onsdag 28 december 2011

Prov

Vi var som sagt funktionärer på ett antal prov under vår vistelse i England. Det första var Suffolk Gundog Club´s 2-dagarsprov på Wormegay i början av november, där vi var utsedda till viltbärare. I trailern på väg ut till första uppställningen skojade vi om att vi endast ville att rapphöns o fasanhönor skulle fällas, eftersom det snabbt blir väldigt tungt att släpa på en full gamebag. Det gick väl sådär med den önskan...








...för här kommer första viltet! Norlands Black Swan levererar med ett fint grepp om haren, men skicket och handlingen lämnade en hel del övrigt att önska så vägen dit var minst sagt krokig.





Jag fegade ur och anmälde aldrig Grim till några open stakes, vilket jag nu bittert ångrar. Även om vi har långt kvar till att mäta oss med de bästa, så borde både han och jag ha kunnat försvara de svenska färgerna väl i ett genomsnittligt startfält. Man är ju så oerhört beroende av vilka apporter man får under ett prov och vem som helst kan åka ut på en first dog down, men det kändes som att i ett normalt open borde vi kunnat hantera de flesta av de uppgifter man kan få. Nästa år kanske...

Man får lite fel intryck av hur proven går till om man bara ser Championshipet - dels verkar det mesta ganska enkelt där, det är ju bara att skicka hunden rakt ut i hönsgården o hämta den där fågeln. Eller ser det relativt "lätt" ut för att de man ser på ch-shipet faktiskt är topphundarna?? Å andra sidan får man oxå mindervärdeskomplex - "tänk att ALLA i England är så himla duktiga!" På ett vanligt open stake får man se en betydligt större bredd både avseende hundarna och förarna, och man inser att alla kanske inte är lika bra som Young John & co... Det är ganska skönt att känna att man borde kunna matcha åtminstone en del av dem som startar även på open stakes.








En svensk deltagare på startlinjen fanns det hursomhelst - Höghedens Susa of Wadesmill.




Caroline Heasman´s Merryway Olivia gjorde ett fint arbete efter den här runnern. Tyvärr skadade hon sig samtidigt och kunde inte fullfölja provet.







Caroline´s andra apport - över diket, genom skogen och ca 20 m ut på fältet på andra sidan.



Nä, man ser inte hunden men eftersom domarna hjälper till med anvisningar om var den finns, så kan man ändå föra den om man har olika muntliga kommandon för höger/vänster/ut.






Richard King för sin hund som 2nd dog down på en runner. Saxaphone Brown Ale of Lincswold gör ett fint arbete på den här fågeln (tyvärr utan att finna den) och står till slut som vinnare av provet.




Domarkonferens i sockerbetorna.






Skytten ger sina anvisningar om var i morötterna fåglen fallit, mycket exakta anvisningar visade det sig senare. Morötter är ruggigt svåra att apportera i - blasten liksom sväljer en rapphöna och vittringen bara dör. Vi tappade två hundar här då de blev eyewipade av domarna.








Susa visade genomgående upp "brittiska avlämningar", vilket tråkigt nog gjorde att hon slogs ut.









Stilstudie på Sara Gadd - "go back!"








Jag tycker väldigt mycket om Sara´s "Gambol" - Birdsgreen Griffon.









Mike var en hårsmån från att kvalificera FTCH B. Butler till Championshipet ännu en gång, men de föll på den allra sista fågeln. Det här är en grym o orättvis sport - "man är aldrig bättre än sin sista apport..."



Att slå 23 andra ekipage för att få en pinne till championatet eller för att ta sig till Ch-shipet är verkligen inte lätt och jag beundrar de förare som lyckas gång på gång.






Phil Garton´s hund har hittat sin fågel i betorna.








Vi blev även akutinkallade till dag 1 av Cambridgeshires FTS tvådagarsprov, den här gången i första hand som markörer. Hela den kyliga förmiddagen spenderades i ett och samma fält med "stubble turnips" (nån slags rova) där man efter driven gick runt o skickade hundarna från olika håll. Drivna prov blir tämligen omgående kallviltprov och tilltalar mig egentligen inte - det blir för statiskt o skadat vilt blir liggande för länge, men den här dagen var det vad som bjöds.














Många hundar var lydiga o dirigerbara, betydligt färre stoppade ner näsan i vegetationen och jagade ordentligt. Det medförde bland annat att vi tappade de första åtta(!) hundarna på judge´s eyewipe och ytterligare en 4-5 stycken blev eyewipade av andra hundar.



Dagens behållning var när domarna hittade den fågel som de letade efter och kollektivt tvingades rusa efter med höjda käppar för att slå ihjäl tuppen när han kutade iväg. Inte så roligt för fågeln, men sanslöst komiskt att bevittna - jag önskar verkligen att jag hade haft kameran beredd i det ögonblicket! :o)












Det blev en lång väntan för både deltagare och funktionärer.










Eftersom jag inte vågade mig på några open stakes, var det enda prov det svenska sällskapet kunde anmäla till Essex FTS´s All Aged prov på Wormegay den 10 december. Både Bitte o Lisa lyckades få plats på provet men jag hamnade tyvärr som sista reserv (nr 55)och fick inte vara med och leka. Många klubbar ger på ett All Aged förtur till hundar med meriter så jag hade nästan räknat med att få starta, men så blev det alltså inte. Konkurrensen i England är större än på Irland och det rejält svårt att överhuvudtaget komma med på proven.





Jag och Jens fick agera viltbärare istället o tillbringade hela dagen i händelsernas centrum. Och när vi ställde upp oss för första linjen kändes det inte längre lika bittert att inte vara med - det är väldigt svårapporterat i brösthög senap! Som tur var genomskars fältet av klippta gator och domarna gjorde allt för att hundar o förare skulle se så bra som möjligt.


Lisa o Fido klarade sina fåglar bra och överlevde första omgången. Faktum var att vi inte tappade speciellt många hundar i den gräsliga senapen och de som försvann gjorde det inte pga vegetation.





Lisa dirigerar i den hopplösa terrängen. Var är Fido?





Återigen - det är verkligen användbart att ha olika ord för höger/vänster/ut! Hund o förare har inte en chans att se varandra här, men eftersom man vet var hunden är genom att växtligheten rör sig är det ändå möjligt att dirigera hunden om den kan sina kommandon.





Inte så stor chans att domarna skulle hitta något i den här spenaten och det gjorde de inte heller.







Blommande senap i december - ur led är tiden!





"The gallery" - från vänster okänd flaggman, sedan Phil Highfield, Mike Tallamy halvt gömd bakom Sara Gadd, Henrik Vilendal, Lisa Falck o längst till höger Bitte Sjöblom.






Hur det gick? Fido var något "vid" i sitt fotgående och fick tacka för sig efter 3e fågeln, Rico blev tyvärr eyewipad på sin första apport. Vann gjorde till slut Phil Highfield med Waterford Harris of Featherfly.




4 kommentarer:

  1. Kul läsning, som vanligt! Undrar bara: vad är en "brittisk avlämning"?

    Åsa

    SvaraRadera
  2. Å vad kul att få läsa och se bilder från din Englandsresa! Tack :-)

    SvaraRadera
  3. ...och varför kallar man det brittiska avlämningar? Är det vanligt förekommande?
    /Annika

    SvaraRadera
  4. Jätteroligt att läsa om er resa och era upplevelser. "Brittiska avlämningar" gissar jag på är att de inte riktigt vill släppa fågeln.

    SvaraRadera