Smärta

Jag har varit ganska förskonad från skador o sjukdomar i mitt liv o har därför löjligt låg smärttröskel. Ni vet ungefär som ”ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld”. Ödet rätade dock upp den balansen något i början av förra veckan – ett svagt molande i en visdomstand utvecklades snabbt till en ruggig tandvärk där jag stundtals trodde (önskade!) att hela käken skulle ramla av.

Jag trodde väl aldrig att en löjlig liten tand som suttit där i minst 20 år skulle kunna orsaka så mkt lidande men kära nån vad ont jag haft! Det är inget vidare att vakna mitt i natten av att hela huvudet håller på att sprängas i bitar – tack o lov för värktabletter! Jag har försökt undvika alla tyngre grejor men har blivit en storkonsument av vanliga piller och kan nu med stor säkerhet meddela att effekten av två Treo och en Voltaren sätter in efter i genomsnitt 16 minuter.

Det har blivit lite bättre under de senaste dagarna men idag stapplade jag ändå iväg till tandläkaren på darriga ben, beredd på det värsta efter ”goda vänners” målande beskrivningar av diverse tandutdragningar. Elva minuter, två röntgenbilder och en tandköttsficksspolning senare var jag klar, efter att ha utstått ett visst obehag men ingen smärta. Det visade sig nämligen att rötterna till min kära visdomstand är så krokiga o knyckliga att det inte räcker med en vanlig tandläkare för att dra ut den, utan jag har blivit remitterad till tandkirurgen på Mälarsjukhuset.

Kul nu i semestertider, tänkte jag, de har säkert många veckors väntetid. Helt fel! Normal remisstid för såna här ingrepp är nämligen 5-6 MÅNADER!! Jösses, jag som trodde att vi levde i ett välfärdssamhälle med god sjukvård?! Gudskelov att värken verkar ge med sig av sig själv, åtminstone tillfälligt, för ett halvår med sån tandvärk skulle göra vemsomhelst tokig. Eller i varje fall mig…