Hur och var?

Det finns många kulturskillnader mellan Eskilstuna/Sverige och Bungay/England även när det gäller veterinärvärlden. Bland det mest påtagliga är hur man administerar olika mediciner och hur man tar blodprov.

Hemma har jag gett det mesta intramuskulärt eller subcutant (under huden) på smådjur, om jag varit "tvungen" att ge något direkt i blodet har jag undantagslöst använt en kateter. Här ges nästan allt intravenöst (om det kan ges iv, så ger man det iv!), katetrar är enbart för mes-veterinärer och krampande hundar...
Det är illa nog att behöva söva patienter med vanlig spruta o grön kanyl i frambenet, att avliva gamla njursjuka katter på samma sätt har varit en mardröm! Men man lär sig och nu går det riktigt bra, visst spricker fortfarande ett o annat kärl men det känns inte längre som ett jobbigt moment. Och det finns onekligen många fördelar med det här sättet - att slippa den ibland långa väntan på att medlet ska verka är ju väldigt praktiskt och jag har ännu inte behövt iterera en enda patient!

Blodprov tas på samma sätt - vanlig spruta o kanyl - antingen i frambenet eller, ännu hellre, i jugularvenen. Ännu en ny metod att lära sig (det är makalöst hur fingrarna kan vara inställda på vissa handgrepp!) men det går bättre o bättre och även här finns klara fördelar. Man använder ju alltid jugularen på stordjur, så varför inte på smådjur oxå??

När det gäller stordjur har man ju inte lika många alternativ utan det skiljer mest _var_ man sprutar intramuskulärt - i nio fall av tio ger man medicinen i rumpan ffa på nöt/får/getter men även på hästar. Det känns helt galet att injicera något någon annanstans än i halsmuskeln på ett produktionsdjur - hjärntvätten på skolan/slakteriet har uppenbarligen fungerat väl! Men jag måste tillstå att det är lättare, djuren verkar inte känna lika mycket och det är oftast betydligt mindre farligt att spruta en ko i länden än i halsen. Intressanta skillander hur som helst och det är otroligt utveklande att få sina vyer vidgade!