Ibland är det svårt...

...att vara professionell!
Ettårig schäferhane på ca 35 kg, inne för blodprovstagning idag, kommer rusande in i rummet släpandes matte bakom i koppplet. Han är inte alls dum men HELT ouppfostrad o vill verkligen inte bli fasthållen o provtagen. Spelar ut hela registret som den drama-queen han är (inga andra hundar kommer i närheten av schäferhanar när det gäller att vara fjolliga!), men vi håller oss lugna o pedagogiska och efter en liten stund stillar han sig o samarbetar fint.

Tillbaka i undersökningsrummet får jag dock värsta uppsträckningen av matte över att det tagit så långt tid (dvs ca 10 min) – ”jag ville ju följa med honom o det är faktiskt viktigt att hundar inte får dåliga erfarenheter hos veterinären o jag hade verkligen uppskattat om någon kommit o berättat för mig varför det tog så lång tid” osv. Fattar hon inte hur mycket enklare livet varit för samtliga inblandade om hon hade åtminstone pyttelite hyfs på sin hund? Och det hade såklart gått betydligt snabbare bara brotta ner hunden o tjyvhålla honom men vi valde att inte göra så just för att inte skapa dåliga minnesbilder. Jag brukar försöka uppföra mig korrekt även med besvärliga djurägare men idag var det bara millimeter från att jag betedde mig riktigt illa – vilka j-a idioter man träffar på ibland!?

Som motvikt till ovanstående hade jag en jättetrevlig schäfertik som sista patient idag – lite blyg kanske men helt stabil o trygg i sig själv. Även husse var så trevlig att jag nästan förlät honom för att han kom instövlande 17.58 när jag hade tänkt åka hem klockan sex…

För intresserade läsare kan jag meddela att man även här i utriket använde rött band i svansen på sin häst för att signalera att den kan sparkas. Grönt band betyder ”till salu”!