söndag 8 maj 2011

Liv och död

Förlossningar är nog det mest frustrerande och mest fantastiska i jobbet som veterinär. Lika underbart som det är när allt går väl, lika traumatiskt är det när något blir fel. Nuförtiden är det inte mycket som verkligen får min puls att rusa, det mesta har blivit mer eller mindre rutin. Men det som fortfarande ger ett rejält adrenalinrus är fölningar – det finns inte någonting som är lika dramatiskt och lika akut som en fölning som går på tok. En kalvning eller valpning är i jämförelse väldigt avspänd och man har gott om tid på sig, när det gäller en fölning handlar det bokstavligen om minuter när värkarbetet satt igång på allvar.

Igår kväll ringde en djurägare om ett sto som varit oroligt o haft lite sammandragningar under eftermiddagen. Hon var lugn o hade inga riktiga krystningar, men när ingen förändring skett ytterligare någon timme senare åkte jag ut för att titta på henne. Patienten var ett fyraårigt islandshäststo som hade regelbundna men halvhjärtade krystvärkar när jag kom fram. Värkarna var tillräckligt starka för att de borde resulterat i något efter så pass lång tid och eftersom så inte var fallet så fick jag en klump i magen. Hon tvättades noga o jag gick försiktigt in med handen…

Det är alltid lika spännande att göra en vaginal eller rektal undersökning – man vet aldrig vad man kommer att hitta där inne i mörkret! Jag fick en fråga för en tid sen om man måste tycka om att stå med hela armen i ändan på ett djur för att bli antagen till veterinärutbildningen. Det är väl inte direkt ett krav, men det underlättar onekligen livet då det är en vanlig del av arbetsdagen om man sysslar med stordjur!

Hursomhelst, igår möttes jag av ett par öron vid bäckenkanten, ingenting annat, och jag blev alldeles matt… Fölet låg ungefär så fel som det kan göra – nacken böjd, bägge frambenen böjda och dessutom låg den med ryggen neråt, inga livstecken fanns. Ett riktigt svårt felläge och prognosen är alltid avvaktande i såna här fall, men det var bara att sätta igång med att försöka rätta ett fel i taget. Att korrigera fellägen är i teorin inte så svårt, men i verkligheten är det en helt annan sak. Man når sällan det man vill, det finns inget manöverutrymme alls och man kläms ständigt av krystvärkarna vilket gör att det bara tar några minuter innan man är alldeles stum i händer och armar och därmed tappar både känsel, finmotorik och kraft. Jag är alltid full av blåmärken hela vägen upp över armbågarna efter en svår förlossning.

Nåväl, efter 1 timmes hårt arbete lyckades vi till slut få ut fölet och även om han var död var det en oerhörd lättnad att stoet klarade sig. Det primära är alltid att rädda moderdjuret, fostrets väl o ve är faktiskt av mindre betydelse vid svåra förlossningsproblem. Den där känslan när man inser att ungen faktiskt kommer, även om det är en bra bit kvar, är så enormt tillfredsställande och väl värd att man vid det laget oftast är täckt från topp till tå i blod, bajs o fostervätska och har ont överallt.

Förutom ovanstående drama så bestod gårdagens arbetsbörda av en häst med kolik o en annan med en sårskada, en ormbiten katt, en bitskadad hund och några kor med juverinflammationer – det blev en sån där dag då man kommer ihåg varför det inte finns något bättre än att vara veterinär i fält!

4 kommentarer:

  1. Eskilstunas svar på James Herriot! :-D Underbar beskrivning av din vardag Sofia, du borde samla dina berättelser i en kåseribok eller liknande. Härlig läsning!

    Åsa m. flock

    SvaraRadera
  2. Imponerande! Du är duktig Sofia. Visst, det är ditt yrke men det krävs onekligen en del. Glad att vi bor i Eskilstuna ;o)
    Kram

    SvaraRadera
  3. Tänk att få läsa Sofias berättelse som så tydligt påminner om vår ungdomsfavoritserie Åsa :-) Tack snälla för att du delger oss nyfikna som tycker du har ett helt fantastiskt arbete där du gör en imponerande insats!

    Håller m föregående skrivare om att vi önskar orden i bokform :-)
    mvh Karin L

    SvaraRadera
  4. Sofia
    När du upptäckte att fölet låg fel. Upp o ner s a s, kom du inte på tanken att rulla stoet så att fölet ev kom rätt i livmodern???
    Skulle gärna vara din hjälpare under din praktik.
    Har viss erf av vetr yrket.
    Kanske avståndet mellan oss förskräcker.
    Bor i Sundets Pärla, Skåne

    SvaraRadera