Man hade som domare tyvärr inte chansen att se de andra rutorna men rapporter skvallrade om genomgående ganska svåra uppgifter där man utnyttjat terrängen på ett smart sätt utan att krångla till det. Detta stämde i alla fall för min ruta – en högst okomplicerad uppgift men där upplägget och vinden gjorde det utmanande om inte hunden var väl genomarbetad.
Min station inleddes med en markering några meter ut i springvatten, kanske 60 meter från startplatsen. Hunden skulle dock först ta en dirigering som låg i ca 30 graders vinkel till höger om markeringen, ytterligare kanske 20 meter längre ut och en liten bit in i salixodlingen på andra sidan en körväg. Det fanns inga hinder på vägen fram till dirigeringen och man såg hunden hela tiden. Till höger om området fanns det dock en betesmark med höjder och buskage, där vi tappade bort en del hundar efter att förarna försökt skicka på ”säkert” avstånd från störningen.
Således ett enkelt upplägg, visserligen en ganska tajt vinkel mellan markering och dirigering men inte alls orimlig, ingen konstig terräng eller långa avstånd . Jag såg fram emot en bra dag med goda insatser från de högt meriterade ekipagen i startlistan, men oj vad svårt det blev för väldigt många! Jag hade hela 30 nollor utav de 61 hundar som kom till min station och inte många höga poäng. Ändå var det verkligen ingen hård bedömning utan hundarna fulade ut sig själva, oftast genom att ta fel apport.
Den friska vinden kom snett framifrån vilket innebär att hunden skulle skickas nästan rakt in i vind, men den största svårigheten låg i att hundarna helt enkelt inte respekterade störningsmarkeringen. De ekipage där hunden direkt släppte markeringen och istället lyssnade på sin förare löste också uppgiften tämligen enkelt. Det förvånade mig verkligen att en så stor andel av hundarna på den här nivån totalignorerade sin förare o var helt inställda på markeringen redan från att de lämnade hans/hennes sida. Många förare slarvade också med att rikta/fokusera om hunden innan de skickade iväg den på dirigeringen vilket såklart inte gjorde det lättare. Vi hade dock ett antal ekipage som visade hur enkelt det kunde vara om hunden är genomarbetad – tack för det!
Efter en lång och kall dag korades slutligen Trond Gjötterud med Searover Kits Dog som segrare av Eukanuba Competition 2011 med en ynka poängs marginal. Efter lördagens förlust mot Norge i ishockey-VM kändes det väl sådär att en ensam norrman sopade till hela den svenska eliten, men man kan inte annat än beundra Trond o Dog – vilket stabilt ekipage!
Foto: Åza Wikström, bilden stulen från Searovers hemsida...
Fullständiga resultat finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar