Nästa steg

 

Jag har gått som apportör på stora o små jakter i 15 år nu, och varit helt nöjd med att bara verka som ”städpersonal”. Jägarexamen klarades av i slutet av nittiotalet men sen hände inget mer. Själva skyttet har inte lockat mig alls, det finns så många andra som gör det både gärna o bra! Det finns för all del många som gör det lika gärna men kanske mindre bra också… Jag vet hur de som står bakom kan tänka om dessa och eftersom jag ogärna gör något halvdant och dessutom har avlivning av djur som profession, har jag känt att tiden inte räckt till för att träna så mycket som skulle krävas för att bli en tillräcklig duktig skytt. Jag menar inte att man nödvändigtvis måste vara en sån som gör paket av 40-meters-fåglar, men jag vill åtminstone känna att jag inte skäms över mig själv. Förvisso har jag haft en viss fallenhet för att mörda lerduvor (vilket dessutom är vansinnigt roligt!), men därifrån till att skjuta på riktigt har det varit långt. Ska jag överhuvudtaget skjuta på nåt som lever vill jag känna att jag har stor möjlighet att ”kill it cleanly” – kanske en yrkesskada?

Allt eftersom åren gått har det dock alltmer känts som att det fattas nåt, jag har liksom inte haft hela paketet i den här sfären av jakt o hundar som jag älskar så mycket. I tillägg är det emellanåt oerhört frustrerande att vara utan bössa när man går eftersök! Jag blir tokig när hundarna hittar en skammad fågel som dyker undan och som man inte kommer åt utan att avfånga den. Det händer ju inte sällan att anden har hunnit försvinna när någon med bössa väl kommer fram och en sån fågel är svår att hitta igen. Så tidigt i höstas togs beslutet – jag ska skjuta själv!

Av olika anledningar så blev det inte verklighet tidigare i höst, men nu är det gjort – en Beretta 686 kal. 20 flyttade igår in huset! Jag hade bestämt mig för att inte lägga en förmögenhet på en bössa, jag vet ju de facto inte hur mycket jag kommer att använda den. Efter att i höstas ha provat en god väns Beretta fick jag emellertid för första gången uppleva hur en ”rätt” bössa känns, och ribban var lagd… Vi gjorde igår en utflykt till Kjells Vapen i Götene där jag provade flera olika vapen men inget kändes tillnärmelsevis lika bra som just den Beretta de hade inne. Den hamnade liksom rätt varje gång jag lade an och då var det bara att acceptera att den kostade dubbelt så mycket som jag hade planerat.

 

Vacker! Och den är min!!!

Jag får alltid lite ångest av att göra av med så där mycket pengar, men nu känns det ändå bra på nåt sätt. Jens passade också på att förnya vapengarderoben hos Kjell –  även en Browning 525 fick följa med hem. Slutnotan blev egentligen alldeles för hög men enligt uppgift ska ju inte kvalitetsvapen sjunka nämnvärt i värde så vi får väl se det som nån slags investering…
Hursomhelst, gjort är gjort och nu gäller det att se till att nyttja den kapacitet som finns. Hundarna kommer alltså inte att få precis all tid nästa år – en del av våren o sommaren ska definitivt ägnas åt skjutträning både med instruktör och på egen hand. Nästa säsong ska jag banne mig både skjuta själv o klara mig utan assistans från karlarna under eftersöken!

 

 

 

Jag ser nu verkligen fram emot att gå med bössa själv, men oroar mig lite för hur jag ska få med mig allting (väska, bössa, änder) när jag krånglar mig fram i terrängen under eftersöken.

Men det löser sig väl!

 

Jens med en halvautomat någon gång i höstas. Han sköt förvisso väldigt bra med den, men jag tror inte att en halvautomat riktigt har den "klass" som är önskvärd... Är man fåfäng så är man!  :o)

 

Han verkade rätt nöjd med situationen ändå.