Päron o äpplen

Ett av syftena med mitt val att jobba utomlands var att få lite nya intryck i mitt yrkesliv. Detta har definitivt uppfyllts! En sådan simpel sak som skillnaderna i spektrat av sjukdomar/lidanden är väldigt intressant o utvecklande – det duger inte att göra saker på rutin. Vissa av våra vanliga åkommor ser man inte alls och sånt som är väldigt ovanligt hemma är vardagsmat här.

Var o varannan hund i England har loppor, högst ovanligt hemma (åtminstone i mellersta o norra Sverige!). Man har väldigt få fästingar, borrelia är sällsynt och erhlichia/anaplasma förekommer inte alls. I princip inga huggormar på den här ön – de hemma så vanliga ormbetten lyser alltså med sin frånvaro.

Det sägs att de nästan inte har några noskvalster här, men det tvivlar jag faktiskt på. Det förekommer regelbundet hundar med de typiska (om än inte patognomoniska!) inverterade nysningarna/inåtdragningarna o jag tror nog att noskvalster är vanligare än man insett.

Ett vanlig lidande här i England som inte alls förekommer i samma utsträckning hemma i Sörmland, är gräsfrön som letar sig in i ögon, öron, nos, tassar osv. Vi har inne patienter (ffa hundar) varenda dag som sederas för att ta bort dessa främmade föremål, ffa ur öronen. Det är nästan alltid samma sorts frön med långa taggiga spröt som fastnar överallt o de måste komma från något speciellt sorts gräs som inte finns hemma.

Så här ser skorna ut efter en promenad o de här fröna letar sig även in på alla upptänkliga ställen på hundarna!

Allt ovanstående kan ju förklaras med att flora/fauna/smitt-tryck osv skiljer mellan olika länder, men det finns andra skillnader som är märkligare. Jag har på fyra månaders ganska intensiv smådjurspraktik inte haft en enda patient där man söker för problem med tonsillerna. Hemma förekommer detta ju titt som tätt, hunden äter sämre, harklar sig kanske, verkar lite deppig eller presterar inte som han borde o så vill man behandla de inflammerade tonsillerna. Framfallna o till synes irriterade tonsiller förekommer tveklöst här också, men det verkar inte som att djurägarna (eller veterinärerna!) upplever att hunden lider av det.

Är det bara en gammal vana / tradition som gör att vi behandlar så många hundar för tonsillit hemma? Är vi så medvetna om att de kan orsaka bekymmer att vi letar alltför mycket efter tecknen? Söker djurägare eller för all del veterinärer en enkel utväg när vi skyller tonsillerna för att orsaka alla möjliga diffusa symptom? Detta är något som tål att funderas på.