måndag 31 januari 2011

Vårkänning

Trots att det fortfarande är ganska kallt (bara någon enstaka plusgrad) så börjar man nu ana att våren är på väg här i Suffolk. I förra veckan såg jag de första snödropparna och idag upptäckte jag att ginsten i min trädgård redan slagit ut! Blombladen är som synes lite frostnupna i kanterna men livskraften är det verkligen inget fel på.




Eftersom hundarna grävt ett par hål i gräsmattan åkte jag idag förbi Cherry Lane Garden Centre i Fritton och inhandlade jord o gräsfrö för att kunna reparera dessa. Där hade man dock inte alls fått vårkänslor ännu utan försäljaren var väldigt bekymrad över att jag skulle försöka så fröna redan nu – ”det är liksom inte tillräckligt varmt än”. Jag fick i stort sett svära på att vänta några veckor till innan han lät mig köpa det jag behövde. Härligt med engagerade människor – oavsett vad man brinner för!



Tack vare att helgens jour var underbart lugn hade jag tid att umgås och träna hund med Mike & Sara några timmar igår. Förra veckan var helt fulltecknad så jag har inte hunnit träffa dem på ett tag, och jag fick lite skämtsamma bannor över att det dröjt så länge innan de fick en redogörelse från provet.
Mike är något av en pedant i allmänhet o när det gäller bilar i synnerhet och han höll som bäst på att putsa sin nya Audi när jag dök upp. Bilvård har verkligen inte högsta prioritet i mitt liv så min Astra ser ut därefter och nu efter att Mike klottrade på den kommer jag verkligen inte att släppa någon nära med en tvättsvamp!! ;o)



fredag 28 januari 2011

Tack!

Stort tack för alla gratulationer – här på bloggen, på Facebook, via sms och så vidare. Det är fortfarande helt overkligt att lilla jag lyckats vinna ett prov med en egentränad och nästan egenuppfödd hund i självaste England!? En smått surrealistisk men alldeles underbar känsla!

Ett väldigt kortfattat reportage finns nu på UGS/HBB´s hemsida – scrolla längst ner för det senaste inlägget. Jag brukar inte gilla att bli fotograferad men i vissa sammanhang känns det helt ok! ;o)

Tänk om man skulle våga anmäla till nåt open-prov i höst…? Chansen att komma med är ju tämligen liten så det är nog ganska tryggt liksom. Då kan man ju ändå säga att man faktiskt anmält men tyvärr blivit bortlottad…

Hundlogik – varför ligga varsin säng när man kan tränga ihop sig i samma??
Open-hunden längst bak och Allra Bästa Picking up-hunden framför. Mattes fina grabbar…

måndag 24 januari 2011

Falkenering

För att göra den gångna helgen ännu bättre tillbringades söndagen med en förevisning i falkeneringens sköna konst. Min goda vän Lesley hade sammanfört mig med Mark Clark (professionell kanin-, mullvads- o annan ohyresbekämpare) och hans Harris Hawk / kaktusvråk Sirrah. Vi hade en härlig förmiddag där jag fick en liten inblick i jakt både med rovfågel och iller!





Mark o Sirrah. Rovfåglar är verkligen något alldeles extra - helt fantastiska djur!!



Notera Sirrah i trädet strax framför Mark! Det var verkligen fascinerande att se hur fyra olika arter samarbetar i jakten - människa, fågel, hund o iller. Terriern användes för att markera vilka hålor där det fanns kaniner hemma så att man inte ödslar tid på att släppa illrarna i tomme.
Sirrah höll sig hela tiden i närheten, företrädesvis på pass i ett träd.


Alltså - terriern markerar bebodda hålor, illrarna spränger kaninen o fågeln slår densamma.




Ok, jag följer med er!




Nu så!



Hm, var ska jag släppa ner den..?



Den ena illern hade ett pyttelitet pejlhalsband - det är lika vanligt att man får gräva vid illerjakt som vid all annan grytjakt.




Mark hade faktiskt nåt som liknade inkallning på sina illrar?!




Men det funkade inte varje gång. Han är här nånstans...




"Looking for me....??"


Det vara bara den 50% större hannen som hade pejl, inte den lilla honan. Om honan "fastnar" vid en kanin i en återvändsgränd o inte kommer upp på en stund så skickas istället hannen ner som då med hjälp av sin storlek kör bort honan. Sen antingen dödar han kaninen o kommer upp självmant eller så kan man gräva upp honom med ledning av pejlen. Listigt!


Illerbur och falkeneringshandske.

Notera den lilla rosa nosen i lufthålet - "jag vill oxå vara med!!"



"Fluffy feet"

När kaninen blir inträngd i en återvändsgränd så vänder den baken mot angriparen o skyddar huvudet. Ganska ofta så kommer illern då bara åt att krafsa kaninen på bakdelen, och när den ger upp o kommer ut (eller blir uppgrävd!) så har den fullt med päls i klorna - s k "fluffy feet". Ett säkert bevis på närkontakt, men samtidigt så vet man att den kaninen nu är så rädd att den inte kommer att flytta på sig så det är bara att leta vidare i andra hålor om man vill få ut en rabbis till sin fågel.



Popeye var någon slags allmän terrierkorsning - himla trevlig hund!



Som vid all annan jakt är det en hel del väntan.
Plötsligt lämnade Sirrah trädet alldeles ovanför oss och for iväg som ett spjut. Det syntes tydligt att hon inte gav sig ut för att nöjesflyga utan verkligen jagade och mycket riktigt - hon hade fått syn på en moorhen ungefär 200 m längre bort!
Lesley gick o hämtade henne, man måste få tag på fågeln innan hon hinner äta upp sitt byte annars jagar hon inte mer den dagen. Lesley har en egen fågel, oxå han en kaktusvråk, men han är just nu bara intresserad av att bygga bo o föröka sig så han fick stanna hemma...


Fullträff!
Sirrah dödar inte kaninen själv utan Mark gör det o bjuder sen en bit av bytet för att hon självmant ska kliva åt sidan o låta honom ta det.
Några timmars jakt gav en moorhen och en kanin, vi sprängde flera andra kaniner men de kom undan. Falkenering är alltså inte ett speciellt effektivt sätt att jaga kanin, men det är otroligt spännande!

Inkallning av kaktusvråk - Mark visslar o svingar runt ett "byte" riggat med kött....



....fågeln "fångar" bytet...




.....och blir själv fasttagen. Hon belönas sedan rikligt med färskt kött och jakten avslutas.
.
.
Ett stort tack till både Lesley och Mark för en fantastisk upplevelse!!

lördag 22 januari 2011

Tredje gången gillt!

Säsongens sista prov idag – Utility Gundog Society’s Herts, Beds, Bucks- avdelning – drivna fåglar på framlidna Barbara Cartlands gods Camfield Estate. Vi var 16 ekipage på startlinjen och bakom domarböckerna återfanns Phil Garton, Godfrey Lowe, Mary Jane Opie och Paul Wintersgill. Jag har egentligen svårt för drivna prov – det blir väldigt konstlat när man först sätter hundarna så att fåglarna faller precis runt fötterna och sedan går därifrån för att skicka tillbaka från lämpligt avstånd. Men så går det till – take it or leave it!

Grim har varit helt strålande idag, jag hade inte kunnat begära mer av honom. Han tog sig snabbt till angivet område (oavsett om det var 50 el 150 meter och oberoende av om det fanns buskage, staket el bäckraviner i vägen), omedelbar åtlydnad de få gånger jag tvingades korrigera och, viktigast av allt, ett underbart effektivt sök där jag ville. Vi hade sex helt rena apporter (bland annat två eyewipes) och jag kände att vi låg bra till. Men flera andra hundar gick också starkt och eftersom man inte ser så mycket av de andra när domarparen arbetar på olika håll var det svårt att få en helhetsbild.

Fem hundar kallades i alla fall till sluttävlan varav Grim var en! Jag hade förra veckans debacle i färskt minne och på näst sista apporten höll jag också på att göra bort oss totalt. Som tur var lyckades jag rädda situationen och i allra sista omgången gjorde vi det överlägset bästa arbetet. Underbart skönt att sluta i topp och jag trodde nog att vi hade lite försprång, men man vet ju aldrig vad domarna tycker…

Många kom fram och gratulerade mig på vägen tillbaka till bilarna men jag vågade såklart inte ta ut något i förskott. Strax före run-offen hade Tom pratat med Phil Askew (som startade både på Ampton och idag) och undrade vad han trodde – ”she should had won last week and I’d think she is the one to beat today as well” var hans svar och syftade på mig. Men även om Mr Askew är domare och borde veta vad han pratar om så dömde han ju inte idag och tiden mellan provets avslutande och prisutdelningen var nog den värsta på hela dagen!

Men jodå, den här gången nådde vi hela vägen – vi ropades fram som vinnare och Gun´s Choice!!!



FTW Searover Day One

Jösses…

fredag 21 januari 2011

Sista gången

Det har varit väldigt mycket ”sista gången” under de senaste veckorna.
Idag var det årets avslutande fasan- o rapphönsjakt på Ellough Hall Farm och vi har redan avverkat vår sista medverkan på både West Acre, Chadacre och ett par ställen till. Det är två jakter kvar på Knights Farm i nästa vecka, sen är det definitivt slut på den här säsongen och den lååånga väntan på and-premiären i augusti tar sin början.

Trots en lite sen start (änder är inte direkt engelsmännens starka sida) har vi haft en helt fantastisk säsong. 1-3 jakter per vecka under drygt 4 månader är ju ett drömläge för en jaktidiot som jag och hundarna har såklart älskat detta! Jag har fått jobba som en slav för att kunna vara ledig så mycket som möjligt, men det har det utan tvekan varit värt.

Det går inte att överskatta värdet av så frekvent apportering under så lång tid. Både hundarna och jag har gått från bra till ännu bättre under den gångna säsongen och vi har fått massor av beröm för våra insatser. Sånt är uppskattas ju alltid! Bagen är oftast ganska sparsam här – 100-250 fågel är det vanliga – men det är ändå alldeles oerhört utvecklande att gå med hund, trots att man vissa dagar kanske ”bara” får ett 10-tal apporter. Tio bra apporter är värda oändligt mycket mer än 80 döda fåglar hämtade på öppen mark eller vatten!! Lätt påskjutet vilt som seglar ner långt bakom skyttelinjen ger både otroliga markeringar och utmärkta förutsättningar till dirigeringar. Eftersöken här är förvisso inte lika tunga som att jaga den där sista anden i kalla novembervatten, men det kräver sin hund att oförtrutet forcera nässlor/björnbär o annan skit och samtidigt hålla huvudet kallt i överflödet av oskadat vilt. Lika påfrestande, men på ett annat sätt!

Jag och Bob (chefs-apportör på Chadacre) avnjuter lite sloe gin i en paus under den sista jakten.
Ännu en trevlig vana att försöka implementera på jakterna hemma!

Baggi är nu en än mer svårslagen viltfinnare trots att han blivit något tungstyrd och Grims utvecklingskurva har varit spikrak under hösten o vintern. Utomordentliga genetiska förutsättningar, massor med nya erfarenheter och (faktiskt!!) ett ovanligt förnuftigt utnyttjande från mattes sida har gjort honom riktigt, riktigt duktig för sin ålder. Det finns inget bättre än att guida en talangfull unghund genom hans första jaktsäsong!

Något som förvånat mig är hur lätt det är att komma in som apportör på gods o gårdar här jämfört med hemma. Visserligen har jag haft en del gamla kontakter som jag kunnat hänga på, men jag har utan problem också kommit med på helt nya ställen. Hemma får man ju oftast gå som ”reserv” i åtskilliga säsonger innan man får en ordinarie plats som apportör?! Detta trots att vi regelmässigt är mångfaldigt fler apportörer på varje jakt. Varifrån kommer alla svenskar som inget hellre vill än köra massor med mil i ottan för att apportera, helt utan ersättning? Och hur kan det vara så svårt att få tag på apportörer här i retrieverns hemland? Man får ju till och med betalt (mellan 25-50 pund per dag), så med svenska referenser känns det helt orimligt att det möter något som helst motstånd att skrapa ihop tre(!) hundförare per jaktdag.

Jag har träffat så väldigt många trevliga människor under året och jag kommer att sakna dem oerhört. Prestigelösa och generösa är nog den mest rättvisande beskrivningen av det stora flertalet och åtskilliga har blivit nära vänner. Det är faktiskt med kluvna känslor jag åker hem.

lördag 15 januari 2011

Nära, nära

Utility Gundog Society / Eastern Counties höll i fredags ett novice trial på den klassiska provmarken Ampton i Gt Livermere. Dömde gjorde Douglas Raven, Sara Gadd, Jenny Hankey och Jake Dowding och man hade minsann en lätt internationell touch tack vare ett svenskt ekipage på startlinjen! Provet inleddes i det ökända området The Snipe Bog – tjockt o tätt med tuvstarr o liknande växtlighet och väldigt mkt vilt gör det svårapporterat o många hundar har fått lämnat arenan efter att ha missat sina fåglar där.

Grim inledde mycket stabilt med exemplariskt uppträdande och två snygga markeringar (fasan + kanin), båda med viss fördröjning. Min målsättning var att få fullfölja provet och jag försökte att bara koncentrera mig på nästa apport o inte tänka på hur mycket tur man måste ha för att lyckas hela vägen…

Andra och tredje omgången slutfördes efter en mini-drive där vi gjorde två alldeles utmärkta dirigeringar. Men oj vad det är svårt att tvingas lita till andra människors anvisningar om var fågeln finns – 30 meter är ju inte direkt ett exakt mått i det sammanhanget!
Det var såklart väldigt skönt att vara helt ren så långt men det var många hundar som gick riktigt bra. Vid det här laget hade vi fortfarande hela nio ekipage kvar i tävlingen och jag började fundera på hur lång tid det skulle ta för domarna att ”göra sig av med” ungefär hälften av dessa.

Efter ytterligare en drive verkade dock bränslet ta slut för många hundar – flera slog ut sig själva och ytterligare några skötte inte sina fåglar så bra som man kunde vilja. Jag o Grim var fortfarande helt prickfria efter fem apporter men hade inte fått chansen att göra nåt riktigt spektakulärt. Det hade dock ingen annan heller gjort och jag kunde inte se att någon hade en fördel framför någon annan. Man hade en ny domarkonferens och kallade sen tre ekipage till vidare tävlan – jag, Darren Hales och Caroline Heasman – varsin apport till skulle få fälla avgörandet.


”You are not better than your last retrieve” är ett klassiskt talesätt på provcirkusen och tyvärr blev jag varse exakt vad som menades med detta. Efter att ha varit helt fantastisk hela dagen drabbades Grim plötsligt av partiell dövhet och ville inte alls lämna den vittring han fått i sin gulliga näsa när jag försökte skicka honom på en rapphöna ingen av oss sett falla (vi gick inne i en skogsdunge o fågeln fälldes ute på fältet). Det gjorde vår sista apport till ett tråkigt misslyckande och från att ha legat i vinnarposition störtade vi fullständigt. J-a skit!!

Jag var alldeles oerhört besviken där och då, men med lite perspektiv på det hela så känns det nu något bättre. Det var ju faktiskt bara mitt tredje och Grims andra prov någonsin och vi fick åtminstone med oss ett Certificate of Merit och Gun´s Choice hem. Med en fjärdeplats och ett CoM på två starter har vi ju bevisat att vi platsar i den här leken och det är såklart väldigt tillfredsställande! Men det suger att ha varit så nära och ändå inte nå ända fram, jag ville ju vinna…

onsdag 12 januari 2011

Uppdatering

Håller sakta på att återhämta mig från den infektion jag dragits med en dryg vecka nu. Man har på sistone haft en del katastrofvarningar i engelska medier om ett nytt utbrott av svininfluensan – det kanske var det jag hade? Jag verkar dock överleva den här gången oxå, även om konditionen nu är riktigt usel. Det är fascinerande hur snabbt man tappar all ork och flås efter att ha varit sjuk!?

Även Baggi har varit konvalescent ett tag. Efter att ha jagat tre dagar i sträck förra veckan oroade han mig rejält genom att vara ordentligt halt på vänster framben i lördags morse, dvs på det ben som ställde till så mkt problem för oss förra vintern o våren. En närmare undersökning avslöjade dock att han inte alls slagit upp sin gamla skada utan helt enkelt lyckats hyvla av sig halva trampdynan på en av tårna. Mycket bättre! Efter några dagar med sko under promenaderna är han nu nästan bra igen, men han får fortsätta ta det lugnt lite till så imorgon ska jag låna en hund av Mike & Sara som understöd till Grim. Bortsett från detta har vi i princip varit förskonade från skador så här långt den här säsongen, vilket självklart är en stor lättnad.

Igår gjorde jag en ovanlig insats på jobbet – en katt hade haft en tagg i ögat som en kollega tog bort i förra veckan, men trots att han behandlats med ögonsalva sedan dess var han fortfarande inflammerad o irriterad i ögat. Tredje ögonlocket såg lite skumt ut men färgning av hornhinnan avslöjade inga skador. Sedering och vidare undersökning av ögat indicerat – när katten somnat lyfte jag på 3e ögonlocket (eller rättare sagt vecklade ut det, det var invikt i kanten) och såg något litet konstigt längst ner mellan ögat o slemhinnan. Jag tog ett tag med pincetten och drog försiktigt – och ut kom en ca 5x35 mm lång trästicka!! Helt otroligt att katten lyckats kila in en så lång pinne i ögat utan att skada något vitalt – den måste på något mirakulöst sätt ha glidit ner mellan globen och ögonhålan. Det krävdes väl knappast någon enastående kompetens för att rädda katten, men det var ändå ett väldig tillfredsställande ingrepp.

torsdag 6 januari 2011

Inte lika bra idag

Nyser, hostar, snorar, feberfrossa. Hushållspappret är slut o min näsa alldeles sårig o öm av allt snytande. Grim blev eyewipad av en av Mike’s hundar på en fasantupp som kröp runt under en jättestor hög av döda träd. Ingen har diskat. Webb-tv funkar inte för sportsändningarna. Baggi körde sitt eget race idag. Bägge hundarna och därför nu också mitt kök är s-k-i-t-i-g-a.

Räddaren i nöden - både paracetamol o fenylefrin på en gång!

Å andra sidan – vi har haft en väldigt trevlig dag med både rapphöns, duvor, änder o ett helt gäng morkullor i bagen förutom alla fasaner. Grim gjorde förutom ovanstående fadäs en mycket stabil insats igen och toppade med några helt strålande apporter. Och vem var det som hittade den där sista saknade fågeln om inte Baggi Boy?! Det har bara duggat lite istället för det heldagsregn som var utlovat. Det finns fortfarande ett förråd av Lemsip kvar så jag klarar mig nog genom natten. Jag slipper skotta snö som alla verkar vara tvungna till där hemma. Och imorgon bär det av på jakt igen!

Det är kanske synd att gnälla…

onsdag 5 januari 2011

En sån där bra dag…

…har det varit idag! Trots en envis förkylning och lite taskiga vibbar från jobb o annat hemifrån, så är jag väldigt nöjd med dagen som bjöd på fin fasanjakt. Vi hade till och med bra väder – sol o lagom vind.
Men såklart blåste det från fel håll enligt keepern Andrew… Yrkesjägare är ungefär lika kinkiga som bönder när det gäller vädret – för dimmigt, för soligt, för lite vind, för mkt vind, vind från fel håll, för varmt eller för kallt – ja, ni förstår säkert vad jag menar!



Headkeepern Andrew är Morrisdansare på fritiden.



Jag tyckte i alla fall att det var precis lagom väder och hundarna var såååå duktiga! Inte en tass sattes fel och matte kunde lugnt sända utvald hund i tryggt förvissning om att fågeln skulle komma in utan åthävor. Baggi fick som vanligt mer röjar-uppdrag som att kuta ifatt löpande fågel, medan Grim stod för finliret. Jag försöker att inte skicka Grim allför ofta efter fågel som han ser löpa, det är ingen större utmaning för en hund att ta en runner som den har ögonkontakt med och den typen av jagande är tämligen stressande/triggande.

Grim hade förmodligen vunnit om han hade fått dagens apporter på ett prov – markerar på centimetern, stark, lydig o med en utmärkt näsa. Bland annat gjorde han en jättefin dirigering över ett högt staket (1 meter fårnät toppat med två taggtrådar), jag borde kanske inte skickat honom över taggtråd men fågeln måste ju in… Och om man hoppar fritt så riskerar man ju inte att fastna o skada sig!


Vuxna män... ;o)



Dagens roligaste apport var när jag kombinerade hundarnas ovanstående styrkor på ett utmärkt sätt: vi stod på en grusväg intill fältet där skyttarna var placerade. Staketet runt ängen var som ovan (fårnät + taggtråd) men mellan vägen o stängslet fanns dessutom ett brett dike fyllt med björnbärssnår så det var icke hopp-bart.
En fasanhöna vingas o glider ner längre bort på ängen och tecknar tydligt att hon tänker springa så fort hon landar. Jag skyndar mig genom grinden med Baggi och skickar honom på fågeln som kutar iväg direkt. Baggi gör sitt yttersta men när han är nästan ikapp så dyker hönan genom fårnätet och ner i diket så att han tvingas ge upp. Matte rusar tillbaka till vägen där Grim väntar och skickar istället honom på en dirigering längs sagda dike, alltså på utsidan av staketet. Stopp + söksignal mot diket ungefär där hon smitit in och efter några ögonblick är fågeln bärgad! Teamwork av högsta klass! Baggi fick med sig en annan fasan på vägen tillbaka till mig så han var lika nöjd som jag o Grim.

Nu är det tre slagna hjältar som vilar här hemma (jo, jag räknar in mig själv!), det blir lite extra gott att äta ikväll, kanske ett glas vin o sen tidigt sänggående. Det vankas nämligen apportering i två dagar till, så det gäller att försöka hämta krafter så fort som möjligt.