Falsk säkerhet

”Nä, den där duger inte, vid en förlossning måste jag ha en riktig rock” svarade jag lite överlägset när djurägaren sträckte fram den gårdsegna överdragsrocken till mig. Jag var kallad till en kalvning som inte förlöpte som den skulle och som alltid förväntar man sig då en viss grad av nedsölning. För dessa och liknande tillfällen har vi därför särskilda gummirockar med korta ärmar som är fullständigt täta på alla sätt (vilket tydligt visar sig under sommartid då man snabbt blir halvkokt) och därmed håller själva veterinären i ett presentabelt skick.

Rektalrock.

Bararmad och iförd stövlar och en ”riktig” rektalrock påbörjades arbetet. Djurägarna var lika trevliga som vanligt, men själva patienten visade rejält med attityd redan från början. Man ser tydligt i blicken på vissa kor att de tänker mosa den som kommer för nära deras avkomma, men den här hade alltså gått in i den sinnesstämningen redan innan hon fått sin kalv. Av ren överlevnadsinstinkt går man såklart inte in till ett sånt djur, men man hade nu lyckats sätta fast henne i fångstgrindarna så läget var under kontroll.

Efter noggrann tvätt och en handfull glidslem gick jag in med handen i kons slida – trots ett drygt decennium i yrket upphör detta moment aldrig att fascinera mig. Man vet aldrig vad som väntar en där inne i mörkret! Omgående konstateras att kon lider av livmoderomvridning men att det inte är helt stängt utan jag kan känna två klövar, dock inget huvud. Tänk er att livmoder och förlossningsvägar är som en påse som man vrider om, ”halsen” blir då mer eller mindre stängd och det går inte att få ut det som finns därinne.

Om man har en fullständig omvridning är livmoderhalsen helt åtsnörd och man får rulla kon över rygg för att lösa problemet, vilket med rätt teknik och några medhjälpare faktiskt är lättare än det låter. De flesta gånger är omvridningen dock inte fullständig utan man kan komma åt att manipulera kalven även om det är väldigt trångt. Oftast ligger kalven rätt i själva livmodern och när man börjar ligger den därmed lika mycket fel som graden av omvridning. Om man kan vrida kalven tillbaka så följer nästan alltid livmodern med och båda felen rättas till på en gång.

Något förneklat går det till så här: förlossningskedjor läggs på kalvens båda ben så man har något att hålla i, detsamma görs med ett par manschetter som förs så långt upp som möjligt på benet. Därefter anläggs en torsionsgaffel som träs in i de båda manschetterna och med hjälp av denna (och en stark bonde!) vrids kalv och livmodern tillbaka till rätt läge.

Torsiongaffel och därtill hörande manschetter.

Men nu är ju livet sällan så enkelt som det framställs i läroböckerna. Även om jag kunde nå kalvens fötter så är det inte helt enkelt att med enhandsgrepp korrekt lägga på en kedja genom fosterhinnor och med en kalv som drar åt sig fötterna så gott han kan. Jag har smala o relativt långa armar vilket alltid underlättar vid förlossningar, men det slutar ändå allt som oftast att jag måste ha hela armen o halva axeln inne i kon för att komma åt ordentligt.

Och om man har den positionen när fosterhinnorna går sönder, samtidigt som kon krystar till (vilket hon naturligvis gör nästan hela tiden, om inte annat för att bli av med den där personen som gör intrång), då blir effekten dramatisk. För även om våra rockar är helt ogenomträngliga i själva materialet så är inte ärmarna inte helt tättslutande, och eftersom jag enligt ovan effektiv täpper till fostervätskornas passage finns det bara en väg kvar. Det vill säga rakt in i rockärmen och ner längs själva veterinären!

En enda rejäl krystvärk dränkte mig halva mig o fyllde ena stöveln, till mina medarbetares stora nöje. Men det är såklart bara att gilla läget och fortsätta lösa den givna uppgiften och för att komma åt det andra benet var jag tvungen att byta till vänster arm. Vilket naturligtvis fick precis samma resultat så på bara några minuter blev jag alltså fullständigt dyngsur av fostervätska från topp till tå! När jag stod där och kände de våtklibbiga kläderna smeta mot kroppen o sakta kallna, undrade jag stilla om detta var straffet för att jag så frankt nekat att använda djurägarens rock, eftersom min ju var så mycket bättre…

Nåja, veterinärer kan duscha o kläder kan bytas (lyckligtvis har jag alltid ett ombyte med mig i bilen) och huvudsaken är ju att kalvningen avlöpte på önskat sätt. Strax efter ovannämnda incident fick vi också tillbaka livmodern i rätt position och en stor o fin tjurkalv kunde dras ut. Slutet gott, allting gott!

Förra helgen

Vi har haft hysteriskt mycket på jobbet den senaste månaden, ffa beroende på att vi förlorade vår tänkta sommarvikarie med 1½ veckas varsel. Att hitta någon ny vikarie är inte görligt med så kort varsel, utan vi fick vackert planera om schemat med befintlig personal. Eftersom mina kollegor gärna vill ha sin semester under sommaren har det varit ganska tufft för oss som ”blev kvar”. Dessutom verkar intresset för att träna hund vara större än nånsin nu när det är ljust o skönt, vilket innebär att även kvällarna varit bokade. Det har med andra ord varit lite slitigt på sistone och därför var det skönt med ett avbrott – förra helgen tillbringades på Naddö med härliga kamrater, god förplägnad och ypperlig hundträning.

Samling på Medevi - åtta förväntansfulla ekipage o några åskådare.

Guy Bennett gjorde sitt sista gästspel för året och hade åtta öppen-/elithundar att drilla i dagarna två. Vi tränade bägge dagarna på Medevis fina marker o hade faktiskt rätt bra väder! Det är man ju inte direkt bortskämd med den här sommaren... Det var en jämn grupp med duktiga hundar vilket gjorde att träningen kunde stretchas rejält. En tik i höglöp o en i början av löpet utgjorde en naturlig störning, men alla grabbarna visade en utmärkt arbetsmoral o jobbade på som vanligt. Det var bara i pauserna som man ibland kunde se nån längtansfull sniff efter de läckra brudarna.

 Patricia o Sia får feedback efter en genomförd apport. De har gjort stora framsteg på sistone, vilket såklart värmer en "farmors" hjärta. Imorgon gör de debut i öppen klass - vi håller tummarna så hårt vi kan!

"Han pratar mycket, den där gubben!" tänker Sia.

Vi fick se både exakta markeringar och fina dirigeringsarbeten, men det som verkligen gjorde intryck på mig var att så många visade upp riktigt fina närsök. Även på långt håll så gick de flesta hundarna direkt ner i ett marknoga o effektivt sök när de fick signalen, och låg kvar o ringade i anvisat område på ett alldeles utmärkt sätt. För mig är detta själva kronan i hundträningen – att få hunden att envist leta i ett begränsat område bara för att föraren säger att det finns en apport där (alltså även innan den känt någon vittring), utan att börja springa o täcka mark istället om inget hittas inom några sekunder. Så svårt att klara av o så fantastiskt när det funkar!

Anne skickar sin Susa - en synnerligen talangfull tik!

Jag håller envist fast vid mitt mantra – ”det svåra är inte att få hunden från A till B, det svåra är att hålla den vid B”. Alla som varit hos oss o tränat har redan fått höra detta till leda, men jag tjatar på med en dåres envishet. Detta är enligt mig den största o mest genomgående bristen hos ekipage oavsett hemland – men under helgen som gick fick vi se ovanligt många hundar behärska konsten. Otroligt roligt!

Spike var såklart också med under helgen. Han satt mest i bilen men lyckades ändå få några nya erfarenheter – bada i Vättern, åka roddbåt, ramla i från roddbåt, springa genom högt gräs till en kvarlämnad dummy och andra nyttiga färdigheter. Det ska nog kunna bli hund av honom också.

Lat söndag

Inget alls på agendan idag, vilket var väldigt skönt! Vaknade rätt sent till en grådisig dag med tidvis fnyk och tidvis mer regn och har tillbringat dagen med att göra inomhus-göromål som att betala räkningar, sorterat den där hopplösa högen med mer eller mindre viktiga papper, rensat lite i kylskåpet, gjort en del planer för hösten o annat smått o gott. En hundpromenad o lite svamp-plockning hanns såklart oxå med. Såna här dagar behövs, särskilt som det är helt galet på jobbet för tillfället. Vår tilltänkta sommarvikarie klarade inte sin sista tenta och fick därmed ut den tillfälliga legitimationen, vilket innebar att vi med 1½ veckas varsel stod utan ersättare för hela semesterperioden. 

Jag hade visserligen inte tänkt ta någon sammanhängande ledighet under sommaren, men det hade ju varit fint att kanske kunna ta ut någon kompdag här o där eller åtminstone få ut tjänstledighetsdagarna (jag jobbar bara deltid - 80%). Så blev det nu inte! Med lite hjälp från grann-distriktet och privata kollegor så löser det sig hyfsat, men jag hoppas verkligen att vår arbetsgivare har vett att uppskatta att medarbetarna sliter halvt ihjäl sig för att få verksamheten att gå runt. Stor chans för det, eller hur...?

Extra skönt med en lat söndag är det dessutom efter gårdagen som blev lite onödigt hetsig - vi hade en heldagsträning bokad och första gänget skulle börja klockan nio. Vi vaknade tjugo över åtta!? Men trots en lätt panikartad inledning av dagen blev det hela riktigt bra - vädret var bitvis i varmaste laget men upplägget funkade fint, hundar o förare skötte sig utmärkt och den grillade korven lika god som alltid!

Midsommar-firande har såklart oxå hunnits med, precis som i fjol tillbringades den helgen på Lilla Träskaten. En riktigt bra dag i goda vänners lag - strålande solsken, underbar mat o lite lagom aktiviteter gjorde firandet så där härligt som det framställs i alla reklamfilmer. Stort tack till alla inblandade!  <3

Jajamän, jag är både patriot o royalist!

Stor glädje när jag på Systemet hittade nubbe-kit med Snälleröds-snaps! Blev något nostalgisk o drabbades av lätt hemlängtan... Småflaskorna inte bara stilrena utan innehållet dessutom riktigt smakligt även för en icke-snaps-älskare som jag. Lyckat köp på alla tänkbara sätt, alltså!

 En av aktiviteterna var lerduveskytte - fantastiskt roligt!!

Vi spelade även boule, där Jens efter att ha manipulerat reglerna till oigenkännlighet med nån slags seriesystem som bara han förstod, lyckades avgå med totalsegern trots att han egentligen var utslagen i ett tidigt stadium...

Gulle-Spike!

En kväll för någon vecka sedan åkte vi ut till bästa skogstjärnen med intentionen att dels leka lite med hundarna o dels kolla om det fanns någon fisk. Vädret så fint ut o vi hade fika med oss...

...men precis när vi kommit fram till sjön så öppnade sig himlen!

Jens gav sig dock inte, och förutom att kunna gå på vatten...

...lyckades han dra upp ett par fina abborrar!

Jösses, vad gott det var!

Jag lät Jens fiska i fred o ägnade mig istället åt att motionera hundarna, här är Grim på väg tillbaka efter en dirigering tvärs över viken. Duktig!

Hur går det med den nye då? Jotack, det går alldeles utmärkt! 

Spike är en väldigt enkel o rar valp och kombinationen av att vara lättlärd o synnerligen villig att vara till lags är ganska trevlig. Samtidigt är han full av självförtroende o oerhört trygg i sig själv, så jag ser verkligen fram emot att kunna börja träna honom om några månader. 

Men det bästa av allt är nog att han är en sömntuta! Sover lugnt till ca halv åtta på morgonen o efter en snabb kiss-runda ligger han gärna o trynar igen i ett par timmar till. Sånt passar mig!

Träningarna här hemma rullar på i ett intensivt tempo. Jens har en hel del av dessa träningar själv eftersom jag nu måste jobba mer än planerat, men jag försöker vara med när det går. Extra roligt är att vi på sistone har fått in en del nya deltagare i gänget, det är alltid roligt att träffa nya ekipage! 

På bilden syns Lollo som kommit ända från Luleå med sin duktige Chip bara för att träna hos oss. Eller hon kanske inte körde alla de milen BARA därför... Oavsett vilket så var de båda en trevlig bekantskap och förhoppningsvis ses vi igen vid tillfälle.

Hmm, Gerd ser fundersam ut... 

I bakgrunden syns Ann-Maj, Tina, Lollo, Sophia o Pia - lagarbete o "tävling" ger träningen lite extra spets!

Gerd o Jessica är på väg att lägga ut sina linjetag medan Jens instruerar Jonas o Lena om vart de ska gå.

Tre ekipage väntar på att markera i det höga gräset - inte helt enkelt!

Från vänster Kian o Maggan, Karin o Mossa och Monica o Ess.  

Maggan är inte världens mest lätt-tränade hund, men hon är väldigt söt! Extra plus får hon dessutom för att hon så tydligt kände igen både mig o Jens. Gullig!

En inte helt improduktiv söndag - jag lyckades väcka husmodern i mig o åstadkom faktiskt ett par kg jordgubbssylt. Underbart!!

Logistikprojektet från helvetet...

...eller Valparna Gud glömde…

…eller Lagen om alltings jävlighet...

...eller nån annan passande rubrik!

Ni vet hur det är när man ska skaffa en ny hund, det är ett evigt funderande över olika kombinationer och vilka linjer/hundar man gillar eller inte gillar. Ju mer man tror sig veta desto svårare är det! Sen ska det ju passa i livet också med hänsyn till det övriga hundbeståndet, familj, arbete osv. Man grubblar o prioriterar o upptäcker nya kullar o väljer bort andra, för att till slut förhoppningsvis hitta något man verkligen tror på. När beslutet väl är taget och man blivit lovad en valp i önskad kombination är det svåra äntligen över, då återstår ju bara att vänta 8 veckor o sen hämta hem det lilla gulliga knytet! Eller hur…

Jag bokade redan under mitt år i England en valp efter en ung tik jag tycker väldigt mycket om, och nu på vårkanten var det dags för hennes första kull. En välmeriterad hane med en tilltalande stamtavla användes och jag påminde tikägaren om mitt intresse för en valp. Kullen föddes i början av april – 8 stora fina valpar och dessutom var en av hanarna var gul – den skulle jag ha! En gammal vän var också intresserad av kullen o blev lovad en av de svarta valparna.

Biljetter bokades i god tid o rutten lades upp – utan tvekan enklast o billigast var att ta valparna som handbagage med flygbolaget Skyways. Tillståndet från jordbruksverket beviljades och kom fram i tid. Hyrbil bokades, lugn o ro rådde inför resan. Allt var under kontroll o vi skulle hinna med att besöka lite vänner när vi ändå var på ön. Roligt!

Men sen började det…  I slutet av maj gick Skyways i konkurs o lätt panik utbröt, hur skulle jag nu få hem valparna? Kontakt togs med ett par kurir-bolag men inget gick att ordna med så kort varsel. Till slut kom alltid lika pålitliga Bitte med lösningen – att flyga hem dem med KLM istället. De skulle visserligen få åka som bagage o vi skulle tvingas mellanlanda i Amsterdam, men det kändes som mindre problem då. Ärligt talat tror jag de reser bättre i skuffen än i kabinen, åtminstone om de är två o är vettiga mentalt.
Jag fixar det hela ganska smidigt o inte alltför dyrt, men jag pratade med supporten/kundtjänsten på KLM minst fyra gånger innan allting var godkänt och valparna var bokade o bekräftade. En av tjänstemännen hävdade visserligen bestämt att man inte alls kunde flyga med hund till eller från Storbritannien, men till slut fick jag ändå klartecken på att allt var ok med valparna och jag andades ut igen.

Det skulle jag inte gjort. Av en slump (tack Tomas!) fick jag tre dagar före avresa reda på att KLM kräver att valparna är 15 veckor gamla innan de får åka med! Jag trodde inte mina öron men ytterligare ett samtal till KLM bekräftade detta, vilket försatte mig i ett något upprört tillstånd. Efter att ha pratat så många gånger med kundtjänst – varför har ingen nämnt den lilla detaljen??? ”Men det står ju på hemsidan” fick jag till svar. Det är möjligt, men om jag ringer till en (flera) handläggare som hjälper mig att boka biljetter o transport av två valpar, borde man inte någon gång få frågan om deras ålder då? Eller har jag för stora krav på mina medmänniskor? Det verkar ju vara så att man inte behöver ha någon kompetens alls för att sitta i en support (det min personliga erfarenhet), och kanske är det jag som är ogin som blir vansinnig av att bli felinformerad eller mötas av ”det vet jag inte o det finns ingen annan här idag som kan svara på den frågan”…

Hursomhelst – valparna skulle levereras om några dagar, jag var tillbaka på ruta ett och frustrationen nådde nu åtminstone grad 4 av 5. I det läget gav jag upp alla tankar på flyg och Jens o jag bestämde oss för att helt enkelt ta bilen till England och hämta dem. För att göra situationen ännu mer pikant så hade vi helgkurser bokade både 2-3 och 9-10 juni, vilket gav oss endast fem dygn att tillryggalägga sträckan Sörmland – Suffolk – Sörmland, ca 340 mil totalt. Det är med facit i hand uppenbarligen genomförbart, men det är inget jag kan rekommendera… Vi tillbringade bara ett dygn i England, så några sociala kontakter blev det tyvärr inte tal om, förutom det alltid lika roliga umgänget med Mike & Sara. Verkligen trist att vi inte hann träffa några fler vänner, men nöden har ingen lag så vi får vänta med de övriga tills i höst.

Resan dit gick utmärkt och följde helt planen, men på vägen hem drabbades vi av de berömda tyska bilköerna. Fri fart på Autobahn?? Jo, verkligen… Men vi hade inte några tider att passa så det fanns ingen anledning att bli hysterisk, utan vi tuffade på så gott det gick. Och valparna var helt fantastiska! De genomled alla dessa timmar o bilen utan protester, rastades på alla möjliga o omöjliga ställen utan att bekommas av konstiga miljöer och betedde sig som att de aldrig gjort annat än varit på resande fot. Härligt!

På vägen till England oroade jag mig litegrann för att jag inte skulle tycka om valparna, efter allt detta besvär vore du höjden av ironi om de inte var ”bra nog”. Att jag är så förtjust i tiken behöver ju inte betyda att hennes valpar blir lika trevliga! Den farhågan kom dock på skam å det grövsta. Det känns verkligen som att vi har fått två riktigt bra valpar – frimodiga, trygga o sociala. Dessutom är de mycket välkonstruerade, båda två tycks kunna bli påfallande snygga vilket också är viktigt för mig.

Så – slutet gott, allting gott! Och det kunde ju faktiskt varit värre, flygbolaget kunde ju t e x konkat när vi redan var i England. Men nästa gång köper jag nog en valp från Kennel Searover som finns en kvart bort…

En del av den härliga trädgården på Eels Foot Farm. Sommaren har såklart kommit avsevärt längre i England än hemma och det var intressant att se förändringen i växtligheten allteftersom vi kom söderut.

En ny fin skylt hade man minsann fått!

Blommande äppelträd.

Gizmo vilar i solen. Hon har hunnit bli 11 år gammal nu men hänger fortfarande med på alla träningar. En utmärkt störning!

 Sara med en ny adept, en ca två år gammal hane efter Waterford Fergus från Liz Ingram's kennel Garrethall. Mike har en kullsyster o båda är riktigt trevliga att se. De där två kommer att bli nåt!

De har oxå varsitt kullsyskon som är en upprepning av kombinationen som gav min favorit Gambol (valparnas mamma), helsyskon men yngre alltså. De är nu ca 15 månader gamla och ser oxå väldigt fina ut. Vilka jaktmaskiner! Det stärker såklart min övertygelse om att de där linjerna är något som jag verkligen vill ha.

 Jens o Mike på andra sidan sänkan. Vi åkte till ett alldeles fantastiskt hedliknande område utanför Westleton och både Jens o jag önskade intensivt att vi hade haft våra hundar med oss. Vilka sagolika träningsmarker!!

 Quip på väg in med en apport.

Den fina kenneln - rent, luktfritt o tyst. Ordning o reda!

Mike o Sara utfodrar enligt BARF - ffa "köttfärs", kycklingskrov, lammben o kalkonhalsar med diverse extra tillskott i form av ägg, grönsaker osv. Hanteringen är inget som tilltalar mig, men hundarna ser onekligen välmående ut på alla sätt.

 Även valparna får BARF, det är rätt fascinerande att se dem sluka ett helt kycklingskrov på några få minuter!

Den här fine gossen lämnade vi kvar i Skåne.

Välkommen tillbaka in i leken, Bertil!

Den allra första apporten.

Jag bara älskar hur min nye guldklimp fäller öronen när man pratar med honom - en synnerligen trevlig attityd!

 Valparna får ett sista mål mat innan vi kör på båten i Harwich.

Vad Jens gör vet jag inte riktigt...

 Köer...

Till slut tyckte mercan (aka Skeppet) att det var dags för en paus. Medan den svalnde något så rastades valparna i dikesrenen och var helt obekymrade av all trafik som dundrade förbi på några meters avstånd. Det var lite svettigt(!) ett tag, men tack vare några liter hundvatten och att vi körde med högsta värme på så klarade vi oss fram till nästa mack.

Äntligen hemma. Välkommen till Sverige, lille Spike!

Frysmärkning

Ibland får man lite ovanliga uppdrag som inte är lika jobbiga som de tidigare beskrivna - frysmärkning av häst är ett sånt. Jag tror DV Eskilstuna blir tillfrågade 1-2 gånger per år för detta så det är knappast ett rutinuppdrag för någon av oss. Anledningen till att man frysmärker en häst är att man ska kunna få ut försäkringspengarna vid en kronisk skada, men ändå kunna ha kvar hästen som sällskap eller avelsdjur.

Frysmärkning är inte särskilt svårt men lite meckigt, eftersom vi måste beställa kväve o hämta/lämna tuben hos AGA-ombudet på andra sidan stan. Själva ingreppet utförs som följer:



1. Häll upp kvävet i en termos och ställ järnet däri. Det ser ut som att vätskan kokar men flytande kväve håller en temperatur av ungefär 200 minusgrader så det är minst sagt en synvilla!

2. Ge hästen lugnande och raka den på vänster lår.

 3. Vänta tills järnet är KALLT!

4. Håll järnet mot hästen på det klippta området. Hästarna känner initialt ingenting, men efterhand märks det att de blir lite obekväma när kylan tränger djupare in i vävnaden.

5. Håll stadigt mot hästen under en lagom lång stund. Man ser här hur kylan liksom "rinner" av järnet!

6. Efteråt bildas ett tydligt märke i hästens lår - en nedsänkning i vävnaden med "vallar" runtom.

7. Med tiden kommer den frysskadade huden att bilda ett vitt ärr - hästen är omöjlig att försäkra igen då alla kan se att den blivit utdömd. Hästen på ovan är inte "min" häst, men man ser tydligt slutresultatet av behandlingen.


Det var dagens veterinärmedicinska berättelse!

Toppar o dalar

Tyvärr måste jag rapportera att Alf (se tidigare inlägg) inte kommer att återgå till sin tänkta tjänst. Han har fortfarande problem med ”den nedre regionen” och vi har nu gett upp hoppet om att han ska kunna bli betäckningsduglig. Tyvärr väntar nu slakt istället för den utstakade karriären som häradsbetäckare.

Som distriktsveterinär får man utöver de vanliga sjukdomsfallen även en del uppdrag ifrån högre ort. Det kan gälla tex exportintyg för djur (oftast hästar, men ibland nötkreatur el får) o djurprodukter (sperma el kläckägg), kontroll av foderanläggningar eller inspektion av jordbruksredskap(!) som ska säljas till annat land. Dessa uppdrag är förvisso ganska trista men ibland blir den officiella delen av yrket mycket värre än så…

För ett par veckor sedan uppdagades det att någon smugglat in tre chihuahua-liknande valpar ifrån östblocket, och eftersom ingen rabiesvaccination gjorts så kom omedelbart ett beslut om avlivning från Jordbruksverket. Polisen hämtade valparna från ägaren och körde dem till oss för avlivning o destruktion. Det var tre helt bedårande valpar i 8-12 veckorsåldern, alla tre pigga o glada o väldigt sociala. Ibland bär det verkligen emot att sköta sitt jobb, jag var tvungen att stålsätta mig o koncentrera mig på att de här tre faktiskt kunde vara smittade av rabies, för att kunna ge dem sprutan med sömnmedel.

Nu tror jag väl inte att den här bloggens läsare tillhör gruppen som skulle köpa en smuggelvalp, men det tål att påpekas – om ingen köper valparna så kommer de inte att föras in, och därmed slipper oskyldiga djur att avlivas!

Igår var det roligare att vara veterinär – jag fick åka ut o hjälpa en get som hade förlossningsproblem. På vägen dit insåg jag att det nog var första gången jag skulle förlösa en get, men det kan väl inte vara nån större skillnad mot en tacka!?Jo, det är det.

Det skulle kunna varit så att just den här geten var helt missbildad i sitt bäcken, men efter att ha pratat en stund med matte (vad annat kan man göra medan man sitter bakom rumpan på geten o försöker reda ut vad som är vad i förlossningsvägarna?!) så kom jag fram till att detta nog var normalt. Djurägaren i fråga har haft en besättning på 150 getter (fråga mig inte i vilket syfte), men nu dragit ner till ca 40 djur. Matte hade med andra ord varit med om otaliga förlossningar och som hon beskrev förloppen så verkade den här geten passa in i normalmallen. Den här geten hade oxå haft flera oproblematiska förlossningar tidigare.

En tacka oftast ett relativt rymligt bäcken (motsvarande vad man förväntar sig av ett djur i den storleken) och jag har med mina smala händer o armar oftast inga problem att lägerätta ett lamm. Ibland kan jag t o m arbeta dubbelhändigt i en tacka om det skulle behövas, men något sådant var det inte att tänka på igår. Maken till trångt bäcken har jag aldrig varit med om, och dessutom var det som en kant längst bak som effektivt stoppade getungen. Någon med större händer hade inte haft en chans att göra något för den här geten, men till slut lyckades jag faktiskt räta ut det böjda benet och dra ut killingen.

Vid det laget var den tyvärr död, men i såna här situationer handlar det bara om att rädda moderdjuret o en levande unge får mer ses som en bonus. Lyckligtvis fanns det en unge till och den kunde levereras i högsta välmåga. Varje gång jag är med om en lyckad förlossning så blir jag påmind om varför jag överhuvudtaget blev veterinär – det är yrkets absoluta höjdpunkter!!

Som kuriosa kan nämnas att just den här geten är filmstjärna – hon har tydligen medverkat i nån tysk tv-serie som heter ”Frida Lindström i Sverige” eller nåt liknande?! Jag blev först lite betänksam men det ska tydligen INTE vara så ekivokt som man kanske kunde tro… Hursomhelst så hade hon tjänat 5000 kr förra sommaren så hon var väl värd veterinärarvodet!      :o)

Välkommen till världen!

Hundmässigt då - vad händer? Inte så jättemycket, men nyfikna kan i alla fall läsa om vår senaste utflykt här.