Vardag igen

Efter en vecka i Suffolk åkte Jens igår hem till Sörmland igen. Och det blev med ens väldigt tomt! Eftersom vi ses så pass sällan blir det som fest hela tiden när det väl sker, så skillnaden blir påtaglig när man sitter ensam vid köksbordet igen.
Men å andra sidan är det kanske bra att det inte blir mer än en vecka i taget, ovannämnda "firande" yttrar sig som ett ständigt nyttjande av livets goda - G&T, mat, vin o allt annat som gör tillvaron mer njutbar. Och eftersom jag inte längre är ung o vacker (numera koncentrerar jag mig på vacker! ;o) ), sätter sig sådana vanor lätt runt midjan. Så nu snöras joggingskorna på igen!

Idag hade vi en intressant hund inne på mottagningen – en ettårig sharpei som skulle vaccineras. Inledningsvis var han bara lite blygt avvisande, men ganska snart blev han direkt aggressiv. Matte skulle då försöka få på hunden en munkorg vilket misslyckades tämligen kapitalt.


”Du förstår, han hade en svår upplevelse hos veterinären tidigare så han är väldigt rädd” försökte matte försvara sin hund (han har, såsom i princip alla individer av den rasen, blivit opererad för entropion (inåtrullade ögonlock)). Skitsnack – den hunden var inte rädd, han ville bara inte bli hanterad!

Jag tog honom ”back-stage” eftersom såna här ganska ofta blir mer medgörliga utan mattes/husses stöd, men det funkade tyvärr inte denna gång. Vi kunde inte heller sätta på honom munkorgen och till slut fick vi klämma kräket i en dörr för att överhuvudtaget komma nära nog att spruta!? Vi lyckades alltså till slut med uppdraget, men då hade han tyvärr redan hunnit bita en av sköterskorna i handen.

Hunden på bilden har inget samband med texten...

Vi träffar såklart hela tiden hundar som varit med om något otäckt/smärtsamt/skrämmande hos veterinären, men om de har en anständig respekt för människor och en någorlunda stabil mentalitet så vänder de inte det i aggression. Ännu otäckare blev dagens situation av att det inte går att läsa en hund som är så vanskapt som en sharpei. På grund av den överdrivna huden/underhuden (cutaneous mucinosis är en sjukdom hos alla andra raser, men anses som normaltillstånd hos sharpei) ser man inte ansiktsuttrycket och det, i kombination med ett alltför ofta inte särskilt tryggt temperament, gör dessa till mindre populära patienter.

Jag kan helt ärligt säga att jag tycker det finns raser som borde förbjudas då de helt enkelt är alltför sönderavlade för att vara livsdugliga, och sharpei är definitivt en av dessa. Hur man kan försvara och bedriva avel på individer som är så deformerade och sjukliga är helt obegripligt för mig. Men det förstås, det är en väldigt stadig inkomstkälla för kollegor som ägnar sig åt entropion-korrektion…