Kurshelg

Den gångna helgen tillbringades hos Jill o Peter Raneryd på Retrievertraining.eu. Värdskapet och allt runtomkring var som vanligt helt strålande och maten på Lilla Träskaten står i en klass för sig. Bara detta gör deras arrangemang väl värda att besöka och med tanke på vilka framstående instruktörer man lyckas anlita så borde det finnas något för alla. Rekommenderas varmt!

Aktuell instruktör den här gången var Birgitta Staflund-Wiberg och tillställningen rubricerades som ”A-provskurs”. Pga sjukdomar o annat så var vi bara sju ekipage vilket såklart är väldigt lyxigt. Det innebär ju att man hinner mycket samtidigt som tid finns för diskussioner om varje apport och det är ju av detta man verkligen lär sig! Det är en intressant ingång att fokusera på tävlingsbiten istället för ”bara” på övningar o ren träning, förutsättningar på a-prov är ju trots allt lite speciella och i många avseenden helt annorlunda jämfört med att starta på b-prov.

Vi blev pinsamt varse om hur förödande succéträning eller stort överseende är när man bara har ett försök, ytterst begränsad tid och bara ett fåtal signaler på sig för att bärga dummyn. Övningar när man bara ska få hem apporten till varje pris, och där man trots allt är ganska nöjd över att man lyckades med detta även om det behövdes 22 signaler, faller liksom på eget grepp när tumskruvarna dras åt. Att till exempel bli tillbakakallad o eyewipad av en kamrat när hunden lämnade området, var olydig eller bara ineffektiv, fick nog alla att tänka till på hur vi tränar och för våra hundar. Självklart adresserades också uppkomna problem och löstes efterhand, men det märktes tydligt att alla skärpte sig av att ha någon annan flåsandes i nacken som inget hellre ville än sno den där apporten!

Grim Grus när han var liten o söt!

Grim har varit avställd ett tag men som den blogghund han är märktes ingen ringrostighet alls. Under gårdagen och idag på förmiddagen gick han som ett spjut, men efter lunchen hade luften gått ur både hund o förare och vi strulade litegrann. Hela helgen har jag varit en skitjobbig Fröken Förnumstig och gång på gång påpekat att Tina låter Focus driva henne när hon ska sända iväg honom. Men på de sista apporterna kände jag emellertid att Grim hade tendensen att göra detsamma med mig, UTAN ATT JAG GJORDE NÅGOT ÅT DET!? Vadå nolltolerans o konsekvens? Varför är det alltid så lätt att se vad andra gör fel men så svårt att ta tag i sina egna problem?

Birgitta har i sin blogg (17 mars 2011) väldigt väl beskrivit hur ett bra förhållande förare – hund ser ut och det känns som att jag o Grim har kommit en god bit på väg mot det målet, trots att vi snubblade lite på slutet idag. Jag har haft lydiga o dirigerbara hundar förut, men aldrig tidigare har jag känt den där ömsesidiga tilliten med någon. Jag vet att Grim kan skickas på i princip vilken apport som helst med gott resultat och att han alltid försöker göra sitt bästa. Självklart blir det tokigt ibland ändå, men det är oftast för att jag slarvar eller gör en missbedömning eller för att uppgiften helt enkelt blev för svår. Tryggheten i att jag litar på honom och han litar på mig är en ganska fantastisk känsla som jag verkligen måste försöka bevara.

Jag fick mig nämligen en tankeställare när det gäller relationer och förhållningssätt i hundträningen. Ganska ofta är jag nog lite för snar till att korrigera när det blir tokigt, men det kanske inte alltid är den enda eller bästa lösningen? För hur kul kan det i längden vara att samarbeta med någon som skäller på en så fort tillfälle ges?

Men att hundarna i väldigt många fall behöver ramas in o få tydligare besked om vad som gäller behöver nog inte diskuteras. Det häftiga är dock att så fort man faktiskt gör det – tar tillbaka rodret och visar att man menar vad man säger – så svarar de omedelbart och bokstavligen förändras framför ögonen på en. Jag har upplevt det själv och det var också tydligt på några av hundarna under helgen. ”Ojdå, kärringen menar allvar, det är nog bäst att jag slutar spela Allan och faktiskt börjar lyssna på henne!”

Hundarna gör det vi tillåter dem att göra, upprepade Birgitta gång på gång. En ganska obekväm men ack så viktig sanning.