fredag 31 december 2010

Nedräkning

Den 25 februari jobbar jag min sista dag hos Wherry Veterinary Group i Bungay – igår morse lämnade jag in min avskedsansökan. Det känns minst sagt kluvet för mig, jag har trivts väldigt bra och tycker mycket om nästan alla medarbetare. Det sistnämnda var nog ömsesidigt för de flesta verkade genuint ledsna över att jag ska lämna dem. Men så är det, livet förändras ständigt och det ska på flera sätt bli skönt att komma hem igen.

Och idag är det nyårsafton! Som så många gånger förut har jag jouren och kommer inte att fira med några festligheter. Jag tycker faktiskt att nyårsafton är alltför upphaussad och överreklamerad – "tvånget" att ha fantastiskt roligt på någon jättestor fest där champagnen flödar får mig att bli helt anti o motvalls. Våga vägra tolvslaget!
Millennieskiftet tillbringade jag till exempel hemma i en liten lägenhet i Karlskrona, med endast hundarna och jourtelefonen som sällskap. Det funkar det med! Eller är jag bara ensam o bitter…?

Året som gått har inneburit många glädjeämnen men såklart också en del motgångar, precis som det brukar vara alltså. För mig har tiden här i England inneburit stora framsteg professionellt och en påtaglig personlig utveckling. Så på det hela taget överväger tveklöst det positiva och förhoppningsvis blir 2011 ännu bättre!

Gott nytt år!!


onsdag 29 december 2010

Jul i Sverige!

Jaha, så var den här julen också över. Flyget gick precis enligt tidtabell och jag fick en härlig vecka hemma med nära o kära. Det blev dock lite av en chock när jag klev av flyplanet och ut i 24 minusgrader på Skavsta! Jag hade liksom glömt känslan av att näsan ”klibbar ihop” o att det gör ont i lungorna av att andas… Tur att det blev mildare redan dagen efter, 5-10 minus o några dm pulversnö är faktiskt en optimal vinter tycker jag!



Jag hade planerat in ett späckat schema för att kunna hälsa på / träffa så många vänner som möjligt, programmet visade sig tyvärr vara alltför ambitiöst… Det dåliga väglaget i kombination med en obetvingligt lust att faktiskt ta det lite lugnt o bara njuta (kanske en effekt av höstens hektiska liv?), gjorde att jag inte alls hann med så mkt som jag hade tänkt. Men det är väl tanken som räknas?? *skäms lite*
Jag är dessutom sur över att alla de julkort jag skickat verkar vara spårlöst försvunna – inte något enda har hittills kommit fram och det är mer än en vecka sen jag skickade dem. Man kan tydligen inte ens lita på Drottningens brevbärare nuförtiden.




Hundarna tillbringade veckan på Hotel Stazjep och det verkar inte ha gått någon nöd på dem! I morse när jag mötte dem o Barry vid samlingen på Chadacre så var båda grabbarna tämligen avmätta i sin hälsning – ”tjena matte, kul att du också kunde följa med på jakten”. De skulle bara veta vem som betalar deras mat...
Jaja, nu är ordningen i alla fall återställd o imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Ska inleda dagen med ett mindre angenämt samtal med mina chefer – ser INTE fram emot detta.









söndag 19 december 2010

Lat jourhelg

Har jouren i helgen men inte gjort speciellt mkt nytta professionellt, utan hunnit pyssla o fixa lite allmänt istället. Tv:n står ofta på som sällskap när jag är hemma och igår fastnade jag plötsligt framför del 1 av ”One man and his dog” som BBC visade. En landskamp mellan England, Skottland, Wales o Irland, igår var det young handlers med sina border collies som skulle bemästra banan och fåren. Sändningarna fortsatte idag o man har man även tävlat i brace-klass (en förare med två hundar) o vanlig(?) klass med en vuxen förare o en hund. Jag kan inte mkt om vallning men man kan inte annat än beundra samarbetet hund-förare! Fick dock lite ålderskomplex av att titta på dessa ungdomar, 17-19 år, som med sån känsla o kompetens tävlar internationellt…

Det sätter lite perspektiv på retrievervärldens problem att lära hunden stopp- o närsökssignal när man ser hur vallhundsförarna styr sina hundar på ett par hundra meters avstånd med olika visselsignaler. Fantastiskt! Jag blev lite sugen på att skaffa en border collie o några får när jag tittat på programmen, men sen kom jag på att jag ju inte gillar vallhundstemperamentet så jag håller mig nog till retriever i alla fall.

Jobbat ännu mindre idag så efter en långprommis i kylan (bitterly cold här nu igen – vi har faktiskt flera minusgrader o en hel inch snö!) har eftermiddagen tillbringats framför tv:n. Först avnjöts del två av ovannämnda landskamp (de finns på webb-TV om någon är intresserad) o nu direktsänder man från grand prix-hoppningarna på Olympia i London. Hästhoppning på högsta internationella nivå är en härlig underhållning!! Extra roligt är att både Malin Baryard och R-G Bengtsson har ridit felfritt o är vidare till omhoppningen. Även min gamle idol John Whitaker är vidare så det ska verkligen vara något akut för att slita mig från dumburken innan det här är klart!


John Whitaker på den sagolike Milton – poetry in motion när det begav sig...


Jakt på imorgon o på tisdag och sen flyger jag hem på onsdag. Förutsatt att inte vintern ställer till besvär alltså, flygtrafiken har varit hårt drabbad den senaste veckan. Men Stansted har klarat sig bättre an övriga flygplatser och väderprognosen ser hyfsad ut de närmsta dagarna, så förhoppningsvis får jag fira jul med familjen som planerat.


Passar på att önska alla en väldigt god jul ett underbart nytt år!

tisdag 14 december 2010

Vinter o engelsmän

För en nordbo är det tämligen komiskt hur ett helt land (läs: England) stängs ner av några centimeter snö, detta har roat mig på avstånd tidigare och icke desto mindre i år när jag fått uppleva det live. Jag oroade mig lite de första gångerna jag hörde varningarna på TV om att det skulle bli "bitterly, bitterly cold" (att vara veterinär i fält när det är riktigt kallt är faktiskt inte roligt!), men här innebär detta uttryck ungefär 1-5 minusgrader...
Dålig beredskap vad gäller väghållningen, avsaknad av vinterdäck och ingen vana av att köra när det är halt är onekligen en usel kombination, men det intressantaste är den mentala inställningen hos folk. Trots att detta händer under åtminstone en kort tid nästan varje år, så inträder panik och undantagstillstånd så fort marken blir snötäckt. Man hamstrar mat som i krigstid och medierna eldar på stämningen med olika katastrofreportage, samtidigt som en vintervan människa (läs: jag) bara skakar förundrat på huvudet och möjligen lättar lite på gasen.

Vi har dock varit ganska förskonade i vår del av landet, de norra o västra delarna av ön har onekligen får MYCKET snö och är i sin fulla rätt att beklaga sig. En halv till en meter snö är faktiskt i mesta laget om man inte har någon beredskap och 15-25 minusgrader under några veckor känns ju kallt även hemma. Och vissa har blivit ännu hårdare drabbade – till exempel så har den fina pub i norra Yorkshire där vi bodde under Yellow Lab.club’s prov blivit fullständigt insnöad under bra lång tid?! Läs här!

Lite jobbigt när det kommer så mycket snö att man inte ens kommer ut ur huset... Fast å andra sidan, om man nu tvunget ska bli insnöad så kanske en pub ändå är det allra bästa stället??

torsdag 9 december 2010

Jakt o jobb, jakt o jobb, jakt o jobb...

..så ser mitt liv ut nu! Inte mkt tid till reflekterande över livet o sånt – det får man göra efter säsongen! Mitt hektiska vardagsliv har de senaste veckorna kryddats ytterligare av något som liknar en mindre hotellverksamhet, vilket inte alls är så jobbigt som det låter utan bara är roligt. Bitte o Lisa bodde här hela förra veckan, jag lämnade Bungay TIDIGT i lördags morse för att åka på apporteringsuppdrag i Woodhall Spa och mina kamrater åkte någon timme senare för detsamma på West Acre. De hängde ut nyckeln när de åkte o Jens, Jill & Peter använde densamma för att ta sig in när de anlände i söndags. Att jag inte är hemma så mycket spelar liksom ingen roll för gästfriheten – det går lika bra ändå om bara gästerna är flexibla!

Det var ett kompisgäng som jagade i Woodhall Spa – inte överklass utan helt ”vanligt folk”. Väldigt vassa skyttar där nästan alla hade egna hundar med sig, vilka dock utan undantag uppförde sig exemplariskt!? Efter ett stort antal jakter där dessa peg dogs ställer till otrolig röra för oss riktiga apportörer (jag är väl inte stöddig?) var det himla roligt att se hur det ska gå till. Bländande skytte, skyttar som vet vad de träffat och både lydiga och effektiva peg dogs gjorde att vi pickers up kunde koncentrera oss på det vi ska – de vingade fåglar som antingen springer så fort de träffar marken eller stelnar till i skottet o glider lååångt bort. Jag måste sluta skryta med mina hundar, men man kan väl säga att jag som vanligt var mycket nöjd med vår insats när jakten blåstes av. :o)

Utan att avslöja några av mina förutfattade meningar – kan det vara så att det var tack vare att skyttarna var vanligt folk som gjorde att det rådde en väldigt avslappnad o än mer rå men hjärtlig stämning än vanligt? Glåporden haglade åt alla håll och skratten rungade längs skyttelinjen när någon stackare missade en “given” fågel. Snömängderna (ett par decimeter) gjorde alla extra barnsliga och vid några tillfällen utbröt fullskaligt snöbollskrig – skyttar, drevare, apportörer, organisatörer/jaktledare, medhavda ungar – alla kastade på alla! En omväxlande bag bestående av fasaner, duvor, morkullor, rapphöns (dock bara franska) och en ensam kråka, punka på viltvagnen och borttappade bilnycklar gjorde också dagen ovanligt innehållsrik.

Kurs söndag (kräks o diarré på hund o katt), jobb måndag o tisdag och igår närvaro vid The IGL Retriever Championship – årets höjdpunkt för alla retrieverintresserade! Ovannämnda gästfrihet återgäldades direkt och jag o kräken har varit inkvarterade i den fina holiday cottage som Raneryd/Palmqvist hyrt. En jättefin stuga med ”svensk standard”, att varmvattnet tog slut o cirkulationspumpen lade av var ju bara mindre detaljer… Att flytta in där var ett utmärkt sätt att förlänga den tid jag fick med vännerna hemifrån, inte minst eftersom middagen på tisdagskvällen intogs på puben där vi fick sällskap av Bitte, Lisa, Patricia o Karin oxå.

Dag två på ch-shipet är ofta den bästa dagen för åskådare – antalet hundar är färre (typ hälften av det dryga femtiotal som startade) men det är ändå en full dag (sista dagen slutar ofta ganska tidigt) och publiken är också lite glesare under mellandagen. Jag tycker det är lika underhållande varje år att minst halva publiken kommer från kontinenten, företrädesvis från Sverige/Skandinavien!?

Sandringham Estate presenterade marker med perfekt vilttillgång, vi hade i stort sett bra väder och många väldigt duktiga hundar visade upp sig under dagen. Efter att ha bevistat prov i Yorkshire o Skottland känns dock sockerbetor varken intressanta eller utmanande längre, särskilt inte eftersom avstånden hölls tämligen moderata. Lite trist när världens bästa ekipage inte riktigt utmanas och får visa vad de faktiskt går för! Men jag fick i alla fall tidigare åsikter om en del hundar bekräftade, har fått en ny favorit o halvt om halvt beställt en valp efter honom! Mer info kommer kanske senare… Idag valde vi dock att apportera på Chadacre istället för att vara med under finaldagen på ch-shipet, det var ett svårt beslut men är man jaktidiot så är man. Fick dock resultatrapporter ifrån vännerna som var där o kunde konstatera att min favvo slutade på ett DoM. Duktig!

Imorgon kommer Jens, Jill & Peter tillbaka igen för att stanna över innan de flyger hem på lördag och på söndag börjar Bitte o Lisa sin hemresa. Sen har jag inga mer besök inbokade – hur ska det gå?! Jag kommer ju att känna mig alldeles ensam o bortglömd!

onsdag 1 december 2010

Speeding ticket

Äntligen dubbelfiligt efter att ha kört länge på krokvägar som inte medger omkörningar, rejäl nerförsbacke och fartkamera – en synnerligen dålig kombination!!


Hastighetsbegränsningen var löjliga 50 miles per hour (ca 80 km/h) men jag råkade tydligen komma upp i 60 mph och kameran fångade mig. Vips så blev jag £60 fattigare och fick tre straffpoäng på mitt körkort... Förutom böterna har de nåt sinnrikt system där man samlar poäng o blir av med kortet efter ett visst antal prickar. Det här funkar nog som det är tänkt för jag är betydligt noggrannare nu än tidigare med att hålla rätt hastighet.



Detta var faktiskt första fortkörningen under min vid det här laget ganska långa karriär som bilförare! Eller kanske inte första gången jag kört för fort, men premiär för att åka dit för det… Himla förargliga pengar att bli av med, men om man slår ut det på alla mil genom åren som jag kanske legat lite över tillåten hastighet så blir det inte mycket.

Har den här veckan besök av Bitte o Lisa - det blir kanske lite trångt med sex hundar o tre personer i mitt lilla hus, men väldigt trevligt o gemytligt! De stannar ända till helgen och avlöses på söndag av Jill o Peter som kommer hit för att titta på Championshipet. Roligt med ett socialt liv oxå - vänner är alltid välkomna!!

lördag 27 november 2010

Vinter!

Drevfolket samlades i morse på Park Farm, Wormegay. Inte "arktisk kyla" som löpsedlarna basunerar ut hemma i Sverige, men dock flera minusgrader och ett tunt snötäcke. Alltså sträng vinter med engelska mått mätt!

På Wormegay finns alla möjliga sorters grödor, detta är ett fält med purjolök strax innan solen orkar sig över trädtopparna. Det är väldigt svårt att för hundarna att hitta fåglarna här, det luktar starkt av lök så fort de börjar röra sig i marken!

När solen steg upp blev det riktigt skönt o fantastiskt vackert med dansande älvor överallt.


Måne över hustak.





Vi hade fint väder nästan hela dagen, en enda snöby drabbade oss och den var över ganska fort.




Det blev lite vattenarbete oxå idag, kändes sådär att skicka i hundarna men de verkade inte bry sig om kylan trots att tvingades bryta nattgammal is.








Kallt även för djurlivet - Richards höns kurade ihop sig under sina tak o försökte spara på värmen.









torsdag 25 november 2010

Vecko-rapport

Livet har varken varit lika hundigt eller lika socialt denna vecka som förra, men faktiskt helt ok ändå?! Är just nu inne i ett bra stim på jobbet där det mesta funkar – ni vet, de där sällsynta perioderna då man slipper de omöjliga djurägarna, kollegorna bara visar sina bästa sidor, man lyckas ställa rätt diagnos direkt, patienterna har den goda smaken att snabbt tillfriskna av insatt behandling, kirurgin avlöper enligt skolboken osv.

Särskilt det sistnämnda (kirurgin) känns allt tryggare.
– för några veckor sedan opererade jag en schäfer med pyometra (tämligen ovanligt här eftersom nästan allt kastreras vid låg ålder) – snipp snipp utan att ens bli nervös! Koncentrerad, ja, men inte det minsta orolig.

Min kollega Scott opererar en pyometra, det som ligger på den gröna duken är den varfyllda livmodern. Mössa och munskydd är inte standard men man har ändå inte några problem med sårinfektioner.


– mitt första kejsarsnitt har jag redan skrävlat om – ”mina” valpar har nu blivit stora och varit tillbaka till oss för både valp-vaccinationer och kastration/ohe. Roligt när man får följa hela cykeln liksom!

– tidigare i veckan kastrerade jag en 50 kg smällfet bullmastiff-tik utan några större besvär. För de icke-veterinära läsarna kan jag berätta att denna operation av olika anledningar är betydligt svårare med överviktiga, stora och/eller djupbröstade tikar – min patient kryssade samtliga dessa rutor med god marginal… Min otroligt trevliga o duktiga sköterska tyckte jag hade verkat så väldigt lugn o trygg hela tiden, hon skulle bara veta hur mkt det paddlade under den svala ytan!

– ovannämnda bullmastiff befriades även från en avbruten hörntand. Man ser bara ca 1/3 av tanden så alla kan föreställa sig hur lång/stor en hörntand egentligen är, det är väldigt mkt rot som ska lossas från käken! Men även detta gick galant och kunde knappats utförts bättre, trots att det ca 5 min in i proceduren kändes som ett sisyfos-uppdrag (men det gör tandextraktioner nästan jämt innan de plötsligt bara lossnar).

Det kanske låter lite fånigt att vara tillfreds med sig själv att klara av dessa rutiningrepp efter att faktiskt varit ute i verkligenheten i ett decennium, men har förutsättningarna under dessa år inte tillåtit några större ingrepp så blir det ju nytt ändå. Nöjd med mig själv och med stärkt självförtroende även professionellt!


Och listan av annorlunda patienter fylls ständigt på:
– en kalkon med allvarlig bihåleinflammation

– en degu som lyckas fastna i sitt hö-galler så illa att ögat poppade ur sin håla (bokstavligen!) när han slet sig loss.

Degu - detta exemplar dock med två ögon (tror jag i alla fall!).


– en rejält sårskadad chinchilla

– två illrar fullständigt nerlusade med yttepyttesmå fästingar/nymfer. Jag har bara sett en handfull fästingar sen jag kom hit (jo faktiskt), så jag blev lite förvånad över att dessa två stackare lyckats hitta hundratals – de måste har skuttat rakt in i barnkammaren som ska försörja hela landsänden med fästingar.

– ännu en höna med allvarlig kräv-förstoppning. Jag försökte faktiskt lite försiktigt övertala husse att låta operera henne, men han valde avlivning istället. Vilket jag gjorde medelst intravenös giva av avlivningsmedlet!! Lite svårare men mycket smidigare och elegantare än att bara ge det intra-fågel.

Idag har det dock stått apportering på schemat – det har varit ruggigt o blåsigt men ingen nederbörd på oss. Väl hemma i Bungay igen är marken emellertid täckt av ett tunt snötäcke så jag gjorde tydligen rätt i idag fly till sydligare delar av landet. Av olika anledningar blev det väl inte den bästa jaktdagen i mitt liv, men även en dålig jaktdag är ju bättre än de flesta andra dagar!
Och vid sista drevet lyckades grabbarna med varsin spektakulär runner så jag ska väl inte klaga. Man blir ju lite stolt när man efter avslutad jakt blir mött med ”You have two bloody good dogs, I never thought they would get those cock pheasants!”.

Mallgroda – det är jag!

fredag 19 november 2010

In i dimman

"Stora huset" på Chadacre. Man har här fått en ny ägare och en nygammal keeper - idag hölls första jakten på flera år och man kunde ta på spänningen i luften! Fantastiska marker och rikligt med högkvalitativa fåglar, men den där dimman... Vi hoppades in i det längsta att den skulle lätta, men icke!
Men ingen rår ju på vädret och man får nog klassa premiären som väldigt lyckad med tanke på det yttre förutsättningar som dagen gav.

En fasantupp försökte skaffa vänner bland duvorna på taknocken under morgonsamlingen. Det gick väl sådär...



Dimmigt!!



Man kan ana min med-apportör Bob i dimman - han står 50-60 meter bort. Det är väldigt svårt att vara skytt och ännu mycket svårare att apportera när sikten är så här dålig.



Grabbarna bak i Barrys pick-up.


Här försökte solen bryta igenom o vi hoppades fortfarande att det skulle lätta, men dimmorna vann kampen idag. Bättre än så här blev det aldrig, snarare värre.


Det finns tydligen nästan obegränsade monetära resurser på godset -
till och med trädskydden kan göras med extra stil!



Fasaner är vackra i allmänhet, men de här melanistiska är något alldeles extra!


Ovanligt många fruar/vänner/icke-skyttar fanns med under dagen, kanske för att det var premiär?


För mig, som är en obotlig träd-kramare, är en engelsk park som en våt dröm även om det inte bjuds på fasanjakt.




Baggi med en av dagens många runners. Han börjar bli överjävlig på dessa!
Och även om lill-skiten inte fått så många tillfällen ännu så har han utnyttjat de chanser han fått på ett alldeles utmärkt sätt. Av någon anledning har jag dock inte lyckats fånga Grim på bild under arbete, förmodligen är jag då för koncentrerad på honom för att bry mig om kameran.
Det är underbart att se hunden arbeta noggrant på en löpa och nå resultat, även om utdelningen ibland bara blir en stöt av oskadd fågel och inte någon fångst. I deras värld tror jag dock att det stimulerar nästan lika mycket som en apport, de har ju trots allt hittat vilt i slutet av spåret.
.
Nu vankas det något glas vin till maten och rugby på tv - det blir en lugn o skön kväll.
Håll tummarna för att helgen medför minsta möjliga arbete för mig!

En härligt hundig vecka!

Det har varit en bra vecka! Förutom befriande få timmar spenderade på jobbet och att dagarna istället ägnats åt jakt o träning, så har tiden dessutom förgyllts av både engelska vänner och saknade besökare hemifrån. De där vännerna (av båda nationaliteterna) renderar dessutom en garanti för god mat o dryck och härlig social samvaro, så jag borde väl inte beklaga mig över att tvingas jobba i helgen IGEN. Det är liksom en överenskommelse jag gått in i frivilligt, och eftersom våra jourer generellt sett är ganska lugna så tror jag nog att jag faktiskt vinner i och med att jag får tre extra veckodagar ledigt i kompensation. Men visst känns det surt att jobba tre helger av fem...

Jaja, inte gräva ner sig i detta efter en så bra vecka! Den inleddes med jättetrevliga jakter förra fredagen o i måndags som redan beskrivits (se nedan) och fortsatte på tisdagen med välbehövlig träning i Woodhall Spa ihop med Bitte, Lisa o Roz. Det är nu 2,5 månad sedan jag senast tränade för Guy o det märktes tyvärr. Vi hade såklart(!) utvecklat diverse dåliga vanor/mönster sedan sist, men som vanligt fick vi mycket konkreta råd om hur detta kunde lösas. Numera argumenterar jag inte längre med Guy om hans förslag på lösningar, även om jag ofta tvivlat har erfarenheten givit att de funkar varje gång. Detta är på ett sätt otroligt irriterande (eller hur, Lisa?!), men samtidigt är det väldigt tillfredsställande att slutligen ha utvecklat ett så grundmurat förtroende för någon. Jag är ohejdad skeptiker av naturen, men det är faktiskt skönt att ibland "slippa" ifrågasätta allting.

Införd nolltolerans medförde en hel del arbete för både hund o matte, men också snabba resultat. Jag kan inte begripa hur jag låter mina hundar lura mig gång på gång, borde man inte lära sig efterhand? Trösten är att olater går ganska snabbt att rätta till om man bara bestämmer sig för vad man vill ha och agerar därefter. Varje gång… Redan nu, bara ett par dagar senare, är de ”hang-ups” vi hade i princip borta – nolltolerans o konsekvens är ledorden!

I onsdags jobbade jag faktiskt, och fick ta emot diverse kommentarer om att jag aldrig syns på kliniken nuförtiden. ”Välkomna hit på helgerna så ser ni vem som jobbar”, tänkte jag. Men det bjuder jag på, jag känner att jag verkligen förtjänar mina lediga extradagar.

Gårdagen spenderades på ett av stamställena, där man för dagen hade en jakt i mindre format vilket medförde gott om tid och att (döda) fåglar kunde användas som ”träningsapporter”. Så länge inte etiken försämras är det väldigt nyttigt att ibland inte bara samla ihop viltet så effektivt som möjligt utan istället tänka hundträning även i jaktsammanhang. Åtminstone om man har några som helst provambitioner (vilket till och med undertecknad utvecklat nu!) är det obetalbart att emellanåt kunna utnyttja fallna fåglar på ett mera genomtänkt sätt. Dessutom gav det mig möjlighet att direkt förklara för Grim att de nya regler vi infört faktiskt gäller även på jakt. Väldigt pedagogiskt och mycket konsekvent!

Den ovanligt braiga veckan avslutades idag med apportering på för mig nytt ställe – bildreportage kommer.

måndag 15 november 2010

Ellough Hall Farm igen

Mangårdsbyggnaden.


Matte med lill-prinsen - så väldigt duktig trots att detta är hans första säsong!
Baggi kommer att få konkurrens...
Järnkoll!

Ännu en vingad fasan är bärgad av Baggi Boy.
Vi landade där vi skulle idag, någonstans mellan 120-150 fågel. Riktigt fina fåglar presenterades trots det fina vädret och eftersom skyttarna inte alls skämdes för sig så blev resultatet därefter. Grabbarna presterade oxå så bra man kunde önska och vi har en stående inbjudan att komma tillbaka så ofta vi kan. Roligt när alla är nöjda!


Lite trött blir man... En slagen hjälte kan ju inte tvingas sova i köket, utan nu ligger Baggi istället i soffan o låter nådigt matte plocka bort alla björnbärstaggar ur huden.
Vadå bortskämd??????

fredag 12 november 2010

Uppdatering

Jakt på nytt ställe idag – Boxted Hall Farm. Fantastiska marker och hård vind gav riktigt fina fåglar trots att solen sken på oss, lite väl höga o snabba för en del av skyttarna… En stark upphämtning efter lunch gjorde dock att vi slutade strax under den förväntade bagen och samtliga inblandade verkade mer än nöjda med dagen.

Baggi har haft en nygammal materialförvaltare idag, det funkade lika bra som vanligt tyckte han. Det spelar liksom ingen roll vem som kör honom till jakten eller bär hans fåglar… Han jobbade på som han brukar och gjorde bland annat en fantastisk apport på en springande rapphöna där han tvingades forcera ett högt staket flera gånger – jag stod på andra sidan fältet och bara njöt av hans arbete på löpan. Till och med Jens var lite imponerad!?

Grim fick mattes fulla uppmärksamhet hela dagen, vilket han förvaltade alldeles utmärkt. Visst lyser orutinen fortfarande igenom emellanåt, men oj vad han är rolig att jobba med!! Så balanserad och ”rätt” i allt han gör, helt enkelt en naturbegåvning. Jag blir alltid lika fascinerad över hur snabbt en unghund lär sig se skillnad på en frisk fågel och en skammad, det är så häftigt att se dem spontant respektera oskadat vilt för att strax efteråt tok-jaga efter en lätt påskjuten fågel. Nu vilar grabbarna trötta o nöjda i varsin hög efter två heldagars jakt. De har ådragit sig lite skavanker både här o där, men inget allvarligt än så länge. Det är ett hårt liv att vara jakthund!

Extra roligt var det att idag ha sällskap av Jens, Bitte o Lisa. Jens kom för några dagar sedan efter mer besvär än vanligt (ibland är det svårare än annars!) och stannar en vecka. Lisa o Bitte har just anlänt till ön och har en dryg månads härliga upplevelser framför sig. Häromkvällen hälsade de på mig o det blev god mat o gott vin (lite för mkt av det senare för några av oss) och såklart massor av prat för att komma ikapp med allt. Visserligen har jag redan träffat Bitte flera gånger under hösten, men Lisa har jag inte sett sedan jag lämnade Sverige. Jag är så avundsjuk på dem – en hel månad med bara nöjen i detta härliga hundland! Jaja, jag ska väl inte klaga, men det hade varit roligt att hänga på dem. De som vill kan följa deras äventyr här.

PS. Som uppföljning till förra blogginlägget kan jag meddela att Baggis jaktprovskarriär numera är officiellt avslutad. Inga fler kommentarer…



Jag fick minsann köra Kubota idag - hur kul som helst!!


Inför första såten - soligt o blåsigt.

Det bjöds på champange i pausen och jag var ju tvungen att ta emot -
det är så oartigt att tacka nej...



Trångt!


Hårt arbete - det här blodet kom dock från en fågel som tur var.


3/4 av det svenska laget - Lisa var fortfarande ute på eftersök när kortet togs.





söndag 7 november 2010

Står nu som...

...första reserv till nästa prov - borde vara ganska stor chans att få starta då, eller?! Har dock svår beslutsångest om vilken hund jag ska ta med mig om jag erbjuds en plats. Baggi är den som är anmäld men han kan ju vara tämligen egensinnig emellanåt. Grim är nog bättre grundtränad men kan låsa sig ibland om det blir tokigt. Har dock aldrig sett detta i skarpt läge då intensiteten går upp ett snäpp, men kanske jag borde arbeta bort det helt innan jag tar ut honom igen?

Marken där provet hålls brukar tydligen inte ge speciellt mkt vilt så det kommer nog att krävas att man kan gå länge på linjen innan det hela är över. Grim har ett bättre fotgående, men orkar han hålla koncentrationen lika länge som Baggi gör? Svåra beslut! Det slutar förmodligen med att jag inte får starta alls...

lördag 6 november 2010

Väg-stånd

Överallt längs vägarna här i Suffolk ser man små stånd med varor till salu – principen är enkel med ett bord alternativt en liten ”bod” av mer eller mindre fantasifull design, fylld med det som saluförs och så en burk att lägga pengarna i. Funkar detta undrade jag i början? Är det ingen som snor pengarna eller låter bli att betala? Det förekommer säkert, men totalt sett måste det vara ett mindre problem eftersom månglandet är så utbrett. Ett tecken på ett hederligt samhälle, antar jag?!

De vanligaste produkterna är ägg, potatis o grönsaker, växter/blommor, ved och hästskit, men jag har även sett honung, kakor, marmelad, handgjorda vykort, inläggningar och allt möjligt annat. Till detta kommer såklart alla varianter av garageförsäljningsvaror som bara ställs utanför huset med en prislapp – en parkbänk, cyklar o motorcyklar, urvuxna leksaker, traktorer o maskiner, möbler av olika slag osv. Det mest originella jag sett saluföras är dock en permobil!? Vem sjutton spontanköper en permobil som man råkar köra förbi?


















söndag 31 oktober 2010

Onödiga nödvändigheter

Det finns vissa saker som vid en första anblick kan tyckas helt överflödiga men som, om de ges chansen, alldeles snart ter sig fullständigt oundgängliga. Jag ser mig själv som ganska anspråkslös och absolut inte pryltokig, men ibland så ”drabbar” detta även mig.

Stöveltork är en sån sak som jag nu inte förstår hur jag klarat mig utan – efter en investering på ett par hundralappar förra hösten är fuktiga skor o stövlar ett minne blott. En halvtimme i torken är allt som behövs för att minsta väta ska försvinna ur stövlarna och till och med genomblöta kängor torkar upp fullständigt, även om det kanske tar 1-1.5 timme. Utan tork tar det ju ett dygn eller nåt, så skillnaden är betydlig!


Här borta i utriket har jag dock ingen stöveltork och nu när blötan o kylan börjat göra sig påmind igen, saknar jag den väldigt mycket. Tidningspapper-metoden må vara både gammal o hederlig, men särskilt effektiv är den inte…

En annan ny vän i mitt liv är game-dispatchern! Jag vet inte vad man kan kalla den på svenska – vilt-tång, kanske? För de som inte har sett den är det en trubbig tång som man använder för att knipa av nackkotorna på levande fåglar när man är ute o apporterar.

Avdödande av vilt är en ”konst” som inte alla behärskar. Jag har sett alldeles för många exempel på att fåglar som slagits i huvudet inte dör utan bara tuppar av, för att senare vakna till liv igen i vilthögen, på vagnen eller t o m i viltkylen. Detta är såklart helt oacceptabelt och gör mig lika upprörd varje gång – etiken o djurskyddet måste bevakas!! Vår verksamhet med jakt på utsatt fågel anses av många tangera eller överskrida gränsen för det acceptabla redan i sin bästa form, och det finns helt enkelt inget försvar för att inte vilt avdödas så snabbt o smärtfritt som möjligt.



Nåväl, eftersom jag inte tycker att ”slag i huvudet” är tillförlitligt nog i detta avseende har jag i alla år vridit nacken av de fåglar som mina hundar levererat levande. Även om fågeln rycker o flaxar så vet man att den är död om man dislocerat nackkotpelaren. Med tiden har tekniken förfinats och en elegant(?) knyck är nu allt som behövs för att avsluta lidandet. Av någon anledning anses dock inte denna idiotsäkra metod riktigt rumsren av alla, ffa här i England har jag ibland fått känslan att ”så gör man inte”.

Och eftersom jag är en så väldigt följsam person (adaptability 8 av 100 eller hur var det nu??) så har jag känt mig lite kluven – hur passa in i den rådande normen utan att riskera att tumma på djurskyddet? För att försöka lösa detta dilemma har en dispatcher alltså flyttat in i mitt liv och jag måste erkänna att den är helt lysande. Hur har jag kunnat vara en seriös apportör i snart 15 år utan en sån här?! Ett diskret knip med tången o uppdraget är slutfört! Den är fullständigt briljant för fältfågel, kanske inte lika oumbärlig för änder, men totalt sett är jag mycket nöjd med detta nyförvärv. Rekommenderas! Finns det något svenskt företag som saluför dessa?

fredag 29 oktober 2010

West Acre

Jakt på West Acre idag – en riktigt bra dag igen! Jag kan nu de flesta såtarna där (även om jag inte vet vad de heter) och det är otroligt mycket lättare att göra ett bra jobb då! Visst är det himla intressant att se olika marker men det är så mycket svårare att vara apportör på ett ställe man inte känner.



Ett böljande landskap borgar för höga fina fåglar.

Nackdelen med West Acre är bara att det finns osannolikt mkt harar där… Man måste uppleva hur hararna poppar upp överallt för att förstå hur många det rör sig om och stadgan prövas svårt! Förra gången vi var där gjorde Baggi ett helhjärtat försök att kvalificera sig till The Waterloo Cup, men idag skötte han sig utmärkt och gick bara efter ca 20 meter när han stötte ett långben på eftersöket. Även i övrigt var han Mattes Prins idag men sin osvikliga viltfinnarförmåga och dessutom en ovanligt god portion följsamhet!? Måste nog ge honom chansen på nästa provstart, när det nu blir…



Baggi Boy in action!

Grim fick idag prova på ganska mycket svårare apporter än vanligt, man måste ju testa gränserna även på riktigt! Generellt gick detta väldigt bra, men vi misslyckades dock på en fågel – en rapphöna som tornade och föll bra långt bort från där vi stod, säkert 100-120 meter. Grim markerade fint och jag chansade och skickade honom istället för klippan Baggi. Av någon anledning fastnade han någon enstaka meter kort (förmodligen där fågeln först landat) och gjorde ett jättefint marknoga eftersök trots att skyttet fortgick. Jag försökte efter en stund att pressa ut honom de få extra metrarna men det gick tyvärr inte, och när det kom en period av extra intensivt skytte valde jag att kalla hem honom istället för att riskera att det blev tokigt.
Slutsats – tecknen är inte befästa på det avståndet i skarpt läge. Men – väldigt glädjande – han höll huvudet kallt hela tiden och for inte iväg på något stort springsök när han inte fann fågeln där han markerat den. Man måste se det positiva även i ett misslyckande! Baggi Boy fick eyewipa sin son efter avslutat skytte. Bortsett från denna enda apport så var Grim väldigt duktig på alla sätt och fyllde elegant ut sina nya stora skor. Med lite mer rutin kommer han att bli en apportör att lita på!




Hundarna vilar nu på sina bia-bäddar o hämtar krafter inför resten av helgen. Imorgon ska vi på en mindre jakt hos Peter Lake igen och på måndag blir det första gången i år för oss på Wormegay. Intensiv period nu – det är jakt i princip alla dagar som jag inte jobbar. Jag kommer att vara helt utmattad när januari är slut, men så får det bli. Vila får man göra utanför jaktsäsongen!








Baggis uppfödare Barry med hans syskon Ozzy o Faye.