Operationen lyckades men patienten dog

Häromkvällen hade jag säsongens första livmoderframfall. Mjölkkorna kalvar ju året runt så där kan man drabbas när som helst, men köttdjuren har i regel en väldigt intensiv kalvningsperiod under årets första månader. I den här besättningen var man dock redan i full gång med förlossningarna och min patient hade nedkommit med kalv nummer tretton för året. Ett sant oturstal den här gången eftersom livmodern också kom ut ganska snart efter kalven. Ibland så kon krystar ut livmodern oxå i samband med eller strax efter förlossningen (kan drabba även andra djurslag), och då hänger den ut genom blygden som en utochinvänd säck. Detta är ett regelbundet förekommande fall för alla stordjursveterinärer, men jag törs lova att det inte är nån favorit för någon kollega.

 

 

Ingen rolig syn och det är helt otroligt att det någonsin är möjligt att reponera!

 

 

Fullständigt framfall, en livmoder som svullnat en hel del trots minutiös förbehandling av djurägarna o en ko som låg lite tokigt till gav inte de bästa förutsättningarna, men jag har aldrig misslyckats med att reponera ett livmoderframfall så självförtroendet var gott. Eller, rättare sagt, jag HADE aldrig misslyckats med att få tillbaka organet på rätt plats…

Teorin är mycket enkel – man ryggmärgsbedövar kon för att släcka krystvärkarna och masserar sedan successivt in hela livmodern genom slidan igen. Eventuellt sätter man avslutningsvis s k flessa-suturer i blygden (tänk er abnormt stora piercing-stavar) för att hålla ihop vävnaden och minska risken för återfall. Plättlätt! Men teori o verklighet är ju ofta två helt skilda saker o så även i detta fall – man blir som regel täckt med blod o bös från topp till tå (den där rektalrocken kommer väl till pass igen, nu även kompletterad med galonbyxor) och det är ett verkligt hårt fysiskt arbete i dess mest utmattande form. Men trots att man oftast tvivlar nånstans mitt i proceduren går det nästan alltid, på något osannolikt sätt. Efter en timmes fruktlösa försök var jag dock tvungen att ge upp i sagda fall; trots att jag hade god hjälp av två djurskötare kom vi aldrig längre än halvvägs.

 

Flessa-suturer

 

 

När reponeringen misslyckas så står man där utan mycket mer att erbjuda djur och djurägare. Kon kan såklart inte gå runt med ett inre organ hängande på utsidan och omedelbar nödslakt brukar vara den enda utvägen. Eftersom den här kon hade en fin tjurkalv att ta hand om och var i hyfsat skick i övrigt, beslöt jag mig dock för att prova en annan utväg – amputation av livmodern. Jag hade aldrig gjort det förut men enligt beskrivningen skulle det vara synnerligen enkelt. Fast det var ju det där med teori vs. verklighet… Jag förklarade i stora drag för djurägaren hur det går till och lyckades totalt ignorera frågan om jag hade utfört operationen förut. Vissa saker är helt enkelt bäst att lämna obesvarade!

Ingreppet kan beskrivas som synnerligen oprecis fältkirurgi och går till som följer: en fingertjock gummislang hämtas från bilen och dras åt så hårt det bara går i höjd med livmoderhalsen. Slangen knyts med flerdubbla knutar och sen klipps helt enkelt livmodern bort under det att veterinären för varje klipp andlöst (läs: skräckslaget) förväntar sig en massiv artärblödning pga en otillräcklig åtdragen slang.  Inget sånt hände dock och efter att 8-10 kg livmoder avlossats så var det inget motstånd att reponera den vävnad som fanns kvar.  Slangen lämnas kvar i slidan och kommer, när livmoderhalsen läkt ihop o svullnaden går ner, att lossna o komma ut av sig själv.

Kon promenerade efter avslutad behandling lugnt iväg till sin box och allt såg bra ut.  I det här läget var operatören synnerligen nöjd med sig själv! Men innan jag hunnit sanera mig och åka vidare hade hon fått rejält ont i magen – hon sparkade mot buken som värsta kolikhäst och hade tydliga smärtor. Jag kunde dock inte göra mer för henne och i bilen på väg hem snurrade rubrikens ord i huvudet. Vad kunde ha gått fel? Hon blödde ju ingenting utåt men kan hon ha fått inre blödningar? Vad är det som gör så ont??

Det var med tungt hjärta jag ringde djurägaren följande morgon för att kolla status på min patient, men döm om min förvåning o glädje när det visade sig att kon mådde riktigt bra! Nu har det gått ytterligare någon dag med stadigt bättre rapporter o jag vågar nog räkna hem det här. Att kon lever är väl värt att jag fortfarande har träningsvärk i varenda muskel i kroppen, även om slutresultatet och det som orsakade värken faktiskt inte har nåt samband den här gången. Jag känner mig härmed väl förtjänt av en inteckning i Hybris-pokalen och ”ett fint pris”! J