fredagen den 16:e mars 2012

Feta hundar

Övervikt är idag ett lika stort hälsoproblem hos våra djur som hos oss människor och över en tredjedel av de svenska hundarna väger för mycket. Detta utgör ett allvarligt problem för både välbefinnandet och för hälsotillståndet. De vanligaste och tydligaste effekterna av övervikt är nedsatt rörelseförmåga och problem med ben och leder, men man får även en påtagligt ökad risk för diabetes, hud- och hjärtsjukdomar, cancer och flera andra syndrom. Kort sagt – en tjock hund har en generellt nedsatt hållbarhet och funktion.



Det är vetenskapligt bevisat att smala hundar lever i genomsnitt 2 år längre än överviktiga!




Vad är då lagom hull?
Det tycks vara svårt för många att avgöra vad som är en lämplig vikt för hunden. Jag tycker att det är bortkastad tid att läsa vikttabeller av olika slag då en individs idealvikt påverkas av så mycket mer än vilken ras den tillhör (storlek, benstomme, muskelmassa osv). Det enda helt tillförlitliga sättet att bedöma hull är att ta i hunden – om man med ett lätt tryck kan känna revbenen när man stryker hunden över bröstkorgen är den lagom tjock. Den ska även ha en tydlig midja ovanifrån och en något uppdragen buklinje. Måste man ta i för att känna några revben är den för tjock och om revbenen framträder mycket tydligt skulle hunden istället behöva lägga på sig lite.



Observera att detta gäller oavsett hundens storlek eller benstomme!





Det är uppenbarligen väldigt svårt för de allra flesta människor att inse vad som är lagom hull för en hund – våra ögon tycks inställda på fel “normalläge”. Vad som anses vara lagom vikt tycks ha förskjutits åt det tyngre hållet, hos våra hundar likväl som hos oss människor. Hundens kondition har dessutom påfallande ofta ett visst samband med djurägarens och gå-ner-i-vikt-diskussionen blir verkligen inte lättare när husse/matte dras med samma problem.






SJCH SUCH Pendil of Ballyduff, född 1975.
Ett yp
perligt exempel på en klassisk labrador, visad i utmärkt hull.



Övervikt är illa nog när det gäller en vuxen hund, men fullständigt katastrofalt för valpar och unghundar. Man har sett ett mycket klart samband mellan övervikt under tillväxten och utvecklande av bland annat HD och ED. Det är alltså helt oförsvarbart att låta den växande hunden bära på en massa “valphull”! En valp/unghund som hålls slank blir inte mindre som vuxen, den kommer bara att växa långsammare och därmed ha en lägre risk för att utveckla tex ED eller HD.

Alltför ofta möts man som veterinär av förvåning eller fullständig oförståelse när man påpekar att hunden man har framför sig skulle behöva gå ner i vikt. När man i en studie frågade hundägare om hans/hennes hund var överviktig, så blev svaren att var tionde hane och var femte tik var tjock. När sedan veterinären bedömde samma individer, så blev resultatet istället att var tredje hund var överviktig!






En hund av modern utställningstyp, född 2006.
Sannolikt klassad som måttligt överviktig med veterinärmått mätt.

Rådande utställningsideal påverkar också vad som anses vara normalt hull. Premiering av massa/substans (vilket ofta tycks vara svårt att särskilja ifrån fett) leder till att normalfördelningskurvan förskjuts åt det tjocka hållet. Även om utställningsstjärnorna själva kanske inte alltid dras med någon påtaglig övervikt så kommer fler och fler ”vanliga” hundar att göra det i takt med att allt kraftigare hundar framställs som idealet. Detta såklart sagt ur ett perspektiv över något/några decennier.

Allt fler hundar kastreras idag, vilket jag är odelat positiv till. Men man måste vara medveten om att ingreppet leder till en förhöjd risk för övervikt eftersom ämnesomsättningen minskar och aptiten ökar. Att den är kastrerad är dock ingen ursäkt för att låta sin hund bli tjock! Man får helt enkelt ta sitt ansvar som hundägare och anpassa utfodring och motion till den nya situationen.



Detta är delar av en artikel publicerad i Labradoren 4-2011. Ämnet aktualiserades tyvärr redan i nummer 1-2012 av samma tidning pga en annons med en kraftigt överviktig valp som lockbete. Feta hundar kommer förmodligen alltid att vara ett problem, trots att det är så lätt att undvika. Tragiskt.

onsdagen den 14:e mars 2012

Vår!!!!!

Äntligen är våren här! Tvåsiffrigt antal plusgrader, nästan all is borta från både vägar o marker och tydligt längre dagar gör att livsandarna och träningslusten återvänder. Fåglarna sjunger hysteriskt, mina vårlökar tittar upp ur marken och träden har börjat knoppas – vintern fick ge sig den här gången också! Vi har varit ute o tränat ett par gånger och även om det tveklöst finns en del rost att skrapa bort efter vintervilan så är det inget fel på lust eller entusiasm hos varken hundar eller förare! Lite basträning i enskildhet och mera utmanande uppgifter i grupp så ska vi nog snart vara på banan igen. Tyvärr missar jag både Eukanuba Cup och working testet på Tullgarn pga arbete, så vi får nog avstå offentliga sammanhang tills A-proven drar igång i höst. Men då har vi å andra sidan haft så gott om tid på oss att träna att det blir svårare att hitta på ursäkter vid eventuella misslyckanden… ;o)










foto: Pelle Hedin



En liten men naggande god träningsgrupp har satts samman och jag ser fram emot många givande träffar under våren! Förra helgen tillbringades till exempel många timmar på Ånhammars underbara marker, hela tiden i flödande solsken. Sessionen avslutades med alldeles delikat fika i en solig sluttning, det är precis sånt man behöver efter många mörka månader.


Vi har haft några tillfällen med gruppträning här hemma – det är så fantasiskt roligt att få följa dessa väldigt engagerade förare med sina duktiga hundar. Utvecklingen går spikrakt uppåt! Ännu en anledning att sätta igång träningen för oss själva igen – konkurrensen hårdnar!!
Dessutom har vi nu äntligen hittat en bra form för verksamheten som inte interfererar med våra respektive ”civila” anställningar – EmSo Consulting AB har fått ett utvidgat verksamhetsområde vilket medger många spännande möjligheter för framtiden. Det finns hopp om livet!

måndagen den 27:e februari 2012

Sanningen

Jag har varit på kurs i helgen! Inget hundrelaterat alls utan en jobb-kurs, nämligen en vidareutbildning i ämnet hästtänder. Trots ganska dryg o tråkig resa (det är långt mellan Eskilstuna, Sverige, och Viul, Norge!) så kom jag tillbaka sent igår kväll full av entusiasm och ivrig att omsätta mina nya kunskaper i praktiken. Det är ju så vansinnigt roligt att utvecklas!




Varje hästtand är nästan som ett litet konstverk om man kommer tillräckligt nära.
(Jösses, vad det lät flummigt, måste nog lägga ifrån mig eter-flaskan...)



I dagsläget är hela veterinärväsendet i Sverige satt under ganska stor ekonomisk press och Distriktsveterinärerna är inget undantag. Därför har jag inte direkt fått den här kursen slängd efter mig utan alla utbildningar ska nu kunna motiveras i ökade intäkter innan man får något beviljat. Det är synd att arbetsgivaren inte skattar värdet högre av att medarbetarna har ett gott självförtroende när det kommer till sin yrkesutövning och att de är engagerade i sitt arbete. Jag tycker det är precis lika viktigt som att kursavgiften ska generera inkomster tillbaka inom en snar framtid, men jag talar kanske i egen sak…

Hur som helst – kursen var lite ostrukturerad men i övrigt mycket bra och den gav också anledning att fundera på ett par lite mer existentiella frågor. Som till exempel vad en sanning egentligen är? En banal fråga kan tyckas, men är det så enkelt? Ett par exempel:
• Någon tycker att X är världens bästa instruktör medan jag inte känner att vederbörande ger mig något nämnvärt.
• En uppfödare hävdar alla hundar MÅSTE födas upp på färskfodret Y för att inte utveckla ledproblem, medan en annan lika bestämt menar att det enda foder som håller hundarna friska är torrfodret Z.
• A tycker att Barcelona är världens bästa fotbollslag trots att B säger att Manchester United är mycket bättre.

Listan kan göras hur långs om helst! Vem har rätt? Ingen och alla, det som är en sanning i mitt liv behöver ju inte automatiskt vara detsamma i ditt. För att återknyta till helgen – hästtänder-guru T.L. hävdar bestämt att hästar har massiva problem med karies och rotrester som lämnas kvar efter utdragning av vargtänder. Hästtänder-guru G.H. (föreläsare på helgens kurs och lika världsberömd i Norge som T.L. är i Sverige) påstår lika tvärsäkert att han aldrig ser dessa problem hos hästarna på den norska sidan av gränsen. Hur kan det skilja så mycket? Vem ska man tro på?




Praktisk träning.



Eftersom jag är pragmatisk o förmodligen lite lat väljer jag nog alternativ två tills jag blivit övertygad om motsasten – jag gillade verkligen G.H.´s handfasta, jordnära attityd till allting och med så mycket erfarenhet som han har så kan han inte vara helt fel ute. Jag tycker man överdiagnosticerar och överbehandlar och överproblematiserar alltför mycket i alla möjliga situationer nuförtiden, inte minst inom hundvärlden. Hur kan vi tex ha såna stora problem med tonsilliter på våra hundar när det är ett helt okänt fenomen i England? (Detta var en tanke gripen ut luften som på intet sätt har med hästtänder att göra. Men frågeställningen är i grunden densamma!)

Låt tiden ha sin gång o se att allt det som skulle kunna gå åt pipsvängen faktiskt inte gör det. Inte varje gång i alla fall! Det mesta ordnar sig till slut. Eller läker av sig själv när det kommer till fysiska krämpor. Detta var dagens sanning!



Det är vackert i Norge! Det kan väl ändå vara en allmängiltig sanning?

måndagen den 20:e februari 2012

Thailand

Så har man varit i Thailand också. Jag var lite motvillig att resa så långt och orolig över att det skulle vara för varmt, men har nu blivit överbevisad – Thailand är fantastiskt! Jag hade som de flesta andra hört om hur underbara thailändare är men i sann skeptisk Sofia-anda tänkt att det måste ju vara överdrivet. Det är det inte.

Vi träffade bara en enda person under hela veckan som inte var verkligt trevlig (och hon var inte otrevlig, bara lite butter), alla andra har varit just så fantastiska som ryktet säger. Visst lever de på turisterna o måste vara tillmötesgående för att tjäna sitt levebröd, men det känns som att de faktiskt älskar sin nästa på ett genuint sätt. Jag har aldrig upplevt en liknande atmosfär i något annat land jag besökt, det måste ha med buddismen att göra på något sätt. Och om det är förklaringen så borde alla andra religioner förbjudas med omedelbar verkan!

Bilder säger ju mer än ord – för vidare info om vår underbara vecka i Ao Nang hänvisas till det här Picasa-albumet. Håll till godo!

Och väl hemma i vinterkylan igen har nu flocken utökats med lilla Ila! Från den ena ytterligheten till den andra, men allt har sin charm.

fredagen den 3:e februari 2012

Brrr!

Så fick vi då riktig vinter till slut, eller var det ”ryss-vinter” löpsedlarna varnade för? Sörmland har varit ganska förskonat från det värsta ovädret o har nu haft några cm snö o 5-7 minusgrader i flera veckor. Vinter när det är som bäst! På sistone har dock kylan blivit allt värre o i morse var det -16°C. Arbete i fält är ingen höjdare när det är så kallt, vilket jag med all önskvärd tydlighet blev påmind om igår. En ko i en kall lösdrift (=utomhustemperatur) hade fått ett livmoderframfall efter kalvning och uppgiften föll på mig. Om någon undrar så kan jag informera om att det INTE är skönt att arbeta i kortärmat med blöta armar när det är 14 grader kallt! Jag har inte hittat nåt alternativ till att vara just bararmad vid framfall o kalvningar, och mina tankar går till kollegorna i norra Sverige där det är verkligt kallt just nu…





Jag hade glömt kameran så ovanstående är inte ”min” ko, men det ger ändå en hyfsad bild av hur ett livmoderframfall ser ut. Än en gång handlar det om hårt o skitigt arbete och det kan vara tyngre än en förlossning eftersom det blir så statiskt. Framfallet måste masseras in samma väg det kom ut (såklart!) och eftersom kon krystar emot (mer eller mindre beroende på hur bra epiduralbedövningen tagit) är det TUNGT! Och man kan inte slappna av eller vila för då förlorar man allt det man dittills åstadkommit – när man väl börjat är det bara att jobba på tills allt är inne igen. Jag är lika fascinerad varje gång över hur tåliga kor är, de får ytterst sällan infektioner efter ett framfall och oftast blir de dräktiga igen utan problem. Fantastiska djur!



Jag var ledig i torsdags o då passade vi på att besöka Jens nya stjärna – han ska ha en liten tik från kennel Djurbergas (Dike-Warren). Stort tack till Inga-Lena o Bengt för gott värdskap och en delikat lunch! Det är härligt med människor som trots fantastiska tävlingsresultat (Inga-Lena är nog den svensk som haft allra störst framgång på den internationella scenen) fortsätter att vara så opretentiösa och ödmjuka.
Valparna är nu sex veckor gamla och hur fina som helst! Det är bara att gratulera Djurbergas till en riktigt trevlig valpkull – jämna, frimodiga, sociala o mycket kavata. Dessutom exteriört väldigt tilltalande och exceptionellt tysta för att vara valpar. Eftersom vi båda är allergiska mot alla typer av ljud (gnäll, pip, skäll osv) känns det bra att de här puppisarna tycks ha en ovanligt hög tröskel för att ta till rösten.




Här är Djurbergas Desigual, a k a "Ila".

Det syns ju lång väg vilken enorm potential hon har!!



Det känns verkligen spännande och vi hade problem med att välja ut någon särskild. Av de två som blev till slut kvar till ”final” hade vi olika favoriter men Jens fick bestämma – det är ju trots allt han som ska ha hunden… Att vi föredrar lite olika typer av hund visste vi ju sen tidigare och det är bara detaljer som skiljer de båda valparna åt, så det här kommer att bli hur bra som helst!

Och idag fick jag besked om att ”min” tik i England nu blivit parad så förhoppningsvis utökas flocken ytterligare framåt sommaren!

lördagen den 28:e januari 2012

Kris. Eller?

Vad är det som sker? Efter att av födsel o ohejdad vana inte brytt mig särskilt om mitt yttre och ALLTID varit eftertänksam o förnuftig (vissa skulle säkert kalla det rätt o slätt tråkig), så händer nu det ena oväntade efter det andra.




• Tämligen opraktiska men ursnygga högklackade skor införskaffade – klackar som även om de är ganska breda o på intet sätt kan kallas skyhöga, ändå är i värsta laget för undertecknad som gått genom livet i gummistövlar o mina älskade Blundstone-kängor.


• Hål tagna i öronen efter stor vånda. Håltagerskan försökte ingjuta mod i mig när det var dags – ”Det ska nog gå bra – de flesta av mina kunder är runt sex år gamla och de brukar klara det bra”. Jojo, det vet ju alla att barn inte har någon självbevarelsedrift så det betyder ju ingenting…

• En sistaminutenresa är just bokad! Och till Thailand av alla ställen?!
Bara att göra något så oerhört knasigt o galet som att företa sig nåt utan månader utav planering, överläggningar och föreberedelser är högst olikt mig, att målet blev ett så exotiskt land som Thailand är lika osannolikt som att Harrisburg skulle haverera.





Men se – plötsligt händer det!!






Jag har valt att tyda dessa tecken som ett utslag av trettioårskris, men mina ”vänner” är inte sena att påtala att jag är alldeles för gammal för det. Nåväl, kalla det för en sen blomning istället då!





Oavsett vilket så åker jag o Jens till Thailand om en vecka – det ska blir så himla skönt att komma bort litegrann! Gruvar mig lite för den lååånga flygresan, men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis är planet något mer bekvämt än det som Ryanair brukar erbjuda…






Vi gjorde ännu en överslagshandling i exaltationen över att ha gjort riktiga fynd på både flyg och hotell och bestämde oss för att grilla igår. Att det snöade och var flera minusgrader gjorde inget alls – grillat är ALLTID gott! Det blev smoke-kokt o sen grillat fläskkött med ugnsrostade rotsaker, barbequesås och coleslaw, detta kan rekommenderas oavsett årstid.













Tackjakt idag – en härlig dag med fina fåglar, riktigt vasst skytte, lika god mat som vanligt och som alltid en trevlig stämning. Vi hann med lite av varje och det till slut låg både rådjur, hare och fasan på paraden. Det här med viltparad är något jag verkligen saknade i England, där det inte förkommer överhuvudtaget. Jag tycker det känns bra att på något sätt visa aktning för det vilt som nedlagts under dagen, även om jag helst slipper många hundratals vilt upplagda.
















Ännu bättre blir det när det spelas horn för att hedra det vilda – tack, Jörgen!

måndagen den 9:e januari 2012

Nevill Holt

Bland de sista punkterna på vår agenda stod såklart The IGL Championship - kan man kalla det för ett inofficiellt VM? I mina ögon är det i alla fall så och det är väldigt inspirerande att se på dessa hundar och förare. I år var det dock bara 51 hundar kvalificerade och endast 44 som faktiskt kom till start.

Dessa ekipage får det mesta att se ganska lätt ut, men alla som fört hund i viltrika marker kan nog förstå hur mycket kontroll av föraren och koncentration hos hunden som krävs för att få hem den skjutna fågeln samtidigt som det lyfter 50-100 friska fåglar ifrån exakt samma område (nej, det är ingen överdrift, emellanåt var vilttätheten snudd på löjlig). Imponerande!






Första dagens förmiddag. Vem skulle inte vilja vara i det sällskapet istället för bland publiken..?







Det var som alltid mycket publik o det är ett evigt kivande om att få en bra position så att man ser nånting. Bäst blir det tveklöst när publiken tillåts gå bakom linjen - även om det kan bli ganska långa avstånd så får alla åtminstone plats.






Man kommer oxå lite närmare det som händer, många fåglar sköts bakåt och hamnade alltså mellan oss och linjen. Första parkett alltså! Eftersom det oftast samtidigt gick fågel även framåt var det inte många som verkligen markerade bakåt, utan de förare som fick dessa apporter tvingades lita på anvisningar från domaren. Och det är himla intressant att se hur svårt det är att föra sin hund utifrån någon annans förklaringar om var fågeln är - gång på gång såg vi hundar jobba i fel område och bli eyewipade av andra hundar el domare. När man själv vet var fågeln gått ner så blir ju allt mkt lättare.






Det var alltså inte hundarna som var olydiga utan de lades i fel område av förarna, naturligtvis av misstag eftersom de uppenbarligen tolkat "den linjen, 80 meter ut o 20 meter från linjen" (eller vad domaren nu sa!) lite annorlunda än vad vederbörande tänkte. Vinden är oxå avgörande, det räcker att hunden går en halvmeter fel i vind så är den ju chanslös oavsett hur väl den jobbar. Det där med att hålla hunden i ett verkligt litet område är alltstå inte alltid bra, om man inte är helt säker på var fågeln finns så verkar man ofta tjäna på att låta dem gå lite större (jag menar nu kanske femton meters radie istället för fem). Bara inte farten ökar o noggrannheten försämras!






Markeringsförmågan hos domarna skiljer sig såklart oxå åt - Young Billy Steele framstod snart som den överlägset bäste i det avseendet då han gång efter annan spikade fåglarna när domarna gick ut. Billy tycktes vara den som styrde hela linjen/provet och gjorde, såvitt man kan bedöma från publikplats, ett väldigt bra arbete med detta.





De här tre "tillhör" alla Young John Halsted och väckte en del uppståndelse under lunchen. Till och med den hårdaste av de hårda börjar uppenbarligen bli lite mjuk på äldre dar...!




Det var som synes fint väder men ganska kylslaget, och förvånansvärt många hundar hade täcken på sig när de var ur linjen. Det tycker jag är enbart av godo, kroppen håller mycket längre o skaderisken minskar om man håller de större muskelgrupperna varma hela dagen. Det blir ju långa tider utan någon aktivitet för att hunden sedan ska arbeta korta stunder i full fart, vilket eg inte är särskilt fysiologiskt. Ingen skulle ju drömma om att till exempel sätta en tävlingshäst i fullt arbete utan uppvärmning!









"Äsch", sa Young John lite förläget, "det är Nina som tvunget ska ha täcken på dem." Men all reklam är bra reklam o han verkade ändå tycka att uppmärksamheten var helt ok!





En av mina favoriter (både hund o förare!) - Steve Richardson med FTCH Levenghyl Sundancer.






Jag tog det här fotot för att jag tyckte det såg så trevligt ut - en stunds gosande mitt i vimlet. Det visade sig sen vara den slutgiltige segraren Keith Broomfield med sin Kaliture Black Spruce!



Ingen i gänget hade riktigt lagt märke till det här ekipaget - de kom bara in i linjen, hämtade snabbt sina fåglar o försvann ut igen. En mycket bra strategi! Så tänker jag oxå göra om jag hamnar med nummerlapp på i ett open trial...



Någon utmärkte sig i mängden - "the man with the golden gaiters"!






Kamera-duell!


(Jag vann.)





Longcopse Bertie - här står han visserligen som en hösäck, men han ser egentligen inte så pjåkig ut och är framförallt en mycket trevlig o balanserad hund. Vi såg honom även på Cambridgeshire FTS´s prov och han gjorde ett synnerligen gott intryck redan där.




Jamie Bettinson med sin FTCH Whitesmiths Widgeon gjorde ett gediget arbete o belönades med DoM.




Defending Champion - FTCH Delfleet Neon of Fendawood.




Jag tycker han är lite för lågställd/kort på benen men han har ett härligt uttryck! Neon gjorde ännu en fin insats på högsta nivå ända fram tills han blev eyewipad av FTCH Adoraden Izzy of Greenbriar.



Ovannämnda Izzy genomförde ett alldeles fantastiskt prov och låg i vinnarhålet fram till sin sjunde (eller var det åttonde?) fågel. Den sista långa apporten rakt in i motvinden blev tyvärr för svår för både henne och Young John´s Emmanygan Rocket of Chatsworth som hade sänts som första hund, och judges´ eyewipe var ett faktum. Båda dessa hundar hade dock gått så bra fram tills dess att de ändå fick vara med under den avslutande driven och belönades sedan med DoM.







Min favvis FTCH Eastdale Harry ville inte vara med på bild...





...men till slut fångade jag honom ändå.




Off we go again!




Jimmy Swindlehurst och FTCH Adoraden Quinn, domare Jane Coley och Mrs Pritchard med FTCH Vamp Parsley Potage (en av de tre kvalificerade goldisarna) följer en fågel som går långt iväg.




Strax efter detta skjuts ännu en fågel bakåt och Mrs Pritchards hund tar några steg efter den... Inte egentligen i syfte att ta den, men han lämnade trots allt sin förares sida. Förargligt att åka ut pga knallning på ett Championship, men allt kan hända!




Notera bandaget på FTCH Denbrig Macallan at Aithness - det finns inga som helst regler avseende förband eller medicinering för att starta på prov. Dopingreglemente kan de inte ens stava till.






Notera även den fina uttersvansen...








Halva linjen på den här sidan diket/häcken o halva på andra sidan, hundarna skickades såklart i kors.





Fikapaus dag 2.





Kian smälte fint in i miljön i sin härliga kjol!





Jimmy Swindlehurst dirigerar under överinseende av Jane Coley. "Spot" (FTCH Adoraden Quinn) gick riktigt bra ända tills han föll som first dog down i slutet av tredje dagen.







Det är en ständig kamp om vem som står längst fram eller närmast flaggmannen. Alla vill ju se så bra som möjligt och om man inte är två meter lång måste man hålla sig framme. Jag beundrar faktiskt dessa funktionärer som år efter år lyckas hålla humöret uppe och tålmodigt tjata på oss hopplösa åskådare som hela tiden försöker stjäla en halvmeter eller så.




Så länge som jag varit och tittat på Championshipet har det varit samma tre flaggmän, ibland behjälpta av någon extra person. Jag och Bitte träffade för några år sedan huvudflaggmannen Graham Searle i ett annat sammanhang, och då presenterade han sig själv med ett stort leende och "We´ve met before - I'm the horrible flag man!". Självironi är underbart! :o)


Många människor ska igenom ett litet grindhål!




Här står Young Billy Steele och håller i en av de mest omdiskuterade fåglarna under provet.




Vid det här tillfället gick publiken återigen utspridd kanske 40-50 meter bakom linjen. En rapphöna (dvs rödhöna, de grå är sällsynta o i princip fredade) sköts så att hon föll strax bakom publiken och började omedelbart springa ner mot skogen. Publiken försökte såklart dela på sig för att de tävlande skulle kunna se något, men innan vi fått klart för oss vilket domarpar som skulle skicka hund och vart vi alltså skulle flytta oss uppstod en viss förvirring. Det dröjde säkert en halv minut innan hunden skickades och under tiden hade rapphönan tagit sig nerför backen, inte jättesnabbt men målmedvetet tycktes hon sikta på skogen. Vi kunde följa hönan tydligt på sådden men förlorade henne ur sikte några meter före skogskanten.




Första hunden skickades inte till nedslaget utan ner mot skogsbrynet. Hunden gjorde ett halvhjärtat sök på sådden, försvann sedan in i skogen, kom ut igen, tycktes markera nån vittring på åkern men följde inte upp utan blev till slut hemkallad tom. Hund nummer två skickades och trycktes direkt in i skogen men hittade inte heller någonting utan domarna gick ut för att leta.
Billy Steele hade stått på andra kanten (alltså inte det sändande domarparet) och gick med mycket målmedvetna steg rakt ner till där vi förlorat fågeln ur sikte (dvs ute på sådden) och hittade fågeln. Nu följde en lång diskussion ute på fältet och därefter gick övriga tre domare upp till varifrån hundarna skickats medan Billy stod kvar, förmodligen för att man skulle bedöma sikten från utgångspunkten.




Billy anslöt sen till sina kollegor och de diskuterade ytterligare en lång stund innan de till slut enades om att behålla båda hundarna. Att hund nummer två skulle vara kvar var nog alla överens om, men att även nummer ett fick fortsätta var inte lika självklart, inte minst eftersom hon tycktes ha markerat men inte följt upp vittring i det område där fågeln sedan hittades. Men i det här fallet gav de uppenbarligen hunden "benefit of the doubt" - vem har sagt att det är lätt att döma jaktprov!?





Det krävs inte bara en enorm vilttillgång för att kunna arrangera ett Championship, man måste oxå kunna hantera publiken, alla bilar och övrig logistik.



Deltagare dag 3 - 16 ekipage kvar i tävlingen.



Efter de senaste åren ständiga ökning i antalet kvalificerade hundar hade IGL´s ledning beslutat att från och med 2012 införa krav på ytterligare en merit för att man skulle få starta på Championshipet. Istället för att som tidigare vara kvalificerad efter "bara" en vinst på ett tvådagarsprov (= A-kvalifikation), skulle det dessutom krävas en B-kvalifikation (dvs att komma 2a på ett tvådagars eller vinst på ett endagarsprov) för att man skulle få vara med. Alternativet med tre B-kvalifikationer stod kvar som tidigare.



MEN...efter att endast ha haft 44 hundar till start i år, vilka om de nya reglerna tillämpats redan nu skulle varit så få som 27 (hade nån räknat ut!), ska detta beslut nu ha rivits upp. Styrelsen hade tydligen ett kort möte efter första dagens slut då man snabbt klubbade igenom att de gamla reglerna gäller tills vidare. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!





Nummervisarna var som vanligt viktiga funktionärer. Marken på Nevill Holt är väldigt kuperad vilket gjorde att vi ofta inte såg ena delen av linjen, även om den inte doldes av en häck. Många gånger fick man gissa sig till vad som hände beroende på hur snabbt nummerskylten togs ner, om nästa hund sändes direkt, vem som lämnade linjen osv. Utvecklande för fantasin och många roliga diskussioner fördes om vad som just kunde ha hänt!





Dessa markförhållande medförde oxå att avstånden på apporterna aldrig riktigt kunde sträckas ut - hundarna försvann ganska fort över ett backkrön och man var då tvungen att flytta föraren efter eller gå längre fram innan man sände. Nu är ju avståndet långt ifrån den enda svårigheten och man fick ju fram ett bra resultat ändå, men det hade varit roligt att se dessa fantastiska ekipage jobba på lite längre håll.

Kjell fick lite hjälp med påklädningen.






Vi hade fint väder nästan hela tiden (även om det var kallt!), men vid lunchtid dag 3 kom ett om än kortvarigt så väldigt onödigt oväder över oss. Det blåste friskt hela dagen och när detta kombinerades med ett häftigt regn så ifrågasatte man verkligen sitt fritidsintresse... Men alla rotade snabbt fram sina extrakläder och försvann in i den grönfärgade anonymiteten.






Patricia har varit med förut och var väl rustad för ruskväder!






Sista dagens skyttar - de skötte sig med den äran i den friska vinden.