måndag 9 januari 2012

Nevill Holt

Bland de sista punkterna på vår agenda stod såklart The IGL Championship - kan man kalla det för ett inofficiellt VM? I mina ögon är det i alla fall så och det är väldigt inspirerande att se på dessa hundar och förare. I år var det dock bara 51 hundar kvalificerade och endast 44 som faktiskt kom till start.

Dessa ekipage får det mesta att se ganska lätt ut, men alla som fört hund i viltrika marker kan nog förstå hur mycket kontroll av föraren och koncentration hos hunden som krävs för att få hem den skjutna fågeln samtidigt som det lyfter 50-100 friska fåglar ifrån exakt samma område (nej, det är ingen överdrift, emellanåt var vilttätheten snudd på löjlig). Imponerande!






Första dagens förmiddag. Vem skulle inte vilja vara i det sällskapet istället för bland publiken..?







Det var som alltid mycket publik o det är ett evigt kivande om att få en bra position så att man ser nånting. Bäst blir det tveklöst när publiken tillåts gå bakom linjen - även om det kan bli ganska långa avstånd så får alla åtminstone plats.






Man kommer oxå lite närmare det som händer, många fåglar sköts bakåt och hamnade alltså mellan oss och linjen. Första parkett alltså! Eftersom det oftast samtidigt gick fågel även framåt var det inte många som verkligen markerade bakåt, utan de förare som fick dessa apporter tvingades lita på anvisningar från domaren. Och det är himla intressant att se hur svårt det är att föra sin hund utifrån någon annans förklaringar om var fågeln är - gång på gång såg vi hundar jobba i fel område och bli eyewipade av andra hundar el domare. När man själv vet var fågeln gått ner så blir ju allt mkt lättare.






Det var alltså inte hundarna som var olydiga utan de lades i fel område av förarna, naturligtvis av misstag eftersom de uppenbarligen tolkat "den linjen, 80 meter ut o 20 meter från linjen" (eller vad domaren nu sa!) lite annorlunda än vad vederbörande tänkte. Vinden är oxå avgörande, det räcker att hunden går en halvmeter fel i vind så är den ju chanslös oavsett hur väl den jobbar. Det där med att hålla hunden i ett verkligt litet område är alltstå inte alltid bra, om man inte är helt säker på var fågeln finns så verkar man ofta tjäna på att låta dem gå lite större (jag menar nu kanske femton meters radie istället för fem). Bara inte farten ökar o noggrannheten försämras!






Markeringsförmågan hos domarna skiljer sig såklart oxå åt - Young Billy Steele framstod snart som den överlägset bäste i det avseendet då han gång efter annan spikade fåglarna när domarna gick ut. Billy tycktes vara den som styrde hela linjen/provet och gjorde, såvitt man kan bedöma från publikplats, ett väldigt bra arbete med detta.





De här tre "tillhör" alla Young John Halsted och väckte en del uppståndelse under lunchen. Till och med den hårdaste av de hårda börjar uppenbarligen bli lite mjuk på äldre dar...!




Det var som synes fint väder men ganska kylslaget, och förvånansvärt många hundar hade täcken på sig när de var ur linjen. Det tycker jag är enbart av godo, kroppen håller mycket längre o skaderisken minskar om man håller de större muskelgrupperna varma hela dagen. Det blir ju långa tider utan någon aktivitet för att hunden sedan ska arbeta korta stunder i full fart, vilket eg inte är särskilt fysiologiskt. Ingen skulle ju drömma om att till exempel sätta en tävlingshäst i fullt arbete utan uppvärmning!









"Äsch", sa Young John lite förläget, "det är Nina som tvunget ska ha täcken på dem." Men all reklam är bra reklam o han verkade ändå tycka att uppmärksamheten var helt ok!





En av mina favoriter (både hund o förare!) - Steve Richardson med FTCH Levenghyl Sundancer.






Jag tog det här fotot för att jag tyckte det såg så trevligt ut - en stunds gosande mitt i vimlet. Det visade sig sen vara den slutgiltige segraren Keith Broomfield med sin Kaliture Black Spruce!



Ingen i gänget hade riktigt lagt märke till det här ekipaget - de kom bara in i linjen, hämtade snabbt sina fåglar o försvann ut igen. En mycket bra strategi! Så tänker jag oxå göra om jag hamnar med nummerlapp på i ett open trial...



Någon utmärkte sig i mängden - "the man with the golden gaiters"!






Kamera-duell!


(Jag vann.)





Longcopse Bertie - här står han visserligen som en hösäck, men han ser egentligen inte så pjåkig ut och är framförallt en mycket trevlig o balanserad hund. Vi såg honom även på Cambridgeshire FTS´s prov och han gjorde ett synnerligen gott intryck redan där.




Jamie Bettinson med sin FTCH Whitesmiths Widgeon gjorde ett gediget arbete o belönades med DoM.




Defending Champion - FTCH Delfleet Neon of Fendawood.




Jag tycker han är lite för lågställd/kort på benen men han har ett härligt uttryck! Neon gjorde ännu en fin insats på högsta nivå ända fram tills han blev eyewipad av FTCH Adoraden Izzy of Greenbriar.



Ovannämnda Izzy genomförde ett alldeles fantastiskt prov och låg i vinnarhålet fram till sin sjunde (eller var det åttonde?) fågel. Den sista långa apporten rakt in i motvinden blev tyvärr för svår för både henne och Young John´s Emmanygan Rocket of Chatsworth som hade sänts som första hund, och judges´ eyewipe var ett faktum. Båda dessa hundar hade dock gått så bra fram tills dess att de ändå fick vara med under den avslutande driven och belönades sedan med DoM.







Min favvis FTCH Eastdale Harry ville inte vara med på bild...





...men till slut fångade jag honom ändå.




Off we go again!




Jimmy Swindlehurst och FTCH Adoraden Quinn, domare Jane Coley och Mrs Pritchard med FTCH Vamp Parsley Potage (en av de tre kvalificerade goldisarna) följer en fågel som går långt iväg.




Strax efter detta skjuts ännu en fågel bakåt och Mrs Pritchards hund tar några steg efter den... Inte egentligen i syfte att ta den, men han lämnade trots allt sin förares sida. Förargligt att åka ut pga knallning på ett Championship, men allt kan hända!




Notera bandaget på FTCH Denbrig Macallan at Aithness - det finns inga som helst regler avseende förband eller medicinering för att starta på prov. Dopingreglemente kan de inte ens stava till.






Notera även den fina uttersvansen...








Halva linjen på den här sidan diket/häcken o halva på andra sidan, hundarna skickades såklart i kors.





Fikapaus dag 2.





Kian smälte fint in i miljön i sin härliga kjol!





Jimmy Swindlehurst dirigerar under överinseende av Jane Coley. "Spot" (FTCH Adoraden Quinn) gick riktigt bra ända tills han föll som first dog down i slutet av tredje dagen.







Det är en ständig kamp om vem som står längst fram eller närmast flaggmannen. Alla vill ju se så bra som möjligt och om man inte är två meter lång måste man hålla sig framme. Jag beundrar faktiskt dessa funktionärer som år efter år lyckas hålla humöret uppe och tålmodigt tjata på oss hopplösa åskådare som hela tiden försöker stjäla en halvmeter eller så.




Så länge som jag varit och tittat på Championshipet har det varit samma tre flaggmän, ibland behjälpta av någon extra person. Jag och Bitte träffade för några år sedan huvudflaggmannen Graham Searle i ett annat sammanhang, och då presenterade han sig själv med ett stort leende och "We´ve met before - I'm the horrible flag man!". Självironi är underbart! :o)


Många människor ska igenom ett litet grindhål!




Här står Young Billy Steele och håller i en av de mest omdiskuterade fåglarna under provet.




Vid det här tillfället gick publiken återigen utspridd kanske 40-50 meter bakom linjen. En rapphöna (dvs rödhöna, de grå är sällsynta o i princip fredade) sköts så att hon föll strax bakom publiken och började omedelbart springa ner mot skogen. Publiken försökte såklart dela på sig för att de tävlande skulle kunna se något, men innan vi fått klart för oss vilket domarpar som skulle skicka hund och vart vi alltså skulle flytta oss uppstod en viss förvirring. Det dröjde säkert en halv minut innan hunden skickades och under tiden hade rapphönan tagit sig nerför backen, inte jättesnabbt men målmedvetet tycktes hon sikta på skogen. Vi kunde följa hönan tydligt på sådden men förlorade henne ur sikte några meter före skogskanten.




Första hunden skickades inte till nedslaget utan ner mot skogsbrynet. Hunden gjorde ett halvhjärtat sök på sådden, försvann sedan in i skogen, kom ut igen, tycktes markera nån vittring på åkern men följde inte upp utan blev till slut hemkallad tom. Hund nummer två skickades och trycktes direkt in i skogen men hittade inte heller någonting utan domarna gick ut för att leta.
Billy Steele hade stått på andra kanten (alltså inte det sändande domarparet) och gick med mycket målmedvetna steg rakt ner till där vi förlorat fågeln ur sikte (dvs ute på sådden) och hittade fågeln. Nu följde en lång diskussion ute på fältet och därefter gick övriga tre domare upp till varifrån hundarna skickats medan Billy stod kvar, förmodligen för att man skulle bedöma sikten från utgångspunkten.




Billy anslöt sen till sina kollegor och de diskuterade ytterligare en lång stund innan de till slut enades om att behålla båda hundarna. Att hund nummer två skulle vara kvar var nog alla överens om, men att även nummer ett fick fortsätta var inte lika självklart, inte minst eftersom hon tycktes ha markerat men inte följt upp vittring i det område där fågeln sedan hittades. Men i det här fallet gav de uppenbarligen hunden "benefit of the doubt" - vem har sagt att det är lätt att döma jaktprov!?





Det krävs inte bara en enorm vilttillgång för att kunna arrangera ett Championship, man måste oxå kunna hantera publiken, alla bilar och övrig logistik.



Deltagare dag 3 - 16 ekipage kvar i tävlingen.



Efter de senaste åren ständiga ökning i antalet kvalificerade hundar hade IGL´s ledning beslutat att från och med 2012 införa krav på ytterligare en merit för att man skulle få starta på Championshipet. Istället för att som tidigare vara kvalificerad efter "bara" en vinst på ett tvådagarsprov (= A-kvalifikation), skulle det dessutom krävas en B-kvalifikation (dvs att komma 2a på ett tvådagars eller vinst på ett endagarsprov) för att man skulle få vara med. Alternativet med tre B-kvalifikationer stod kvar som tidigare.



MEN...efter att endast ha haft 44 hundar till start i år, vilka om de nya reglerna tillämpats redan nu skulle varit så få som 27 (hade nån räknat ut!), ska detta beslut nu ha rivits upp. Styrelsen hade tydligen ett kort möte efter första dagens slut då man snabbt klubbade igenom att de gamla reglerna gäller tills vidare. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!





Nummervisarna var som vanligt viktiga funktionärer. Marken på Nevill Holt är väldigt kuperad vilket gjorde att vi ofta inte såg ena delen av linjen, även om den inte doldes av en häck. Många gånger fick man gissa sig till vad som hände beroende på hur snabbt nummerskylten togs ner, om nästa hund sändes direkt, vem som lämnade linjen osv. Utvecklande för fantasin och många roliga diskussioner fördes om vad som just kunde ha hänt!





Dessa markförhållande medförde oxå att avstånden på apporterna aldrig riktigt kunde sträckas ut - hundarna försvann ganska fort över ett backkrön och man var då tvungen att flytta föraren efter eller gå längre fram innan man sände. Nu är ju avståndet långt ifrån den enda svårigheten och man fick ju fram ett bra resultat ändå, men det hade varit roligt att se dessa fantastiska ekipage jobba på lite längre håll.

Kjell fick lite hjälp med påklädningen.






Vi hade fint väder nästan hela tiden (även om det var kallt!), men vid lunchtid dag 3 kom ett om än kortvarigt så väldigt onödigt oväder över oss. Det blåste friskt hela dagen och när detta kombinerades med ett häftigt regn så ifrågasatte man verkligen sitt fritidsintresse... Men alla rotade snabbt fram sina extrakläder och försvann in i den grönfärgade anonymiteten.






Patricia har varit med förut och var väl rustad för ruskväder!






Sista dagens skyttar - de skötte sig med den äran i den friska vinden.


1 kommentar:

  1. Oj vilket trevligt och fint referat från championshipet. Och alla dessa fina bilder, du har verkligen varit aktiv både med kamera och penna (!) Sofia. Tack för en härlig "läsestund".
    Kram fr Inga-Lill

    SvaraRadera