söndag 31 oktober 2010

Onödiga nödvändigheter

Det finns vissa saker som vid en första anblick kan tyckas helt överflödiga men som, om de ges chansen, alldeles snart ter sig fullständigt oundgängliga. Jag ser mig själv som ganska anspråkslös och absolut inte pryltokig, men ibland så ”drabbar” detta även mig.

Stöveltork är en sån sak som jag nu inte förstår hur jag klarat mig utan – efter en investering på ett par hundralappar förra hösten är fuktiga skor o stövlar ett minne blott. En halvtimme i torken är allt som behövs för att minsta väta ska försvinna ur stövlarna och till och med genomblöta kängor torkar upp fullständigt, även om det kanske tar 1-1.5 timme. Utan tork tar det ju ett dygn eller nåt, så skillnaden är betydlig!


Här borta i utriket har jag dock ingen stöveltork och nu när blötan o kylan börjat göra sig påmind igen, saknar jag den väldigt mycket. Tidningspapper-metoden må vara både gammal o hederlig, men särskilt effektiv är den inte…

En annan ny vän i mitt liv är game-dispatchern! Jag vet inte vad man kan kalla den på svenska – vilt-tång, kanske? För de som inte har sett den är det en trubbig tång som man använder för att knipa av nackkotorna på levande fåglar när man är ute o apporterar.

Avdödande av vilt är en ”konst” som inte alla behärskar. Jag har sett alldeles för många exempel på att fåglar som slagits i huvudet inte dör utan bara tuppar av, för att senare vakna till liv igen i vilthögen, på vagnen eller t o m i viltkylen. Detta är såklart helt oacceptabelt och gör mig lika upprörd varje gång – etiken o djurskyddet måste bevakas!! Vår verksamhet med jakt på utsatt fågel anses av många tangera eller överskrida gränsen för det acceptabla redan i sin bästa form, och det finns helt enkelt inget försvar för att inte vilt avdödas så snabbt o smärtfritt som möjligt.



Nåväl, eftersom jag inte tycker att ”slag i huvudet” är tillförlitligt nog i detta avseende har jag i alla år vridit nacken av de fåglar som mina hundar levererat levande. Även om fågeln rycker o flaxar så vet man att den är död om man dislocerat nackkotpelaren. Med tiden har tekniken förfinats och en elegant(?) knyck är nu allt som behövs för att avsluta lidandet. Av någon anledning anses dock inte denna idiotsäkra metod riktigt rumsren av alla, ffa här i England har jag ibland fått känslan att ”så gör man inte”.

Och eftersom jag är en så väldigt följsam person (adaptability 8 av 100 eller hur var det nu??) så har jag känt mig lite kluven – hur passa in i den rådande normen utan att riskera att tumma på djurskyddet? För att försöka lösa detta dilemma har en dispatcher alltså flyttat in i mitt liv och jag måste erkänna att den är helt lysande. Hur har jag kunnat vara en seriös apportör i snart 15 år utan en sån här?! Ett diskret knip med tången o uppdraget är slutfört! Den är fullständigt briljant för fältfågel, kanske inte lika oumbärlig för änder, men totalt sett är jag mycket nöjd med detta nyförvärv. Rekommenderas! Finns det något svenskt företag som saluför dessa?

fredag 29 oktober 2010

West Acre

Jakt på West Acre idag – en riktigt bra dag igen! Jag kan nu de flesta såtarna där (även om jag inte vet vad de heter) och det är otroligt mycket lättare att göra ett bra jobb då! Visst är det himla intressant att se olika marker men det är så mycket svårare att vara apportör på ett ställe man inte känner.



Ett böljande landskap borgar för höga fina fåglar.

Nackdelen med West Acre är bara att det finns osannolikt mkt harar där… Man måste uppleva hur hararna poppar upp överallt för att förstå hur många det rör sig om och stadgan prövas svårt! Förra gången vi var där gjorde Baggi ett helhjärtat försök att kvalificera sig till The Waterloo Cup, men idag skötte han sig utmärkt och gick bara efter ca 20 meter när han stötte ett långben på eftersöket. Även i övrigt var han Mattes Prins idag men sin osvikliga viltfinnarförmåga och dessutom en ovanligt god portion följsamhet!? Måste nog ge honom chansen på nästa provstart, när det nu blir…



Baggi Boy in action!

Grim fick idag prova på ganska mycket svårare apporter än vanligt, man måste ju testa gränserna även på riktigt! Generellt gick detta väldigt bra, men vi misslyckades dock på en fågel – en rapphöna som tornade och föll bra långt bort från där vi stod, säkert 100-120 meter. Grim markerade fint och jag chansade och skickade honom istället för klippan Baggi. Av någon anledning fastnade han någon enstaka meter kort (förmodligen där fågeln först landat) och gjorde ett jättefint marknoga eftersök trots att skyttet fortgick. Jag försökte efter en stund att pressa ut honom de få extra metrarna men det gick tyvärr inte, och när det kom en period av extra intensivt skytte valde jag att kalla hem honom istället för att riskera att det blev tokigt.
Slutsats – tecknen är inte befästa på det avståndet i skarpt läge. Men – väldigt glädjande – han höll huvudet kallt hela tiden och for inte iväg på något stort springsök när han inte fann fågeln där han markerat den. Man måste se det positiva även i ett misslyckande! Baggi Boy fick eyewipa sin son efter avslutat skytte. Bortsett från denna enda apport så var Grim väldigt duktig på alla sätt och fyllde elegant ut sina nya stora skor. Med lite mer rutin kommer han att bli en apportör att lita på!




Hundarna vilar nu på sina bia-bäddar o hämtar krafter inför resten av helgen. Imorgon ska vi på en mindre jakt hos Peter Lake igen och på måndag blir det första gången i år för oss på Wormegay. Intensiv period nu – det är jakt i princip alla dagar som jag inte jobbar. Jag kommer att vara helt utmattad när januari är slut, men så får det bli. Vila får man göra utanför jaktsäsongen!








Baggis uppfödare Barry med hans syskon Ozzy o Faye.

måndag 25 oktober 2010

Hempnall i bilder

Hade filialen i Hempnall på min lott idag och glömde inte bort det den här gången! Det blev en ganska bra kväll med tre patienter på en timme, rätt lagom faktiskt med de förutsättningar som finns där. Det finns inte en chans att det där går ihop sig ekonomiskt, man kan nog se det mer som en samhällstjänst.



Litet och spartanskt – ett undersökningsrum och ett väntrum inhyst i ett gammalt garage.



Undersökningsrummet. Notera journalsystemet på bänken till vänster! Jag har ännu inte lyckats lära mig var sakerna finns, måste jämt kolla i vartenda skåp o låda innan jag hittar det jag letar efter. Ganska ofta hämtar jag det jag behöver i min bil istället – där vet jag åtminstone vad jag har vilket både sparar tid o blir mindre pinsamt.



Väntrummet med soffor i original från – 60-talet kanske? Ganska snygga faktiskt! Och väldigt praktiskt att de går hela vägen ner till golvet, det blir ju enklare att städa då.


Det har plötsligt blivit väldigt mörkt på kvällarna – idag var det första gången jag behövde ficklampa på kvällspromenaden. Och nästa vecka blir det än värre när det ställs om till vintertid. Blä… Och jag antar att vi inte ens har nån snö att se fram emot. Vilket i och för sig är lika så bra eftersom hela det här u-landet stannar om det kommer mer än 1 cm vitt på marken... Och det är otroligt nog ingen överdrift!

torsdag 21 oktober 2010

Utveckling

Sitter just nu i ett hotellrum på Alexandra House utanför Swindon, där jag tillbringat dagen (och kommer att tillbringa morgondagen) på kurs. Den här utflykten är för ovanlighets skull inte alls hundrelaterad utan handlar om att jag ska lära mig mer om ultraljudsundersökningar. Det är en himla intressant och väldigt bra kurs hittills – ultraljud är bara så SVÅRT! Det hjälper ändå en del att jag gjort gynelokologiska ultraljud på ston under många år, men buk o hjärta är ändå en helt annan sak.

Skillnaden på inställningen till vidareutbildning jämfört med hemma i Svedala är stor. Här i England är det nästintill obligatoriskt för alla veterinärer att göra minst 5 dagar eller 35 timmars CPD (Continuing Professional Development) varje år, ett dekret utfärdat av Royal College of Veterinary Surgeons (motsvarande veterinärförbundet). Det är väl inte direkt spöstraff om någon inte fullföljer detta, men om man råkar hamna i disciplin-/ansvarsnämnden och inte har gått sina kurser så ses det inte med blida ögon.

Detta medför att så gott som alla arbetsgivare erbjuder “5 days CPD yearly” som en del av lönen och man behöver aldrig tjata för att få gå på kurs, vilket är en trevlig omväxling! Jag har visserligen bara erfarenhet av SJV som arbetsgivare hemma, men där är det sannerligen inte så. Utbildningsbudgeten för externa kurser är ytterst begränsad inom DVO, vilket såklart medför att det är svårt att utvecklas professionellt. Och jag är helt övertygad om att många privata veterinärer (särskilt egenföretagare) inte heller lägger speciellt många kronor på vidareutbildning, vilket i slutänden naturligtvis påverkar vården man erbjuder. Stagnation är inte bra på något sätt!

Hundarna har agerat försökskaniner under kursen och är nu ultraljudade på längden o tvären. Detta visade sig vara nästan lika jobbigt som en heldagsjakt och de sover nu sött i vår gemensamma dubbelsäng. Jaja, jag vet – man ska inte ha hunden i sängen! Men de brukar faktiskt sova i köket o jag kunde bara inte motstå Baggi när han gjorde sitt allra gulligaste igår kväll…

Vi hade första frosten i England i natt - den här skylten kommer snart att vara aktuell igen...

tisdag 19 oktober 2010

Dagens apport

En fasantupp blir påskjuten o vingas lätt – seglar ner på andra sidan ån ett hundratal meter bort i höga nässlor. Baggi har stenkoll o jag skickar i nedslaget, jag stönar inombords när jag ser tuppen direkt resa sig o kuta iväg. Den gula faran sträcker ut över åkern och jag stöttar med ett ”över” när han fastnar lite i nässlorna på den här sidan ån. Ser bara att hunden försvinner in i bältet av växtlighet men efter några sekunder är han uppe på andra sidan ån, ser ut att få tag på löpan och försvinner efter tuppen in i nässlorna. Andlös spänning…

En liten stund senare ser jag hur fågeln flaxar till ett 40-tal meter in i vegetationen och andas ut, Baggi tappar inte en fågel som han kommit så nära att han fått den att ”flicka”. Mycket riktigt – några ögonblick senare är han på väg tillbaka med tuppen i ett stadigt grepp och jag bara ler fånigt. Detta var det sista som hände i drevet och både jägaren, drevkedjan o halva skyttelinjen har följt dramatiken – gratulationerna haglade när vi återsamlades vid bilarna.

Jag må ha misslyckats med att nå några större provframgångar med Baggi, men han är åtminstone en briljant jakthund!

måndag 18 oktober 2010

FTAW Grim Grus

Igår förmiddags kom samtalet – ”vill du starta på novice prov imorgon?” Efter en momentan önskan att kräkas samlade jag ihop mig o tackade ja till detta erbjudande. Jag sov inte så vidare gott i natt, men i morse kändes det riktigt bra o jag var bara ”lagom” nervös. Arrangerande klubb var Essex Field Trial Society och provet hölls i Walberswick en halvtimme bort. Bra, tänkte jag, inte så långt hem om man skulle åka ut direkt… Tjänstgörande domare var Mike Jennings, Mike Skipper, Julian Mutimer och Sam Morley-Riches och i startfältet fanns förutom alla jaktlabbar även golden, flat och en labbe av utställningstyp.

Hela provet genomfördes som en trampjakt över ett stort sockerbetsfält där vilttillgången var enorm. Det formligen sprutade fågel och vi hann inte gå många steg innan nästa flock gick upp. Detta ställde till det för de orutinerade hundarna och mer än en fick härdsmälta. Turligt nog var skyttet av högsta klass och det mesta låg dött där det föll, att följa en löpa i det överflödet av frisk fågel skulle varit snudd på omöjligt.

Vi hade startnummer 13 av 14 hundar och fick alltså vänta ett tag innan det var vår tur. Första uppgiften blev ett tomsök efter en rapphöna som ingen av oss markerat eftersom det samtidigt sköts flera fasaner på andra kanten. Varken Grim, efterföljande hund eller domarna hittade fågeln, men eftersom det hade varit en avsevärd fördröjning innan vi sändes så det var aldrig tal om någon first dog down.

Första fågeln – fasanhöna som markerades snyggt, men han fipplade en del i upptaget o lade ner en gång på vägen in. Andra fågeln höll på att bli vår sista – en fasantupp som föll död 40 m ut från linjen. Grim går direkt till nedslaget men missar fågeln med 2 dm, stöter på levande fågel o tappar delvis huvudet. Han var snudd på ur hand men jag lyckades få tillbaka kontrollen och bärgar till slut fågeln. Strular dock i upptag o inleverering med denna också, han som alltid apporterar så snyggt? På väg ut ur linjen inser jag plötsligt varför, Grim har aldrig apporterat fasan förut… Väl förberedd – jag??

På grund av obalans i antalet bedömda hundar gick vi nästan direkt in till domarparet på andra kanten för vår tredje apport – ännu en fasan som han faktiskt skötte snyggt. Efter debaclet med andra fågeln kände jag emellertid att vi låg på gränsen och blev därför besviken men inte förvånad när hund 14 kallades in för tredje omgången och inte vi.

Detta visade sig dock vara ett steward-misstag och vi fick faktiskt vara med o leka ett tag till. Vi avslutade vår premiär i provcirkusen med två riktigt snygga markeringar, en fasantupp o en rapphöna. Den feta tuppen apporterades utan tillstymmelse till strul – han lär sig snabbt!

Efter detta förklarades provet över och det var fyra hundar kvar i prislistan:
1st Strammers Carol of Findpoint, Mr T. Prentice
2nd Longwalk Samson, Ms S. Coby
3rd Holway Martina of Wycombe, Mr G. Cox (Gun´s Choice)
4th Searover Day One, Ms S Larsson

Dagens mål var att slutföra provet, vilket alltså lyckades, och totalt sett är jag nöjd med vår debut. Bristen på kontroll oroar mig dock en del, men det ska vi ta tag i redan imorgon då det blir walk-and-stand-jakt på Knight´s Farm. Löparskorna på…

fredag 15 oktober 2010

Yellow Labrador Club´s 2-days Open Stake

Jag har haft två härliga dagar på hedarna i norra Yorkshire, närmare bestämt på Westerdale & Rosedale Estates norr om Pickering. Jag hade aldrig varit i den delen av England förut och hade höga förväntningar på landskapet/omgivningarna. Dessa uppfylldes med råge – vidsträckta hedar, vindlande dalgångar och så de fantastiska murarna som omgärdar åkrar och betesmarker. Det är nog tuffa vintrar o svårt att tjäna sitt levebröd här, men naturen är inget mindre än magnifik!

Linjen var inte extremt lång (100-150 m) men apporterna blev svåra så det räckte ändå. Vegetationen bestod ffa av ljung, ormbunkar o partier med nåt som liknade meterhög tuvstarr och eftersom marken böljade hela tiden fick hundarna ofta passera över eller apportera från områden utom synhåll för föraren. Man sköt allt som rörde sig o på viltvagnen låg till slut hare, kanin, grouse, fasan o rödhöns. Jag hade varken sett eller hört en grouse förut – vilka underbara fåglar!! Det har tydligen varit ett mycket bra år för grousen (fin försvenskad böjning…) och hela bergssidan genljöd av deras skrattande kackel.

Hundarnas kvalitet varierade som alltid – två åkte ut för knallning(!), några för eyewipe (av annan hund el domarna), de flesta för ineffektivitet el olydnad – men de fyra som slutligen fanns kvar i prislistan var av högsta kvalitet. Jag har aldrig varit ett fan av Young John Halsted eftersom jag tyckt att han styr sina hundar för mycket, men jag måste nog ändra uppfattning på den punkten. Hans hundar var helt enkelt i en klass för sig – otroligt stillfulla utan att någonsin tappa huvudet, lydigare/följsammare än några andra, utmärkta markörer och arbetade fantastiskt på löpande fågel. Young John kritiseras ofta för att det är han som hittar viltet o inte hunden, men de två hundar han hade med sig till det här provet var båda viltfinnare av högsta kvalitet.

Young John vann provet övertygande med Emmanygan Rocket of Chatsworth och kom fyra med kullbrodern Emmanygan Ramble, men han kunde i mina ögon precis lika gärna blivit etta o tvåa. På andra plats placerades dock Phil Parkins med Twixwood Shooting Star of Fernshot – den röda hanen som tog den fantastiska runnern på Championshipet förra året för de som minns det. En underbar viltfinnare!
Trea blev Alan Schofield med sin egenuppfödde Eastdale Harry, en mycket tilltalande hund både exteriört och arbetsmässigt. Förvånade mig lite att han visade sig vara fallen efter Greenbriar Viper of Drakeshead eftersom jag inte gillat nåt efter honom tidigare, men Harry fastnade på näthinnan direkt.

Att vandra fram i solsken över en hed i Yorkshire o beundra utmärkt skytte och hundarbete av högsta klass, det var precis vad jag behövde. Så där skulle man ha det som sämst…




Domarkonferens - Helena Sully, Gilly Nickols, Guy Bennett o Dave Benson.


Lunchpaus. Bara gula labradorer så långt ögat når - kan det bli bättre??? ;o)


Ett imponerande prisbord - den stora pokalen har vandrat sedan tidigt trettiotal!

En lite ostyrig linje i väntan på domarna.

Eftersökskipaget (såklart en gul labrador!) imponerade i sin effektivitet och hängivenhet.


Alan Schofield o Eastdale Harry - tredje plats o pris som Best Looking Labrador.


Grousehöna o -tupp.

Fötter gjorda för kalla vintrar!


Vackert så man tappar andan...



En levande grouse på morgonen av andra dagen. Ett lätt duggregn inledde men snart blev det bättre igen.

Tweedshot Mango med fasantupp hämtad på andra sidan backkrönet.


Cockern Abby

tisdag 12 oktober 2010

If you really want to make it work, you will make it work!

Diskuterade livets stora o små frågor med goda vänner igår, det är alltid intressant att få olika människors syn på saker o ting. Alltför ofta (i alla fall i mitt liv) så blir det inte riktigt som man tänkt sig och då måste man ju hitta en förklaring för detta, åtminstone inför sig själv. Det är så lätt att skylla på yttre omständigheter när något inte går som man hoppades – The Book of Excuses skulle kunna komma i en version inte bara för hundträning, utan lika gärna för livet i allmänhet.

S hävdade dock bestämt att om man verkligen vill att något ska funka, så löser man det på något sätt. Jag började först protestera mot detta, men efter en stunds eftertanke inser jag hur mycket sanning det ligger i det. Om man vill eller gör något halvhjärtat så är det klart lätt att man blir avledd/störd av svårigheter i form av olika yttre förhållanden eller motstånd, inbillade eller verkliga. Men de som verkligen satsar på något med fullt engagemang övervinner nästan alltid de hinder man möter på vägen.

Detta är både en tröst och en ganska jobbig insikt – det är ju egentligen skönt att man har det mesta i sina egna händer, men vem ska man då skylla på de gånger det faktiskt går åt pipsvängen?

fredag 8 oktober 2010

Ellough Hall Farm

Vädret var inte alls så bra som utlovat o fåglarna flög åt helt andra håll än vad som var tänkt. Trots exceptionellt gott skytte blev slutresultatet "bara" runt 60 fågel, mindre än hälften av det jägare, värd och gäster hade önskat sig.
Men vad gör det när man har en unghund som gör allt rätt o en pålitlig vuxen som hittar varenda fågel han sätts efter?? Ännu en bra dag att spara i minnet.

onsdag 6 oktober 2010

Mycket rapphöns blir det!

Torsdag – Knights Farm

Fredag – Ellough Hall Farm

Lördag – West Acre

Fasanerna är oxå lovliga nu, men man väntar några veckor till innan det anses ok att skjuta på dem.



Nästa vecka – SEMESTER!! Flera olika preliminära planer finns, vi får väl se vad det blir. Det mesta (allt?) är såklart hundrelaterat!

Vänner hemifrån (Bitte o Anne) är på besök just nu – de kommer o går litegrann och sällskapet uppskattas mycket. Tillvaron känns ganska komplett just nu. Nästan i alla fall…

lördag 2 oktober 2010

Kommunikation

Att det ska vara så svårt att kommunicera med sina medmänniskor!? Något jag tycker mig har varit väldigt tydlig med att betona vikten av, tar mottagaren ibland som en oväsentlig bisats. Och vice versa, förstås! Det man tror sig säga och det som faktiskt tas emot är ibland väldigt skilt från varandra, vilket såklart ställer till det på alla möjliga sätt.

Jag såg nyligen en undersökning där man mätt betydelsen av de olika komponenterna i ett samtal – det visade sig att kroppsspråket stod för 60 %, rösten för 30 % och de uttalade orden för bara ca 10 %. Inte undra på att det blir fel ibland när man kommunicerar med text (mail, chat, sms, forum, bloggar osv). Sen tror jag nog att en del misstolkas avsiktligt ibland, bara för nöjet att få igång en diskussion. Troll finns det gott om!


På bilden ovan personsökare, svensk mobil, jobbmobil, engelsk mobil, fast telefon och så Facebook på datorn såklart. Ständigt uppkopplad eller åtminstone nåbar på telefon, det är så det ska vara nuförtiden - knappast förvånande att stressorsakade syndrom blir allt vanligare. Jag blir själv stressad om jag glömmer mobilen innan jag går ut, men inser samtidigt att det inte är riktigt vettigt. Försöker intala mig att det bara är för att "det är bra att ha med sig mobilen om något skulle hända", men det skulle ju i så fall inte innebära att man var tionde minut måste kolla om det kanske kommit ett sms utan att man hört pipet. Sunt...?

Jag är väldigt kluven till fenomenet Facebook - var en stor motståndare länge men föll slutligen till föga när jag åkte till England. Det är onekligen ett enkelt sätt att hålla koll på många av sina vänner hemma och samtidigt uppdatera alla på en gång om ens eget liv. Fast man kan ju ifrågasätta ifall det ska vara ett självändamål, vissa verkar låta hela tillvaron cirkla runt FB och meddelar generöst när de går på toa… Att leva sitt liv genom FB eller liknande ställen känns lite märkligt för mig och jag har svårt för tävlingen ”flest vänner vinner”. Och det är alltför lätt att man fastnar i chatten eller nåt av spelen och vips så har flera timmar gått! Ett större problem än slöseri av tid är dock risken för ovannämnda kommunikationsproblem i form av inlägg som misstolkas eller en kommentar som sårar mottagaren.

Är detta verkligen sunt? Ska/kan internetbaserad kommunikation ersätta vanliga samtal och möten människor emellan? Eller är jag bara en j-a bakåtsträvare som inte ens kan ta emot en sms-patient…?