen lämnas kvar i slidan och kommer, när livmoderhalsen läkt ihop o svullnaden går ner, att lossna o komma ut av sig själv.
Kon promenerade efter avslutad behandling lugnt iväg till sin box och allt såg bra ut.  I det här läget var operatören synnerligen nöjd med sig själv! Men innan jag hunnit sanera mig och åka vidare hade hon fått rejält ont i magen – hon sparkade mot buken som värsta kolikhäst och hade tydliga smärtor. Jag kunde dock inte göra mer för henne och i bilen på väg hem snurrade rubrikens ord i huvudet. Vad kunde ha gått fel? Hon blödde ju ingenting utåt men kan hon ha fått inre blödningar? Vad är det som gör så ont??
Det var med tungt hjärta jag ringde djurägaren följande morgon för att kolla status på min patient, men döm om min förvåning o glädje när det visade sig att kon mådde riktigt bra! Nu har det gått ytterligare någon dag med stadigt bättre rapporter o jag vågar nog räkna hem det här. Att kon lever är väl värt att jag fortfarande har träningsvärk i varenda muskel i kroppen, även om slutresultatet och det som orsakade värken faktiskt inte har nåt samband den här gången. Jag känner mig härmed väl förtjänt av en inteckning i Hybris-pokalen och ”ett fint pris”! J


fredag 14 december 2012

Nästa steg

 
Jag har gått som apportör på stora o små jakter i 15 år nu, och varit helt nöjd med att bara verka som ”städpersonal”. Jägarexamen klarades av i slutet av nittiotalet men sen hände inget mer. Själva skyttet har inte lockat mig alls, det finns så många andra som gör det både gärna o bra! Det finns för all del många som gör det lika gärna men kanske mindre bra också… Jag vet hur de som står bakom kan tänka om dessa och eftersom jag ogärna gör något halvdant och dessutom har avlivning av djur som profession, har jag känt att tiden inte räckt till för att träna så mycket som skulle krävas för att bli en tillräcklig duktig skytt. Jag menar inte att man nödvändigtvis måste vara en sån som gör paket av 40-meters-fåglar, men jag vill åtminstone känna att jag inte skäms över mig själv. Förvisso har jag haft en viss fallenhet för att mörda lerduvor (vilket dessutom är vansinnigt roligt!), men därifrån till att skjuta på riktigt har det varit långt. Ska jag överhuvudtaget skjuta på nåt som lever vill jag känna att jag har stor möjlighet att ”kill it cleanly” – kanske en yrkesskada?

Allt eftersom åren gått har det dock alltmer känts som att det fattas nåt, jag har liksom inte haft hela paketet i den här sfären av jakt o hundar som jag älskar så mycket. I tillägg är det emellanåt oerhört frustrerande att vara utan bössa när man går eftersök! Jag blir tokig när hundarna hittar en skammad fågel som dyker undan och som man inte kommer åt utan att avfånga den. Det händer ju inte sällan att anden har hunnit försvinna när någon med bössa väl kommer fram och en sån fågel är svår att hitta igen. Så tidigt i höstas togs beslutet – jag ska skjuta själv!

Av olika anledningar så blev det inte verklighet tidigare i höst, men nu är det gjort – en Beretta 686 kal. 20 flyttade igår in huset! Jag hade bestämt mig för att inte lägga en förmögenhet på en bössa, jag vet ju de facto inte hur mycket jag kommer att använda den. Efter att i höstas ha provat en god väns Beretta fick jag emellertid för första gången uppleva hur en ”rätt” bössa känns, och ribban var lagd… Vi gjorde igår en utflykt till Kjells Vapen i Götene där jag provade flera olika vapen men inget kändes tillnärmelsevis lika bra som just den Beretta de hade inne. Den hamnade liksom rätt varje gång jag lade an och då var det bara att acceptera att den kostade dubbelt så mycket som jag hade planerat.
 
Vacker! Och den är min!!!

Jag får alltid lite ångest av att göra av med så där mycket pengar, men nu känns det ändå bra på nåt sätt. Jens passade också på att förnya vapengarderoben hos Kjell –  även en Browning 525 fick följa med hem. Slutnotan blev egentligen alldeles för hög men enligt uppgift ska ju inte kvalitetsvapen sjunka nämnvärt i värde så vi får väl se det som nån slags investering…
Hursomhelst, gjort är gjort och nu gäller det att se till att nyttja den kapacitet som finns. Hundarna kommer alltså inte att få precis all tid nästa år – en del av våren o sommaren ska definitivt ägnas åt skjutträning både med instruktör och på egen hand. Nästa säsong ska jag banne mig både skjuta själv o klara mig utan assistans från karlarna under eftersöken!


 
 
 
Jag ser nu verkligen fram emot att gå med bössa själv, men oroar mig lite för hur jag ska få med mig allting (väska, bössa, änder) när jag krånglar mig fram i terrängen under eftersöken.
Men det löser sig väl!

 
Jens med en halvautomat någon gång i höstas. Han sköt förvisso väldigt bra med den, men jag tror inte att en halvautomat riktigt har den "klass" som är önskvärd... Är man fåfäng så är man!  :o)


 
Han verkade rätt nöjd med situationen ändå.