tisdag 28 september 2010

Arga hundar

Det allmänna hundlivet här i England är i väldigt stor utsträckning avslappnat och harmoniskt. Man träffar alla möjliga sorters hundar på promenaderna, ffa labbar, spanieler, terrier av olika format, greyhounds/lurchers plus en oändlig mängd byrackor av obestämbart slag. De flesta är okopplade, nästan alla vänliga eller avmätt ointresserade. En del bjuder upp till lite lek eller flört men fortsätter sen utan diskussioner med sina mattar/hussar när de går vidare. Aggressioner eller spända hundar ser man sällan vilket också avspeglar sig under arbetsdagen – jag såg avsevärt mer bitskador hemma trots det betydligt större patientunderlaget här i Bungay.

Enligt min mening beror skillnaden främst på två faktorer (att engelsmän skulle vara så mkt bättre än svenskar på att fostra sina fyrbeningar är helt uteslutet!): brukshundsraserna är väldigt ovanliga och nästan alla hundar kastreras i halvårsåldern. Jag har tyvärr tämligen dålig erfarenhet av lynnet hos brukshundar, inte sällan kombinerat med en lätt macho-attityd hos husse eller matte. Några hävdar att detta är en effekt av avel på arbetskapacitet (kamplust, viss skärpa o hårdhet), det låter lite lustigt i mina öron men är kanske sant.

Kastration av allt som inte ska gå i avel är dock något jag förespråkat länge, och denna åsikt är blivit än starkare under min tid här i England. Hela tillvaron blir så mkt lugnare och mera harmonisk för både hundar och ägare när man slipper alla könshormoner som stökar till. Alla accepterar att en hingst som inte har avelsvärde kastreras för att underlätta livet för på honom själv o hans ägare – varför gäller inte detsamma en hanhund? En dubbelmoral jag inte förstår och en diskussion jag gärna tar med vem som helst! ;o)


Kastrera mera!!


Undantag från normen av trevliga kastrerade hundar såklart – idag mötte vi vår ”vän” den irländska settern (intakt hane), den enda av områdets hundar som inte är trivsam. Husse kommer vanligen 100 m bakom sin hund och ropar ”han vill bara hälsa!”. Så f-n heller att den jycken bara vill hälsa – han muckar allt han kan!
Idag var hunden förvisso kopplad, men klantarslet till kvinna i andra änden på sagda koppel kunde inte hålla honom utan settern kom rusande och bara flög på mina grabbar (kopplade vid sidan). Intermezzot slutade i att båda mina hundar nu har hål i skinnet, men det handlar som tur är inte om några allvarliga skador. Det är dock inget vidare att försöka freda sin flock från en angripare som cirklar runt o biter där han kommer åt – vilket jag milt(?) påpekade för den usla människan när vi väl delat på dem. Man kan väl konstatera att min engelska utvecklats på många olika plan…

söndag 26 september 2010

Vart är världen på väg?

Det har varit intressant att följa den svenska valrörelsen så här lite på avstånd. För första gången någonsin så underlät jag att rösta, så en del av ansvaret för Sverigedemokraternas inträde i riksdagen är väl mitt, antar jag. Detta faktum (inte att jag negligerade min rätt/ansvar att rösta, men att SD kom in i riksdagen) har gett reaktioner även internationellt. Jag läste i helgen en artikel i The Guardian som gav ett intressant perspektiv på det som skrivits på svenska webbtidningar om situationen i allmänhet och SD i synnerhet. Hur hamnade vi i den nu uppkomna situationen? Artikeln rekommenderas varmt!




Bland annat menade artikelförfattaren Andrew Brown att SD ”inte har någon reell politik, bara önskningar”, vilket illustreras utmärkt av det här youtube-klippet. Om det inte vore så skrämmande att någon till den grad totalpantad ska styra landet och avlönas med skattepengar, så hade det varit hejdlöst komiskt. Men skrattet fastnar i halsen på något sätt…

torsdag 23 september 2010

Premiär!

Vaknade med lätt feber o halsont vid sex i morse, men vad gjorde det när dagen skulle bjuda på vår första jakt för säsongen?! För Grim var det dessutom premiär ”på riktigt” – han var visserligen med o tittade några gånger förra året, men idag fick han jobba lite mer seriöst för första gången.


Och som den blogg-hund han är så skötte han sig såklart alldeles utmärkt! Lugn, tyst, stadig o fokuserad. Snygg apportering av både dött och skammat vilt, visade lagom dos av ”will to kill” de gånger rödhönan försökte komma undan, styrbar o lydig när så begärdes. Förvånansvärt god viltfinnare med tanke på obefintlig rutin. Helt enkelt en mycket lyckad debut som ger mersmak, om jag bara lyckas hålla min eftersöksdemon i schack o inte låta all träning spolieras kan det här bli riktigt roligt framöver!


Full koncentration!

Baggi då? Jodå, han var som vanligt – en mycket bestämd apportör som hittar i princip allt men ibland sköter uppdragen på sitt eget sätt. Det är helt ovärderligt att kunna ha en erfaren hund med när man jagar in den unga – jag förstår inte hur man gör om man inte har det?! Detta trots att jag såklart har gjort det själv, man måste ju börja någonstans, men jag vill aldrig behöva göra om det nu när jag provat alternativet.

Lite trångt var det allt, men man får ju offra sig när det bjuds på jakt o grabbarna klagade inte! Fast 60 kg labrador är nog max vad man kan få in en avdelning av den här lådan...


Jag hade bägge grabbarna med hela dagen, Baggi fick ta hand om alla vingade fåglar som behövde plockas upp omedelbart, medan Grims apporter var betydligt mer kontrollerade. Utmärkt lösning, tyckte Baggi som snabbt förstod principen! Och eftersom skadat vilt ska tas om hand så fort som möjligt, tog han vid ett tillfälle t o m ett Eget Initiativ när matte dröjde alltför länge (dvs mer än 0,5 sek) med att skicka honom. Jaja, det viktiga är ju att få tag på skammade fåglar innan de försvinner, så jag gjorde väl inte allt för stor affär av det.

En skytt med sin peg-dog väntar på drevet. Den här var väldigt städad o gjorde bara vad den skulle, men av de andra peg-dogsen for iväg efter fallna fåglar med både koppel o peg släpandes efter sig...

Det blev en väldigt bra dag, totalt sett. Någonstans mellan 280-300 fåglar fällda, lagom väder (förutom under lunchen då regnet vräkte ner!) och en härlig stämning bland både fotfolk o skyttar. Hundarna ligger nu utslagna i sina bia-bäddar, trötta o ömtassade efter att ha slitit ont i björnbär o nässlor och jag har just avslutat kvällsmaten bestående av pannkakor o te. Kanske inte det mest näringsriktiga, men precis vad jag behövde för att bli lite piggare (heldagsjakt är nog inte det bästa när man är lite krasslig). Jag tror vi hoppar över långpromenaden imorgon…

måndag 20 september 2010

Nystart?

Efter några veckors elände verkar nu det mesta ordna upp sig. Eller har jag bara vant mig vid tingens tillstånd? Visst är det underligt med relationer – man kan inte leva utan sina nära o kära, men samtidigt ställer det ofta till med problem på ett eller annat sätt. Jag kan i alla fall konstatera att mitt liv hade varit mycket enklare utan inblandning av några män (och för alla olyckskorpar vill jag i sammanhanget påpeka att det inte bara handlar om min särbo!). Men samtidigt hade det varit otroligt mycket tråkigare också, som min kloka pappa påpekade när jag beklagade mig. Man får väl ta det onda med det goda…

Har i alla fall haft en bra helg – hade visserligen jouren men var knappast eftersökt alls vilket gjorde att jag både hann städa hela huset (välbehövligt) och träna ett par timmar med Mike (bra för mitt välbefinnande). Båda grabbarna gick alldeles utmärkt, ffa den där Grim som känns härligt stabil i sitt uppträdande. Tänk så bra Baggi Boy varit om jag tränat honom så här från början… Mike hade som vanligt med sin openhund Butler ut. Butler har det mest fantastiska ”rutnät” jag någonsin sett hos en hund, han går i perfekta räta vinklar o raka linjer varthelst Mike för honom. Tyvärr jagar han inte lika bra utan är urtypen för en joystick-hund, men dirigeringsmässigt är han svårslagen.



Foto: Tom Lowe

Baggi o jag på en av förra årets jakter i det här förlovade landet.



På torsdag ska vi äntligen på vår första riktiga jakt för säsongen. Vi var visserligen på en väldigt trevlig träningsdag tillsammans med vännerna David o Roz förra veckan, men det blir liksom inte samma sak. Härligt att få komma igång igen – jag har med stor avund tagit del av alla rapporter om lysande andjakter hemma. Där är i alla fall ett område som vi överglänser engelsmännen på – de kommer inte i närheten av våra vatten och magnifika anddrev. Men nu är det alltså vår tur och det kommer att bli 1-2 jakter i veckan säsongen ut – underbart!


Klockan är nu efter tio på kvällen men det har varit en riktig brittsommardag och är fortfarande härligt milt o skönt. Jag sitter ute på min lilla ”patio” med ett glas Pimm’s och njuter av kvällen tillsammans med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. The Boss är svårslagen i de flesta sammanhang, men med det här sällskapet är han till och med bättre än vanligt. Helt enkelt en lisa för själen.


Passar på att gratulera alla vänner hemma som haft framgångar på prov eller gjort goda insatser på jakterna. Hurra för er!

onsdag 8 september 2010

Mycket jobb o mycket strul...

..har det varit på sistone! Bloggen får gå på sparlåga tills inspirationen återkommer.

onsdag 1 september 2010

Boot Camp

För att kompensera för förra veckans kravlöshet tillbringade vi helgen på Bennett Boot Camp, där tillvaron är allt annat än kravlös för både hundar o förare. Grim fick sig en ordentlig genomkörare både lördag o söndag, och han var riktigt duktig! Några svagheter uppmärksammades såklart, tex måste vi jobba mer på att gå rakt in i stark motvind. Och jösses vad svårt det är att försöka kontrollera hunden när man inte ser den! Dock väldigt nyttigt att träna på, det räcker ju att fågeln landar på andra sidan en häck så måste man kunna köra hunden ”blint” om man inte vill riskera att den tömmer hela fältet på vilt.

På söndagen kom det återigen ett träningsgäng med Peter Bates i täten, det var ungefär samma som sist och jag tror de hade med sig 2 FTCH, 1 open-vinnare och 2 novice-hundar. Till dessa kom så Grim o Bull som minstingar i sällskapet. Dagen tillbringades i sockerbetor där det varvades markeringar (kastade o bumpers) med dirigeringar på mer el mindre jävliga ställen. Vi gjorde alla samma typ av uppgifter och hundarna skötte sig utmärkt. Roligt! De yngre skämdes inte alls för sig utan den sämsta hunden var faktiskt open-vinnaren, som gick riktig uselt för dagen. Känns på nåt sätt tillfredsställande att även de bästa kan ha dåliga dagar…

Jag har nu fyllt i ett tiotal anmälningsblanketter till prov under hösten-vintern. Förhoppningsvis kommer jag med på något prov i alla fall, bortlottningarna är många!! De klagomål över detta man hör hemma blir liksom lite futtiga när man här ofta har typ 150 anmälningar till 24 platser. Förhållandena är såklart bättre i novice men fortfarande är chansen att komma med ganska liten. Bara att hålla tummarna! Och om man sen får en plats (och lyckas få ledigt från jobbet), så återstår problemet – vilken hund? Den erfarne viltfinnaren som helst vill lösa det mesta på egen hand eller den gröne men betydligt lydigare ynglingen? Svårt…




Skördetider - tröskorna går för fullt överallt nu.