Feta hundar

Övervikt är idag ett lika stort hälsoproblem hos våra djur som hos oss människor och över en tredjedel av de svenska hundarna väger för mycket. Detta utgör ett allvarligt problem för både välbefinnandet och för hälsotillståndet. De vanligaste och tydligaste effekterna av övervikt är nedsatt rörelseförmåga och problem med ben och leder, men man får även en påtagligt ökad risk för diabetes, hud- och hjärtsjukdomar, cancer och flera andra syndrom. Kort sagt – en tjock hund har en generellt nedsatt hållbarhet och funktion.

Det är vetenskapligt bevisat att smala hundar lever i genomsnitt 2 år längre än överviktiga!

Vad är då lagom hull?
Det tycks vara svårt för många att avgöra vad som är en lämplig vikt för hunden. Jag tycker att det är bortkastad tid att läsa vikttabeller av olika slag då en individs idealvikt påverkas av så mycket mer än vilken ras den tillhör (storlek, benstomme, muskelmassa osv). Det enda helt tillförlitliga sättet att bedöma hull är att ta i hunden – om man med ett lätt tryck kan känna revbenen när man stryker hunden över bröstkorgen är den lagom tjock. Den ska även ha en tydlig midja ovanifrån och en något uppdragen buklinje. Måste man ta i för att känna några revben är den för tjock och om revbenen framträder mycket tydligt skulle hunden istället behöva lägga på sig lite.

Observera att detta gäller oavsett hundens storlek eller benstomme!

Det är uppenbarligen väldigt svårt för de allra flesta människor att inse vad som är lagom hull för en hund – våra ögon tycks inställda på fel “normalläge”. Vad som anses vara lagom vikt tycks ha förskjutits åt det tyngre hållet, hos våra hundar likväl som hos oss människor. Hundens kondition har dessutom påfallande ofta ett visst samband med djurägarens och gå-ner-i-vikt-diskussionen blir verkligen inte lättare när husse/matte dras med samma problem.

SJCH SUCH Pendil of Ballyduff, född 1975.
Ett ypperligt exempel på en klassisk labrador, visad i utmärkt hull.

Övervikt är illa nog när det gäller en vuxen hund, men fullständigt katastrofalt för valpar och unghundar. Man har sett ett mycket klart samband mellan övervikt under tillväxten och utvecklande av bland annat HD och ED. Det är alltså helt oförsvarbart att låta den växande hunden bära på en massa “valphull”! En valp/unghund som hålls slank blir inte mindre som vuxen, den kommer bara att växa långsammare och därmed ha en lägre risk för att utveckla tex ED eller HD.

Alltför ofta möts man som veterinär av förvåning eller fullständig oförståelse när man påpekar att hunden man har framför sig skulle behöva gå ner i vikt. När man i en studie frågade hundägare om hans/hennes hund var överviktig, så blev svaren att var tionde hane och var femte tik var tjock. När sedan veterinären bedömde samma individer, så blev resultatet istället att var tredje hund var överviktig!

En hund av modern utställningstyp, född 2006.
Sannolikt klassad som måttligt överviktig med veterinärmått mätt.

Rådande utställningsideal påverkar också vad som anses vara normalt hull. Premiering av massa/substans (vilket ofta tycks vara svårt att särskilja ifrån fett) leder till att normalfördelningskurvan förskjuts åt det tjocka hållet. Även om utställningsstjärnorna själva kanske inte alltid dras med någon påtaglig övervikt så kommer fler och fler ”vanliga” hundar att göra det i takt med att allt kraftigare hundar framställs som idealet. Detta såklart sagt ur ett perspektiv över något/några decennier.

Allt fler hundar kastreras idag, vilket jag är odelat positiv till. Men man måste vara medveten om att ingreppet leder till en förhöjd risk för övervikt eftersom ämnesomsättningen minskar och aptiten ökar. Att den är kastrerad är dock ingen ursäkt för att låta sin hund bli tjock! Man får helt enkelt ta sitt ansvar som hundägare och anpassa utfodring och motion till den nya situationen.



Detta är delar av en artikel publicerad i Labradoren 4-2011. Ämnet aktualiserades tyvärr redan i nummer 1-2012 av samma tidning pga en annons med en kraftigt överviktig valp som lockbete. Feta hundar kommer förmodligen alltid att vara ett problem, trots att det är så lätt att undvika. Tragiskt.