tisdag 22 februari 2011

”Men han har inte ont!!”

Hur många gånger har man fått höra det från en djurägare när han/hon presenterar sin älskling på kliniken? Åkomman det söks för kan vara vad som helst – en gammal o stel individ, tandproblem, öroninflammation eller andra hudåkommor, sårskador eller vad som helst – det gemensamma är att så länge hunden inte gnäller/piper/skriker så är djurägaren väldigt ofta övertygad om att den faktiskt är smärtfri.

Visserligen har hundar o djur i allmänhet förmodligen större smärttålighet än vi tvåbeningar, det är dock svårt att veta då man av förklarliga skäl har svårt att göra ordentliga smärtstudier på någon som inte kan berätta hur ont det gör. Men varför skulle en rutten tand INTE vara plågsam på en hund eller katt när det är väldigt kvalfullt på en människa?

Den vanligaste situationen när man ser detta fenomen är dock när hunden är halt. Det upphör aldrig att fascinera mig hur folk tänker – om hunden linkar fram, hur kan man då tro att den inte har ont??? Det måste ju finnas en anledning till att den inte vill använda sitt ben, eller hur? Eller simulerar den?

Hade ett praktexempel på detta igår – en bedårande cockerspaniel som sökte pga hälta sedan några veckor. Hunden hade fått ena benet amputerat i höstas och var nu rejält halt på det kvarvarande frambenet. Till djurägarens försvar måste medges att det är svårare att se hälta på en trebent hund, men den här stackaren försökte förtvivlat låta bli att sätta någon vikt alls på sitt ben. Hunden gjorde alltså sitt bästa för att gå på bakbenen (bokstavligt talat) men det första människan säger är ändå att ”He’s not in any pain”. Va?!

Undersökningen avslöjade påtaglig krepitation och instabilitet i armbågen – stark frakturmisstanke alltså, vilket bekräftades efter sedering och röntgen. Hunden har alltså gått omkring med ett brutet ben i flera veckor medan ägaren på fullt allvar trodde att den inte hade ont!? Ställer jag orimliga krav på sunt förnuft hos gemene man – måste man vara medicinskt utbildad för att se sambanden?

När jag ringde matte och berättade de dåliga nyheterna gav jag två förslag – omedelbar remiss till närmsta ortopedspecialist (inte helt realistiskt med tanke på att hunden redan var trebent) eller avlivning (egentligen det enda vettiga alternativet). Vi pratade några minuter om för- och nackdelar med de båda valen och kom fram till att specialisten gick bort av ekonomiska orsaker, vilket jag också stöttade av etiska skäl.

”Men när kan jag komma o hämta honom då?” frågar hon sedan.
Ehh, hallå? Var någonstans blev det fel nu? Hon ville på fullt allvar ta hem en hund som fattades det ena frambenet och hade en fraktur på det andra – han hade alltså inte ens en möjlighet att hoppa fram på tre ben. ”Men han verkar ju inte ha ont!?” försöker hon igen.
Det var i det läget jag tog fram min mest myndiga sida och väldigt TYDLIGT förklarade att man INTE skickar hem ett djur med ett brutet ben utan vidare åtgärd. Det är liksom inte ens något att diskutera. Förhoppningsvis var dock resonemanget (eller snarare bristen på resonemang!) grundat i chocken av att i princip få en dödsdom på sin hund för hon verkade vara en helt normal vettig människa i andra avseenden. Och efter att ha diskuterat med sin partner tog hon till slut det enda rimliga beslutet och lät hunden somna in.


Men grundtesen kvarstår – hur kan normalbegåvade människor på fullt allvar tro att djur inte känner smärta?

6 kommentarer:

  1. Det låter verkligen obegripligt för många av oss - men man har förstått att det inte är en helt ovanlig reaktion. Förmodligen något slags försvar att man måste ta ett svårt beslut om en älskad väns liv.

    SvaraRadera
  2. visst är det så att man inte tänker klart när man måste avliva sin vän, men den här problematiken uppstår ofta långt före det har gått så illa!

    SvaraRadera
  3. Är man normalbegåvad är min fråga?
    Kristina

    SvaraRadera
  4. Försvar och förnekelse... sorgligt är det i alla fall. Men "det är nog inte så farligt, han/hon ser ju glad ut". Typ.
    /Annika

    SvaraRadera
  5. Visst är den kommentaren förvånansvärt vanlig, ibland är det synd att djuren är så tåliga som de är. Eller så är det så himla svårt att se andra tecken på smärta än att skrika rakt ut..

    SvaraRadera
  6. Jag har försökt intala mig själv att Eizor måste haft ont någonstans trots genomgång av hela hunden. Varför annars ett sådant beteende mot sina flockmedlemmar? I det här läget stämmer det kanske inte alls men på något sätt gjorde det det enklare för mig att ta det svåra beslutet. Hur som helst så hade han det ju fruktansvärt jobbigt och jag tror/vill någonstans känna att jag gjorde både honom och övriga hundar en tjänst. Kanske lätt att säga med perspektiv på det hela, vad vet jag. Tänker kanske så av egoskäl. Det du berättar är ju beklagligt. Vi har ju faktiskt ett STORT ansvar som djurägare.
    Snart ses vi Sofia! Kör försiktigt hem nu. Självklart vill vi att du fortsätter skriva i bloggen och jag tror säkert dina engelska vänner också vill läsa hur du har det hemma i Sverige.
    Kram

    SvaraRadera