Grim har varit avställd ett tag men som den blogghund han är märktes ingen ringrostighet alls. Under gårdagen och idag på förmiddagen gick han som ett spjut, men efter lunchen hade luften gått ur både hund o förare och vi strulade litegrann. Hela helgen har jag varit en skitjobbig Fröken Förnumstig och gång på gång påpekat att Tina låter Focus driva henne när hon ska sända iväg honom. Men på de sista apporterna kände jag emellertid att Grim hade tendensen att göra detsamma med mig, UTAN ATT JAG GJORDE NÅGOT ÅT DET!? Vadå nolltolerans o konsekvens? Varför är det alltid så lätt att se vad andra gör fel men så svårt att ta tag i sina egna problem?
Birgitta har i sin blogg (17 mars 2011) väldigt väl beskrivit hur ett bra förhållande förare – hund ser ut och det känns som att jag o Grim har kommit en god bit på väg mot det målet, trots att vi snubblade lite på slutet idag. Jag har haft lydiga o dirigerbara hundar förut, men aldrig tidigare har jag känt den där ömsesidiga tilliten med någon. Jag vet att Grim kan skickas på i princip vilken apport som helst med gott resultat och att han alltid försöker göra sitt bästa. Självklart blir det tokigt ibland ändå, men det är oftast för att jag slarvar eller gör en missbedömning eller för att uppgiften helt enkelt blev för svår. Tryggheten i att jag litar på honom och han litar på mig är en ganska fantastisk känsla som jag verkligen måste försöka bevara.
Jag fick mig nämligen en tankeställare när det gäller relationer och förhållningssätt i hundträningen. Ganska ofta är jag nog lite för snar till att korrigera när det blir tokigt, men det kanske inte alltid är den enda eller bästa lösningen? För hur kul kan det i längden vara att samarbeta med någon som skäller på en så fort tillfälle ges?
Men att hundarna i väldigt många fall behöver ramas in o få tydligare besked om vad som gäller behöver nog inte diskuteras. Det häftiga är dock att så fort man faktiskt gör det – tar tillbaka rodret och visar att man menar vad man säger – så svarar de omedelbart och bokstavligen förändras framför ögonen på en. Jag har upplevt det själv och det var också tydligt på några av hundarna under helgen. ”Ojdå, kärringen menar allvar, det är nog bäst att jag slutar spela Allan och faktiskt börjar lyssna på henne!”
Hundarna gör det vi tillåter dem att göra, upprepade Birgitta gång på gång. En ganska obekväm men ack så viktig sanning.
Härligt att läsa det du skriver, Sofia, självklart har du rätt ... det är vi själva som sätter ramarna. Vad långt ni kommit, du & Grim!
SvaraRaderaSofia nu tar vi en gruppkramen och så lägger vi hundra fokus på de vi fick lära oss i helgen.
SvaraRaderaEn toppen helg har vi haft. Tack för de :)
Kristina
Tack själv! En riktigt bra helg blev det och duktiga var ni!
SvaraRaderaKRAAAAAM
Jill OCH Peter (räkbnas det som gruppkram?) ;o)