torsdag 25 juli 2013

Censur, del II

Here we go again...

Inte många kan väl ha missat den turbulens som i våras uppstod runt Labradorklubben efter att redaktionskommittén, med ordförande Dan Ericsson i spetsen, visat sig inte kunna skilja på sak och person.  Detta efter att en synnerligen välrenommerad medlem (Kerstin Andersson) refuserats innan texten ens var skriven, eftersom hon tidigare ställt några obekväma frågor till klubbens ledning (se här).
Då detta enligt mig är helt oacceptabelt i en demokratisk förening avgick jag med omedelbar verkan ur redaktionskommittén och offentliggjorde även vad som hänt. Eftersom ordförande Ericsson varit den drivande i processen så fick han naturligtvis mest kritik, trots att jag anade att han inte är någon som låter en oförrätt passera ostraffat. Och nu har vi tydligen kommit till pay-back-time!
Jag var väldigt upprörd över redaktionens/klubbens/ordförandens agerande, men beslöt mig ändå för att stanna kvar i avelsgruppen även efter Kerstin-debaclet. Detta eftersom vi i den gruppen under många år haft ett väldigt väl fungerande samarbete och gemensamt arbetat för RASENS bästa, även om vi haft olika intresseinriktning.
Men nu har styrelsen, återigen med ordförande Ericsson i spetsen, beslutat att undertecknad plötsligt är olämplig som medlem i sagda grupp efter att jag varit kritisk mot klubben, dess företrädare och deras agerande.
Efter en enligt uppgift rejält infekterad diskussion, beslöt man på det senaste styrelsemötet att utesluta mig ur avelsgruppen, trots att avelsansvariga Susanne Rehlin gav mig sitt fulla stöd. Susanne borde ju, i egenskap av just avelsansvarig, få avgöra vilken grupp hon vill ha omkring sig för att kunna utföra ett fortsatt gott arbete, men så var alltså inte fallet.
Utan att förhäva mig själv vill jag mena att jag var en viktig kugge i avelsgruppen, dels eftersom jag kan de jaktliga linjerna och dels eftersom min profession ger mig ett delvis annat perspektiv. Men då lämplighet uppenbarligen inte bedöms efter kompetens så spelade det alltså inte någon roll.
Susanne Rehlin och Thomas Persson reserverade sig mot beslutet, vilket ger mig en viss upprättelse. Skönt att det åtminstone finns några personer som fortfarande kan skilja på äpplen och päron. Tack för det!
Än en gång har det alltså visat sig att oliktänkande eller kritiska personer icke göre sig besvär i Labradorklubben, åtminstone inte i dess nuvarande regim. Men eftersom jag inte hade tagit uppdraget för att förverkliga mig själv, så har jag inte heller några problem med att avsluta det. Eller som i det här fallet, bli avslutad…
Genom det här beslutet gör Labradorklubben en större förlust än jag – nu får jag mer tid att träna och jaga med mina hundar!

torsdag 18 juli 2013

Kompetensutveckling

Året har varit minst sagt hektiskt när det gäller kurs- o träningsverksamheten (och när det gäller allt annat också, om man ska vara riktigt ärlig), men vi har faktiskt sett till att själva gå på kurs också! Alla mår bra av att bli granskade av andra ögon och få eventuella slarvfel påpekade.
Jens o jag tränar såklart mycket tillsammans, men ibland skulle det kunna vara så att jag kanske inte riktigt tar hans synpunkter på allvar... Men det omvända gäller också! Hur som helst är det oerhörd lyx att få komma till ett färdigt upplägg o bara bli tillsagd vad man ska göra med hunden. Roligt o nyttigt!!


Vi hade två dagar med Henrik Vilendal i juni, en dag med de små hundarna o en dag med de stora. I stora drag har vi samma tänk, dock tyckte han att vi var alltför frikostiga med beröm. Det där med att förstärka rätt tanke hos hunden köpte han inte alls...  :)



"Så!"





Jill o Peter på Lilla Träskaten bjöd i början av juni in Eva Bodfäldt för en kvälls-clinic i apportering. Ett intressant och viktigt ämne! Ibland slarvas det för mycket med själva apporteringen eftersom det är så roligt att gå vidare med olika övningar, även om det kanske finns problem med avlämningar, grepp eller vad det nu kan vara. Men allt sånt kommer tillbaka o biter en i ändan - det vet jag av egen erfarenhet.
Eva har en helt annat tänk än vad jag/vi har, vilket var en av anledningarna till att jag ville vara med på den här träffen. Det är nyttigt att tvingas tänka tvärtom och ju fler verktyg man har i sin låda ju bättre är det.


Eva visar handtarget med sin fina Zack. Jens har fått i uppgift att försöka störa ut honom så att han släpper kontakten med Evas hand, och han lyckades faktiskt! Tror att alla var lika förvånade över detta, men det visar bara att det är djur o inte maskiner vi håller på med.



Lilla Mara fick vara med och visade hur blixtsnabbt en valp fattar det där med handtarget...


...problemet vara bara att den där tanten slutade med den roliga leken alldeles för snabbt!


Jag har gått ytterligare några dagars kurs för Guy Bennett - det finns alltid saker att begrunda och detaljer att fila på. Lyxen med en liten grupp o strålande väder gjorde det hela ännu bättre och vi hade en väldigt bra dag!
Ovan är det Maria de Geer som får goda råd.



De fina syskonen Nash och Trix från kennel Stenbury. Talangfulla, minst sagt!




Anne, Maria, Katarina och Bitte med var sina telningar. Alla hundarna i gruppen visade upp synnerligen trevliga egenskaper och gjorde bland annat ett varv med markeringar som fick Guy att bokstavligen applådera deras arbete!


Dagen därpå var det de större hundarnas tur och som väntat tänjdes uppgifterna rejält. Har Katarina skickat sin tik i det höga gräset vid björkarna i hörnet - kanske 180 meter bort.




Jadå, det fixar hon!


Nästan bara gulingar på linjen, om än med varierande hårlag. Det vara bara Bitte som tvunget skulle bryta mönstret... Vädret var som synes varmt o soligt, nästan i mesta laget för hundträning. Det gick åt mycket vatten till oss förare och ingen hund hade särskilt bråttom genom det vattenfyllda diket. Men efter vintern som gick så borde man väl inte klaga över lite sol o värme!?



Guy förklarar.


 "Ut!"



Sista övningen för dagen - snett över diket och upp till björkruskorna i bakkant. En bra bit över 200 meter men hundarna gjorde det bra!
Föraren ovan (har tyvärr tappat namnet!) var synnerligen tapper under dagen när hon kämpade på i hettan trots att hon var gravid i 7e månaden.




Efter en hel helg med tollare och direkt därpå en vecka på Labrador Campen i Bispgården (referat kommer så småningom) landade vi en lördagskväll i mitten av juli i Kratte Masugn för Djurbergas kennelträff.
Härlig miljö, härliga grillspett, härliga människor - det blev en bra kväll!


Söndagsmorgonen var inte lika härlig och jag kände inget direkt sug att ge mig ut på sjön med de här flyt-cyklarna...


En dags träning med min favorit-irländska-engelsman Paul Toal är dock aldrig fel!
Paul är den mest ödmjuke brittiske (inkl Irland!) hundtränare jag träffat och han är en alldeles utmärkt instruktör. Han gör ibland saker tvärtom mot hur jag hade gjort det, men det finns ju många vägar till Rom. Återigen - det är väldigt nyttigt att emellanåt tvingas vända ut-o-in på sina metoder o resonemang. 
Dessutom är det intressant att få förstahandsinformation från den gröna ön om tex hundarna som vi nu ser i Sverige, antingen som importer eller i stamtavlorna på de hundar som kommer hit.

Stadgeträning med tennisbollar. Som synes var vi ett stort gäng vilket var lite synd. Ingen instruktör kan hålla igång 16-17 unghundar på ett vettigt sätt, vilket gjorde dagen ganska långsam.


Kratte Masugn är en fantastisk plats både när det gäller hundträning och "bara" naturskönhet. Hundlokor är visserligen giftiga, men pampiga så det räcker!


Resterna av själva bruket finns överallt.



Fråga inte vad det är för sort, men vacker är den!




Nash, Spike o Ila väntar tålmodigt.



Här bygger Paul en apport bak-o-fram - först fick hunden en kort markering nedanför slänten, sen en på andra sidan bäcken i botten av ravinen för att därefter skickas blint till den vita pinnen man kan ana inne i skogen. Som en backa-övning fast tvärtom!

Teorin var att man genom att bryta ner svårigheterna (slänt, bäck, bank) i små stycken gjorde hunden mer medveten om dem och därmed bygger erfarenhet och självförtroende för framtiden. Om man istället kastar en markering i målområdet susar hunden dit av bara farten och vet inte riktigt vad den gjort på vägen, vilket gör att den inte får nåt med sig till nästa gång. Jag var först lite skeptisk, men efter en stunds funderande och när man såg hur hundarna agerade, så har han nog en poäng där.


Bitte o Nash ska ta det hela ett steg längre o skicka till samma pinne men från höjden på andra sidan vägen. Inga problem, sa Nash!


 Kennelträff = gruppfoton. Det här Ila med sina syskon - en väldigt fin kull!



Klassisk brittisk inställning till vattenarbete - inga apporter i vattnet utan allting ÖVER. Hunden ska ha inställningen att den alltid ska ta sig över till andra sidan för att undvika att den börjar söka på vägen. Här får Ila en markering i backen... 



...simmar tveklöst över...


...ger sig upp i backen...


...och hittar snabbt.


En skolad o trygg avlämning.



"Pass!"
Det ser kanske lite snyggare ut att ha hunden sittande vid sidan, men jag föredrar ändå att han står. Alltid.



Plättlätt, sa Spike!


Våra fina unghundar.
Tack alla för en väldigt bra vår o försommar - ingen nämnd, ingen glömd.
Håll ut, nu är det bara en dryg månad kvar till premiären!